Alrun, en valkyria, se Völund.
alruna var ett slags spåkvinna eller häxa bland germanerna i forntiden; alrunor följde bland annat härarna i fält, uppmuntrade de striande med goda profetior, sjöng övernaturliga sånger och överröstade med väldigt oväsen de sårades dödsskrän. Med kristendomen som införde ett annat prästerskap försvann dessa damer, och ordet alruna kom i stället att beteckna ett mindre trolltyg samt en växt varav detta gjordes, Mandragora oficinalis, en planta av potatisfamiljen, förekommande bland annat i medelhavsländerna. Den har märkvärdigt formade rötter vilka lätt kan förvandlas till människoliknande dockor. En sådan alruna bör om möjligt växa på en galgbacke och nattetid vid nymåne bindas vid svansen på en svart hund som lockas med en köttbit. När alrunan på sådant vis rycks upp ur jorden utstöter den ett skri dödar hunden och alla andra närvarande försåvitt den inte har bomull i öronen. Alrunan är en skyddande amulett men kan även användas till spåman och till att skaffa rikedom åt sin ägare, vilken emellertid har sålt sin själ genom denna hantering.
I Jordanes' Gotiska historia berättas att kung Filimer av Gautharike i sin krigshär hade en hop trollkäringar som kallades alerunnor och som han drev ut i skogen. Där fick bergtrollen syn på dem, fattade behag till dem och besov dem, varefter alerunnorna födde barn som blev grymma till sinnelaget. Det var hunnerna. Enligt Adam av Bremen föddes gossebarnen till hundar eller med hundhuvuden medan flickorna blev mycket vackra. De ville emellertid aldrig gifta sig utan körde alla sina friare på porten.
al Sirat, en bro från jorden till islams paradis. Den är smalare än en spindels tråd, och de ogudaktiga faller därifrån ner i avgrunden.
Althea, en drottning av Kalydon som av högre makter fick veta att hennes son Meleager skulle dö så snart ett vedträ i hennes spis hunnit brinna upp. Utan betänkande ryckte Althea då vedträet ur elden och förvarade det sedan i många år. Meleager levde då och frodades, men när han i sinom tid tog livet av hennes båda bröder kastade Althea i vredesmod vedträet på elden igen. Meleager tynade därvid bort och dog. Se Atalanta.
alu, nordiskt trollord som ger skydd och värn.
Alvid, en valkyria, se Völund.
Amadeus eller Amadeo, helgon som i livstiden var regerande hertig av Savoyen på 1400-talet men abdikerade och levde ett liv av späkningar och försakelser. Hans höga börd gjorde honom lämplig till skyddspatron åt det kungliga huset Savoyen, men han är också barberarnas skyddshelgon.
Amadis, hjälte i en riddarroman från Spanien. Han var oäkta son till en dam vid namn Elisena oh en fransk kung som hette Perion. Amadis blev kär i den danska prinsessan Oriana och utförde, för att visa sig henne värdig, en hel rad hjältedåd. Dessutom bistod han i ridderligt nit prinsessan Briolana att tillträda sitt rättmätiga kungarike, men då kom skvallret igång; Oriana blev svartsjuk och försköt Amadis. Förtvivlad blev denne en vandrande riddare och slog sig omsider ner hos en erimit. Till slut medgav Oriana att hon dömt Amadis väl hastigt, och då drog han på nytt i fält, nu som Riddaren av Gröna svärdet, och övervann allt som stod ivägen mellan honom och Oriana.
Det var på sådana romaner som Don Quijote förläste sig.
Amalthea, en get på Kreta, vilken födde upp den nyfödde Zeus med sin mjölk. Hon belönades i sinom tid genom att bli upptagen till himlen och inplacerad bland stjärnbilderna, men av hennes jordiska lämningar tog Zeus hand om skinner och klädde sin sköld därmed - se egid. Han bröt av ett av hennes horn och skänkte detta till nymferna på Kreta, som även hade skött om honom när han var liten. Detta horn fyllde sig på underbart vis med vadhelst ägarinnorna önskade och är känt under namnet ymnighetshornet. Romarna kallade det för Cornu copiae, och eftervärlden kan beskåda det i många bilder och emblem, exempelvis i trycket på svenska sedlar från början av 1900-talet.
Amandus heter titelfiguren i folksagan om Fågel Blå. En konung som var änkling hade en älsklig dotter, Florinna. Han gifte om sig med en änka som också hade en dotter, Forelle, men denna saknade alla behag. Drottningen gynnade förstås Forelle, och när slottet fick besök av den unge kung Amandus lät hon Florinna uppträda i en enkel klänning medan hon klädde upp Forelle i siden och ädla stenar. Men Amandus hade ögon bara för Florinna, och drottningen lät då sätta denna i ett torn för att Forelle skulle få fritt fram. Men prinsen gav inte Forelle en blick; han frågade bara efter Florinna. Till slut tappade drottningen tålamodet och bad Forelles gudmor, fen Sysis, att hämnas på Amandus, oh en förvandlade honom då till en fågel blå. Först blev Amandus förtvivlad, men så kom han på att han nu kunde besöka Florinna varje natt, och det gjorde han. Var natt hade han med sig smycken som han hämtat åt henne i sitt slott. Drottningen kom hemligheten på spåren, lät hänga liar och knivar i ett träd där Fågel Blå brukade slå sig ner, och den natten skar han sig så illa att han var nära att förblöda. Han trodde att det var Florinna som förått honom och ville bara dö, men en vän till honom, trollkarlen Deoletus, räddade honom till livet. Han kunde dock inte återge Amandus dennes mänskliga gestalt utan förde honom hem till slottet. Kort därefter dog Florinnas far, kungen, och folket som inte ville ha den elaka drottningen utropade Florinna i hennes ställe. Forelle å sin sida flydde till fen Sysis. Dit kom även Deoletus för att förmå fen att återge Amandus hans mänskliga gestalt, men hon vägrade såvida denne inte gifte sig med Forelle. Amandus beslöt då att försöka vänja sig vid Forelle, och man började rusta till bröllop. Florina, som aldrig kunde glömma Amandus, begav sig nu ut för att söka honom. Med hjälp av en god fe, syster till Sysis, kom hon fram till slottet bara några dagar före bröllopet och lyckades muta sig till att få sova i ekokammaren bredvid Amadeus sovrum, och där kunde hon viska till Amadeus att hon var oskyldig till liarna i trädet; därmed var Sysis makt bruten, Amandus kunde gifta sig med Florinna, och när Forelle protesterade förvandlade Deoletus henne till en fläckig so som sprang ut i skogen.
Amarantha, en herdinneroll som drottning Kristina roade sig med att uppträda i vid fest på Stockholms slott trettondagen 1653. Namnet hade hon själv hittat på till ära för spanska ambassadören Pimentel, vars födelsestad hette Amarante. Festen blev mycket lyckad, och till dess minne instiftade drottningen Amarantorden. Den upphörde när hon flyttade ur landet, men en ny amarantorden bildades på 1700-talet av några ungdomar i Stockholm och fotlever än i dag.
Amaryllis, en herdinna vars namn förekommer i den första av Vergilius ekloger. Bellman, som har använt namnet i en bekant sång, har säkert hämtat det från en hexametrisk versrad som i latinkunskapens tid var berömd för sitt smältande välljud:
Formosam resonerare doces
Amaryllida silvas,
"skogarna lär du ge eko att
Amaryllis är vacker".
Amata, en ondsint drottning i Aeneiden av Vergilius. Hon ville inte ge sin dotter Lavinia åt hjälten Aeneas, och när denne ändå vann flickan gick Amata och hängde sig.
amazoner, ett stridbart folk av idel kvinnor som ständigt sysslade med krig och vapenövningar och var till den grad martialiska att de skar bort sitt högra bröst för att kunna skjuta bättre med pilbåge. Hem och hushåll brydde de sig naturligtvis inte om och var även ointresserade av kärlek, men för att inte dö ut nödgades de ibland överskrida gränsen till grannländerna för att hitta fäder till sina barn. Sina gossar satte de genast ut i ödemarken att omkomma, men flickorna tog de omsorgsfullt hand om. Amazonerna tycks ha bott någonstans i Skytien, alltså på vad som nu är Sovjetunionens område. De deltog i trojanska kriget och figuerar även i åtskilliga andra sammanhang i de antika sagorna. För Olof Rudbeck och hans efterföljare var amazonerna - hamaizorna, kallade han dem - utvandrade svenskor. Se även Herakles.
ambrosia, de olympiska gudarnas mat, vilken nedsköljdes med nektar, som var deras enda dryck. Beträffande dess smak och tillredning finns olika, mycket vaga recept. Råvaran växte i hesperidernas trädgårdar inte långt från Atlasbergen, varifrån den hämtades till Zeus av duvor.
Amfion, son av Zeus och en prinsessa från Thebe - se Antiope. Omhändertagen av en herde tillsammans med sin bror fann Amfion nåd hos muserna och Apollon, som skänkte honom en lyra och lärde honom spela. Med hjälp av detta instrument byggde han i sinom tid upp staden Thebe kring den gamla kungaborgen Kadmeia där hans mor hade växt upp; hans virituositet var nämligen av sådant mått att stenarna flög upp och lade sig på plats av sig själva i takt med hans musik. Om hans vidare öden, se argonauter och Niobe.
Amfissos, en son till Apollon, se Dryope.
Amfitrite, havsguden Poseidons gemål i grekisk mytologi. Till skillnaden från flertalet personer i dennes många kärlekshistorier var Amfitrite icke något vidunder. Två av deras söner var Albion och Triton. Uppvaktande hovdamer hos Amfitrite var nereiderna, till vilka Galatea hörde.
Amfitryon, se Alkmene.
Amfortas, eller Anfortas, konung i Graalborgen. Han lät sig förföras av en okysk kvinna och straffades då av Gud, ty i tvekamp med en hedning som ville tillskansa sig den heliga Graal ådrog han sig ett oläkligt sår. Han plågades svårt men fick inte dö, ty det var hans kungliga plikt att var vecka avtäcka Graal inför de samlade riddarna som fick sin näring ur kalken. Den som skådade Graal kunde heller inte dö under den kommande veckan. Först när en riddare kom till borgen och utan anmodan frågade Amfortas vad som vållade hans kval, kunde såret helas. Då skulle riddaren också överta ställningen som Graalkonung. Om historiens fortsättning se Parsifal.
Amgiad, en ung man i Tusen och en natt, hade en halvbror vid namn Assad. De hade samme far men olika mödrar. Dessa greps av kärlek till varandras söner, och när de tillbakavisades av ynglingarna anklagade de dem inför konungen för otillbörligt närmande. Konungen gav då sin emir order att ta livet av sönerna, men emiren, som en gång hade räddats av dem undan vilda lejon, släppte dem mot löfte att de aldrig skulle återvända till hemlandet. Ynglingarna gick nu varsin väg men hamnade till slut i samma stad, där Amgiad steg till vesir medan Assad kastades i fängelse för att offras åt en eldgud. Dottern till den man som kastat honom i fängelse befriade honom emellertid, och till tack för detta gifte sig Amgiad med henne. Amgiad blev sedan konung och gjorde då allt för att avskaffa elddyrkan till förmån för den rätta tron.
Amilias, se Balmung.
Amin hette en son till Harun-al-Raschid. Se Amine.
Amine, titelfigur i en saga i Tusen och en natt. Hon var strålande skön men hade en egenhet: hon åt ris, inte med sked utan med nål, och fick på så sätt inte mycket i sig. Hennes man, som hette Sidi Nouman, undrade över detta, och när han undersökte saken visade det sig att Amine var en gast, som åt sig mätt på likdelar som hon skaffade sig nattetid på kyrkogården.
En annan Amine i Tusen och en natt var gift med Amin, son till kalifen Harun-al-Raschid. En köpman erbjöd sig att ge henne en vacker klänning mot en kyss på kinden, och när hon gått in på detta bet han henne i stället. Hon kunde inte förklara bettet för sin man, som först dömde henne till döden men mildrade straffet till bastonad och sedan jagade bort henne. Amine och hennes syster Zobaide kom dock sedemera i tillfälle att berätta sina levnadsöden för kalifen, som såg till att Armine blev försonad med Amin och själv äktade Zobaide.
Aminta, en herde, titelfigur i ett drama av Torquato Tasso. Herden ifråga älskar en jägarinna som heter Silvia, men hon vill inte ha honom, fast hennes äldre kollega Dafne gör vad hon kan för att få henne att hänge sig åt kärleken. En gammal herde som heter Tirsi - rimligen Tyrsis på andra språk - ägnar sig under tiden åt att trösta Aminta. Detta medlidsamma par, Dafne och Tirsi, anstränger sig verkligen för att hjälpa de båda unga att få varandra, men enda effekten av deras intriger är att Aminta kommer lagom för att befria Silvia från en satyr. En vacker dag är Silvia ute i skogen och jagar en varg men får inte tag i honom; däremot råkar hon tappa sin slöja som fastnar i ett träd. En stund senare råkar herdinnan Nerina passera, känner igen slöjan och skådar samtidigt sju vargar som slickar blod på marken. Hon kan då inte tro annat än att Silvia har blivit uppäten, och detta meddelar hon Aminta, som blir alldeles förtvivlad och beslutar att hoppa ner för ett stup och slå ihäl sig. Det här rapporterats emellertid av den gamle herden Ergasto till Silvia, som då blir djupt gripen och ångrar sin hårdhet gentemot Aminta till den grad att även hon vill ta livet av sig, men då anländer i rättan tid herden Elpino och upplyser att Aminta har hamnat i en buske eller dylikt när han hoppade och är alldeles oskadd. Därpå blir det bröllop.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar