Han är numera delikatesshandlarnas, korvmakarnas, spritfabrikanternas och rusdrycksförsäljarnas skyddspatron.
Jan Brueghel: S:t Antonius´ frestelser. Kunsthistorisches Museum, Wien.
Antonius från Padua är ett hjälpsamt helgon som gärna tillrättaskaffar bortslarvade saker. Han är vidare gruvarbetarnas, bagarnas och porslinsfabrikanternas skyddspatron. I livstiden var han franciskan och en stor väckelsepredikant, vars budskap folk dock i det längsta undvek att lyssna till; han predika då i stället för fiskarna vilka lyssnade så mcket uppmärksammare, och detta goda exempel undgick inte att göra verkan bland människorna, som skockades i allt tätare flockar kring den helige Antonius.
Antti Grenklyka, en pojke i en finsk folksaga. Antti föddes i en usel koja där en rik köpman råkat ta in. Under natten hörde denne en röst från loftet som sade att den pojken som höll på att födas skulle komma att ärva honom. För att så inte skulle ske köpte han nästa dag barnet av föräldrarna och satte upp det i ett träd i skogen. En jägare kom förbi, hörde den späda gråten och tog barnet till sitt eget. Åren gick, en dag råkade köpmannen övernatta hos jägaren, och när han fick höra namnet på dennes fosterson fattade han allt. Nästa morgon skrev han ett brev som han gav Antti i uppdrag att lämna i hans gård. I brevet stod att gårdsfolket skulle hänga överbringaren i björken på tunet. Antti gav sig av, dagen var het, han lade sig bredvid landsvägen, och med brevet i handen somnade han. Två djäknar råkade gå förbi, såg brevet och läste det för ros skull. Förfärade över innehållet skrev de ett nytt, där det stod att överbringaren av brevet genast skulle få köpmannens dotter till hustru och gårdvaren Musti skulle hängas i björken på tunet. Köpmannen som kom hem och såg en kropp dingla i björken blev så lagom glad när det visade sig att kroppen var Musti och att Antti blivit hans svärson. För att göra sig av med denne skickade han honom på det omöjliga uppdraget att ta sig fram till Louhi i Pohjola och frågade vari lyckan döljer sig. Antti gav sig av, och långt om länge mötte han en jätte, som lånade honom sin trollhäst mot att Antti skulle fråga Louhi varför jättens frukt alltid skrumpnade som kart. Ett stycke längre bort stötte han på ännu en jätte som stod vid porten till sin borg och prövade nycklar. Denne lovade Antti det bästa han ägde om han ville fråga Louhi var de rätta nycklarna låg. Den tredje och siste jätten satt i ett träd och kunde inte komma ner. Han bad Antti fråga Louhi hur han skulle bära sig åt. Louhi bodde på andra sidan en flod, och när Antti kom till stranden låg där en båt med en gumma vid årorna. Hon lovade att ro honom över om han frågade Louhi hur länge hon skulle behöva färja folk. När Antti kom fram var värdinnan ute, men hennes dotter lovade att hjälpa Antti. Han fick gömma sig, och när Louhi kom hem frågade dottern ut henne så att Antti hörde alla svaren. Sedan smet han iväg. Gumman rodde honom till andra stranden, och när han steg i land sa han, att nästa gång hon rodde någon över skulle hon själv först hoppa ur båten och sedan stöta ut den. Då skulle hon slippa ro vidare. Jätten i trädet fick rådet att slå på rötterna med en alkvist. Genast blev trädet till guld och föll omkull, och i glädjen lät jätten Antti ta med sig så många grenar han ville. Jätten som inte kunde komma in i sin borg fick veta att nycklarna låg under trappstenen, och förtjust gav han Antti det bästa han ägde. Den första jätten, han med frukten, fick veta att en mask i hans trädgård andades på frukten så att den skrumpnade. Till tack fick Antti behålla trollhästen. Så kom han hem och kunde svara sin svärfar, att enligt Louhi består människans lycka i att gräva i jorden. Det tyckte nu inte svärfar, som gav Antti gården att gräva i men själv gav sig ut på Anttis vandring för att förvärva samma skatter som han. När han kommit till floden tog gumman honom ombord, hoppade själv iland och stötte ut båten, och så fick då köpmannen sitta där som färjkarl åt Louhi.
Anubis och Bata heter två bröder i en folksaga som är så gammal att den berättas på en egyptisk papyrus i British Museum. Anubis hade hustru och stort hus, och hos honom bodde hans yngre bror Bata. Denne var en stark och stilig ung man, och en dag gjorde Anubis hustru närmanden, vilket djupt chockerade Bata. När Anubis kom hem från fälten den kvällen möttes han av sin hustru, som av fruktan vände på sakförhållandent och anklagade Bata för att ha gjort henne skamliga förslag. Anubis blev utom sig av vrede, och Bata måste fly för att inte bli dödad. När Anubis följde efter nästa dag berättade Bata rätta förhållandet för denne, varpå han med en sävkniv avskar sin blygd och kastade den i vattnet, där en fisk kom och åt upp den. Därefter förklarade han att han skulle dra sig tillbaka till cederdalen och lägga sitt hjärta i cederträdets blomma. Om trädet fälldes skulle han bli som död, och Anubis måste då ge sig ut att leta efter hans hjärta och fick inte ge upp innan han funnit det. Han skulle lägga det i en kruka vatten, så skulle Bata komma till liv igen. Om olyckan med trädet var framme, skulle Anubis kunna läsa detta i att ölet i hans skål blev grumligt. Med dessa förhållningsorder återvände Anubis hem, dödade sin hustru, kastade liket för hundarna och satte sig att sörja sin bror. Bara byggde under tiden ett slott i cederdalen, och gudarna som tyckte att det var synd att han skulle gå ensam, skapade honom en kvinna. Nu var ju Bata själv som en kvinna, men han blev fäst vid sin sällskapsdam och anförtrodde henne allt. En dag när hon promenerade på stranden kom en väldig havsvåg som ryckte av henne hårflätan och förde den med sig till det ställde där faraos kläder tvättades. Där fann hovets tvättmästare den, insöp dess ljuva doft och gav den till farao, som tog reda på ursprunget och skickade en expedition att hämta ägarinnan. Beta slog tillbaka de utskickade, men då skickade farao en ny expedition, denna gång listigt nog med en kvinna som gav Batas älskade vackra smycken, varpå denne frivilligt följde med till farao. För honom berättade hon om Batas hjärta som låg i cederträdet, och farao lät då hugga ner detta. I samma stund fick Anubis se hur ölet i hans skål grumlades, begav sig till sin brors slott och fann denne död. I fyra år letade han efter Batas hjärta, fann det till slut och lade det programenligt i en kruka vatten, varpå Bata kvicknade till, förvandlade sig till en tjur och sade åt Anubis vad denne nu skulle göra. Anubis tog den präktiga tjuren, lastad med guld och silver, med sig som gåva till farao. Efter en tid fick frillan höra tjuren säga: "Jag lever än. Jag är Bata." Hon förmådde då farao att slakta tjuren, men ur dess blod växte ett perseaträd. Kvinnan lät hugga ner detta och göra möbler av det, men vid ett yxhugg flög en flisa in i munnen på henne och hon blev havande. En tid därefter födde hon till faraos och folkets glädje en son, vilken växte upp och i sinom tid blev faraos arvtagare. Han sammankallade då rådet och upplyste att han var Bata. Han lät därefter avrätta den trolösa modern och kallade till sig sin bror Anubis, som blev hans arvtagare.
Anubis är också en schakalhövdad egyptisk gud, de dödas introduktör inför domen.
Han kommer in till vänster på denna målning från c:a 1300 f.Kr.
Brittish Museum.
Apate heter i grekisk mytologi bedrägeriets gudinna, hon är ett slags personifikation av dunklet.
Apatusia är ett binamn till Afrodite och hör ihop med en liten myt som säger att hon en gång tjänstgjorde som ett slags lockfågel åt Herakles. Denne gömde sig i en grotta i vars mynning kärleksgudinnan exponerade sig i all sin nakenhet. Då kom giganterna springande, blinda för allt annat, och det var en smal sak för Herakles att slå ihjäl dem en efter en.
Apis, egyptisk tjur som utgjorde en uppenbarelse av guden Osiris och hade vissa bestämda kännetecken: den var svart med bara en vit fyrkant i pannan och under tungan en knöl som hade formen av en skalbagge. Var gång en sådan tjurkalv blev funnen i Egypten leddes den i högtidlig procession genom landet, och när den hade levat en viss tid fördes den ned till Nilen och dränktes där under hedersbetygelser, gråt och klagan.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar