Arthur Rackham, Larvens råd, 1907.
Alice, som hela tiden har problem med att hålla rätt storlek - rätt vad det är skjuter hon i höjden, ibland krymper hon så att hon är nära att drunkna i sina egna tårar - deltar också i en galen tebjudning och möter den falska sköldpaddan ("Vad är en falsk sköldpadda?" frågade Alice. "Det är den som falsk sköldpaddsoppa görs på"", får hon till svar.) Vid ett hov helt bestående av spelkortsfigurer får Alice spela krocket med en flamingo som klubba och igelkottar som klot; kortdrottningen har ett kort humör - så snart någon motspelare inte faller honom i smaken ropar hon: "Av med huvudet på honom!" Efter andra sällsamheter som Hummerkadriljen och Rättegången om de stulna bakelserna vaknar Alice upp vid ån igen.
I Lewis Carols andra bok, "Spegellandet", tar sig Alice igenom en spegel till ett land där allt händer spegelvänt: skrift är spegelvänd, vill man komma åt ett håll måste man gå åt det andra, långt innan man gjort sig illa skriker man av smärta - "Vi lever baklänges", säger schackdrottningen (de flesta av figurerna i spegellandet har gestalt av schackpjäser och hela handlingen har formen av ett schackspel).
Lewis Carol själv
"Det gör en lite yr i förstone. Men det har en stor fördel, ens minne fungerar åt båda hållen." - "Mitt minne fungerar säkert bara åt ena hållet", anmärkte Alice, "Jag kan inte minnas saker innan de hänt." - "Det är klent beställt med ett minne som bara fungerar bakåt", anmärkte drottningen. - "Vad kommer ni ihåg bäst?" dristade Alice sig att fråga. - "Å, sådant som hände veckan efter nästa", svarade drottningen i vårdslös ton.
John Tenniel
Alice möter vidare Humpty Dumpty - en äggformad krumelur som har trillat ner från sin mur och som varken alla kungens män eller alla kungens hästar kan laga - och har med honom en nonsenskonversation. Humpty Dumpty säger: "Hur gammal sade du att du var?" - Alice gjorde ett snabbt överslag och svarade: "Sju och ett halvt år." - "Fel!" utbrast Humpty Dumpty triumferande. " Det har du aldrig sagt något om." - "Jag trodde du menade "Hur gammal är du?", förklarade Alic. - "Hade jag menat det, skulle jag ha sagt det", sade Humpty Dumpty.
Efter ett våldsamt kalas, där hon firas som drottning, vaknar Alice upp igen.
Alifanfaron, en figur i Cervantes' roman om Don Quijote. Denne får se två fårahjordar som kommer från var sitt håll och upplyser Sancho Panza att det är två arméer av vilka den ena tillhör den mohammedanske kejsar Alifanfaron av Trapobane, vilken förgäves har friat till en dotter av den kristne konung Pentapolin och därför har dragit i fält mot honom och hans armé.
alkemi är konsten att förvandla simplare material till guld. Den praktiserades redan före Kristi födelse och hade sina glansdagar på 1500-talet. Evig hälsa och ungdom var ett annat av alkemins mål. Sitt syfte hade alkemisten nått när han väl framställt de de vises sten, ty allt som denna vidrörde transubstansierades till guld på samma gång som den kurerade alla krämpor och gjorde sin ägare ung för alltid.
Alkestis (Alcestis, Alceste), dotter till kung Pelias i Iolchos - se Medea - och maka till kung Admetos av Thessalien. Kärnpunkten i sagorna om henne är att hon frivilligt gick i döden i sin mans ställe, men om de närmare omständigheterna finns det olika berättelser. Beträffande den mest kända varianten, se Admetos. Enligt en annan historia hade denne dödsdömts för att han på sin bröllopsdag begått den svåra synden att underlåta att offra till Artemis, men barmhärtiga gudar ordnade kunde få leva vidare om någon vore villig att ta hans straff, men rörd av hennes ädelmod lät Persefone henne återvända till livet.
Alkinoos, fajakernas konung, se Odysseus.
Alkmaion, huvudperson i en dyster grekisk saga om ett olycksbringande halsband. Alkmaions far var svåger till kung Adrastos men ville inte följa med på dennes krigståg, ty ett orakel hade sagt honom att han skulle stupa vid Thebe. Han gömde sig därför, men hans hustru röjde hans gömställe sedan man hade mutat henne med ett gyllene halsband som en gång hade tillhört själva Afrodite. Han blev alltså tvungen att gå med i kriget, men innan han gav sig iväg besvor han Alkmaion att hämnas hans förestående död på henne som hade förrått honom. Han stupade verkligen, och så snart Alkmaion hade fått bud om detta mördade han mycket riktigt sin mor. För detta dåd förföljdes han en tid av furierna men fann omsider rening och samvetsfrid i en dal dit solen inte hade lyst in då modern mördades. Halsbandet gav han därpå åt en dam vid namn Alfisiboea, men någon tid senare förälskade han sig i en annan som hette Kallirrhoë och bestämde att hon skulle ha halsbandet istället. När han försökte ta det ifrån Alfisiboea blev han emellertid mördad av hennes bröder, vilka kastade hans lik för hundarna. Alkmaions barn med Kallirrhoê låg ännu i vaggan då detta hände, men Kallirrhoê anropade gudarna att genast låta dem få kraft att hämnas sin far, och gudarna hörde hennes bön och lät spädbarnen bli vuxna på ett ögonblick.
Alkmene, en av de viktigaste bland Zeus' många amourer, prinsessa av Mykene, gift med en thebansk prins vid namn Amfitryon. När denne var bortrest i ett krigiskt ärende fann guden lämpligt att ikläda sig hans gestalt och avlägga besök hos den unga frun. Han låtsades komma segerrik hem och skänkte Alkmene en gyllene bägare. För att fördröja den verklige Amfitryons hemkomst lät han sin budbärare Hermes hålla solen stilla, och den natt han tillbragte med Alkmene varade på det sättet i tre dygn. Därpå lät han äntligen solen gå iåå oh gick själv sin kos. Knappt var han borta förrän den verklige Amfitryon till Alkemenes oförställda förvåning kom hem efter välförrättat värv, och det blev strax tydligt att hennes älskare under den långa natten hade varit en annan än den han gav sig ut för. Hon visade Amfitryon gåvan som hon fått, och denne gjorde då den förbluffande upptäckten att just denna bägare fattades i det segerbyte han själv hade tagit. Häpen och samtidigt ursinnig gick Amfitron med bägaren till den blinde siaren Teresias, vilken strax kunde avslöja att det var Zeus som varit framme. Amfitryon glömde då sin vrede och återvände till Alkmene, smickrad över att ha haft en så förnäm rival.
Alkmene fick i tidens fullbordan tvillingar. Den ene var Herakles, son till Zeus. Den andre hade Amfitryon till fader och hette Eurystheus. Se vidare Herakles.
Alkemisten, tyskt träsnitt, 1537, kanske av Holbein
Alkyone, en dotter till Aeolus. När hon fick veta att hennes make dött vid ett skeppsbrott kastade hon sig i havet och förvandlades till en kungsfiskare.
Alkyoneus, se giganter.
Allen, irländsk hjälte, se Deirdre.
Allen-a-Dale, en ung man i sagorna om Robin Hood. Han var kär i en flicka som av sina föräldrar tvingades till giftemål med en rik gammal man. Han klagade då sin nöd för Robin Hood, som med tjugofyra bågskyttar kom till kyrkan i rätta ögonblicket, avbröt vigseln och såg till att bruden blev gift med Allen-a-Dale i stället.
Allerleirauh, Tusenskinnsvarelsen, variant på Askungen hos Bröderna Grimm. En kung hade en drottning som var skönast i hela världen. På sin dödsbädd tog hon löfte av kungen att inte gifta om sig med någon som inte var lika skön som hon. Åren gick, kungen fann ingen värdig gemål förrän hans egen dotter vuxit upp, en avbild av sin mor. Inför sina rådsherrar förklarade han att han tänkte äkta henne, men förfärad av denna gudlöshet ställde hans dotter tre krav på honom: hon ville ha en klänning gyllene som solen, en silvrig som månen, en klar som stjärnorna och dessutom en kappa av skinnbitar från tusen olika slags djur. Upptänd av sin lidelse lyckades kungen skaffa henne detta, men då packade dottern klänningarna i ett nötskal, tog på sig skinnkappan, svärtade ansikte och händer och gav sig ut till skogen till ett grannland, vars konungs jägare fann den märkvärdiga varelsen i ett träd. Allerleirauh, som hon nu kallades, fördes som kökspiga till kungliga slottet där hon fick raka aska, bära vatten och ved, plocka fågel - idel låga sysslor. En dag ställde kungen till bal och Allerleirauh fick löfte av kocken att i dörrspringan betrakta härligheten under en halv timme. Men hon iförde sig i stället sin gyllene klänning och steg in i salen, där kungen bländad dansade med henne tills hon hux flux var försvunnen. Nere i köket igen fick hon i uppdrag att koka soppa åt kungen, och i botten på hans tallrik lade hon en guldring. När kungn fann denna kallade han till sig kocken, som då berättade vem som kokat soppan, varpå kökspigan kallades upp, men kungen igenkände inte den vackra damen i den lortiga tösen. Efter en tid upprepades samma sak, Allerleirauh gick på balen i månklänningen och lade den här gången en liten gyllene slända i tallriken. För tredje gången infann hon sig på bal, nu i stjärnklänningen, och kungen fann därefter en gyllene nystvinda i sin soppa. När han nu kallade upp köksflickan hade hon inte hunnit svärta sig helt, ringfingret var vitt, det uppdagades vem kökspigan i själva verket var, och det blev bröllop.
Allvetande, Doktor, se Krebs.
Almansor, oövervinnerlig morisk hjälte i det medeltida Spanien.
Almaviva, den lättfärdige greven i Beaumarchais' komedi "Figaros bröllop" och i Mozarts opera med samma namn. Han figuerar även i Rossinis opera "Barberaren i Sevilla" efter en annan pjäs av Beaumarchais.
Almeyda, en portugisisk guvernör av Indien, hjälte i en passus av Camões' epos Lusiaderna. Almeyda får båda benen avskjutna i ett sjöslag men låter binda fast vid masten och fortsätter framgångsrikt att kommendera de sina och att slåss med svärd tills allt hans blod är bortrunnet. Ungefär samma historia berättas om den engelske amiral Benbow, som slogs med en fransk eskader utanför spanska kusten år 1701.
Alnashar, en figur i Tusen och en natt, "Barberarens femte son". Han köper en korg med glas och drömmer om goda affärer med dessa. Han skall sälja dem med vinst och investera denna i ett nytt vinstgivande glaslager och så vidare, och när han har blivit rik nog skall han gifta sig med storvesirens dotter. I sina fortsatta drömmerier blir han emellertid förargad på henne och ger därvid glaskorgen en spark så att bara skärvorna återstår av rikedomen.
Alonzo, se Cora och Alonzo
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar