Abbadon

Abaddon heter på heberiska avgrundens ängel enligt den bibliska uppenbarelseboken  (9:11). Där står att på grekiska har han fått namnet Apollyon. Senare författare kallar honom Abbadona och upplyser att han motvilligt drogs med i Satans revolt mot vår herre. I helvetet beklagade han ständigt sitt avfall och förebrådde Satan dennes högmod och blasfemi. Han tog öppet avstånd från Satans plan att döda Messias, och vid korsets fot dröjde han ångerköpt, rädd och hoppfull. Ingen vet hur det gick för honom. Han figuerar i Fr. G Klopstocks epos Messias, och fromma människor har diskuterat huruvida Abbadona är värd att få förlåtelse eller inte.

Abadir, en förklädd sten, se Kronos

Abarbarea, en nymf i Illiaden (VI:22). Med en prins Boukolion från Troja fick hon tvillingar som i sinom tid stupade i trojanska kriget - de hette Aisepos och Paidasos.

Abaris, en skytisk spåman som figurerar hos en del hos en del antika grekiska författare. Han fångade en av Apollons pilar i flykten varigenom han förvärvade förmågan att förflytta sig med blixtens fart. Han kunde exempelvis ta sig från Athen till sin hyperboreiska hembygd utan en tanke på matsäck. Snabbresorna gjorde honom mer och mer framsynt och förbättrade spådomarna.

Abas, el elak gosse som av Ceres förvandlades till en ödla, enligt vad Ovidius kan upplysa. Under sitt sökande efter dottern Proserpina alias Persefone kom Ceres alias Demeter en dag till en hydda där hon fick något att dricka. Abas som var son i huset skrattade och begabbade henne när hon begärligt drack, varvid hon ilsknade till och bestänkte honom med vad som var kvar i bägaren, och så stod han där och var en ödla.

Abdallah heter en figur i Tusen och en natt. Kalifen Harun-al-Raschid och storvesiren Djafar mötte en blind gammal man som bad dem om en allmosa och en örfil; han fick bådadera och kallades sedan till hovet för att förklara sitt märkliga beteende. Han berättade då att han hette Abdallah och hade varit en förmögen och framgångsrik köpman som en gång var på väg hem från Indien med åttio kameler och vid ett rastställe mötte en synsk dervisch vilken gjorde honom ett förslag. Han visste nämligen ett gömställe där kamelerna kunde lastas med sagolika rikedomar, varpå de borde ta hälften var av karavanen. Abdallah tyckte att det lät bra, varpå dervischen öppnade en stenport som ledde till en skattkammare inne i ett berg. Guld och ädelstenar i mängd lastades på kamelerna, och dervischen hittade dessutom en liten ask som han stoppade på sig. Dervischen drog därpå åt sitt håll med sina förtio kameler medan Abdallah fortsatte sin färd mot Bagdad. Efter en stund greps han emellertid av ånger att han så medgörligt hade lämnat ifrån sig så många kameler och skyndade efter dervischen, som fick veta att en from man som tjänade Gud skulle få besvär med så många kameler; han kunde gott lämna ifrån sig tio. Dervischen fann detta klokt och gjorde inga svårigheter. Abdallah ångrade då att han inte istället hade begärt 20 av djuren, och efter ytterligare ett par återvändanden hade han lyckats befria dervischen från alla hans förtio dyrbart lastade kameler. Då slog det honom att den lilla asken som han sett denne stoppa på säkert också kunde vara bra att ha. Dervischen gav han honom asken utan vidare och lämnade också bruksanvisning beträffande innehållet. Den innehöll en salva med den märkliga egenskapen att om man smorde den på sitt vänstra ögonlock så fick man syn på alla skatter som jorden gömmer, men smore man den på högra ögonlocket så blev man blind. Abdallah prövade genast salvan på sitt vänstra öga och fann att dervischen talat sant; han skådade väldiga valv med rikedomar utan ände. Han tänkte emellertid att med båda ögonen borde han se dubbelt så mycket, varför han smorde litet salva även på det högra ögonlocket. Då blev han omedelbart blind och hörde i sitt mörker hursom dervischen avlägsnade sig med alla kameler under tillrättavisande ord om girighetens förbannelse. Sedan dess hade han levat på allmosor och straffat sig själv för sin dårskap genom att även tigga örfilar.
Harun-al-Raschid fann detta vara en lärorik berättelse. Han ansåg att Abdallah nu vore nog straffad och åtog sig därför hans försörjning till döddagar.

Marten de Vos: David och Abigail. Kunsthistorisches Museum, Wien. Konstnären var flamländare, lärjunge till Tintoretto i Venedig och verksam i Antwerpen i senare hälften av 1500-talet.

- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren