Armida, en trollkvinna i Tassos "Det befriade Jerusalem". Hon är dotter till en saracensk trollkarl, och Satan har utvalt henne att ställa till oreda i den kristna hären. Hon förför hjälten Rinaldo, som frivilligt stannar i hennes förtrollade palats och glömmer sina plikter som riddare tills han omsider räddas av två vänner vid namn Carlo och Ubaldo. Armida följer efter, men hennes förförelsekonster slår slint den här gången, och då bränner hon i vredesmod sitt palats och sätter dessutom ett pris på Rinaldos huvud. Men just som hon tänker ta både hans och sitt eget liv blir de försonade och hon övergår till kristendomen. Om denna dam har Gluck skrivit en allvarlig opera, "Armida" (1777), och Rossini har skapat en halvt komisk sådan, med samma titel (1817). Se också Jerusalem.
Armida förför Rinaldo. Målning av Annibale Caracci (1560-1609).
Mueso Nazionale, Neapel.
Arngrim Bärsärk, en figur i den nordiska sagokretsen om svärdet Tirfng. Han for på vikingatåg till Gårdarike och mötte där kung Svafrlami, som ägde trollsvärdet just då. Detta skar rätt igenom Angrim Bärsärks sköld varpå spetsen trängde vidare ned i jorden, och innan Svafrlami hann rycka upp det igen högg Angrim handen av honom, grep själv Tirfing och dräpte kungen med hans eget vapen. Han tillfångatog därpå hans dotter Eyfura och firade bröllop med henne på Bolmsö. Paret fick tolv söner som alla var bärsärkar. Se Hjalmar.
Arnaldo, S:t, som i Italien uppges vara byggarnas skyddspatron, är svår att identifiera. Det finns en S:t Arnoldos som sägs ha varit en grekisk musikant vid Karl den stores hov; han räknas dock som musikanternas beskyddare. En annan S:t Arnoldus grundade på 1100-talet ett kloster i Schwaben och har åtnjutit lokal dyrkan vid sin grav i Hiltensweiler; det är möjligt att han förstod sig på öl. Vidare existerar S:t Arnaldo Catani, som på 1200-talet var biskop i Padua och dog i fängelse, samt S:t Arno som i livstiden var biskop i Würzburg på 800-talet och stupade i strid mot de hedna slaverna.
Aronnax, forskare, se Nautilus.
Arons stav är en biblisk förnödenhet varmed åtskilliga under sker. Översteprästen Aron är bror till Mose och träder med denne inför Farao, som förtrycker Israels barn. Aron kastar sin stav inför Farao och den förvandlar sig till en stor orm. De egyptiska prästerna gör då det samma med sina stavar, men Arons stav uppslukar dem allihop. Detta mirakel är dock inte tillräckligt för att få Farao att släppa israeliterna, så nästa dag räcker Aron på Guds befallning ut sin stav över Nilen, varvid allt vatten i Egypten förvandlas till blod. Fiskarna dör och dricksvattnet tryter, men Farao ger ändå inte med sig. Då sträcks Arons stav än en gång ut över strömmar och kanaler varvid hela Egypten översvämmas av paddor, som får försvinna igen när Farao tycks vekna, men när de väl är borta förhärdar denne sitt hjärta på nytt. Då slår Aron i stoftet på marken med sin stav varvid hela landet förmörkas av mygg, några dagar senare trollar han fram moln av flugor, han ställer vidare till åskväder och gräshoppsplåga och mörker som varar i tre dagar, men ingenting av allt detta hjälper - Herren nödgas låta allt förstfött i Egypti land dö innan Farao ger med sig, och i denna sista aktion är Arons stav inte med. Däremot skaffar den under ökenvandringen fram vatten ur en klippa, och dessutom grönskar den till skillnad från alla andra israeliska stamhövdingars stavar när så påfodras. Mest verksam är den väl i 2. Mosebok 7-10 kapitel.
Arroy, en förtrollad skog i sagorna om kung Arthur. Ingen riddare kunde rida där utan att spännande och egendomliga saker inträffade.
Art, Heart och Ceart hette kungen av Irlands trenne söner på den lyckliga tid då gatorna var stenlagda med vetebullar, husen vitmenade med kärnmjölk och grisarna sprang omkring med kniv och gaffel i ryggen och grymtade: "Ät mig! Ät mig!" Art var yngst, och honom tyckte kungen bäst om. En dag hördes en himmelsk musik och ingen visste varifrån den kom. Kungen kallade på sina söner och sa att den som kunde ta reda på det skulle få halva kungariket. Bröderna gav sig av, och när de vandrat långt om länge kom de till en grop i marken ur vilken musiken strömmade. Heart och Ceart firade ner Art i gropen och lovade att vänta på hans återkomst, men istället stack de sin väg. Art som hamnat i en lång tunnel började gå mot ett svagt ljus längst bort, där han fann en gammal man. Denne kunde dock inte svara på frågan varifrån musiken kom men föreslog Art att äta och dricka med honom och stanna över natt, så skulle han på morgonen visa vägen till sin far, som kanske visste bättre besked. De båda gjorde sig nu en glad kväll, och på morgonen visades Art vidare till en gammal gammal man. Inte heller denne visste besked men bjöd Art att stanna över natt så skulle han visa vägen till sin far. Så åt de och drack och sov, och i dagbräckningen fortsatte Art sin färd tills han träffade en gammal gammal gammal man. Även denne bjöd honom att stanna, och nästa morgon upplyste han att en förfärlig jätte bevakade utgången ur tunneln varifrån musiken kom. Mer visste han inte, men Art fick en häst att rida på resten av vägen. Tunneln mynnade i den mest förtjusande trädgård, och där satt den allra fagraste flicka och spelade piano. Det var kungen av Greklands dotter, och hon berättade att hon nu spelat för jätten i ett år och en dag och inte kunde sluta förrän någon kom och befriade henne. Knappt hade hon talat ut förrän jätten kom sättandes, men denne var inte upplagd för att göra kål på Art på fläcken uan föreslog att han i tre dagar i sträck skulle gömma sig för Art, och om denne inte lyckades hitta honom skulle jätten flå honom på fläcken och äta upp honom. Om Art mot förmodan uppdagade gömställena var det dennes tur att i tre dagar gömma sig för jätten. Bedrövad återvände Art till hästen som emellertid öppnade munnen och sade åt honom att inte oroa sig utan sticka handen i hästens högra öra, så hittade han en duk som dukade sig själv med diverse läckerheter. Ur hästens vänstra öra skulle han sedan ta fram hö och vatten åt denne. Art gjorde så, åt och drack och sov gott på natten, och på morgonen sa hästen åt honom att jätten gömt sig i ett träd. Mycket riktigt, där satt denne och blev förgrymmad när Art fann honom. Dagen därpå hade han gömt sig i en fotboll och tredje dagen i en ring på prinsessans finger, men med hästens hjälp avslöjar Art dessa utstuderade gömställen. Det var nu ynglingens tur att gömma sig, och återigen fann hästen på råd: första dagen fick han ta plats under ett hårstrå i hästens hårrem, andra dagen i en söm i en av hästskorna och tredje dagen under en av hästens tänder. Vrålande av ilska måste jätten ge upp, och därmed bröts förtrollningen, prinsessan slutade spela, och när hon fick veta att Art var av kungligt blod följde hon honom villigt hem till det irländska hovet där bröloppet ståndade i dagarna tre. Men de förrädiska bröderna blev landsförvisade. Sagan har berättats av Brendan Behan.
d´Artagnan, musketör, se Athos, Porthos och Aramis.
Tiziano: Diana (Artemis), c:a 1559.
National Gallery, London.
Artemis är en jaktens och kyskhetens gudinna i de grekiska sagorna. På latin kallas hon Diana och är då ett mycket märkvärdigt väsens om ingår i ett slags treenighet med Proserpina och Luna, månen; under hennes hägn står alla platser där tre vägar möts.
I grekiska sagor strövar Artemis omkring i skogarna under månens skiva med sin båge, sina hundar och sin hind, åtföljd av en skara nymfer som alla är undflyende och skygga liksom hon själv. Hon är trots allt inblandad i några små kärlekshistorier; se Endymion och Orion. Se dessutom giganter.
I Efesos dyrkades en asiatisk fruktbarhetsgudinna med många bröst, vilken i Apostlagärningarna identifieras med Artemis alias Diana.
Artemis.
Målning av någon ur Fontainebleauskolan,
troligen Luca Penni. Ca 1550.
Louvre, Paris.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar