Aladdin

Aladdin, titelfigur i en saga i Tusen och en natt. Han var son till en fattig änka och var en lat odåga till pojke. En dag mötte han på gatan en afrikansk trollkarl som sade sig vara hans farbror och hade utvalt honom till att ge sig ner i ett underjordiskt valv och hämta en gammal lampa som skulle finnas därnere. Trollkarlen förde honom till en klyfta utanför staden, tände upp en eld, strödde ut ett pulver och yttrade en besvärjelse, varvid en marmorplatta blev synlig i marken. Trollkarlen öppnade den och släppte ner Aladdin, sedan han först hade lånat denne en ring som uppgavs ge skydd mot eventuella faror nere i valvet. Detta befanns vara fullt av guld och ädelstenar, varav Aladdin tog för sig så mycket han kunde bära. I sista stund kom han också ihåg lampan, som såg ordinär och obetydlig ut. Återkommen till utgången tillropades han av trollkarlen att räcka upp lampan, men Aladdin som hade händerna fulla av alla möjliga dyrgripar begärde att först bli upphjälpt själv. Trollkarlen var emellertid envis, det ena ordet gav det andra, och slutet på det hela blev att trollkarlen uttalade en ursinnig besvärjelse som fällde marmorplattan på plats och stängde in Aladdin i valvet. I förtvivlan gned denne sina händer därnere och råkade då även gnida trollkarlens ring, varvid en ande uppenbarade sig och hjälpte honom ut och hem. Nu levde han och hans mor en tid kräsligt på att sälja guld och ädelstenar, men en vacker dag tog förrådet slut och bara den enkla lampan fanns kvar av sakerna från valvet. Aladdin beredde sig att gå och sälja den också, men modern ville putsa upp den lite först. Hon hämtade en klut och började gnida, och till hennes häpnad framväxte då en ofantlig ande som förklarade sig redo att lyda varje befallning av lampans innehavare. Aladdin anden att skaffa fram en måltid, vilket genast skedde, och hade i det följande inga bekymmer med försörjningen.
En dag färdades kalifens dotter Gulnare händelsevis förbi på gatan, och Aladdin som kikade på henne genom en springa i dörren blev strax betagen av hennes skönhet och fast besluten att vinna henne till hustru. Han förmådde sin motvilliga moder att bege sig till kalifen och fria, försedd med en rejäl hop stora ädelstenar i sitt förkläde, och kalifen blev så imponerad av deras prakt att han inte sade direkt nej till frieriet, ehuru prinsessan redan vart halvt om halvt bortlovad till storvisirens son. Han ställde emellertid en rad villkor som föreföll svåra men uppfylldes med lätthet av lampans ande; en karavan av åttio präktigt klädda slavar som dignande frambar brickor med sagolika dyrgripar fick kalifen att ställa till bröllop omedelbart. Aladdin satte då lampans ande att på en enda natt bygga honom ett slott som överträffade kalifens, och även detta effektuerades till belåtenhet. Han levde sedan lycklig där med sin prinsessa, vars kärlek han tydligtvis vann utan andens hjälp.
Den afrikanske trollkarlen satt emellertid i Egypten och fjärrskådade att Aladdin hade tagit sig ut ur valvet i stället för att omkomma där som meningen var, och han begav sig då omedelbart till Bagdad för att söka bemäktiga sig lampan. Till den ändan skaffade han sig ett lager av nya fina kopparlampor, klädde ut sig till gatuförsäljare och skrek ut att han bytte gamla lampor mot nya sådana. Aladdin, som nu hade hunnit utvckla sig till aristokratisk och elegant världsman, var ute på jakt vid tillfället och hade ställt sin underbara lampa i ett avsides gömställe på slottsvinden, men någon av slottets damer hade sett den där och föreslog Gulnare att byta den gamla fula pjäsen mot en ny som var vackrare och användbarare. Gulnare fann detta klokt, och trollkarlen hade alltså lyckats i sitt uppsåt. Hans första åtgärd sedan han fått lampan i sina händer var att framkalla anden och låta denne flytta slottet och honom själv raka vägen till Afrika, vilket gick för sig på ett ögonblick.
När kalifen tittade ut nästa morgon var alltså hans dotter borta med hela sitt hus, och hans sorg och vrede vände sig naturligtvis mot Aladdin, som genast blev arresterad och dödsdömd. Denne hade emellertid lyckats göra sig populär hos bland folket, så kalifen vågade inte låta domen gå verkställighet utan vidare. Nu hade Aladdin lyckligtvis kvar ringen, vars ande visserligen inte var mäktig nog att flytta tillbaka prinsessan och slottet men i alla fall kunde transportera honom själv till dessa. Av Gulnare fick han genast veta att trollkarlen ivrigt uppvaktade henne med amorösa anbud som hade tillbakavisats med förakt, och Aladdin gick då till apotektet och förskaffade sig ett giftigt pulver till att förgifta trollkarlen med; det hade avsedd effekt när det serverades denne i ett glas vin av Gulnare, som för ändamålet bjöd honom på supe. Aladdin återfann sin underbara lampa och lät omedelbart dess ande verkställa flyttningen tillbaka till Bagdad, där kalifen återsåg slottet och sin dotter redan nästa morgon.
Ett hämndförsök av den afrikanske trollkarlens broder misslyckades; denne uppträdde i gestalt av en helig gammal kvinna vid namn Fatima men blev i rättan tid nedstucken med sin egen dolk. Emellertid hade han hunnit intala Gulnare att en sak som ännu fattades i slottet vore ett ägg av fågel Rock att upphängas i kupolsalen, och Aladdin som gärna ville göra henne till lags befallde lampans ande att skaffa fram ett sådant ägg. Då utstötte anden för första gången ett upproriskt skrik och bad Aladdin veta hut, varpå den försvann och aldrig lät sig framkallas mera.

Jiri Trnka: Aladdin och Lampans ande. Illustration till Tusen och en natt, 1960.

Aladino, turkisk konung, se Jerusalem.

Alasnam, en figur i Tusen och en natt. Han var ägare till åtta kvinnostatyer av diamant på var sin guldpiedestal och gav sig ut att söka efter en flicka som skulle överträffa dem alla i skönhet och renhet. Till den ändan utrustades han av högre makter med en dygdespegel som han borde titta i när han fick syn på en vacker flicka; dess glans grumlades om det var något fel på hennes sinnelag och dygd. Naturligtvis fann han till sist den rätta och blev lyckligt gift med henne.

Albadaran, säger orientaliska sagor, är en ryggkota som är hårdare än resten av människokroppen; när denna har förgåtts med ben och allt återstår alltid Albadaran, och från denna kärna försiggår i sinom tid uppståndelsen.

Alba Longa, en latinsk stad, se Romulus och Remus. Stadsgrundaren hette Ascanius och var son till Aeneas. Han byggde Alba Longa där fadern vid sin ankomst till trakten hade sett en vit sugga ge liv åt trettio smågrisar, onekligen ett märkligt omen.

Alberich, en dvärg i Ringen av Wagner, se Rhenguldet och Siegfried samt Oberon.

Alberto della Massa, en syndig präst, se Decamerone.

Albion, konung av Britannien på den tid då älvakungen Oberon höll hov i vad som nu heter Kensington Gardens. För senare generationer är Albion en personifikation av England. Enligt antika romerska uppgifter var han son Neptunus och slogs utan framgång med Hercules som var Jupiters son. Han var nämligen inte nöjd med sin del av väldet över världen.

Alboin, se Rosamunda.

Al Borak, ett djur i paradiset. Det har människoansikte och talar med mänsklig röst, men för övrigt är det en silverglänsande häst md örnvingar. Profeten Mohammed fick en gång låna Al Borak av ärkeängeln Gabriel för en resa mellan Mekka och Jerusalem. När han gav sig av råkade han stöta omkull ett vattenkrus, men Al Borak bar honom genom de sju himlarna till målet och åter med sådan fart att han kunde fånga upp det fallande kruset innan vattnet han rinna ut.

Alcina är en elak och lastbar fe i Ariostos Orlando furioso. Hon håller till i en lustgård dit hon lurar kristna riddare som hon förför. När nöjer är slut förvandlar hon dem till träd, stenar eller vilda djur. Jämför Kirke.

Alcis och Alchis, se Holzy och Holtschy.

Alektryon, en pojke som Ares ställde på vakt när han hade ett möte med Afrodite. Pojken somnade emellertid, och solguden Apollon gjorde oanmäld sin entre och bevittnade kärleksscenen. Ares bestraffade Alektryon genom att förvandla honom till en tupp, vilken från den stunden aldrig försummar att ge hals när solguden nalkas. - Tupp heter på homerisk grekiska alektor.

Alenodorus, är en kallblodig antik filosof som för en billig penning köpte ett spökhus i Aten. Första kvällen han bodde där satte han sig att skriva och var snart försjunken i sitt tankearbete. Så hördes rassel av kedjor. Alenodorus fortsatte att skriva, men då kom rasslet in genom dörren och en gestalt stod framför honom, rasslade otåligt och vinkade åt honom att följa med. Gestalten skred före honom ut på gården och försvann. Alenodorus utmärkte platsen och ordnade så att myndigheterna började gräva där, varvid man fann skelettdelar slagna i kedjor. När dessa hopsamlats och på allmän bekostnad fått en grav att vila i, kom även huset till ro. Plinius den yngre har berättat denna enkla spökhistoria.

Alexander den store, vars historia har nåt eftervärlden via jämförelsevis sena skribenter, figuerar i en del historier som som säkert hör sagan till. En av dem handlar om filosofen Diogenes, som bodde i en tunna i Korinth. Alexander hälsade på honom där och erbjöd honom att utbe sig en ynnest, varvid filosofen svarade att han vore tacksam om Alexander ville flytta sig lite så att han inte skymde solen.
Alexanders häst hette Bukealos alias Bucephalus, Tjurhuvud, och var dresserad att böja knä när han behagade stiga till häst. Redan som barn lyckades han tämja denna fåle, vilket äldre hästkarlar förgäves hade försökt. Ett par andra anekdoter om Alexander innehåller bevingade repliker. När perserkungen Dareios kom med ett förmånligt fredsanbud yttrade hans militäre rådgivare Parmenion: "Jag skulle säga ja om jag vore Alexander"; och Alexander replikerade: "Jag också, om jag vore Parmenion." Från marschen hem från Indien härrör yttrandet: "Det är för lite att dela på så många." Därmed slog han ut vattnet som med stor möda hade uppletats åt honom i Gedrosiens öken när hären led svårt av törst. Se även Aristoteles.
Om Alexanders indiska fälttåg, som i västerlandet blev en saga redan i antiken, finns många medeltida historier. Enligt en träffade han där på ett talande träd som förebrådde honom hans maktlystnad och upplyste honom om hans snart förestående död fjärran från hans fosterland.

Alexander den store. Detalj ur en stor mosaik från Pompeii: Slaget vid Issos. Museo Nazionale. Napoli. 

Aleyn, en finurlig ung man, se Simkin.

Alf, en dansk prins som gifte sig med Hjördis. Sigurd Fafnersbanes moder.

Alfegus, spansk riddare, se Urre.

Alfeus, grekisk sagofigur som var vanvettigt förälskad i nymfen Arethusa. Hon flydde till Sicilien undan honom och förvandlades av barmhärtiga gudar till en källa vilken alltjämt finns till beskådande i Syrakusa, numera bevuxen med papyrus och inte alltför klar. Alfeus förvandlades samtidigt till en flod på Peloponnesos. Det fanns en förbindelse genom havet mellan Alfeus och Arethusa, påstod man i antiken; föremål som tappades i Alfeus kunde flyta upp i Arethusa.

Alfio, se Cavalleria rusticana.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren