Asmodeus, en ond ande, se Tobias. Han figurerar även annorstädes och är då en fåfängans och klädedräktens demon, i Talmud kallad Djävlarnas konung. Samma namn bärs också av en muntrare och mer spirituell djävul, vän till hjälten Cleofas i romanen "Le diable boiteux" av Lesage. Asmodeus tar som vän, en galant ung spanjor, med på en luftfärd över hustaken, där de kan bevittna vad som i hemlighet utspelar sig i hemmen.
En arabisk saga om Asmodeus berättar att kung Salomo en gång ville veta vilken makt Asmodeus besatt, och denne svarade då: "Om du löser min kedja och ger mig din signettring med den Allsmäktiges namn, så ska jag visa dig." Salomo gjorde så, och genast växte demonens gestalt ända upp till himlen. Han förflyttade Salomo från Jerusalem till en Ödemark, och ringen kastade han i havet, där den uppslukades av en fisk. Asmodeus iklädde sig sedan Salomos gestalt, intog hans tron och började regera över Israel. Salomo själv irrade omkring i ödemarken tills han kom till ammoniternas stad, där folk bara skrattade åt honom när han försökte förklara vem han var. Han fick emellertid plats i kungapalatsets kök och visade sig ha sådan begåvning för matlagning att kungen snart utnämnde honom till överkock. Prinsessan Naami fick se honom och fattade kärlek till honom, men när hon förklarade att hon ville gifta sig med överkocken blev kungen rasande, och de älskande måste fly palatset. De kom till en stad vid havet, där Salomo köpte en vacker fisk att tillreda i härbärget. I magen på fisken fann han oförmodat sin signetring, varpå han med dess hjälp förflyttade sig till Jerusalem, sträckte fram ringen mot Asmodeus och befallde denne i den Allsmäktiges namn att vika hädan. Då skakades palatsets murar av en åskskräll, och Asmodeus försvann för att aldrig mer visa sig.
Asmodeus, kopparstick i Colin de Plancys: Dictionnaire infernal, 1863.
Asphodelus, liljeväxt som förekommer på ängar i Sydeuropa och endast så till vida hör sagan till att de dödas själar sägs uppehålla sig på en underjordisk asphodelussäng. Denna omtalas inte sällan i antikens grekiska mytologi. Numera är Asphodelus namn på ett helt växtsläkte, varav endast arten fistulosus torde blomstra för de döda i underjorden.
Asrael är en muhammedansk dödsängel. Han är omätligt högväxt, och avståndet mellan hans ögon motsvarar 70 000 dagsresor.
asrai kallas vattenfeer i engelska folksagor. En fiskare fick en gång upp en asrai i sin båt, men hennes kalla våta händer brände honom som eld. Han band henne då för att ta henne med sig hem, och under hela färden klagade hon, men hennes klagan blev tunnare och tunnare, och när han kom fram var hon bara en våt fläck i botten på båten.
Assipattle, en skotsk Askepilt. Se drakar.
Astarot, en märklig storhertig i helvetet, egentligen en fallen ängel.
Astarte, semitisk gudinna varom det står en del i Bibeln, där hon heter Asera eller Astarot. Babylonierna kallade henne Isjtar, greker och romare identifierade henne med Afrodite respektive Venus, och Cicero säger att hon var gift med Adonis.
Astolat eller Escalot, ett slott i Arthursagorna. Där bodde med sin far och sina bröder en ung flicka som dog av kärlek till riddar Lancelot. Hon kallas jungfrun av Astolat, stundom Elaine den vita. En gång när Lancelot anonymt deltog i en tornering som kung Arthur utlyst i Winchester, kom han att övernatta på Astolat. Dottern i huset förälskade sig genast i riddaren, och eftersom hon inte visste vem han var eller att han var obrottsligt trogen drottning Guinevere som han älskade med förbjuden kärlek, övertalade hon honom att vid torneringen bära en ärm av hennes röda klänning vid sin hjälm. Lancelot segrade men sårades svårt och vårdades en lång tid hos en släkting till jungfrun. När han var frisk nog att ge sig av bekände jungfrun sin kärlek, och när Lancelot avvisade henne med att han redan älskade en annan, sade hon att hon måste dö. Lancelot förblev ståndaktig, men när han återkom till hovet hade riddar Gawain som själv uppvaktat Elaine berättat för drottningen att Lancelot vid torneringen burit en förtjusande ung flickas färger. Då ville drottningen inte vidare se Lancelot, som förtvivlad lämnade slottet. Sanningen om hans trohet kom dock snart i dagen. En kväll fick kung Arthur och Gawain se en båt i skogskrud komma glidande på Themsen. I båten låg en vacker flicka död. Gawain kände igen Jungfrun av Astolat. I handen höll hon ett brev i vilket hon skrivit att hon dött av olycklig kärlek till Lancelot. Kung Arthur lät begrava henne i katedralen i Camelot.
Astolf, huvudperson i en romantisk saga om Lycksalighetens ö, bebodd endast av kvinnor. Astolf var furste i ett rike långt uppe i Norden, täckt av snö och med djupa skogar. Han var modig och klok och styrde sitt land till det bästa. En dag när han jagade björn blåste ett våldsamt oväder upp, han förirrade sig och kom till en grotta, bebodd av vädrets gud Aeolus och dennes söner vindarna. Dessa samlades nu en efter en, och sist kom den älsklige Zephyr, som hade varit på Lycksalighetens ö där han blivit fördröjd av dess sköna prinsessa Felicia och hennes tärnor. Han hade så mycket ljuvligt att berätta om dem att Astolf greps av lust att själv bege sig dit. Zephyr tog honom på sin rygg, förde honom till ön och satte ner honom utanför kungliga palatset, och när Astolf dristade sig att gå in och fick se Felicia greps han genast av kärlek. Hon blev till en början förskräckt, hon hade inte sett någon man tidigare, men det dröjde inte länge förrän hon besvarade hans kärlek och de levde tillsammans i den högsta sällhet. Var dag drack de ur ungdomens brunn och tiden flög iväg. En dag fick Astolf veta att han varit hos Felicia i trehundra år. Själv trodde han att han varit där en vecka och blev nu mycket upprörd. Vad hade hänt med hans rike? Vad rådde för lagar och förordningar där? Vad var han för en man som tänkt bara på kärlek och inte på dåd och bragd? Vem visste nu vem Astolf var? Utan hänsyn till Felicias tårar bröt han upp för att bege sig hem men hade inte färdats länge förrän han mötte Tiden, som ingen dödlig i längden kan undgå. Gubben lade sin hand över munnen på Astolf och kvävde honom. Strax därpå kom Zephyr förbi, tog förtvivlad Astolf i sina armar, flög med honom till Lycksalighetens ö och lade ner honom i trädgården, där Felicia fann honom. Sedan den dagen har Lycksalighetens ö varit skådeplats för idel ängslan och bedrövelse.
P.D.A. Atterbom har skrivit ett sagospel om Lycksalighetens ö, och på detta har Hilding Rosenberg bygget en opera med samma namn. Det är Atterbom som kallat fursten Astolf. I folksagan heter han Adolf.
Astrea, rättfärdighetens gudinna, levde på jorden i den lyckliga guldåldern, då människorna var rättsinniga och ideala förhållanden rådde i världen. Därefter kom emellertid den något sämre silveråldern, den mindre goda kopparåldern och slutligen den syndfulla och klandervärda järnåldern, vår egen bedrövliga epok, och Astrea som inte stod ut med att se det fortskridande förfallet på nära håll övergav till sist människornas värld och tog plats bland stjärnbilderna i skyn. Där sitter hon än men kallar sig numera Virgo, Jungfrun.
Astroflammante heter Nattens Drottning i "Trollflöjten" av Mozart. Namnet används dock inte i operans personförteckning numera.
astulis astula cosso forottis, trollformel som är bra för ryttare som är rädda för att ramla av hästen.
astrologi är konsten att av stjärnornas och planeternas konstellation i deras födelsestund förutsäga vad som skall hända människorna. Sådana förutsägelser kallas horoskop. Jämför zodiaken.
Astyages, kung av Medien, se Cyrus.
Astyanax, trojanen Hektors lille son i Iliaden. Han figurerar i en av dess mest beundrade scener, nämligen Hektors avsked av sin familj i sjätte sången. Astyanax fick aldrig växa upp och bli stor; när Troja fallit kastades han ner från ett av tornen på muren av Achilles´ son Pyrrhos, som fått hans mamma Andromache på sin lott.
Astydamas från Miletos, trefaldig segrare i brottning i Olympia, hade en sådan aptit att han ensam åt upp en festmåltid som var avsedd för nio personer.
Astydamia, se Peleus.
Asychis hette enligt grekerna en farao i Egypten. Han utfärdade en lag som stadgade att envar som behövde låna pengar måste lämna sin faders mumie i pant hos fodringägaren. Han byggde även en pyramid på det arbetskrävande sättet att folk fick stå och ideligen sänka ner var sin stång i en sjö, och av den gjyttja som varje gång fastnade på stången slogs teglet till pyramiden.
Atala är en ung kristen flicka som i det tidiga 1700-talets Florida adopterades av muscogulhövdingen Simaghan. Natcheshövdingen Chactas, som tagits tillfånga, hjälps av Atala att fly. Chactas och Atala förälskar sig i varandra, men Atalas mor har gett ett heligt löfte att Atala skall bevara sin kyskhet. När en eremit ger paret skydd undan ett oväder i sin håla inser Atala att hon inte kommer kunna hålla löftet, och därför tar hon gift och dör.
Chactas och eremiten begraver henne i ödemarken. Allt detta berättas i romanen "Atala" av François-René de Chateaubriand (1801).
Atalanta, en arkadisk ungmö som var skön men manhaftig och sällsynt skicklig i idrott, särskilt snabblöpning. Många friare kom till henne, och hon hade för vana att göra dem ett förslag: de skulle springa i kapp med henne, och åt den som kunde besegra henne skulle hon ge sin hand, men den som kom i mål efter henne skulle hon få sticka dolken i. Många hade försökt och förlorat sitt liv på kuppen, men en vacker dag fick hon besök av Meleager- beträffande hans härkomst se Althea - och denne var bättre förberedd än sina föregångare, ty av kärlekens gudinna hade han fått tre gyllene äpplen från hesperidernas trädgårdar, och under kapplöpningen kastade han ifrån sig dessa mitt framför Atalanta, som inte kunde låta bli att hejda sig för att ta upp dem. Under tiden hann Meleager i mål och vann alltså Atalanta, som lydigt följde honom hem till Kalydon. Där härjade för ögonblicket en fruktansvärd vildgalt av enorm storlek, och en stor skara berömda jägare drog ut för att döda detta odjur, bland dem Meleager och Atalanta. Hon var den första som sårade besten, och när denna var fälld tillerkändes hon därför dess huvud av Meleager, som var den som slutligen dödade den. Detta förtröt de övriga jägarna, särskilt hans båda morbröder, och det utbröt ett gräl som slutade med att Meleager dräpte dessa. Om historiens fortsättning, se Althea.
Athamas, se gyllene skinnet och Ino.
Athen grundades i urtiden av Kekrops från Egypten, och gudarna Poseidon och Pallas Athene tävlade om vem som skulle få ge namn åt det nya samhället, vars blivande storhet de klart förutsåg. Poseidon sökte kvalificera sig genom att skapa den första hästen, men Pallas Athene frambragte i stället olivträdet, vilket Kekrops fann vara nyttigare för ortens invånare. Staden uppkallades därför efter henne.
Athena, se Pallas Athene.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar