Aesopus

Adschid, eller Agib, hjälte i en saga ur Tusen och en natt, vilken berättar om en ö med ett svart berg som obönhörligt drog till sig allt järn och drog alla spikar ur skrovet på förbiseglande fartyg så att de sjönk. Adschid var en vetgirig konung som ville besöka alla öarna i sitt rike men råkade in i magnetfältet, varvid hans fartyg förliste. Själv kastades han upp på ön där han föll i dvalliknande sömn och av en röst uppmanades att gräva i sanden efter en båge med två pilar. Med dem skulle han skjuta på en ryttare av koppar som under en kupol tronade överst på berget, denne skulle då störta i havet, hans häst skulle grävas ner, och när detta var gjort skulle ett skepp hämta Adschid till Lyckoöarna, varifrån han sedan kunde ta sig hem på villkor att han ingen gång under seglatsen såg sig om. Han gjorde som han blivit tillsagd och allt skedde som rösten förutsagt, men när skeppet nalkades Lyckoöarna råkade han vända sig om, och genast kastade rorsmannen honom i havet. Han spolades upp på en obebodd ö, och bäst han låg där fick han se ett fartyg lägga till. En skara slavar med en ung man ibland sig steg iland, begav sig till mitten av ön, lyfte upp en lucka i marken och försvann därigenom en efter en. En stund senare kom slavarna, men inte ynglingen, upp igen, steg ombord på fartyget, hissade segel och lämnade ön. Nyfiken gick kung Adschid fram till luckan, lyfte den, steg nerför en trappa och kom till ett underjordiskt rum, där ynglingen låg på en divan. Denne blev mycket glad att få mänskligt sällskap och berättade för Adschid varför han befann sig där. Hans far, en rik juvelhandlare, hade blivit spådd att hans sons öde var förknippat med Ryttaren på Magnetberget. Den dag Ryttaren störtade i havet skulle sonen under femtio dagar löpa risk att dödas av samme man som skjutit Ryttaren. Juvelhandlaren hade nu fått veta att Ryttaren störtats och hade då låtit föra sonen till detta gömställe som han förberett. Adschid blev förbryllad över historien men inte förskräckt, ty han visste ju med sig att han endast ville den unge mannens bästa, och allt var muntert och bra till den allra sista dagen, då Adschid skulle lyfta ner en kniv från väggen och yngligen på skämt kittlade honom så att han tappade kniven som trängde rakt in i hjärtat på ynglingen. Vad Allah bestämt kan människan inte ändra. Adschid hade bara att gömma sig och bevittna hur fadern kom tillbaka för att hämta sin son och fann honom död.
Adschids vidare öden, som bl.a. på en bevingad häst förde honom genom himlens världar, lärde honom att ett liv utan lidande är möjligt endast för den som försakar allt. Han avsade sig därför kronan för att utfattig, men med frid i själen, leva i Bagdads slumkvarter.

Günter Groll

Ae och Edda, stamföräldrar till trälarnas ätt enligt ett Eddakväde om Rig, vilket lär vara ett annat namn på guden Heimdall. Denne kommer en dag till en liten gård och gästar där det äldre paret Ae och Edda, utspisas med grovt bröd och kokt kalvkött och får nattläger mellan dem i sängen. Efter nio månader får Edda ett mörkhyat gossebarn som döps till Träl och i sinom tid blir gift med en smutsig, solbränd och trubbnäst flicka som heter Tir. De avlar barn som är fula men starka.

I fortsättningen gästar Rig på liknande sätt det betydligt vackrare paret Afe och Amma som därpå får sonen Bonde, och han låter vidare det adliga paret Fader och Moder ge upphov till sonen Jarl.

Louis-René Boquet

Aeacus, en av domarna i underjorden, se Aiakos.

Aedh, skald i en irländsk saga, se lubhdan.

Aegeus, grekiska Aigeos, en sagokung av Athen, se Theseus. Egeiska havet har namn efter Aegeus - eller snarare tvärtom.

Aegidius, S:t, en av nödhjälparna.

Aegle, se hesperider.

Aeneas, en trojansk hjälte som vid Trojas undergång begav sig västerut. Vid flykten ur sin brinnande fädernestad bar han med sig sin gamle far, som hette Anchises, och ledde sin son Ascanius vid handen. Han medfödde även helig bild av Pallas Athene - se Palladium. 

På sin färd anlände han först till Karthago, där en drottning Dido regerade; hon förälskade sig djupt i honom och höll honom kvar i åratal, men högre makter såg till att han slutligen bröt upp och begav sig till Italien, ty det bar bestämt i gudarnas rådslag att hans efterkommande skulle grundlägga Rom. Den övergivna Dido tog sitt liv, bestigandes ett bål under gruvliga förbannelser. 

Den romerske poeten Vergilius som har berättat historien om Aeneas i ett patriotiskt epos på utomordentligt välljudande hexameter, förtäljer även en del om krig och strider med inhemska italienska furstar, tills Aeneas slutligen i envig dödar sin rival Turnus och blir gift med konung Latinus´ dotter Lavinia. 

Historien om Dido och Aeneas har använts bl.a. av Purcell i en barockopera som alltjämt spelas ibland.

Aeolus, grekiska Aiolos, gud över vindarna, som han höll inspärrade i en grotta på de aeoliska öarna och släppte fria efter egna och övergudarnas önskningar. Till Odysseus överlämnade han vindarna inknutna i en säck; endast medvinden lämnades utanför.

Aesculapius, se Asklepios.

Aeson eller Aison, fader till Kason. Se Medea, som gör honom ung med sina trollkonster.

Aesopus, se Aisopos. 

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren