Acrasia, den personifierade onykterheten i Edmund Spensers "The Faerie Queene" (1590). Hon förvandlade alla sina älskare till monstra, men den personifierade nykterheten som heter Guyon fångar henne i sitt nät, binder henne och bränner upp hennes hemvist.
acridofager (grekiska: gräshoppsätare), ett beklagansvärt folk som Plinius d.ä berättar om. De bor någonstans i Afrika och livnär sig uteslutande på gräshoppor. Detta är en föga hälsosam diet, och arcidofagerna är därför kortlivade; mer än förtio år kan de aldrig bli. På äldre dagar attackeras de ofelbart av bevingade löss och måste klia sig så att det går hål på skinnet, vilket i sin tur har följd att lössen förökar sig i rask takt och äter upp acridofagerna helt och hållet.
Adalgisa, en ung druidisk prästinna, se Norma.
Adalstein, kung av England, se Egil Skallagrimsson.
Adam de la Halle, se Robin och Marion. Denne franske 1200-tals författare har även efterlämnat ett slags revy som heter "Le jeu de la feuillée", Spelet i lövsalen. Där uppträder bland annat en tiggarmunk med den heliga Acarii ben som sägs ge bot mot galenskap, en spöklik jägare som heter Hellequin - han syns inte, men han hörs, och han är nära släkt med den vilde jägaren i tyska sagor - samt en skara féer av vilka två heter Morgue och Maglore. Den sistnämnda är en snarstucken en som önskar ont över alla närvarande därför att hon har blivit utan kniv vid det allmänna gästabudet, vilket den bedräglige munken till sist får betala genom att sätta sitt relikskrin i pant hos värdshusvärlden.
.jpg)
Adams revben, Träsnitt ur Schedels Weltchronik, 1493.
"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: "Varde ljus;" och det var ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen."
Vattnet, vill det synas, fanns alltså på förhand; skapelseverket börjar med ljus och fotfäste, firmamentet som sägs skilja vattenmassorna i ett övre och ett under lager. På den tredje dagen lät han det sistnämnda dra ihop sig till hav och höljde den torrlagda jorden med grönska och fröbärande vegitation. Först på fjärde dagen skapade han solen, månen och tideräkningen, fast det tydligtvis fanns dagar och nätter redan dessförinnan. Femte dagen ägnade han åt havets djur samt fåglarna. På sjätte dagen kom alla lantdjur till och sist av dem människan, som skapades till Guds avbild och till man och kvinna, vilka förmanades att vara fruktsamma och uppfylla jorden, lägga den under sig och råda över allt levande.
"Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort; och han vilade på sjunde dagen från det verk som han hade gjort, Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk."
Denna berättelse fyller första kapitlet i Första Mosebok och en liten bit av andra kapitlet. Därpå vidtar emellertid ännu en skildring av skapelsen, mindre kosmisk och mer novellistisk än den förra. Där meddelas i all korthet att när Gud gjorde himel och jord fanns det ingen buske och ört där, men så steg det upp en dimma och vattnade hela marken, varpå Gud danade den maskulina människan av stoft från jorden och blåste livets ande i hans näsa. Gud planterade vidare en lustgård i det östliga Eden och gav människan tillåtelse att äta frukter av alla dess träd med två undantag, nämligen livets träd och kunskapens träd på gott och ont. Han insåg också att det är icke gott för mannen att vara allena och beslöt att göra en hjälp åt honom, varpå han skapade alla markens djur och alla himlens fåglar och förde dem fram till mannen att ge namn åt. Det gjorde mannen, men någon hjälp som anstod honom fanns inte bland alla dessa varelser. Gud lät då mannen falla i djup sömn, tog ut ett av hans revben och byggde en kvinna av detta, och när mannen vaknade och fick se henne gav han henne att börja med namnet Maninna, står det i den svenska bibeltexten; på latin benämner han henne Virago men på grekiska Gyne och på engelska rätt och slätt Woman, och grundtextens ord är den helt okonstlade femininformen av det heberiska ordet som betyder man. Idén är väl att fastslå att mannen är kvinnans ursprung, formad av samma material som han, "Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött", säger texten vidare och tillägger att de nyskapade var nakna och blygdes dock icke för varandra.
De två skapelseberättelserna måste säkerligen härröra ur varsinn källa, helst som det i den heberiska texten finns två olika ord för Gud, nämligen Jahve och Elohim. Om den första berättelsen vet man med bestämdhet att den har samband med den babyloniska skapelsemyten, som nämligen förutsätter att att i begynnelsen var ett kaos av vatten som kuvades med märkliga ord av guden Marduk och förvandlades till en beboelig värld - babylonierna kallade förresten detta urhav för Tiamat och tänkte sig det som ett personligt väsen av ungefär samma sort som den nordiske Ymer.
Den andra skapelseberättelsen, som är naivare och tycks förutsätta att öknen och inte vattnet var det primära, handlar nästan bara om människan och är att betrakta som en inledning till historien om kvinnan och syndafallet. Den nyskapade mannen heter Adam, ett ord som i sin hebreiska form helt enkelt betyder människa men förvandlar sig till egennamn liksom av sig självt under berättelsens gång. Han döper snart om sin maninna till Eva, dock först sedan oskuldens tid i Edens lustgård är förbi.
.jpg)
Jan Gossaert: Adam och Eva. coll. Thyssen-Bornemisza. Lugano.
Tredje kapitlet av Första Mosebok handlar nämligen om deras syndafall. Ormen, står det, var listigare än alla andra djur som Gud hade skapat, och en vacker dag lyckades denna varelse förleda Eva att trotsa förbudet att äta frukten av kunskapens träd på gott och ont. Hon bjöd också Adam att smaka, med resultat att de båda blev varse att de var nakna och skuldmedvetet skyndade att skyla sig med gördlar av fikonlöv.
"Och de hörde herren Gud vandra i lustgården när dagen begynte svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för herren Guds ansikte bland träden i lustgården. Men herren Gud kallade på mannen och sade till honom; 'Var är du?' Han svarade: 'Jag hörde dig i lustgården då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken, därför gömde jag mig.' Då sade han: 'Vem har låtit dig försåt att du är naken? Har du icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av`' Mannen svarade: 'Kvinnan som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.' Då sade herren Gud till kvinnan: 'Vad är det du har gjort?' Kvinnan svarade: 'Ormen bedrog mig, så att jag åt!' Då sade herren Gud till ormen: 'Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad ibland alla djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar. Och jag skall sätta fiendeskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och henne säd. Demma skall söndertampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.'
Och till kvinnan sade han: 'Jag skall låta dig utstå mycket vermöda, när du bliver havande ; md smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.'
Och till Adam sade han: 'Eftersom du lyssnade till din hustrus råd och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt: "Du skall icke äta därav", därför vare marken förbannad för din skull. Med vemöda skall du nära dig av den i alla dina livsdsdagar; törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, tills dess du vänder åter till jorden, ty av den är du tagen. Ty du är soft, och till stoft skall du åter varda.'"
Gud gjorde därpå kläder av skinn och satte dessa på Adam och Eva innan han satte sina hotelser i verket: "Och herren Gud sade: 'Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen.'
Och herren Gud förvisade honom ur Edens lustgård för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor ('Cherubin med ett bart huggande svärd', står det i den gamla svenska översättningen) för att bevaka vägen till livets träd."
Om ursprunget till namnet Adam finns diverse spekulationer. Bekant i Sverige är Georg Stiernhielms påhitt att den första människan hette så därför att han var skapad av jordens stoft, alltså Av damm. Någon har hittat på att namnet i stället skulle vara bildat av begynnelsebokstäverna i grekernas namn på de fyra väderstrrecken: Arktis, Dysis, Anatole, Mesembria. Se också Arafat.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar