Arthur, Aruru

Howard Pyle

Uther Pendragon

Merlin

Guinevere

Gawain

Arthur, Britanniens sagoomsusade kung, besjungen på vers och prosa av barder i Wales och Bretagne, av franska trouvérer och i långa episka dikter av b.la. 1100-talsskalden Chrestien de Troyes. Åtminstone till namnet är kung Arthur en historisk person, hövding i kelternas kamp mot angelsaxarna på 400-talet, men berättelserna om honom är alla legender. Han är medelpunkt i en 

mångfald sagor, idealet för en hjältekung, som vid sitt hov samlade gräddan av sin tids ridderskap.

Arthur var son till kung Uther Pendragon av Britannien och Igraine. Trollkarlen Merlin, som kunde se in i framtiden, hade skådat att en snar död förestod Uther och att en maktkamp sedan skulle bryta ut i landet. Han övertalade därför föräldrarna att lämna sin lille son i hans förvar och lämnade i sin tur pilten till Ector av Bonmaison, en ädel riddare, som uppfostrade denne utan att veta om hans ursprung. Allt gick sedan som Merlin förutspått; Vid Uthers död utbröt tronstrider som pågick år ut och år in. Till slut tröttnade ärkebiskopen av Canterbury på bråket, tillkallade Merlin och gav denne i uppdrag att utse en ny kung. Merlin föranstaltade ett prov: framför katedralen i London trollade han fram ett marmorblock, på blocket ett städ, i städet ett svärd. En inskription meddelade att den som kunde dra detta svärd vore Britanniens konung. Ärkebiskopen sammankallade nu riddare och ädlingar som strömmade till London för att pröva sin lycka vid en lysande tornering på nyårsdagen. Bland dem som infunnit sig var även Ector, hans son Kay och fostersonen Arthur, nu 18 år gammal. Denne deltog inte i torneringen men det gjorde Kay, som likväl glömt sitt svärd och skikade Arthur att hämta det i förläggningen. Men där var stängt, alla hade begett sig till tornerplatsen,  och Arthur tog då svärdet som satt i städet och drog det lekande lätt. När Kay fick det i sin hand kände han genast igen det men föll för frestelsen att inför sin far låtsas att det var han själv som dragit det. Sir Etor var dock skeptisk och uppmanade Kay att bevisa genom att sticka svärdet i städet igen och på nytt dra ut det. Kay misslyckades och sanningen kom upp i dagen. När så Arthur utan svårighet både stack in och drog ut svärdet knäföll Ector inför ynglingen och hyllade honom som sin konung. Det var nu dags för Merlin att avslöja gossens härkomst, och Arthur fick upprepa provet flera gånger inför ärkebiskopen och allt folket. Många hyllade honom genast som sin suverän, men bland riddarna bekämpades han av åtskilliga som själva ville bestiga tronen, och innan han satt säkert och kunde få till stånd det fredliga rike han åstundade fick han uppleva otaliga strider och äventyr. Många vände sig till kung Arthur för att få militär undsättning, bland dem en kung Leodegrance, vars fiender Arthur lyckades slå tillbaka, och när kungen frågade vad han önskade i lön begärade dennes vackra dotter Guinevere, som han förälskat sig i. Trollkarlen Merlin varnade Arthur för detta äktenskap, ty han förutsåg att Guinevere skulle komma att bedra kungen, men denne ville inte höra på det örat. Bröllop ståndade i slottet Camelot, och av sin svärfar fick Arthur det runda bord - se Rundet bordet - kring vilket han senare skulle samla sina paladiner.
Kung Arthur blev inte odelat lycklig med sin sköna gemål; hon bedrog honom snart med den främste riddaren vid hans hov, Lancelot. I en krets av ädla riddare och kurtisanta damer förde hon och hennes älskare ett glatt och höviskt hovliv på kung Arthurs många slott. Höst och vinter jagade man i de viltrika skogarna och samlades i slottssalarna för att äta och dricka och lyssna till sång och musik och berättelser om äventyr med jättar och dvärgar, drakar, häxor och ondskefulla riddare, äventyr som paladinerna själva hade upplevt när de ryckt till undsättning åt jungfrur i trångmål och riddare i knipa. Vår och sommar slog man upp brokiga sidentält i skogsgläntorna och gladdes åt fågelsång och utomhuslekar. Ingen kom på idén att ohöviskt upplysa kung Arthur om vad han kanske visste men inte ville erkänna förrän två maktlystna riddare, nämligen Agravaine, bror till Gawain, och Mordred, som i själva verket var kung Arthurs son, fann det politiskt opportunt att väcka osämja mellan kungen och hans förmämste riddare. De lurade alltså på kärleksparet och tog dem på bar gärning. Agravaine blev dödad av Lancelot, men Mordred kom undan och ställde kungen inför faktum. Under sådana förhållanden kunde Arthur inte undgå att ingripa, och därmed tog ett händelseförlopp sin början som skulle leda till hans död och rikets fall. Enligt lagen dömde kung Arthur Guinevere att brännas på bål, men detta var ingen populär åtgärd, och flera av riddarna, bland dem Gawain, vägrade att på order eskortera drottningen till bålet. Exekutionen förbereddes likafullt, men i det ögonblick då bålet tändes sprängde Lancelot fram och räddade drottningen undan elden. Han tog henne med till sitt slott, Joyous Gard. I villervallan råkade han dock ofrivilligt döda två bröder till Gawain och ådrog sig därigenom dennes oförsonliga hat. Gawain hetsade konungen till onödigt hårda tag mot Lancelot, vilken å sin sida inte ville skada vare sig kungen eller Gawain. När påven blev underkunnig om fejden uppmanade han Arthur att ta tillbaka Guinevere; något äktenskapsbrott hade aldrig bevisats. Såväl Arthur som Lancelot var ädelmodiga nog att gå med på detta. Lancelot och Guinevere tog alltså avsked av varandra, men Gawain var inte nöjd; han fick Arthur att landsförvisa Lancelot och dennes vänner. Lancelot drog då till sitt slott i Bretagne, men Gawain lugnade sig ännu inte utan förmådde kung Arthur att segla efter. Detta skedde i ett synnerligen olyckligt ögonblick, då Mordred kastat sina blickar på drottningen och börjat bereda sig på att ta makten i Arthurs rike. Arthur och Gawain seglade till Bretagne, där Gawain tvang Lancelot till envig och själv fick ett sår som senare skulle bli hans död. Till Arthur kom ett meddelande från drottningen om Mordreds revolutionära förberedelser. Han seglade då hem igen men möttes på Salisbury Plain av Mordred med en väldig här. Den döende Gawain ångrade nu sitt hat mot Lancelot och insåg att den ende som kunde bistå kungen denne hans förnämste riddare. Kung Arthur vägrade emellertid att kalla på Lancelot. I den strid som följde var manfallet stort på ömse sidor, och av de båda härarna återstod till slut bara Mordred och två av hans män samt Arthur och två av hans riddare. Arthur borrade sin lans i Mordred och Mordred gav Arthur ett dödande hugg i huvudet. Denne lät då kasta sitt svärd Excalibur i sjön. I samma ögonblick steg fyra jungfrur fram och lade försiktigt den sårade kungen i en väntande båt som med honom ombord gled ut i mörkret.
Kung Arthur bör vid tiden för dessa händelser ha varit 92 år gammal, Gawain 76 och Lancelot 21 år yngre. Drottning Guinevere var över 50 år.
Många berättelser säger att kung Arthur inte dog av sitt sår. Enligt några fördes han till feernas hemvist, ön Avalon, där han inväntar den dag då han skall återkomma för att befria världen. Enligt andra förvandlades han till en korp som flög sin kos och en dag skall återkomma för att ta tillbaka sin tron. Det är därför man i England aldrig dödar en korp. Andra sägner vet berätta att han och hams kämpar sovande bidar sin tid i en underjordisk grotta. Jämför Fredrik Barbarossa och Holger Danske. Bland det myckna som skrivits om kung Arthur bör nämnas La Mort le Roi Artu, som är en fransk berättelse från 1200-talet. Tvåhundra år yngre är Thomas Malorys Le Morte d´Arthur, vilken inspirerade Beardsley till hans ryktbara illustrationer och John Steinbeck till vad han trodde skulle bli hans största verk. Han hann dock aldrig fullborda det, men efter hans död gavs det ut av Chase Morton under titeln The Acts of King Arthur and his Noble Knights. Alfred Tennyson skrev på sin tid en romantisk diktcykel, Kung Arthur och hans riddare. Ett amerikanskt storverk är trilogin Merlin, Lancelot och Tristram av poeten och författaren Edwin Arlington Robinson. En populär Arthursaga från 1900-talet är The Once and Future King, av Th. White. Mark Twain har skrivit en munter anakronistisk roman, En yankee vid kung Arthurs hov, och flera underhållningsförfattare, bland dem Mary Stewart, har tagit motiv ur Arthursagorna. Henry Purcells King Arthur med text av Dryden anses vara den store 1600-talskomponistens förnämsta musikdramatiska verk.

Kung Arthur

Arthur drar ut svärdet. Teckning av Howard Pyle, 1903.

Aruru, babylonisk gudinna, se Gilgamesj.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren