Alice, Alonzo

Alice är den mycket unga hjältinnan i två böcker av Lewis Carol. I "Alie i Underlandet" sitter Alice och dåsar invid en å när hon plötsligt får se hur en vit kanin med skära ögon springer förbi henne i kavaj och väst, fiskar upp en rova ur fickan, utbrister: "Å kära nån, jag kommer för sent!" och rusar vidare. Alice skyndar efter, kaninen försvinner i ett hål i marken och Alice gör likaledes. Hon faller en evig tid men hamnar till slut i ett litet rum, hittar en liten guldnyckel och finner att den passar i låset till en dörr som endast är omkring femton tum hög. En flaska med påskriften "Drick mig" ger henne rätt format att ta sig igenom dörren; och nu gör hon bekantskap med en uppsättning av de besynnerligaste varelser, bland annat en stor blå larv som sitter uppe på en svamp och röker vattenpipa, en hertiginna vars son förvandlas till en griskulting, Cheshirekatten som kan göra sig osynlig efter behag (ibland är kattens smil det enda som syns).

Arthur Rackham, Larvens råd, 1907.

Alice, som hela tiden har problem med att hålla rätt storlek - rätt vad det är skjuter hon i höjden, ibland krymper hon så att hon är nära att drunkna i sina egna tårar - deltar också i en galen tebjudning och möter den falska sköldpaddan ("Vad är en falsk sköldpadda?" frågade Alice. "Det är den som falsk sköldpaddsoppa görs på"", får hon till svar.) Vid ett hov helt bestående av spelkortsfigurer får Alice spela krocket med en flamingo som klubba och igelkottar som klot; kortdrottningen har ett kort humör - så snart någon motspelare inte faller honom i smaken ropar hon: "Av med huvudet på honom!" Efter andra sällsamheter som Hummerkadriljen och Rättegången om de stulna bakelserna vaknar Alice upp vid ån igen.

I Lewis Carols andra bok, "Spegellandet", tar sig Alice igenom en spegel till ett land där allt händer spegelvänt: skrift är spegelvänd, vill man komma åt ett håll måste man gå åt det andra, långt innan man gjort sig illa skriker man av smärta - "Vi lever baklänges", säger schackdrottningen (de flesta av figurerna i spegellandet har gestalt av schackpjäser och hela handlingen har formen av ett schackspel).

Lewis Carol själv

"Det gör en lite yr i förstone. Men det har en stor fördel, ens minne fungerar åt båda hållen." - "Mitt minne fungerar säkert bara åt ena hållet", anmärkte Alice, "Jag kan inte minnas saker innan de hänt." - "Det är klent beställt med ett minne som bara fungerar bakåt", anmärkte drottningen. - "Vad kommer ni ihåg bäst?" dristade Alice sig att fråga. - "Å, sådant som hände veckan efter nästa", svarade drottningen i vårdslös ton.

 

John Tenniel

Alice möter vidare Humpty Dumpty - en äggformad krumelur som har trillat ner från sin mur och som varken alla kungens män eller alla kungens hästar kan laga - och har med honom en nonsenskonversation. Humpty Dumpty säger: "Hur gammal sade du att du var?" - Alice gjorde ett snabbt överslag och svarade: "Sju och ett halvt år." - "Fel!" utbrast Humpty Dumpty triumferande. " Det har du aldrig sagt något om." - "Jag trodde du menade "Hur gammal är du?", förklarade Alic. - "Hade jag menat det, skulle jag ha sagt det", sade Humpty Dumpty. 

Efter ett våldsamt kalas, där hon firas som drottning, vaknar Alice upp igen.

Alifanfaron, en figur i Cervantes'  roman om Don Quijote. Denne får se två fårahjordar som kommer från var sitt håll och upplyser Sancho Panza att det är två arméer av vilka den ena tillhör den mohammedanske kejsar Alifanfaron av Trapobane, vilken förgäves har friat till en dotter av den kristne konung Pentapolin och därför har dragit i fält mot honom och hans armé.

alkemi är konsten att förvandla simplare material till guld. Den praktiserades redan före Kristi födelse och hade sina glansdagar på 1500-talet. Evig hälsa och ungdom var ett annat av alkemins mål. Sitt syfte hade alkemisten nått när han väl framställt de de vises sten, ty allt som denna vidrörde transubstansierades till guld på samma gång som den kurerade alla krämpor och gjorde sin ägare ung för alltid.

Alkestis (Alcestis, Alceste), dotter till kung Pelias i Iolchos - se Medea - och maka till kung Admetos av Thessalien. Kärnpunkten i sagorna om henne är att hon frivilligt gick i döden i sin mans ställe, men om de närmare omständigheterna finns det olika berättelser. Beträffande den mest kända varianten, se Admetos. Enligt en annan historia hade denne dödsdömts för att han på sin bröllopsdag begått den svåra synden att underlåta att offra till Artemis, men barmhärtiga gudar ordnade kunde få leva vidare om någon vore villig att ta hans straff, men rörd av hennes ädelmod lät Persefone henne återvända till livet.

Alkinoos, fajakernas konung, se Odysseus.

Alkmaion, huvudperson i en dyster grekisk saga om ett olycksbringande halsband. Alkmaions far var svåger till kung Adrastos men ville inte följa med på dennes krigståg, ty ett orakel hade sagt honom att han skulle stupa vid Thebe. Han gömde sig därför, men hans hustru röjde hans gömställe sedan man hade mutat henne med ett gyllene halsband som en gång hade tillhört själva Afrodite. Han blev alltså tvungen att gå med i kriget, men innan han gav sig iväg besvor han Alkmaion att hämnas hans förestående död på henne som hade förrått honom.  Han stupade verkligen, och så snart Alkmaion hade fått bud om detta mördade han mycket riktigt sin mor. För detta dåd förföljdes han en tid av furierna men fann omsider rening och samvetsfrid i en dal dit solen inte hade lyst in då modern mördades. Halsbandet gav han därpå åt en dam vid namn Alfisiboea, men någon tid senare förälskade han sig i en annan som hette Kallirrhoë och bestämde att hon skulle ha halsbandet istället. När han försökte ta det ifrån Alfisiboea blev han emellertid mördad av hennes bröder, vilka kastade hans lik för hundarna. Alkmaions barn med Kallirrhoê låg ännu i vaggan då detta hände, men Kallirrhoê anropade gudarna att genast låta dem få kraft att hämnas sin far, och gudarna hörde hennes bön och lät spädbarnen bli vuxna på ett ögonblick.

Alkmene, en av de viktigaste bland Zeus'  många amourer, prinsessa av Mykene, gift med en thebansk prins vid namn Amfitryon. När denne var bortrest i ett krigiskt ärende fann guden lämpligt att ikläda sig hans gestalt och avlägga besök hos den unga frun. Han låtsades komma segerrik hem och skänkte Alkmene en gyllene bägare. För att fördröja den verklige Amfitryons hemkomst lät han sin budbärare Hermes hålla solen stilla, och den natt han tillbragte med Alkmene varade på det sättet i tre dygn. Därpå lät han äntligen solen gå iåå oh gick själv sin kos. Knappt var han borta förrän den verklige Amfitryon till Alkemenes oförställda förvåning kom hem efter välförrättat värv, och det blev strax tydligt att hennes älskare under den långa natten hade varit en annan än den han gav sig ut för. Hon visade Amfitryon gåvan som hon fått, och denne gjorde då den förbluffande upptäckten att just denna bägare fattades i det segerbyte han själv hade tagit. Häpen och samtidigt ursinnig gick Amfitron med bägaren till den blinde siaren Teresias, vilken strax kunde avslöja att det var Zeus som varit framme. Amfitryon glömde då sin vrede och återvände till Alkmene, smickrad över att ha haft en så förnäm rival.

Alkmene fick i tidens fullbordan tvillingar. Den ene var Herakles, son till Zeus. Den andre hade Amfitryon till fader och hette Eurystheus. Se vidare Herakles.

Alkemisten, tyskt träsnitt, 1537, kanske av Holbein

Alkyone, en dotter till Aeolus. När hon fick veta att hennes make dött vid ett skeppsbrott kastade hon sig i havet och förvandlades till en kungsfiskare.

Alkyoneus, se giganter.

Allen, irländsk hjälte, se Deirdre.

Allen-a-Dale, en ung man i sagorna om Robin Hood. Han var kär i en flicka som av sina föräldrar tvingades till giftemål med en rik gammal man. Han klagade då sin nöd för Robin Hood, som med tjugofyra bågskyttar kom till kyrkan i rätta ögonblicket, avbröt vigseln och såg till att bruden blev gift med Allen-a-Dale i stället.

Allerleirauh, Tusenskinnsvarelsen, variant på Askungen hos Bröderna Grimm. En kung hade en drottning som var skönast i hela världen. På sin dödsbädd tog hon löfte av kungen att inte gifta om sig med någon som inte var lika skön som hon. Åren gick, kungen fann ingen värdig gemål förrän hans egen dotter vuxit upp, en avbild av sin mor. Inför sina rådsherrar förklarade han att han tänkte äkta henne, men förfärad av denna gudlöshet ställde hans dotter tre krav på honom: hon ville ha en klänning gyllene som solen, en silvrig som månen, en klar som stjärnorna och dessutom en kappa av skinnbitar från tusen olika slags djur. Upptänd av sin lidelse lyckades kungen skaffa henne detta, men då packade dottern klänningarna i ett nötskal, tog på sig skinnkappan, svärtade ansikte och händer och gav sig ut till skogen till ett grannland, vars konungs jägare fann den märkvärdiga varelsen i ett träd. Allerleirauh, som hon nu kallades, fördes som kökspiga till kungliga slottet där hon fick raka aska, bära vatten och ved, plocka fågel - idel låga sysslor. En dag ställde kungen till bal och Allerleirauh fick löfte av kocken att i dörrspringan betrakta härligheten under en halv timme. Men hon iförde sig i stället sin gyllene klänning och steg in i salen, där kungen bländad dansade med henne tills hon hux flux var försvunnen. Nere i köket igen fick hon i uppdrag att koka soppa åt kungen, och i botten på hans tallrik lade hon en guldring. När kungn fann denna kallade han till sig kocken, som då berättade vem som kokat soppan, varpå kökspigan kallades upp, men kungen igenkände inte den vackra damen i den lortiga tösen. Efter en tid upprepades samma sak, Allerleirauh gick på balen i månklänningen och lade den här gången en liten gyllene slända i tallriken. För tredje gången infann hon sig på bal, nu i stjärnklänningen, och kungen fann därefter en gyllene nystvinda i sin soppa. När han nu kallade upp köksflickan hade hon inte hunnit svärta sig helt, ringfingret var vitt, det uppdagades vem kökspigan i själva verket var, och det blev bröllop.

Allvetande, Doktor, se Krebs. 

Almansor, oövervinnerlig morisk hjälte i det medeltida Spanien.

Almaviva, den lättfärdige greven i Beaumarchais'  komedi "Figaros bröllop" och i Mozarts opera med samma namn. Han figuerar även i Rossinis opera "Barberaren i Sevilla" efter en annan pjäs av Beaumarchais.

Almeyda, en portugisisk guvernör av Indien, hjälte i en passus av Camões'  epos Lusiaderna. Almeyda får båda benen avskjutna i ett sjöslag men låter binda fast vid masten och fortsätter framgångsrikt att kommendera de sina och att slåss med svärd tills allt hans blod är bortrunnet. Ungefär samma historia berättas om den engelske amiral Benbow, som slogs med en fransk eskader utanför spanska kusten år 1701.

Alnashar, en figur i Tusen och en natt, "Barberarens femte son". Han köper en korg med glas och drömmer om goda affärer med dessa. Han skall sälja dem med vinst och investera denna i ett nytt vinstgivande glaslager och så vidare, och när han har blivit rik nog skall han gifta sig med storvesirens dotter. I sina fortsatta drömmerier blir han emellertid förargad på henne och ger därvid glaskorgen en spark så att bara skärvorna återstår av rikedomen.

Alonzo, se Cora och Alonzo

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Ali Baba

Alfisiboea, se Alkmaion.

Alfreda alias Elfriede, en skön anglosachsiska som figurerar i diverse dramer, bl.a. i ett av Lope de Vega, som dock fölägger handlingen till Tyskland. Historien är den att kung Edgar skickar sin förtrogne rådgivare Ethelwold att för sin räkning fria till Alfreda som han har hört talas om men aldrig har sett, men Ethelwold blir själv förälskad i flickan och lyckas vinna hennes hand för egen del. Kungen för han på något vis bakom ljuset, och när denne efter någon tid bjuder sig själv på jakt hos Ethelwold i skogen Harewood befaller han sin hustru att dölja sin skönhet med lämplig kosmetika. Alfreda lyder dock inte utan gör sig istället så vacker som möjligt, och historien slutar med att kungen ränner sitt spjut igenom den trolöse Ethelwold och gör Alfreda till drottning.

Alfredo eller Alfred, den manliga huvudfiguren i Verdis opera "La Traviata". I "Kameliadamen", Alexander Dumas d.y:s pjäs som ligger till grund för libretton, heter han Armand.

Alfsol, en flicka i Bohuslän, se Sigurd Ring.

Algot av Götaland, se Ingjald Illråde.

Jiri Trnka

Ali Baba, huvudfigur i en saga ur Tusen och en natt. han var en fattig skogshuggare som en dag blev varse förtio rövare i sin annars så ensliga skog, och från ett gömställe i en trädkronan spionerade han då på skaran, såg anföraren bana sig väg genom ett busksnår till en klippvägg och hörde honom säga: "Sesam, öppna dig!" Då öppnade sig en dörr i klippan, alla rövarna gick in, lade av sitt byte och kom ut igen, varpå hövdingen tillslöt bergdörren med en ny, lika enkel trollformel: "Sesam, stäng dig!" Rövarskaran begav sig sedan därifrån. Ali Baba klev då ner ur trädet, tog sig en titt på klippväggen och uttalde på försök formeln "Sesam, öppna dig!", vilken genast hade effekt. Han gick in genom stendörren, kom till en håla som var full med rövade rikedomar och tog säckvis för sig pengar av silver och guld. Hemkommen öste han upp dem på bordet inför sin hustru, som av någon anledning fann lämpligt att mäta pengarna i skäppa istället för att räkna dem. Hon lånade till den ändan en skäppa i grannhuset, som tillhörde Ali Babas bror Kasim, vilken var en förmögen man.
Kasims hustru som var nyfiken smetade en klick av något klibbigt ämne på skäppans botten, och när hon fick tillbaka denna med tack för lånet fann hon till sin förvåning att det hade fastnat ett guldmynt däri. Hon berättade naturligtvis detta för sin man, och denne skyndade i sin tur till Ali Baba och avpressade honom hemligheten bakom hans plötsliga rikedom. Nästa morgon drog Kasim till skogs med tio mulåsnor för att ta hand om rövarnas skatter för egen del, fann mycket riktigt bergväggen och beredde sig väg in med orden "Sesam, öppna dig!" Åsynen av skatterna i grottan överträffade hans djärvaste förväntningar, och han stökade omkring hela dagen därinne, öste upp pengar i säckar och planerade för flyttningen av alltihop till sina privata magasin. När det blev tid att ge sig av fann han emellertid dörren stängd - den gick väl igen automatiskt efter lämpligt tid - och kunde omöjligen komma på nyckelordet som öppnade den. Han försökte med alla möjliga glosor och ljudkombinationer utan resultat, och när rövarna i sinom tid återkom till sin grotta var han fortfarande fast därinne och blev omedelbart gripen och avrättad. Rövarna högg sönder hans lik i fyra delar och hängde upp dessa inanför stendörren till skräck och varnagel för envar annan som möjligen kände till lösenordet.
Kasims hustru blev naturligtvis orolig när han inte kom tillbaka och såg sig nödsakad att berätta för Ali Baba vart han hade gått. Denne begav sig då till berget i skogen, öppnade stendörren med sitt sesam, fann broderns lik och fraktade hem detta med hjälp av en åsna. Han berättade vidare hela historien om grottan och rövarna för Kasims hustru och framför allt för hans klipska slavinna Morgaine, som hjälpte honom att göra upp en plan för att hindra att hemligheten kom ut. Morgaine gick till en apotekare och köpte medicin under förklaringen att hennes husbonde var svårt sjuk, och efter ytterligare några täta apoteksbesök av henne förundrade sig igen då det nästa morgon meddelades att Kasim var död. Morgaine sökte vidare upp en fattig skomakare som med klingande mynt förmåddes att i djupaste hemlighet sy ihop Kasims lik, vilket därpå lades i en kista och begravdes på övligt sätt utan att detta väckte minsta uppseende.
Emellertid återkom rövarna inom kort till sin grotta, fann liket borta och insåg att också någon annan kände till deras hemlighet. Denne måste ovillkorligen spåras upp och röjas ur vägen, och därför skickades en rövare till staden för att ta reda på om där inte hade varit någon mystisk begravning nyligen. Den utsände rövaren hade tur, ty han träffade strax den fattige skomakaren som hade sytt ihop liket, och denne lotsade honom med någon möda till Kasims hus, som Ali Baba nu hade övertagit. Rövaren ritade med krita ett kors på dörren och gick att hämta sina kamrater, men Morgaine fick syn på korset, anade oråd och ritade för säkerhets skull likadana kors på alla dörrar i grannskapet. Ett liknande detektivarbete av en annan rövare avvärjdes också av den vaksamma Morgaine, men till sist kom rövarhövdingen själv och tog definitivt reda på huset. Han klädde därefter ut sig till storköpman i olja och lät lasta ett tjog åsnor med var sitt par oljeläglar av läder, varav en fylldes med olja men de övriga tjänade som gömställe för hela rövarbandet. Med denna karavanen inkvarterade han sig i Ali Babas gård där han blev omisstänksamt och gästfritt mottagen, och meningen var att rövarna nattetid skulle skära sig ut ur lädersäckarna när hövdingen gav tecken åt dem att komma och kasta sig över allt husets folk. När det kvällades fann Morgaine emellertid att det saknades olja i en lampa och begav sig ut för att fylla på den ur de lastade åsnornas överflöd. Ditkommen hörde hon viskningarna ur oljesäckarna och uppdagade att endast en säck innehöll olja; den tog hon, slog upp innehållet i en stor bryggarkittel, hettade upp den och hällde sedan några skopor sjudande olja över var och en av rövarna, som dog ögonblickligen inne i sina säckar. När hövdingen sedan gav sitt tecken och möttes av dödens tystnad blev han så förfärad att han sprang till skogs för en tid. Hämndlysten som han naturligtvis var var inrättade han sig emellertid snart som butiksinnehavare mitt emot Ali Babas boning och bemödade sig om att vinna dennes vänskap och förtroende i väntan på ett lämpligt tillfälle att mörda honom, men den kloka Morgaine omintetgjorde även dessa planer och stack med egen hand en dolk i hjärtat på den förklädde rövarhövdingen i alldeles rättan tid. Hon belönades nu med att bli tagen till hust av Ali Babas välmående son, och själv gick Ali Baba nästa år till skogs och yttrade "Sesam, öppna dig!" Han fann då att ingen varit i hålan på länge, varav han drog slutsatsen att alla rövarna nu var döda och att han kunde bereda sig tillträde till deras skatter när som helst utan fara.

Arthur Scheiner

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Lästips: buhuerna

Aladdin

Aladdin, titelfigur i en saga i Tusen och en natt. Han var son till en fattig änka och var en lat odåga till pojke. En dag mötte han på gatan en afrikansk trollkarl som sade sig vara hans farbror och hade utvalt honom till att ge sig ner i ett underjordiskt valv och hämta en gammal lampa som skulle finnas därnere. Trollkarlen förde honom till en klyfta utanför staden, tände upp en eld, strödde ut ett pulver och yttrade en besvärjelse, varvid en marmorplatta blev synlig i marken. Trollkarlen öppnade den och släppte ner Aladdin, sedan han först hade lånat denne en ring som uppgavs ge skydd mot eventuella faror nere i valvet. Detta befanns vara fullt av guld och ädelstenar, varav Aladdin tog för sig så mycket han kunde bära. I sista stund kom han också ihåg lampan, som såg ordinär och obetydlig ut. Återkommen till utgången tillropades han av trollkarlen att räcka upp lampan, men Aladdin som hade händerna fulla av alla möjliga dyrgripar begärde att först bli upphjälpt själv. Trollkarlen var emellertid envis, det ena ordet gav det andra, och slutet på det hela blev att trollkarlen uttalade en ursinnig besvärjelse som fällde marmorplattan på plats och stängde in Aladdin i valvet. I förtvivlan gned denne sina händer därnere och råkade då även gnida trollkarlens ring, varvid en ande uppenbarade sig och hjälpte honom ut och hem. Nu levde han och hans mor en tid kräsligt på att sälja guld och ädelstenar, men en vacker dag tog förrådet slut och bara den enkla lampan fanns kvar av sakerna från valvet. Aladdin beredde sig att gå och sälja den också, men modern ville putsa upp den lite först. Hon hämtade en klut och började gnida, och till hennes häpnad framväxte då en ofantlig ande som förklarade sig redo att lyda varje befallning av lampans innehavare. Aladdin anden att skaffa fram en måltid, vilket genast skedde, och hade i det följande inga bekymmer med försörjningen.
En dag färdades kalifens dotter Gulnare händelsevis förbi på gatan, och Aladdin som kikade på henne genom en springa i dörren blev strax betagen av hennes skönhet och fast besluten att vinna henne till hustru. Han förmådde sin motvilliga moder att bege sig till kalifen och fria, försedd med en rejäl hop stora ädelstenar i sitt förkläde, och kalifen blev så imponerad av deras prakt att han inte sade direkt nej till frieriet, ehuru prinsessan redan vart halvt om halvt bortlovad till storvisirens son. Han ställde emellertid en rad villkor som föreföll svåra men uppfylldes med lätthet av lampans ande; en karavan av åttio präktigt klädda slavar som dignande frambar brickor med sagolika dyrgripar fick kalifen att ställa till bröllop omedelbart. Aladdin satte då lampans ande att på en enda natt bygga honom ett slott som överträffade kalifens, och även detta effektuerades till belåtenhet. Han levde sedan lycklig där med sin prinsessa, vars kärlek han tydligtvis vann utan andens hjälp.
Den afrikanske trollkarlen satt emellertid i Egypten och fjärrskådade att Aladdin hade tagit sig ut ur valvet i stället för att omkomma där som meningen var, och han begav sig då omedelbart till Bagdad för att söka bemäktiga sig lampan. Till den ändan skaffade han sig ett lager av nya fina kopparlampor, klädde ut sig till gatuförsäljare och skrek ut att han bytte gamla lampor mot nya sådana. Aladdin, som nu hade hunnit utvckla sig till aristokratisk och elegant världsman, var ute på jakt vid tillfället och hade ställt sin underbara lampa i ett avsides gömställe på slottsvinden, men någon av slottets damer hade sett den där och föreslog Gulnare att byta den gamla fula pjäsen mot en ny som var vackrare och användbarare. Gulnare fann detta klokt, och trollkarlen hade alltså lyckats i sitt uppsåt. Hans första åtgärd sedan han fått lampan i sina händer var att framkalla anden och låta denne flytta slottet och honom själv raka vägen till Afrika, vilket gick för sig på ett ögonblick.
När kalifen tittade ut nästa morgon var alltså hans dotter borta med hela sitt hus, och hans sorg och vrede vände sig naturligtvis mot Aladdin, som genast blev arresterad och dödsdömd. Denne hade emellertid lyckats göra sig populär hos bland folket, så kalifen vågade inte låta domen gå verkställighet utan vidare. Nu hade Aladdin lyckligtvis kvar ringen, vars ande visserligen inte var mäktig nog att flytta tillbaka prinsessan och slottet men i alla fall kunde transportera honom själv till dessa. Av Gulnare fick han genast veta att trollkarlen ivrigt uppvaktade henne med amorösa anbud som hade tillbakavisats med förakt, och Aladdin gick då till apotektet och förskaffade sig ett giftigt pulver till att förgifta trollkarlen med; det hade avsedd effekt när det serverades denne i ett glas vin av Gulnare, som för ändamålet bjöd honom på supe. Aladdin återfann sin underbara lampa och lät omedelbart dess ande verkställa flyttningen tillbaka till Bagdad, där kalifen återsåg slottet och sin dotter redan nästa morgon.
Ett hämndförsök av den afrikanske trollkarlens broder misslyckades; denne uppträdde i gestalt av en helig gammal kvinna vid namn Fatima men blev i rättan tid nedstucken med sin egen dolk. Emellertid hade han hunnit intala Gulnare att en sak som ännu fattades i slottet vore ett ägg av fågel Rock att upphängas i kupolsalen, och Aladdin som gärna ville göra henne till lags befallde lampans ande att skaffa fram ett sådant ägg. Då utstötte anden för första gången ett upproriskt skrik och bad Aladdin veta hut, varpå den försvann och aldrig lät sig framkallas mera.

Jiri Trnka: Aladdin och Lampans ande. Illustration till Tusen och en natt, 1960.

Aladino, turkisk konung, se Jerusalem.

Alasnam, en figur i Tusen och en natt. Han var ägare till åtta kvinnostatyer av diamant på var sin guldpiedestal och gav sig ut att söka efter en flicka som skulle överträffa dem alla i skönhet och renhet. Till den ändan utrustades han av högre makter med en dygdespegel som han borde titta i när han fick syn på en vacker flicka; dess glans grumlades om det var något fel på hennes sinnelag och dygd. Naturligtvis fann han till sist den rätta och blev lyckligt gift med henne.

Albadaran, säger orientaliska sagor, är en ryggkota som är hårdare än resten av människokroppen; när denna har förgåtts med ben och allt återstår alltid Albadaran, och från denna kärna försiggår i sinom tid uppståndelsen.

Alba Longa, en latinsk stad, se Romulus och Remus. Stadsgrundaren hette Ascanius och var son till Aeneas. Han byggde Alba Longa där fadern vid sin ankomst till trakten hade sett en vit sugga ge liv åt trettio smågrisar, onekligen ett märkligt omen.

Alberich, en dvärg i Ringen av Wagner, se Rhenguldet och Siegfried samt Oberon.

Alberto della Massa, en syndig präst, se Decamerone.

Albion, konung av Britannien på den tid då älvakungen Oberon höll hov i vad som nu heter Kensington Gardens. För senare generationer är Albion en personifikation av England. Enligt antika romerska uppgifter var han son Neptunus och slogs utan framgång med Hercules som var Jupiters son. Han var nämligen inte nöjd med sin del av väldet över världen.

Alboin, se Rosamunda.

Al Borak, ett djur i paradiset. Det har människoansikte och talar med mänsklig röst, men för övrigt är det en silverglänsande häst md örnvingar. Profeten Mohammed fick en gång låna Al Borak av ärkeängeln Gabriel för en resa mellan Mekka och Jerusalem. När han gav sig av råkade han stöta omkull ett vattenkrus, men Al Borak bar honom genom de sju himlarna till målet och åter med sådan fart att han kunde fånga upp det fallande kruset innan vattnet han rinna ut.

Alcina är en elak och lastbar fe i Ariostos Orlando furioso. Hon håller till i en lustgård dit hon lurar kristna riddare som hon förför. När nöjer är slut förvandlar hon dem till träd, stenar eller vilda djur. Jämför Kirke.

Alcis och Alchis, se Holzy och Holtschy.

Alektryon, en pojke som Ares ställde på vakt när han hade ett möte med Afrodite. Pojken somnade emellertid, och solguden Apollon gjorde oanmäld sin entre och bevittnade kärleksscenen. Ares bestraffade Alektryon genom att förvandla honom till en tupp, vilken från den stunden aldrig försummar att ge hals när solguden nalkas. - Tupp heter på homerisk grekiska alektor.

Alenodorus, är en kallblodig antik filosof som för en billig penning köpte ett spökhus i Aten. Första kvällen han bodde där satte han sig att skriva och var snart försjunken i sitt tankearbete. Så hördes rassel av kedjor. Alenodorus fortsatte att skriva, men då kom rasslet in genom dörren och en gestalt stod framför honom, rasslade otåligt och vinkade åt honom att följa med. Gestalten skred före honom ut på gården och försvann. Alenodorus utmärkte platsen och ordnade så att myndigheterna började gräva där, varvid man fann skelettdelar slagna i kedjor. När dessa hopsamlats och på allmän bekostnad fått en grav att vila i, kom även huset till ro. Plinius den yngre har berättat denna enkla spökhistoria.

Alexander den store, vars historia har nåt eftervärlden via jämförelsevis sena skribenter, figuerar i en del historier som som säkert hör sagan till. En av dem handlar om filosofen Diogenes, som bodde i en tunna i Korinth. Alexander hälsade på honom där och erbjöd honom att utbe sig en ynnest, varvid filosofen svarade att han vore tacksam om Alexander ville flytta sig lite så att han inte skymde solen.
Alexanders häst hette Bukealos alias Bucephalus, Tjurhuvud, och var dresserad att böja knä när han behagade stiga till häst. Redan som barn lyckades han tämja denna fåle, vilket äldre hästkarlar förgäves hade försökt. Ett par andra anekdoter om Alexander innehåller bevingade repliker. När perserkungen Dareios kom med ett förmånligt fredsanbud yttrade hans militäre rådgivare Parmenion: "Jag skulle säga ja om jag vore Alexander"; och Alexander replikerade: "Jag också, om jag vore Parmenion." Från marschen hem från Indien härrör yttrandet: "Det är för lite att dela på så många." Därmed slog han ut vattnet som med stor möda hade uppletats åt honom i Gedrosiens öken när hären led svårt av törst. Se även Aristoteles.
Om Alexanders indiska fälttåg, som i västerlandet blev en saga redan i antiken, finns många medeltida historier. Enligt en träffade han där på ett talande träd som förebrådde honom hans maktlystnad och upplyste honom om hans snart förestående död fjärran från hans fosterland.

Alexander den store. Detalj ur en stor mosaik från Pompeii: Slaget vid Issos. Museo Nazionale. Napoli. 

Aleyn, en finurlig ung man, se Simkin.

Alf, en dansk prins som gifte sig med Hjördis. Sigurd Fafnersbanes moder.

Alfegus, spansk riddare, se Urre.

Alfeus, grekisk sagofigur som var vanvettigt förälskad i nymfen Arethusa. Hon flydde till Sicilien undan honom och förvandlades av barmhärtiga gudar till en källa vilken alltjämt finns till beskådande i Syrakusa, numera bevuxen med papyrus och inte alltför klar. Alfeus förvandlades samtidigt till en flod på Peloponnesos. Det fanns en förbindelse genom havet mellan Alfeus och Arethusa, påstod man i antiken; föremål som tappades i Alfeus kunde flyta upp i Arethusa.

Alfio, se Cavalleria rusticana.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Wildcards

Our conscious lives run deep
you cling onto your mountain while we sleep
this way of life is part of me
there is no price so only let me be
And, should the children weep
the turning world will sing their souls to sleep
When you have sunk without a trace
the universe will suck me into place.
-Sting "We Work the Black Steam"

The Gypsies appear to have another, related role to play in the history of the world. They are the wildcards, the trump cards of fate, as it were. Something in every Gypsy's blood provides the potential for that Gypsy to find herself playing a key role in history. It has happened many times in the past, and it is sure to happen many times in the future.

The Gypsies hold that there is no way of knowing who will be selected to play such a role or why, save perhaps that the Gypsy is somehow in the right place at the crucial time. Young Gypsy children are always told that they should follow their instincts; and that if they are chosen to play fate's hand, they will know it when the time comes.

-Teeuwynn

Saffran

Latin Crocus sativus
Engelska saffron
Växtplats odlas i trädgårdar eller köps som krydda
Insamlingstid våren
Element eld
Planet solen
Andar och gudar Lucifer, Lucia och andra sol- och ljusgudar
Egenskaper rening, klarsyn och healing

Saffran används för att åkalla solen och ljuset, t ex i lussekatter på Lucia.
Den dyrbara, orangegula kryddan kallar med sin färg solen till liv.
Används till saffranvatten före ritualer och innan man sysslar med klärvoajans. Saffransvatten kan även drickas som stärkande medel och för att man skall bli klarsynt.
Saffran kan ersättas av ringblomma i rökelseblandningar.

-DD

Agnes von Orlamünde

Agnes von Orlamünde, ett välboret spöke som en tjänsteflicka på slottet Neuhaus i Böhmen en natt fick se. Slottsfogden kunde berätta att detta var Vita frun alias ättens anmoder, vars uppenbarelse oftast brukade förebåda någons död. Hon var då artigt iförd svarta handskar. Hon hade vid unga år blivit änka med två barn och hoppats att få gifta om sig med Albrekt den sköne, borggreve av Nürnberg, som hon sammanbodde med på slottet Plassenburg vid Kulmbach, men denne hade råkat säga att "fyra ögon stodo ivägen" för deras förening. Agnes tolkade det så att det var hennes barn som utgjorde hindret och tog därför livet av dem. Men Albrekt hade menat sina föräldrar som var emot äktenskapet. När han nu fick höra vad Agnes hade gjort greps han av avsky för henne. Hon själv vallfärdade till påven för att få förlåtelse men det hjälpte inte, inte heller att hon lät uppföra ett kloster. Efter sin död vandrar hon rolös mellan de slott som ägs av släkten Hohenzollern.
Agnes von Orlamünde är inte den enda Vita frun i världen. Om en sådan på slottet Avelan i Skottland berättar Walter Scott i romanen "Klostret", som ligger till grund för n opera av Boieldieu.
Då fransmännen var herrar i Bayreyth väckte Vita frun Napoleons generaler om natten och misshandlade dem, varför kejsaren begärde ett spöksäkert rum när han själv en gång måste övernatta i staden. Nästa morgon steg han likväl ut ur rummet utvakad, fåordig och butter. Han vägrade att någonsin mera sova över i Bayreuth.
I Sverige har Vita frun iakttagits bl.a. på Stockholms slott och på Drottningholm.

Agrios, se giganter.

Ahab, se Elia.

Ahasja, biblisk konung, se Beelsebub.

Ahsverus, Den vandrande juden, skomakare från Jerusalem vulken knuffade bort Jesus när denne på väg till Golgata ville rasta ett ögonblick framför hans dörr. Legenden om honom är medeltida, belagd först på 1200-talet. Ett par repliker däri föeligger i åtskilliga varianter, t.ex. "Gå med dig! Gå din väg!" - "Ja, jag går min väg, men du skall stanna här tills jag kommer igen." Skomakaren Ahasverus är därmed dömd att vandra på jorden till den yttersta dagen. I Italien kallas Ahasverus för Butta-Dio ("Slå Gud").

Ahasverus, en persisk storkonung, se Ester.

Ahmed, en prins i Tusen och en natt. Av fen Peribanu får han ett tält som kan vikas till en näsduks storlek och dock kan ge plats åt en hel armé. Han får också ett äpple från Samarkand vilket botar alla sjukdomar. Jämför Salomo och Skidbladner.

Ahriman, mörkrets och ondskans representant i Zarathustras persiska religion. Se Ormuz.

Aiakos, på latin Aecus, en av domarna i underjorden enligt antik mytologi. Han var son till Zeus och en jordisk flicka vid namn Agina, vilken guden uppvaktade i gestalt av en eldslåga. Aiakos blev kung på en ö som han uppkallade efter sin mor, alltså Agina, men plötsligt och oväntat utbröt där en pest som snabbt utrotade alla hans undersåtar. Ensam och övergiven vände sig Aiakos då till sin fader Zeus och anropade honom att förvandla myrorna i en gammal ekstubbe till människor, så att ön kunde bli befolkad på nytt. Zeus beviljae hans bön. De före detta myrorna döptes av Aiakos till myrmidoner - och han regerade över dem med rättvisa och oväld i många år tills han omsider nedsteg till Hades och tillträde sin viktiga syssla där.

Aias, två hjältar i trojanska kriget, se Ajax.

Aida, etiopisk prinsessa, titelfigur i en opera av Giuseppe Verdi. Hon har råkat i fångelskap i Egypten där hon är slavinna åt faraos dotter Amneris. Denna är förälskad i den unga generalen Redamés som emellertid i sin tur älskar Aida. Radamés leder som egyptisk överbefälhavare ett krig mot Etiopien och återvänder segerrik med mycket byte och många fångar, bland dem kung Amonasro som är Aidas far. Hans magnifika triumfmarsch avslutas framför faraos tron, där denne offentligen ger honom sin dotter Amneris' hand. Aida gråter förstås men går en månskensnatt att mörda Radamés på Nilens strand, där hon emellertid först råkar möta sin fader Amonasro, vilken förständigar henne att försöka lista ut egyptiernas fortsatta krigsplaner. Aida stretar emot, men saken löser sig själv; Radamés beslutar sig nämligen för att fly med henne och nämner i det sammanhanget hur de skall kunna undgå hans soldater. Amonasro som har lyssnat till detta störtar fram och vill vara med på flykten, men i nästa ögonblick dyker Amneris upp på en tempeltrappa och skriker förrädare, varpå livgardet rycker ut och arresterar Radamés. Aida och Amonasro springer sin kos, den sistnämnde dödas till sist av sina förföljare, men Aida kommer undan. Amneris gör under tiden ett försök att rädda Radamés undan en säker dödsdom, men då han alltjämt vägrar att svika Aida kan hon ingenting göra. Egyptens präster dömer honom att levande stängas in i ett gravvalv. Så sker också, men när valvet har tillslutits visar det sig att även Aida befinner sig där; hon har smugit sig dit för att dö med sin älskade. Operan slutar med att dessa två sjunger ut sitt farväl till livet medan Amneris i våningen ovanför anropar Isis om frid och en kör av präster riktar en bön till Ptah.

Aigaion, ett väldigt monster med 100 armar och 50 huvuden som tillsammans med sina bröder Kottos och Gyges hjälpte Zeus att besegra titanerna genom att kasta 300 klippblock på dem på en gång. Aigaion är nog identisk med Briareus.

Aigina, en flicka som Zeus älskade, se Aiakos.

aigis, se egid.

Aigisthos, se Agamemnon och Atreus.

Aigyptos, se danaiderna.

Ailne, hustru till ett troll i sagorna om den irländske hjälten Finn. Se Dáire.

Aine, en irländsk fe. Earlen av Desmond fick makt över henne genom att stjäla hennes kappa och gifte sig med henne men bands samtidigt av ett löfte att aldrig visa häpnad, vad deras avkomma än tog sig för. De fick en son vid namn Fitzgerald, och en gång när denne braverade inför några damer genom att krypa in och ut ur en flaska kunde fadern inte undertrycka ett utrop av häpnad. Fitzgerald lämnade genast hemmet; man såg honom i gestalt av en vildgås simma över sjön till en ö vid namn Garrod, under vilken det låg ett förtrollat slott. I samma stund försvann också hans mor in i en klippa vid stranden. Klippan fick hennes namn, Aine.

Aiolos, se Aeolus.

Aiskylos, grekisk tragöd, se Agamemnon. Om Aiskylos egna öden förtäljs att han dog vid nära åttio års ålder sedan en örn från hög höjd hade släppt en sköldpadda på hans kala hjässa. På hans gravsten nämndes ingenting om hans diktning men däremot att han hade varit med i slaget vid Marathon.

Les deux carosses, Claude Gillot

Aison, se Iason, Medea och Tyro.

Aisopos, legendarisk författare till sådant som fablerna om Vargen och lammet, Räven och druvorna etc. Han uppges ha vairt en puckelryggig frygisk slav på Samos som levde i mitten av 500-talet f.Kr. och förskaffade sig friheten genom sin kvickhet och slagfärdighet. Han vistades sedan hos den rike kung Krösus i Lydien, förde visa samtal vid dennes hov med athenaren Solon och gjorde med tiden en vallärd till Delfi, vars prästerskap emellertid blev honom en besvikelse. Han kallade dem för Apollons parasiter och liknade em vid flytande spån som ser stora ut men väger lätt vid närmare granskning. Prästerna slog ihjäl honom för det yttrandet.

Aithra, en prinsessa från Troizen, se Theseus.

Charles H. Bennet (1828-1867)

Aius Locutius heter en övernaturlig röst som emellanåt lät höra sig i det antika Rom och uppmanade folk att reparera stadens murar. Många tusen människor hörde Aius Locutius.

Medeltida illustration till en av Aisopo' fabler, 1485.

Ajalons dal, plats för ett gamaltestamentligt mirakel varom kan läsas i Jos 10:12. Under Josuas befäl har israeliterna vunnit ett fältslag vid Gibeon över amoreernas folk, och Jahve visar sitt välbehag genom att låta stora stenar falla ner från himlen över de flyende. I det läget yttrade Josua av någon anledning: "Du sol, stå stilla i Gibeon, du måne i Ajalons dal!" Då gjorde månen och solen det. Solen blev stående mitt på himlen nästan en hel dag så att israeliterna hann slå ihjäl fienden till sista man.

Ajax eller Aias, namn på två grekiska hjältar i trojanska kriget. Mest minnesvärd av dem är Aias, Telamons son, som mister förståndet sedan han har förlorat en tävlan med Odysseus och går löst på en flock får i tro att de är hans fiender. enna episod i Illiaden ligger nog ytterst till grund för berättelsen om Don Quijotes strid mot väderkvarnarna.

Akakallis, en av Apollons älskarinnor, dotter till kung Minos och drottning Pasifaè på Kreta. Hon fick ett barn med guden, som räddade hennes förstfödde undan Minos' vrede genom att lämna pojken till en varghona som gav honom di till dess en herde på övrigt sätt övertog hans uppfostran.

Akela, en huvudfigur i Kiplings Djungelboken - se Mowgli. Akela var ledarvarg och styrelseman i vargarnas flockråd, som samlades var månad vid fullmåne. Då brukade man visa upp de nya ungarna för att de skulle granskas och tas upp i flocken, varvid Akela stod på krönet av rådsklippan och ropade manande: "Pröven! Pröven noga, o vargar!" Också Mowgli blev underkastad denna cermoni och blev därvid upptagen som varg. Enligt djungelns lag var Akela ledare fram till den dag då han missade ett byte; han måste då lämna sitt ledarskap och mista livet. Men när den dagen kom räddades han av Mowgli och fick åldras i fred tills han silvervit stupade i kamp med de vilda rödhundarna, dohlerna. 

Akka från Kebnekajse, se Nils Holgersson. 

Akoëtes var styrman på ett forntida thyrheniskt skepp som låg vid ön Naxos i den grekiska arkipelagen. Hans skeppskamrater hade varit i land och kom ombord med ett sovande barn som var det vackraste man kunde se; det ville de ta med sig på resan. Akoëtes som ogillade barnarov stretade emot men blev överröstad, och skeppet avseglade. Efter en stund vaknade barnet, såg sig förvånat om om och begärde att bli återfört och landsatt på Naxos. Sjömännen försökte lugna det genom att lova detta, men de hade ingen tanke på att hålla sitt löfte. Då tvärstannade plötsligt skeppet, vinrankor växte upp ur havet och omslingrade roder och mast och alla stag och barduner, och genom denna oväntade växtlighet kom Bacchus ridande på en tiger, omgiven av lejon. Han förvandlade raskt allt skeppsfolket utom Akoëtes till delfiner, vilka kastade sig i havet och försvann, men Akoëtes styrde skeppet tillbaka till Naxos där han fick nöjet att vara med om mysterier till Bacchi ära och allt framgent beskyddades nådeligen av denne gud.

Aktaions död, attisk vasmålning från 470-talet f.Kr. Museum of Fine Arts, Boston.

Aktaion, en jägare som råkade få se Artemis naken och då förvandlades till en hjort och sönderslets av sina hundar.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Kuli-kuli

Nässelrisotto? 

KULI-KULI: skala, rosta och mal jordnötter till en pasta. Knåda bort onödig olja och fritera (alternativt koka) degen som små packade bollar. Mosa en ny pasta av de friterade bollarna ev. med lite vatten, salt och rulla små maskar och fäst dem i sig själva till ringar, fritera igen! Seed 

Äventyrsolja: lite lavendel eller en aning patchouli, lite kanel, 7 korrianderfrön, åbrodd, 6 bär eller 2 blad av hagtorn, 6 pepparkorn, en liten kvist mistel, 3 belladonnablad, 3 röda rosenblad, en lillfingernagel ingefära, en hel nejlika, bergamottolja, kanel och mysk. Blanda oljan tre dagar före fullmåne, en fredag eller torsdag. Låt dra i genomskinlig skål ett varv, sila och tappa på flaska. Använd hela örter och kryddor.

Reningsrökelse: 1 del enbär, 1 del salvia, 1/2 del fläder och 1/2 del renfana.

Kransar av rosengeranium och myskmadra för fräschör och mot oro och onda andar.

The Convergence

I am assured at any rate
Man´s practically inexterminate.
Someday I must go into that.
There´s always been an Ararat
Where someone someone else begat
To start the world all over at.
- Robert Frost, "A-Wishing Well"

Many of the oldest Gypsies say that the universe is a slumbering giant, and that when she stretches, the very nature of reality shifts as well. However, it takes time for the moves of such a giantess to reach her toes, and the Gypsies place the Earth upon her littlest left toe. The stars, they say, will align to tell the Gypsies of the latest reality shift, so that they will be prepared when the world mother´s latest shrug reaches her toes. This time is known as the Convergence.
Others say that the universe is like a snake that traces her way along her own body looking for her tail. When she reaches her tail, she begins to swallow herself, and just as she swallows her own head, the universe changes and is reborn. The time of change is the time of the Convergence, and it is written in the stars.
The Gypsies believe that they have a crucial role to play at the time of the Convergence, and that their actions will help decide what the Earth will be like in the drawing of the new age. The true nature of their role in the Convergence is a matter for debate. The Gypsies are curious, but they also know that what will be, will be. The oldest and most popular theory goes as follows:
Out mother, Daenna, gave into our trust the five Seeds of knowledge. They have been scattered throughout our families for many, many years, but when the stars wheel and dance in the skies, so will the Seeds come together from across the lands. When the Seeds are planted together and watered with five drops of of Daenna´s gift, then will they sprout and grow together into the World Tree that holds all knowledge. It will be given to the Gypsies to eat of its fruit and climb among its branches, and the tree will be so great that it will be as a highway stretching to our sister, the moon. On that day, the day of the Convergence, and on that road, the road of the World Tree, our actions will decide how the next dance is to be danced, the next song to be sung.
There are many variations on this story and even more interpretations of its true meaning. One variations says that Alako, a Gypsy who drank of God´s tears, will return from his home on the moon and grant his people the ability to walk between the light and the dark, between the gods and humanity. Others say the World Tree bear more of the sacred Fruit of Knowledge and that any who eat of this fruit three times will be transported into the realm of the faerie upon eating the first apple, into the realm of death on biting into the second, and then, after partaking of the third, reborn into the world again to decide the faith of all.
Regardless of the words of the tale, the Gypsies believe that the Convergence is growing near, and that they will play an important part in deciding the fate of the world. It is the reason their race was born, and the Seeds are the burden they must bear until they have completed their appointed task.

- Teeuwynn

Agnes

Aganippe, en källa på berget Helikon. Liksom källan Hippokrene därsammanstädes är Aganippe ett spår efter vinghästen Pegasos, som gjorde avspark där med en av sina hovar.

Agastyra, en småväxt indisk patriark som tömde oceanen när densamme föraktfullt stänkte vatten i hans ansikte. Han var ute och promenerade med guden Vishnu vid tillfället och drack havet torrt i ett enda drag.

Agatha eller Agata, skyddshelgon för ammor och vävare, en av de fyra jungfruliga martyrerna, dit Cecilia , Lucia och Agnes också hör. Agatha levde på 200-talet e.Kr. i Catania på Sicilien, där ståthållaren Quintianus förälskade sig i henne men blev avvisad. Han lät då arrestera henne för hennes kristna bekännelser och satte in henne i en bordell, där högre makter dock tillsåg att hennes dygd inte gick förlorad. Ståthållaren lät då tortera på gruvligaste sätt, skar av henne brösten, lade henne på glödande kol och annat mera, men aposteln Petrus uppenbarade sig därunder för henne och botade bland annat hennes sargade bröst, som hon i jungfrulig blyghet först vägrade att låta honom se. Till sist dog hon i alla fall under bödlarnas behandling, men då fick vulkanen Edna ett utbrott och jorden bävade så att ståthållarnas hästar blev alldeles vilda och sparkade ihjäl denne grymme man, Lavaströmmen lät sig hejdas endast med hjälp av hennes slöja, som hade omedelbar effekt när dem hölls upp i riktning mot kratern. - Om en annan Agata, se Charlemagne.

Agathe, den kvinnliga huvudfiguren i "Fiskrytten" av Carl Maria von Weber, se Samiel.

Agave, galen prinsessa i Thebe, se Dionysos och Kadmos.

Agib, se Adschid.

Alglaia, en av chariterna, se gracer.

Agaria Pidhol garia Ananus Qepta är en nyttig trollformel, ty säger man den till sin ovän så blir han svarslös.

Agne hängs vi Agnefit. Ur Hugo Hamilton: "Teckningar till Skandinaviens äldre historia", 1830.

Agne, forntida sveakonung från Uppsala, härjade i Finland och besegrade där finnarnas hövding Froste, vars dotter Skalv tillfångatogs och fördes till Sverige. Där ankrade kung Agne med sin flotta vid Mälarens mynning där Stockholm numera ligger; där var stor och tät skog på den tiden ända ner till vattnet. På denna plats firade han bröllop med Skalv, och på hennes begäran drack man på samma gång gravöl efter hennes fader. Kung Agne bar alltid en dyrbar guldkedja om halsen och anade inte att den var en olycksbringande klenod, ty den hade en av hans förfäder gett åt sitt gemål men tagit tillbaka när han efter någon tid försköt damen ifråga, vilken då uttalade en förbannelse däröver och profeterade att den skulle ge död åt den yppersta bland hans efterkommande . Kung Agne drack tappert på Frostes gravöl, och Skalv bad honom akta sig för att tappa sin kedja, som han då drog ihop ordentligt kring halsen. Omsider gick han till sängs med henne i sitt tält, och när han hade somnat stack Skalv in en repända under hans kedja och slog knut på den, kastade upp andra änden av repet över en trädgren ovanför och hissade sedan med några trogna landsmäns hjälp upp honom i trädet, där han fann sin död. Platsen fick sedan heta Agnefit efter honom, men Skalv tog hans skepp och seglade hem till Finland igen.

Agnes eller Agneta, en av de fyra jungfruliga martyrerna, se Agatha. S:ta Agnes var en skön och högboren romersk jungfru som blev kristen och avslog en förnäm herres giftemålsanbud. Till straff inspärrades hon i en bordell där diverse underverk dock räddade hennes dygd. Hon dömdes slutligen till bålet, men lågorna ville inte skada henne, och då blev hon halshuggen. Hon brukar avbildas med ett lamm, någon gång med en bok.

Margerite van Eyck: S:ta Agnes överräcker oskuldens ring till S:ta Katarina av Alexandria. Ur Les Arts au Moyen Age. Paris 1869.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Aes-Samaet

Aes-Samaet, Den Tystlåtne, en barberare i sagan "Den puckelryggige dvärgen" i Tusen och en natt. Puckelryggen var en trevlig sälle som en kväll blev bjuden hem till en skräddare och dennes hustru. På skämt stoppade hustrun en stor bit fisk i munnen på puckelryggen som då fick ett ben i halsen och kvävdes. Förskräckta släpade värdfolket i väg med honom mitt i natten till en läkare, lämnade honom där och skyndade hem. Läkaren, som sömndrucken råkade snubbla över puckelryggen, trodde att han vållat dennes död, och för att inte mista sin legitimation lämpade han över honom på taket till grannens hus. Denne, en kock, tog just en promenad på taket, trodde att byltet som låg där var en lurande tjuv och drämde till honom. I tro att han råkat döda den stackars mannen släpade han honom med sig ut på gatan och lutade honom mot ett gathörn. Det var nu gryning och en egyptisk kristen, en kopter, råkade gå förbi. Denne fick för sig att den orörliga gestalten knyckt hans turban och gav honom ett slag så han föll omkull. En polis som bevittnade detta blev vred över att en otrogen slog en muslim, och när han fick se att denne dött på kuppen släpade han koptern inför domaren som dömde honom till galgen. När så koptern stod med repet om halsen kom kocken förbi. Ansatt av samvetskval bekände han att det var han som dödat puckelryggen, varpå han fick inta kopterns plats under repet. Då kom läkaren förbi, förfärad tillstod han att det var han som råkat begå dråp, och när bödeln, trött på att ideligen bli avbruten, lade snaran om doktorns hals råkade skräddaren passera. Som han inte ville ha ännu en oskyldig medmänniskas blod över sitt huvud berättade han allt. Den förargade bödeln tog snaran från halsen på läkaren, och domaren, som nu inte visste vad han skulle ta sig till, tog med sig såväl liket som de fyra anklagade inför kungen. Denne kände i puckelryggen igen sin högt skattade narr, och hans visir lät då tillkalla barberaren Aes-Samaet, som sades kunna väcka döda till liv. Denne öppnade gapet på narren, tog en tång och drog ut fiskbenet, varpå offret satte sig upp och undrande såg sig omkring. Förtjust bestämde kungen att denna berättelse skulle nedtecknas i guldskrift. Skräddaren, läkaren, kocken och koptern fick alla höga ämbeten och narren blev minister, ett lyckokast, ty under hans ämbetstid blomstrade riket.

Agamemnon, mask av guldbleck från Mykene. 500-talet f.Kr.

Afanasiev, Aleksandr (1826-71) samlade ryska folksagor efter mönster av bröderna Grimm och var ytterst noga med att behålla den genuina berättelsen. Hans samlingar anses vara en omistlig källa för rysk konst och kultur. Sedan urminnes tider har sagor berättats i Ryssland, men det var dåligt med nedtecknandet. Kyrkan tog under medeltiden bestämt avstånd från vad den kallade den djävulska sagokonsten. I skrift utkom endast helgonlegender, klosterkrönikor och annan klerikal litteratur. Men det gick inte att avliva sagorna. Skaziteli, sagoberättare, fanns över hela landet i alla samhällsklasser. Ivan den förskräcklige hade tre blinda män som berättade godnattsagor för honom. Ännu på 1700-talet höll sig adliga familjer med blinda sagoberättare. Tolstojs farfar köpte en gubbe med uppgift att berätta sagor för familjen, däribland sonsonen Leo. 

Afe och Amma, se Ae och Edda.

Afrodite, kärlekens gudinna i grekisk mytologi. Hon föddes ur havets skum sedan urtidsguden Kronos hade huggit av sin än mera urtida fader Uranos hans manslem som föll ner i havet. Nyfödd men fullvuxen vandrade hon i land på ön Kythera alias Cythere, en situation som har intresserat artister i alla tider. I konsten kallas hon ibland Anadyomene, Den uppdykande. Hon blev snart upptagen till olympen, där alla gudarna blev intagna i hennes skönhet och gudinnorna betraktade henne avundsjukt. Zeus gjorde henne enträget sin kur men blev avvisad, och sårad ordnade han då så att hon blev given till äkta åt den fule och ofärdige Hefaistos. Gentemot denne var hon principiellt otrogen; hon fick framdeles barn med alla möjliga men veterligen aldrig med honom. Han fann sig i sin lott därför att han omöjligen kunde motstå eller motsäga henne då hon fördubblade sin tjuskraft genom att sätta på sig sin underbara gördel; den heter på grekiska zone. Sina eldigaste äventyr upplevde Afrodite med krigsguden Ares alias Mars, men hon hade otaliga andra amourer.

Agamedes och Trofonios, arkitekter i Delfi, se Kleobis och Biton.

Sandro Botticelli: Venus - alias Afrodite - och Mars. Temperamålning på pannå 1483. National Gallery, London. 

Agamemnon, kung av Argos och Mykene, grekernas överbefälhavare i trojanska kriget. Han var broder och även svåger till den förfördelade kung Menelaos i Sparta, ty hans maka som hette Klytaimestra var syster till den sköna Helena, vars bortrövande var den egentliga krigsorsaken. På sin väg mot Troja stoppades den grekiska flottan av envis motvind vid Aulis, vilket berodde på att Agamemnon under jakt hade dödat en favorithjort för gudinnan Artemis, och siaren Kalchas kunde meddela att detta väder skulle fortsätta till Agamemnon hade blidkat gudinnan genom att offra sin dtter Ifgenia till henne. Agamemnon ville då upplösa krigsmakten och avstå från kriget, men detta hundrades av Odysseus och andra, och offret kom till stånd. Under själva kriget kom Agamemnon i konflikt med Achilles men spelar för övrigt ingen större roll i Iliadens skildring. När staden äntligen intogs föll av de fångna trojanskora Kassandra på Agamemnons lott, och med henne och ett omätligt byte återvände han hem till Mykene utan att lyssna till hennes varningar. Där hade Klytaimestra under hans långa bortvaro låtit sig förföras av hans halvbror Aigisthos, och knappt hade Agamemnon återinträtt i sitt palats förrän han svekligen överfölls av det brottsliga paret och bragtes om livet. 

Om mordet på Agamemnon handlar Aiskylos´ största drama. Klytaimestras gärning framställs där som en hämnd för att Agamemnon av ärelystnad hade offrat Ifigenia.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Salvia

Latin Salvia officinalis
Engelska sage
Växtplats odlas i trädgårdar
Växtdel blad
Insamlingstid vår, sommar och höst
Element jord
Planet Jupiter
Andar och gudar Orfeus och Kalliope
Egenskaper beskyddar, jagar bort onda andar, renar, skärper hjärnan, kärleksmagi

Salvians främsta egenskap är dess djuprenande verkan. Den renar både fysiskt och psykiskt. Fysiskt i så hög grad att gudarna använde den i sitt livselexir. Den renar från sjukdomar, tobaksrök och ovälkomna andar om den bränns inomhus.
Plantan är häxans skyddsplanta. Bär lite av den i en amulett och ät tre blad om dagen. Plantan får livets goda att växa. Vårdar du den i din trädgård så att den sprider sig ökar du ditt välstånd. Glömmer du den och den dör går det illa för dig.
Frodas salvian i trädgården är det kvinnan som bestämmer i huset. Salvia skänker dig jordförbindelse, den lindrar och motverkar glupskhet, skärper minnet och får dig att se klart in i framtiden.
Observera att gravida och ammande kvinnor inte bör inta salvia eftersom växten hämmar mjölkproduktionen och i sällsynta fall kan framkalla abort.

-DD

Aesopus

Adschid, eller Agib, hjälte i en saga ur Tusen och en natt, vilken berättar om en ö med ett svart berg som obönhörligt drog till sig allt järn och drog alla spikar ur skrovet på förbiseglande fartyg så att de sjönk. Adschid var en vetgirig konung som ville besöka alla öarna i sitt rike men råkade in i magnetfältet, varvid hans fartyg förliste. Själv kastades han upp på ön där han föll i dvalliknande sömn och av en röst uppmanades att gräva i sanden efter en båge med två pilar. Med dem skulle han skjuta på en ryttare av koppar som under en kupol tronade överst på berget, denne skulle då störta i havet, hans häst skulle grävas ner, och när detta var gjort skulle ett skepp hämta Adschid till Lyckoöarna, varifrån han sedan kunde ta sig hem på villkor att han ingen gång under seglatsen såg sig om. Han gjorde som han blivit tillsagd och allt skedde som rösten förutsagt, men när skeppet nalkades Lyckoöarna råkade han vända sig om, och genast kastade rorsmannen honom i havet. Han spolades upp på en obebodd ö, och bäst han låg där fick han se ett fartyg lägga till. En skara slavar med en ung man ibland sig steg iland, begav sig till mitten av ön, lyfte upp en lucka i marken och försvann därigenom en efter en. En stund senare kom slavarna, men inte ynglingen, upp igen, steg ombord på fartyget, hissade segel och lämnade ön. Nyfiken gick kung Adschid fram till luckan, lyfte den, steg nerför en trappa och kom till ett underjordiskt rum, där ynglingen låg på en divan. Denne blev mycket glad att få mänskligt sällskap och berättade för Adschid varför han befann sig där. Hans far, en rik juvelhandlare, hade blivit spådd att hans sons öde var förknippat med Ryttaren på Magnetberget. Den dag Ryttaren störtade i havet skulle sonen under femtio dagar löpa risk att dödas av samme man som skjutit Ryttaren. Juvelhandlaren hade nu fått veta att Ryttaren störtats och hade då låtit föra sonen till detta gömställe som han förberett. Adschid blev förbryllad över historien men inte förskräckt, ty han visste ju med sig att han endast ville den unge mannens bästa, och allt var muntert och bra till den allra sista dagen, då Adschid skulle lyfta ner en kniv från väggen och yngligen på skämt kittlade honom så att han tappade kniven som trängde rakt in i hjärtat på ynglingen. Vad Allah bestämt kan människan inte ändra. Adschid hade bara att gömma sig och bevittna hur fadern kom tillbaka för att hämta sin son och fann honom död.
Adschids vidare öden, som bl.a. på en bevingad häst förde honom genom himlens världar, lärde honom att ett liv utan lidande är möjligt endast för den som försakar allt. Han avsade sig därför kronan för att utfattig, men med frid i själen, leva i Bagdads slumkvarter.

Günter Groll

Ae och Edda, stamföräldrar till trälarnas ätt enligt ett Eddakväde om Rig, vilket lär vara ett annat namn på guden Heimdall. Denne kommer en dag till en liten gård och gästar där det äldre paret Ae och Edda, utspisas med grovt bröd och kokt kalvkött och får nattläger mellan dem i sängen. Efter nio månader får Edda ett mörkhyat gossebarn som döps till Träl och i sinom tid blir gift med en smutsig, solbränd och trubbnäst flicka som heter Tir. De avlar barn som är fula men starka.

I fortsättningen gästar Rig på liknande sätt det betydligt vackrare paret Afe och Amma som därpå får sonen Bonde, och han låter vidare det adliga paret Fader och Moder ge upphov till sonen Jarl.

Louis-René Boquet

Aeacus, en av domarna i underjorden, se Aiakos.

Aedh, skald i en irländsk saga, se lubhdan.

Aegeus, grekiska Aigeos, en sagokung av Athen, se Theseus. Egeiska havet har namn efter Aegeus - eller snarare tvärtom.

Aegidius, S:t, en av nödhjälparna.

Aegle, se hesperider.

Aeneas, en trojansk hjälte som vid Trojas undergång begav sig västerut. Vid flykten ur sin brinnande fädernestad bar han med sig sin gamle far, som hette Anchises, och ledde sin son Ascanius vid handen. Han medfödde även helig bild av Pallas Athene - se Palladium. 

På sin färd anlände han först till Karthago, där en drottning Dido regerade; hon förälskade sig djupt i honom och höll honom kvar i åratal, men högre makter såg till att han slutligen bröt upp och begav sig till Italien, ty det bar bestämt i gudarnas rådslag att hans efterkommande skulle grundlägga Rom. Den övergivna Dido tog sitt liv, bestigandes ett bål under gruvliga förbannelser. 

Den romerske poeten Vergilius som har berättat historien om Aeneas i ett patriotiskt epos på utomordentligt välljudande hexameter, förtäljer även en del om krig och strider med inhemska italienska furstar, tills Aeneas slutligen i envig dödar sin rival Turnus och blir gift med konung Latinus´ dotter Lavinia. 

Historien om Dido och Aeneas har använts bl.a. av Purcell i en barockopera som alltjämt spelas ibland.

Aeolus, grekiska Aiolos, gud över vindarna, som han höll inspärrade i en grotta på de aeoliska öarna och släppte fria efter egna och övergudarnas önskningar. Till Odysseus överlämnade han vindarna inknutna i en säck; endast medvinden lämnades utanför.

Aesculapius, se Asklepios.

Aeson eller Aison, fader till Kason. Se Medea, som gör honom ung med sina trollkonster.

Aesopus, se Aisopos. 

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren 

Adamastor

Adamastor, Kaplandets ande enligt den portugisiske epikern Camöes.

Adamida, är enligt Klopstocks "Messias" en planet där helgonen, martyernas och de troendes ofödda själar dväljs. Uriel, solens ängel, åstadkom total solförmörkelse vid korsfästelsen genom att att föra denna planet mellan solen och jorden.

Adilis, en svensk forntidskung i Uppsala. Han figurerar i den isländska Ynglingasagan och i Saxos danska sagohistoria, där han skildras som en bov. Han var nämligen gift med drottning Yrsa som hade en son vid namn Rolf Krake i ett tidigare äktenskap, och Adilis hade lagt beslag på dennes fädernes arv. I sinom tid kom Rolf Krake från Danmark för att utkräva detta, åtföljd av tolv manhaftiga och berömda kämpar. Kungsgården i Uppsala visade sig vara full av fallgropar, lönngångar, bakhåll i håliga sängstolpar och andra försåt, men drottning Yrsa hjälpte sin son och hans män att undgå en serie onda anslag från Adilis' sida. Till sist försökte denne bränna inne sina objudna gäster, men dessa högg sig ut genom de brinnande timmerväggarna. Drottning Yrsa överlämnade därpå till Rolf Krake ett stort silverhorn som hon hade fyllt med Adilis dyrbarheter och bad honon skynda sig bort, ty Adilis var i antågande med en stor här. Rolf Krake följde rådet och gav sig av, men det dröjde inte länge förrän de hörde hovslagen och förföljarnas hästar bakom sig. Rolf tog då silverhornet och började strö ut dyrbarheterna, och förföljarna kunde inte låta bli att hejda sig och plocka upp dem. När Rolf kastade ut ringen Sveagris, som var den största dyrgrip kung Adilis ägde, kunde inte heller denne motstå frestelsen. Han böjde sig ner över hästryggen och försökte ta upp ringen med sitt sjut, varvid Rolf under hånfulla repliker gav honom ett svärdshugg i baken och själv tog upp ringen.
Adilis slutade i sinom tid sitt liv genom att ramla av hästen och slå huuvdet i en sten vid disarblotet, berättar Snorre Sturlason. Han anses ligga bakom en av högarna i Gamla Uppsala. Se också Beawulf.

Adina, en beräknande sopran, se Dulcamara.

Admetos, kung av Thessalien i vars tjänst Apollon tillbragte nio långa år för att sona ett brott. Berättelsen är den att då Apollons son Asklepios inte blott botade sjuka utan även tog sig för att uppväcka döda klagade underjordens makter för Zeus, som gav dem rätt och lät sin straffande blixt döda Asklepios. Apollon greps av harm över sonens öde och törstade efter hämnd, men Zeus själv vågade han sig inte på; istället angrep och dödade han den cyklop som hade tillverkat åskviggen. Zeus svarade med att visa ut Apollon ur Olympiaden och beröva honom hans gudomliga värdighet på en viss tid. Apollon vandrade sedan hemlös omkring på jorden tills han kom till kung Admetos, som satte honom till herde över sina hjordar och behandlade honom väl, och guden uppträdde i en ödmjuk tjänares skepnad och var en god herde. När hans botgörelse var gången och han återfick sin gudom var hans första åtgärd att belöna kung Admetos; han utverkade nämligen evigt liv åt denne på villkor att någon annan dog i hans ställe. Om fortsättningen på denna berättelse handlar Euripides'  drama "Alkestis" som berättar hur Admetos'  maka frivilligt går i döden för sin man men hämtas tillbaka från Hades av Herakles, som tillhör familjens umgängeskrets. Det finns emellertid andra varianter av denna historia - se Alkestis. Berättelsen om Apollons vistelse hos Admetos har använts av Hjalmar Gullberg i en diktsvit som heter "Förklädd gud", tonsatt av Lars-Erik Larsson.

Adolf, se Astolf.

Adonis, en bildskön ynglig i grekisk mytologi. Han var född av en buske - sse Myrrha - och gudinnan Afrodite förälskade sig vid första anblicken vanvettigt i honom. Adonis var begiven på att jaga, och hon varnade honom ideligen för de faror som detta kunde utsätta honom för, men inte hjälpte det; Adonis blev en dag biten till döds av en vildgalt som han sårat. Afrodite begrät honom otröstligt, och ur hans blod lät hon en blomma spira upp; den heter Anemone. Hon försökte också återvinna honom från de dödas rike, men Persefone som referade där blev ävenledes kär i Adonis. De båda gudinnorna kämpade och grälade om honom ända tills Zeus fann sig föranlåten att ingripa och dekretera att Adonis skulle vistas halva året hos vardera.
Namnet Adonis är av semitiskt ursprung, och religionshistorikerna säger att den antika sagan om honom blott är en variant av en vida spridd vegitationsmyt.

Adramelech är en ärkedemon varav det finns tio stycken. Han utfärdar manifest i form av åsnor eller påfåglar. Som fallen ängel figuerar han bland annat i Miltons förlorade paradis och Koppstocks "Messias".

Annibale Carracci: Venus och Adonis. Palazzo Farnese, Rom. 

Adrastos, grekisk sagokung i Argos, överbefälhavare i ett krigståg som kallas De sju mot Thebe, ty de leddes av sju generaler som marscherade upp mot var sin av Thebes sju portar.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren