Där brodern Tores lik drev i land uppstod Torekov, och systern Helles döda kropp fördes av vind och vågor över till Själland - platsen där blev Hellebæk.
Fru Ellen ville ge Arvid en god begravning, och bärarna bar honom en bit uppför backen men sedan orkade de inte längre: Arvids kropp gick inte att rubba ur fläcken.
Modern lät då begrava honom på platsen och reste över honom det kapell som alltjämt står där: Arilds kapell.
Stenen som bar Arvid i land finns fortfarande att beskåda i vattenbrynet vid Svensmalen i Arild. Och i den kan man se ett tydligt avtryck av en bål och ett huvud.
Asa och Asael heter enligt Talmund två änglar som förebrådde skaparen att han låter syndiga människor uppstå. Han blev då mycket vred och förvisade dem ner till jorden i mänsklig gestalt. Där levde de emellertid ett syndigt liv, och då de efter strafftidens slut återvände till himlen stötte han ut dem igen, denna gång till mörka berg i öster. Där har han vid tillfälle lämnat undervisning i trolleri åt personer som lyckats finna deras hemvist. Bileam och Salomo hör till deras elever.
asar, nordisk gudaätt, se bl.a. Balder, Oden, Tor.
Asael, se Asa och Asael. Han är också en ökendemon som förväntas ta hand om syndabocken som Aron släpper iväg.
Asael, kopparstick.
Colin de Plancy: Dictionnaire infernal, 1863.
Asbjørnsen, Peter Christian (1812-85) och Moe, Jørgen (1811-82), samlare av norska folksagor. De möttes i unga år i en prästgård i Ringerike och blev så goda vänner att de enligt nordisk sed ingick i fostbrödralag genom att blanda blod. Asbjørnsen var mest intresserad av de muntra sagorna, Moe av de sorgliga, varför de kompletterade varandra förträffligt. 1842 gav de ut de sagor de nedtecknat under titeln "Norske folkeeventyr" och 1845 "Norske huldreeventyr og folkesagn", numera klassiska sagosamlingar. Asbjørnsen, naturforskare, blev även intresserad av hälsosamma kostvanor. Under pseudonymen Clemens Bonifacius gav han ut en kokbok i vilken han kritiserade bondkvinnornas sätt att koka gröt, vilken ledde till en storm av angrepp och motangrepp som kom att kallas Grötkriget. Asbjørnsen försörjde sig som forsmästare medan Moe slutade som biskop i Kristiania.
Ascanius, se Aeneas och Alba Longa.
Ascapart är en jätte som ofta nämns i franska medeltidsberättelser och engelska dramer. Han var 30 fot lång och kunde bära riddar Bevis, dennes hustru, svärd och häst under ena armen. Till slut lyckades Bevis tämja honom, och sedan sprang jätten snällt bredvid hans häst som en undergiven vasall.
Asgård eller Asgard, asarnas hemort i nordisk mytologi. Namnet förekommer både i Eddorna och i Ynglingsagan, där Snorre Sturlason berättar om Odens och asarnas invandring till Norden från trakterna av floden Don. Det området, säger han, kallades Asaland eller Asahem, och Asgård var en stor borg där den mäktige hövdingen Oden härskade. Denne framstår alltså hos Snorre - som var en kristen man - såsom en mänsklig jordisk furste. I den poetiska Eddan nämns Asgård ett par gånger i förbigående utan närmare adress men i mindre mänskliga sammanhang. Någon beskrivning av platsen ges ingenstans.
Asia var hustru till titanen Iapetos som grekerna tycks ha betraktat som mänsklighetens stamfader. Om Asia som alltså rimligen var stammoder finns det tyvärr ingenting att berätta utom att hon sägs ha gett namn åt Asien.
Ask och Embla, de första människorna i nordisk mytologi. Asbröderna Oden, Vile och Ve vandrade en dag längs havets strand och fann då två träd som de omformade till man och kvinna på sätt som inte beskrivs närmare. Oden gav emellertid anda och liv åt Ask och Embla, Vile gav dem förstånd och rörelse och Ve förlänade dem språk, hörsel och syn. Gudarna försåg dem också med kläder.
Från Ask och Embla härstammar enligt Eddorna alla människor, men om deras familjeförhållanden och närmaste efterkommande säger dessa källskrifter ingenting.
Askalafos, en son til den dystra floden Acheron, spion åt Hades i underjorden. Se Persefone, som i sin besvikelse hällde en hink vatten över Askalafos, varvid denne hastigt och lustigt förvandlades till en uggla.
Askepilten kallas hjälten i en norsk version av sagan om Pojken som åt i kapp med jätten. Han var yngste sonen till en fattig bonde som hade tre söner. En dag skickade denne ut sin äldste sonen att hugga ved i skogen, men knappt hade pojken lyft yxan förrän en jätte dök upp mellan träden och röt: "Om du hugger i min skog slår jag ihjäl dig!" Pojken satte av hem förstås. Nästa dag skickade bonden ut mellansonen, men honom gick det inte bättre. Tredje dagen bad Askepilten att få ge sig ut, hans far trodde inte ett ögonblick att han skulle lyckas där bröderna misslyckats, men hur det var fick han ge sig av efter att ha bett om en färsk ost i ränseln till matsäck. När så jätten kom rytande fräste Askepilten morskt att han om han inte höll sig på mattan skulle han krama honom som han kramade den vita stenen, och så tog han osten ur ränseln och kramade så vasslan rann. Djupt imponerad bjöd jätten hem pojken till sig, satte grötkitteln på elden och föreslog att de skulle äta i kapp. Det fick Askepilten med på, och när gröten stod på bordet började stoppa i magen men Askepilten sked efter sked i ränseln som han gömt under kolten. När ränseln var full tog han sin kniv och sprättade upp den så att gröten flöt ut varpå han satte igång att äta igen. Förundrad iakttog jätten denna metod, och när han började bli mätt tog han en kniv och stack den i magen för att mäkta äta mer. När så jätten var död lade Askepilten beslag på allt silver och guld som fanns i bostaden och tog det med sig hem till sin fattige far.
Askepot är pojken som får prinsessan i en norsk folksaga som heter Jungfrun på Glasberget. En bonde hade en frodig äng i fjället, men efter var midsommarnatt låg den på ett hemlighetsfullt sätt avgnagd och nertrampad. Han sade därför åt sin äldste son att denna natt vaka i en ängslada och hålla ögon och öron öppna. Pojken lovade att passa både folk, fä och fanen själv, men när natten kom väcktes han av ett sådant dån att han tog till benen utan att se sig om. Nästa midsommarnatt var det mellanpojkens tur att vakta, och honom gick det likadant. Tredje året var det Askepots tur. Mitt i natten brakade det tre gånger, den ena gången värre än den andra, och när Askepot tittade ut fick han se en häst gå och beta på ängen med en kopparrustning bunden vid sadeln. Pojken kastade stål över hästen och ledde den till ett gömställe. Han berättade ingenting därhemma, men på morgonen låg ängen där grön och frodig. Nästa år vakade han på nytt, samma sak hände men den här gången hade hästen en silverrustning, och året därpå en rustning av guld.
Pojken hade nu alla tre hästarna på samma gömställe. Kungen i landet hade en dotter som han ville gifta bort med den som kunde rida uppför ett tvärbrant glasberg, där prinsessan satt med tre guldäpplen i knät. Prinsar och riddare samlades från alla håll och folk skockades vid foten av berget, Askepots bröder också, men alla som försökte ta sig upp halkade ner. Då kom där en riddare i kopparrustning, han red upp för en tredjedel av berget; där vände han om, men prinsessan han kasta honom ett äpple. Nästa dag satt hon där igen, och nu kom en riddare i silverrustning som red upp för halva berget. Också till honom kastade prinsessan ett äpple. Tredje dagen kom en riddare i rustning av guld och sprängde upp till toppen av berget, tog det sista äpplet ur prinsessans knä, red ner igen och försvann i mängden. På kvällen höll kungen fest. När alla var samlade steg Askepot fram, kastade av sig sina paltor och stod där i rustningen som sken som solen. Då blev det bröllop.
Askepot förekommer i många sagor och är alltid den tredje och yngste sonen som föraktas av sina duktigare bröder, därför att han brukade sitta vid spisen och påta i askan.
Asklepios, läkekonstens gud i grekisk mytologi; på latin heter han Aesculapius. Han var son till Apollon och en jordisk prinsessa vid namn Coronis. Asklepios gick bland annat i lära hos den vise kentauren Chiron. Han blev med åren fartygsläkare ombord på skeppet Argo, och senare utövade han en omfattande praktik hemma i Grekland och botade på underbart sätt många sjukdomar. Han drev slutligen sin konst så långt att han icke blott botade dödssjuka utan även återkallade döda till livet. Underjordens makter förtörnades då och klagade hos Zeus, och denne gav dem rätt och lät sin straffande blixt drabba Asklepios.
Det finns emellertid andra antika sagofragment om Asklepios, som hade en berömd helgedom i Epidauros. Till hans många barn med olika gemåler hör Machaon, Hygieia och Aegle.
På 280-talet f.Kr. var det pest i Rom, och senaten skickade då en expedition till Epidauros för att om möjligt hämta dit läkekomstguden. Bäst som delegationen stod i templet och beundrade gudens staty av guld och elfenben kröp det därur fram en orm som ringlade iväg ner till hamnen och gick ombord på romarnas skepp. Den låg hoprullad i chefsdelegatens hytt ända tills fartyget kom till Italien, där den först besökte ett Aesculapiustempel i Antium och slutligen hoppade överbord vid Tiberön i Rom, där den försvann för alltid i vassen.
Askungen, en vida utbredd folksaga som på engelska heter Cinderella, på franska Cendrilon, på tyska Aschenbrödel eller Aschenputtel, på italienska Cenerentola, på ryska Zólushka.
Det var en gång en förnäm herre som var lyckligt gift med en god kvinna och hade en dotter med henne. Hans hustru dog och han gifte om sig med en högfärdig ragata som redan hade två döttrar vilka bråddes på sin mor. De retade sig på den vackra och goda flickan och satte henne till de grövsta sysslor. När dagen var slut brukade hon dra sig undan till ett hörn av spisen; därför kallade systrarna henne Askungen. Konungen i landet skulle ge en bal i dagarna tre, och till den inbjöds styvmodern och hennes flickor. Askungen fick emellertid inte komma med för styvsystrarna; hon var inte fin nog. När hon blev ensam började hon gråta. Då kände hon en hand på sin axel, och där stod hennes gudmor, som var en mäktig fe. Hon lät Askungen hämta en gurka i trädgården och förvandlade med sitt trollspö gurkan till en förgylld vagn. Så hämtade hon själv en råttfälla, släppte ut de instängda råttorna och förvandla dem till vackra grå hästar. Den råttan som hade längst mustasch fick bli kusk. Två ödlor blev betjänter, och till sist rörde fen med sitt spö vid Askungen, vars trasor genast förvandlades till den rikaste och vackraste klänning. Den sade emellertid åt henne att före klockan tolv måste hon bryta upp från balen, för vid tolvslaget hävdes förtrollningen.
När Askungen steg in i slottet häpnade alla över hennes skönhet, och prinsen hade inte ögon för någon annan. Men en kvart i tolv tog Askungen artigt adjö och begav sig hem. När systrarna kom hem, fulla av hovskvaller, satt hon i spiselvrån som vanligt.
Nästa dag upprepades samma sak och prinsen blev alltmer förälskad. På tredje dagen hade Askungen så roligt att hon glömde tiden. Först när klockan började slå tolv bröt hon upp och rusade ut varvid hon tappade sin glassko i trappan. Den tog prinsen vara på och kunggjorde att ham ämnade gifta sig med den flicka till vars fot den lilla glasskon passade. Han sökte land och rike runt och kom till slut även till de båda styvsystrarna, men hur de än bar sig åt var deras fötter för stora. Askungen bad då att få prova skon, som utan vidare gled på hennes fot, och till sin häpnad förstod styvsystrarna att den föraktade Askungen var identisk med skönheten på balen. Askungen fick nu följa med till slottet där bröllopet ståndade.
Detta är Perraults version i Gåsmors sagor. Bakom denna ligger mörkare sagor, mer än tusen år gamla. Ofta är det inte en fe utan Askungens döda mor som bistår henne, så hos Bröderna Grimm. I några sagor har Askungens mor ofrivilligt drivit henne hemifrån genom att på sin dödsbädd ta löfte av make att inte gifta om sig med någon som inte är lik henne i skönhet, och denne kan inte finna någon sådan utom sin egen dotter. Därför lämnar flickan frivilligt hemmet.
Det är ett intressant faktum att bysantinska kejsarinnor länge utsågs genom ett slags riksomfattande skönhetstävlingar och att segrarinnans attribut var ett par röda skor.
Askungen, kolorerat träsnitt i en engelsk sagobok från 1876.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar