söndag 14 juni 2015

Anemone, Antonio

Anemone, se Adonis.

Anesidej, samma saga som Misseri Mö.

Angantyr, bärsärk, son av Arngrim Bärsärk, se Hjalmar och Ingeborg.

Angantyr Höfundsson, en huvudperson i sista avsnittet av den nordiska sagocykeln och svärdet Tirfing. Han var kung i Reidgotland efter sin far och utkämpade en hisklig strid med sin halvbror Hlöd från Hunaland som omsider stupade. Själv dog Angantyr omsider sotdöden i Reidergotaland efter en lång och lycklig regering. Se Heidrek.

Angantyr, själländsk jarlason hos Saxo, se Starkotter.

Angantyr, jarl på Orkneyöarna, se Frithiof och Ingeborg.

angekok kallas en eskimåisk trollkarl med förmågan att sända sin själ till andra världar, medan kroppen ligger livlös och väntar på dess återkomst i sin igloo.

Angelico, Fra, italiensk målare, se bebådelse.

Angerboda, en jättekvinna, tre monsters moder, se Loke.

Angurvadel, Frithiofs svärd, om vilket Tegnér på ståtlig hexameter förtäljer att det var smitt vid solens portar och härdat i dvärgarnas eld så att Frithiofs farfar därmed hade lyckats klyva den hårdskallige jätten Järnhös ända till midjan. Klingan var försedd med sällsamma runor som lyste matta när fred rådde, men i krig brann de
röda som hanens kam när han
kämpar; förlorad var den som
mötte i slaktningens natt den
klingan med lågande runor.
Svärdet var vida berömt, och av
svärd var det ypperst
i Norden.
Se Frithiof och Ingeborg.

Angus Mac Og, ungdomens och skönhetens gud hos sagofolket Tuatha Dé Danann.

Ankaios, grekisk sagofigur som är med bl.a i historien om argonauterna. Om hans slut finns en sedelärande liten berättelse. Han hade en vingård och tvingade en av sina tjänare till hårt arbete där, varvid tjänaren ilsknade till och spådde Ankaios att han aldrig skulle få smaka sitt vin. När skörden var gjord och druvorna pressade fyllde Ankaios sin bägare och kallade till sig tjänaren för att visa honom att han varit en falsk profet, men tjänaren sade bara: "Mycket kan hända mellan bägaren och läppen." I samma ögonblick bröt en vild björn in i vingården, varvid Ankaios ställde ifrån sig bägaren och gick emot besten som naturligtvis rev ihjäl honom.

ankungen, Den fula, är en saga av H.C. Andersen. En anka som låg på ägg märkte att ett av dem var större och mer hårdkläckt än de andra. När skalet äntligen brast kröp där ut en stor ful unge som alls inte passade i kullen. Först trodde ankan att hon kläckt ett kalkonägg, men när ungen visade sig duktig och rask i vattnet godtog hon den.
Det gjorde dock inte omgivningen; alla var elaka mot ungen, hånade och trakasserade den för att den inte passade in i något möster. Vintern gick och våren kom. En dag låg den fula ankungen i vassen när lärkorna kom och solen började värma, och när den lyfte vingarna märkte den att de bar. I samma stund kom tre vackra vita svanar simmande, de burrade upp fjädrarna och styrde kurs mot ankungen, som förskräckt böjde halsen mot vattnet. Då råkade den få se sin egen spegelbild; den hade själv blivit en svan, och de andra svanarna tog den till sig. Den fula ankungen, utstött och förhånad, fick nu höra att den var den vackraste av alla fåglar. - Sagan, vars titel har blivit ett bevingat ord, är en allegori över författarens eget livsöde.

Anna, helgon, jungfru Marias moder. Hon och hennes man Joakim var ett gudfruktigt, välbärgat och välgörenhetsidkande par som dock rönte smälek för att de inga barn fick, men efter många böner och offer hemsöktes de en dag av en ängel som kunde meddela att de skulle få en liten flicka som borde benämnas Maria. Anna blev havande enbart genom en kyss av Joakim. Hon är skyddshelgon för arkitekter och murare.
Leonardo da Vinci: S:ta Anna med S:ta Maria och Jesusbarnet. C:a 1508. Louvren, Paris.

Antaios eller Anteus, en gigant som hör hemma i sagorna om Herakles. Han var son till Poseidon och Gaia, jorden, och han bodde i Libyen, där han ägnade sig åt att bygga ett tempel åt sin fader av skallarna på folk som han slog ihjäl för ändamålet. Alla resande, vilkas skalle han eftertraktade, utmanade han till brottningskamp, och däri var han outtröttlig och obetvinglig, ty av beröring med sin moder jorden fick han ständigt ny kraft, och var gång han kastades till marken steg han upp med fördubblad styrka och återtog striden. Herakles, som omsider satte stopp för hans byggnadsverksamhet, kom i tid underfund med detta fenomen och lade då inte omkull Antaios mer; i stället lyfte han honom från beröringen med marken och höll honom i luften tills kraften hade gått ur honom och han dog av utmattning. Herakles´ kamp med Antaios var ett omtyckt motiv i antikens konst. I recensioner av skulptur möter man ännu ibland namnet på giganten som fick kraft av jorden.
Antaios och Herakles, 510-500 f.Kr. Louvre, Paris.

Antenor se Laokoon.

Antenora, en cirkel i helvetet, se inferno.

Antigone är dotter till den osälle kung Oidipus i Thebe och spelar en stor roll i två tragedier av Sofokles. I den ena leder hon sin blinde fader till eumenidernas tempel i Kolonos där han når befrielse från livets plåga. Efter hans död överlåts makten i Thebe åt Antigones bröder Eteokles och Polyneikes som inom kort råkar i strid sinsemellan. Den sistnämnde får hjälp utifrån - se Adrastos - och i det stora krig som utbryter dödar de varandra, varpå deras morbror Kreon blir kung i Thebe. Hans första regeringsåtgärd är att förbjuda alla och envar att ge de stupade angriparna en hederlig begravning; i all synnerhet gäller detta den döde Polyneikes som har anstiftat kriget. Antigone bryter emellertid öppet mot detta förbud och begraver sin bror, och Kreon nödgas låta henne undergå det straff han har utfäst, nämligen att begravas levande. Hans egen son som älskar Antigone begår självmord på hennes grav.

Antikrist är Satans redskap och tjänare, som enligt flera bibelställen - 1. Joh. 2:18, 22; 1. Joh. 4:3; 2. Joh. 7 - kan förväntas uppträda i världens yttersta tid. Uppenbarelseboken - 13:1-18- rapporetar i stället om ett vilddjur som torde vara identiskt med Antikrist. Jämför Deggial.
Luca Signorelli: Antikrist. 
Freskerna i Orvieto över yttersta domen, målade 1499-1504.

Antiope, en prinsessa från Thebe som förfördes av Zeus, vilken för ändamålet hade klätt sig till satyr. Som följd av den förbindelsen fick hon tvillingar som fick heta Amfion och Zethos. Med dessa flydde hon till kung Epopeus i Sikyon, vilket mycket förtröt hennes far som henne kung Nykteus; han försökte hämta hem henne med våld men förlorade själv livet på kuppen. Företaget fortsattes med bättre framgång av hans bror Lykos, som slog ihjäl Epopeus, lät utsätta barnen att dö i vildmarken och återförde Antiope till Thebe; till råga på detta gifte han sig med henne, trots att hon var hans brorsdotter och fast han hade en hustru förut. Denna som hette Dirke rymde ingalunda fältet; hon lyckades tvärtom förmå sin gemål att ge Antilope i hennes våld, och torterade henne dagligen. till sist fann Antolope dock tillfälle att rymma och fick på något sätt tag i sina söner, som på det i sagorna övliga sättet hade uppfostrats som hittebarn av en herde och nu var vuxna. De hjälpte henne att döda Lykos och att hämnas på Dirke, som blev fastbunden vid svansen på en vild tjur som släpade omkring henne tills hon dog.

Antonia, se Hoffmann.

Antonio, titelrollen i "Köpmannen i Venedig" av Shakespeare, se Shylock.

Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar