Amled, Andersen

Amled alias Amaletus, huvudperson i en saga hos Saxo Grammaticus vilken ligger till grund för handlingen i Shakespeares drama Hamlet. Saxo förtäljer att kung Rörik av Danmark satte bröderna Örvendel och Fenge att försvara Jylland. Örvendel var tapper och segerrik och vann kungens respekt till den grad att han fick dennes dotter Gerud till hustru, och med henne fick han sonen Amled. Fenge var emellertid avundsjuk och mördade sin bror, varefter han gifte sig med Gerud. Amled som visste hur allt låg till var besluten att hämnas sin far men insåg att farbrodern vid första misstanke härom skulle röja honom själv ur vägen; han spelade därför vansinnig. Vissa hovmän misstänkte nog att han simulerade och rådde kungen att försöka få honom att avslöja sig genom att lämna honom i enrum med en vacker flicka, men en av Amleds varnade honom på ett långsökt sätt med hjälp av en broms, och även en annan fälla lyckades Amled undgå genom att sticka ner en spion som gömde sig i golvhalmen i hans mors våning. Fenge hade sina aningar ändå och besölt att skicka Amled till kungen av England som i ett brev ombads döda honom, men Amled sökte igenom sina följeslagares bagage medan de sov, fann brevet och utbytte det mot ett annat, där det stod att följeslagarna borde avlivas men Amled äkta kungens dotter. Så skedde också. Efter en del förvecklingar i England - vars kungapar visade sig vara av låg börd, vilket b.la. framgick av att drottningen rensade tänderna efter måltiderna och lyfte kjolen så att den inte skulle bli sliten när den gick - återkom Amled till Danmark, där man tog för givet att han var död och just var i färd med att fira hans gravöl: man hade beklätt hallen med stora bonader, och både husets folk och gästerna drack tapert. När kvällen kom och alla var berusade skar Amled ner väggbonaderna, drog dem över de sovande, fäste ihop dem med krokar och satte eld på huset; han begav sig därpå till farbroderns gemak och dödade denne med hans eget svärd. Modern lät han av allt att döma leva.
Saxos berättelse om Amled är emellertid inte slut med detta. Efter något övervägande beger sig Amled till tinget, erkänner sitt dåd och mottar folkets hyllning. Sedan reser han ånyo till England, nu med stort följe, och blir väl mottagen av sin kunglige svärfar som emellertid blir bekymrad när han får veta Fenges öde, ty denne och han själv har i ungdomen avlagt ett heligt löfte att hämnas varandra. Gästvänskapens lagar är emellertid också heliga, och eftersom hans egen drottning nu är död hittar han på att skicka Amled på friarefärd till den stolta och grymma drottning Ermuntrud i Skottland, vilken är känd för att ta livet av alla anländande friare. Amled lyckas emellertid på ett invecklat sätt värma hennes hjärta och firar själv bröllop med henne, varpå han beger sig till England och har ett samtal med sin första hustru, som är ledsen men inte sviker honom ändå. Sedan blir det krig mellan engelsmän och skottar, och i det sammanhanget dräper Amled sin lömske engelske svärfar och seglar sedan hem till Danmark, där kung Vigleik nu har efterträtt kung Rörik. Som vicekung över Jylland kommer han snart i konflikt md Vigleik och gör sig självständig genom att besegra honom i ett stort slag, men i en andra drabbning vari även drottning Ermuntrud tar del stupar han i kamp mot själländare och skåningar. Drottningen ger sig fången men gifter sig inom kort med kung Vigleik.
Viktor Rydberg anser att namnet Amled egentligen är en epitet med betydelsen "token".

Amma, se Ae och Edda.

Amneris, egyptisk prinsessa, se Aida.

Amonasro, fången kung av Etiopien, se Aida.

Amor, romarnas namn på kärleksguden, se Eros samt Psyche.

amoriner eller eroter, älskliga väsen som utgör ett slags multiplikation av den lille kärleksguden Amor eller Eros. Som små änglar uppträder de i renässansens och barockens konst.

Amsvartner, en mytologisk sjö, se Fenrisulven.

Amalius, en elak kung i Latium, se Romulus och Remus.

Anacharsis, en av Greklands sju vise. Han var en skytisk filosof som vistades länge i Athen men bodde i en vagn i stället för ett hus enligt sitt hemlands sed. Han uttalade en del visdomsord som grekerna fann tänkvärda; sålunda sade han om lagen att den liknade en spindelväv som fångade de små flugorna men ingalunda fasthöll de stora getingarna, och om pengar fastslog han att det var användbara endast till en enda sak, nämligen att räkna, och detta slapp man om man inga hade.
Anacharsis är huvudperson i en didaktisk fransk roman som upplevat många upplagor alltfrån 1780-talet. Författaren hette J.J. Barthélemy. Han låter Anacharsis resa omkring i det antika Grekland och berätta om dess märkvärdigheter.

Anadyomene, Den Uppdykande, se Afrodite.

Anaël, fredagens ängel, se Cassiel.

anagram betyder ungefär omskrivning och innebär att bokstäverna i ett ord eller en fras kastas om så att andra ord eller andra fraser uppkommer. "Kavern" kan bli "verkan", "sinnlig vestal" kan bli "Sven tag in sill".

Ananisapta, trollformel som hjälper mot tandvärk, ty om bokstäverna i detta ord sätts upp i en kvadrat ger den en bedövande symmetri.

Anaxarete hette en bländade skön dam vars åsyn uppfyllde en yngling vid namn Ifis med gränslös kärlek. Långt ifrån att besvara hans böjelse bemötte hon honom med spott och spe, varpå han gick och hängde sig utanför hennes fönster, där hon lugnt satt och tittade på. Detta utspelade sig emellertid på Cypern, där gudinnan Afrodite speciellt härskade, och denna fann lämpligt att förvandla den hårdhjärtade Anaxarete till sten hel och hållen. 

Ancaeus, Ankaios.

Anchises, se Aeneas. Anchises har emellertid sin egen historia, ty han älskades i sin ungdom av ingen mindre än kärleksgudinnan Afrodite alias Venus.

Ancho är en spansk tomte som besöker herdarnas hyddor, värmer sig vid deras eld, dricker deras varma mjölk, äter deras ost och pratar med familjen, som bemöter honom med skräckblandad vänlighet. Ancho hatar kyrkklockor.

Ancus Martius, romersk sagokung, efterträdare till den visa Numa som ordnade de religiösa förhållandena i Rom. Ancus Martius var en mycket svårmodig man som hade föga hand med det övernaturliga. En vacker dag uttalade han en besvärjelse så osakkunnigt att åskväder utbröt och blixten slog ihjäl honom.

Anden i flaskan, saga i Tusen och en natt. En fiskare råkade en gång få i sitt nät en kopparflaska, tillsluten med Salomos sigill. Nyfiken öppnade han flaskan, en rök steg upp och och tätnade till en molnshög gestalt, en djinn, som med dåndande röst sade: "Visa dig tapper, för nu ska du dö!" "Men varför det?" frågade den häpne fiskaren. "Jag har ju räddat dig!" - "Vet då", sade djinnen, "att jag är en upprorsande som en gång trotsade Salomo, makthavaren i andarnas rike. Han beodrade mig att träda i det godas tjänst, men jag är en mörkrets son, och det goda tråkar ut mig. När jag inte ville lyda spärrade Salomo in mig i flaskan och kastade den i havet, där jag nu har legat i hundra år. Till en början tänkte jag att den som släppte ut mig skulle få all världens rikedomar, men när tiden gick och inget hände beslöt jag mig i stället att ta livet av min räddare." Fiskaren tänkte i sitt stilla sinne att anden kanske inte var lika klok som han var stor. Därför sade han: "Begär du verkligen att jag skall tro på att du som är så stor kan få plats i en flaska?" Förtörnad över misstroendet kröp anden in i flskan igen, och fiskaren var inte sen att sätta dit sigillet. Anden till att böna och be, men först när han lovat att inte hämnas släppte fiskaren ut honom igen. Anden tog nu fiskaren med till en sjö full av fiskar som var vita, gula, röda och blå och sade åt honom att fånga en av varje färg och bära till kungen. Fiskaren gjorde det, och kungen beodrade sin kokerska att steka fisken till middag. I det ögonblick då hon lade fiskarna i pannan vek köksväggen undan och in steg en dam, som frågade fiskarna om de trivdes i pannan. Dessa svarade att liksom hon hade förhäxat dem kunde hon i sin tur bli förhäxad. Förskräckt skickade köksan efter fiskaren och bad om fyra nya fiskar, men när samma historia upprepades - denna gång var det dock en neger som steg in i köket - berättade hon allt för kungen. Denna skickade i sin tur efter fiskaren som fick visa honom vägen till den förtrollade sjön. Vad som sedan hände kan man läsa om i sagan Förstenade prinsen i Tusen och en natt. Se också djinner.

 Andersen, Hans Christian, född 1805 i Odense, drömde som liten om att bli skådespelare. Medellös tog han sig till Köpenhamn där snälla människor, som trodde på hans begåvning, hjälpte honom att komma in på Kungliga teaterns dansskola. Några talanger för tiljan hade han dock inte, och så sattes han i latinskola istället. Han blev student, skrev barnsliga dikter, romaner och skådespel innan hans stora naiva begåvning hittade till sagan. Hans oefterhärmliga "Eventyr og Historier" kom på en början ut i små häften, ungefär ett om året, innan de samlades i flera volymer. Framgången kom, han blev professor och konferensråd på sina Eventyr, han fick digtergage av staten, och när han 1875 dog bland vänner var han ett stort och älskat namn. H C Andersens sagor är dock i regel inga barnsagor. Många drag skiljer dem också från folksagorna. De slutar ofta tragiskt, vilket folksagorna sällan gör.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren