Arafat heter ett berg nära Mekka, och en mohammedansk legend upplyser att där fick Adam träffa Eva efter några hundra års skilsmässa. Efter syndafallet förvisades nämligen Adam till Ceylon, men dit fick Eva tydligen inte följa med. Därifrån hämtades han en vacker dag av ängeln Gabriel till berget Arafat, där Eva kom honom till mötes och blev med barn för första gången. De hade naturligtvis aldrig legat med varandra i paradiset.
Aramis, musketör, se Athos, Porthos och Aramis.
Ararat, se Noa. I Biblen är Ararat alltid namn på ett land och inte på ett enstaka berg. Detta gäller även syndaflodsberättelsen, som säger att arken stannar på Ararats berg, varmed menas bergen i landet Ararat. Detta har eftervärlden sällan förstått, med resultatet att berättelsen blivit bättre och mera spännande.
Arcas, Björnvaktaren, se Arkas.
Archytas från Taras, en grekisk matematiker som är fullt historisk. Om honom förtäljs att han förfärdigade en träduva som verkligen kunde flyga.
Arcites, en riddare, se Palamon och Arcites.
Arcturus, en stjärna vars grekiska namn betyder Björnvaktare. Stjärnbilden som den tillhör heter på lärt språk Bootes vilket betyder Oxdrivaren. Beträffande björnen i sammanhanget, se Arkas.
Arden, irländsk hjälte, se Deirdre.
Ares, krigsguden i grekisk mytologi, se Mars. Se även Alektryon.
Arethusa, en av hesperiderna. Hon har också gett namn åt en källa i Syrakusa, se Alfeus. En bild av Arethusa omgiven av delfiner kännetecknar antika mynt från Syrakusa.
Argante, muslimsk krigare, se Jerusalem.
Argbiggan, det normala arbetsnamnet på Shakespeares komedi "Så tuktas en argbigga". Se Petruchio.
Arge, en hyperboreisk flicka, se Hekaerge.
Arges, se cykloper.
argonauter, deltagare i en grekisk långresa vars huvudsakliga ändamål var att från Kolchos vid Svarta havet hämta en speciell dyrgrip - se gyllene skinnet - men som tycks ha sträckt sig vida längre. Skeppet Argo som har gett namn åt expeditionen var ett underbart fartyg med femtio åror och i stäven ett stycke av den heliga eken i Dodona, Zeus orakel, som kunde förutsäga framtida händelser med sitt sus. Skeppets ägare var lason - se Medea. Skeppet Argo är nu en stjärnbild och så är även åskilliga medlemmar av dess besättning. Denna omfattade nämligen ett femtiotal av antikens mest berömda sagohjältar: Lynkeus, som var lots, Herakles, Peleus, Amfion, Admetos, Asklepios, Castor och Pollux, Echion, Theseus, Autolykos och ytterligare ett par tjog. Argonauterna hälsade på den vise kentauren Chiron vid berget Pelion, befriade den thrakiske konung Phineus från harpyorna, ordnade nativiteten på ön Lemnos vars alla kvinnor hade tagit livet av sina män, fångade fasaner vid floden Fasis, som var urhemmet för dessa fåglar, och uträttade naturligtvis även sitt egentliga ärende. Färden tycks emellertid även ha gått uppför Donau och genom nu okänd passage ha fortsatt till Kelternas land kring Po eller kanske genom skyternas land norrut till oceanen.
Loreno Costa: Argonauterna. Omkring 1500.
Museo Civico, Padava.
Ariadne var dotter till kung Minos på Kreta, förälskade sig i athenaren Theseus, hjälpte denne att finna vägen ut ur sin fars labyrint genom att lägga ut en ledtråd från ett garnnystan och flydde sedan med honom men övergavs och lämnades sovande kvar på ön Naxos.
Episoden med Ariadne på Naxos har livligt intresserat skalder och målare i senare sekler. Det finns en mängd varierande historier om orsaken till Theseus´ förräderi och om Ariadnes vidare öden. Enligt en saga, som väl dock är i vackraste laget, skulle Dionysos ha uppenbarat sig för Theseus i en dröm och befallt honom att handla som han gjorde; sedan Ariadne blivit ensam på ön begav sig guden dit, tog henne i sina armar och bar henne upp till Olympen, och enligt Hesiodos tronar hon mycket riktigt som hans gemål däruppe. En annan historia säger att Ariadne förtvivlad tog sitt eget liv när hon vaknade och fann sig övergiven. Plutarchos har en berättelse om att hon blev funnen av en Bachuspräst som hette Onarus och som gifte sig med henne; hon fick många barn med denne och levde länge i all välmåga.
Ariadne ger nystanet åt Theseus.
Antik mosaik, nu i Kunsthistorisches Museum, Wien.
Ariel, en luftande i "Stormen" av Shakespeare, se Prospero.
Aries, Väduren, en stjärnbild vars namn har att göra med sagan om Fryxos och det gyllene skinnet.
Arilds kapell, se Arvid.
arimasper, ett sällsamt forntida folk i Skytien. Herodotos berättar att de hade ett enda öga mitt i pannan och ständigt låg i strid med de närboende griparna.
Arion, en grekisk sångare som vistades länge i Italien och förvärade stor rikedom på sin konst, varefter han återvände till sitt hemland ombord på ett korinthiskt skepp. Sjömännen beslöt att mörda honom för att komma åt hans skatter. När Arion begrep vad de tissalde om anhöll han att få ta farväl av livet i toner, något som strax beviljades. Han iförde sig då hela sin sångarskrud och sjöng en stor aria till cittra, varefter han huvudstupa hoppade överbord. En mängd delfiner hade samlats omrking skeppet, lockade av hans underbara sång, och en av dessa tog honom på ryggen och simmade raka vägen till Korinth, där Arion sattes i land oskadd. Där skyndade han sig att anmäla det inträffade för stadens styreseman som hette Periander, och när skeppet strax därpå löpte in i hamnen tog denne genast sjömännen i förhör och konfronterade dem slutligen med Arion. Häpna bekände de.
Aristaios var son till guden Apollon och är inblandad i sagan om Orfeus och Eurydike. Han greps av åtrå till den sistnämnda och försökte ta fast henne, och när hon flydde råkade hon trampa på en orm i gräset, blev biten och dog. Gudarna straffade Aristaios genom att döda alla hans bin; han hade nämnligen uppfunnit biskötseln och ägnade stort intresse åt denna konst. Han gjorde allt för att få till stånd ett nytt bisamhälle, och efter många mödor lyckades han få tag i den ständigt föränderliga gudomligheten Proteus, som rådde honom att försöka blidka Eurydikes maner genom att offra fyra tjurar och fyra kvigor på hennes grav. Aristaios gjorde så, och inom kort framsprang stora svärmar av bin ur offerdjurens ruttnande kroppar.
Aristides, konservativ athensk politiker, var så rättrådig att han enligt vissa källor aldrig betalade en skuld utan att förvissa sig om att fordringsägaren skulle göra gott bruk för pengarna.
Aristoteles, grekisk filosof, figurerar i den medeltida saga som säger att han en gång förebrådde Alexander den store att denne huvudlöst hade förälskat sig i en vacker flicka vid namn Phyllis och för henne glömde allt. Alexander lovade att bättra sig, men han kunde inte glömma den sköna utan begav sig till henne igen och berättade om den moralkaka han fått. Då kom den skälmska flickan på en idé. Hon sade åt Alexander att nästa morgon från sitt fönster titta ut i trädgården. Själv begav hon sig dit, vackert och lätt klädd, och började binda en blomsterkrans och sjunga. Den gamle peripatetikern upptändes strax av åtrå, så att hon till och med lyckades förmå honom att ställa sig på alla fyra och rida på hans rygg, tills han fick höra ett skratt från Alexander, som hade hjärtans roligt åt moralpredikantens dilemma. Men Aristoteles fann sig och påpekade hur rätt han gjort i att varna Alexander. Om han själv, en torr gubbe, kunde bli så upptänd av Eros, hur skulle det då inte gå med en ung man i sin bästa ålder som kungen själv? Alexander gick dock aldrig mer höra ett ord av klander från sin gamle lärare.
Även den historiske Aristoteles har något med sagor att göra. Han upplyser nämligen att drakarna känner till att salladssaft förhindrar den trötthet och det illamående som om vårarna plägar ansätta dem.
Arkadien, lantligt grekiskt landskap, den ideala bakgrunden för alla herdekväden. Uttrycket "Även jag har varit i Arkadien" lär härröra från den franske 1600-talsmålaren Nicolas Poussin, som satte dessa ord på en gravsten i en pastoral landskapsmålning. Han skrev dem på latin: Et in Arcadia ego.
Nicolas Poussin: Herdarna i Arkadien.
Louvre, Paris.
Arkas, en son till Zeus med en jordisk flicka som hette Kallisto. Den svartsjuka gudinnan Hera förvandlade denna till en björninna, men Arkas växte tydligen upp i mänsklig gestalt, och en dag när han gick på jakt mötte han sin mor i skogen och skulle ha dödat henne om inte Zeus i sista ögonblicket hade ryckt upp dem båda till himlen och förvandlat dem till stjärnbilderna Stora Björn och Björnvaktaren.
Arlecchino, se Harlekin. Se också Colombina.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar