Litet blad, litet träd
Jag var kopparslagare, min bror,
Och jag gjorde kittlar,
Kärl av alla de slag gjorde jag
Jag for med dem till marknaden,
Sålde dem för en eller flera dukater
Så kunde jag köpa och handla
Och fara hem igen.
Men vad gjorde jag sen?
Jo hästar stal jag, och i tre år satt jag inne,
Helt nyligen kom jag ut.
- Zigenarsång från Rumänien
torsdag 25 juni 2015
Tältet
Min Gud, plåga mig inte mer,
Tag mig ut till det gröna gräset!
I den vackra dalen,
Där det finns många tält resta.
Men det lilla tältet i mitten,
Det är mycket vackert rest
Vem döljer sig bakom dess duk?
- Zigenarsång från Rumänien
Tag mig ut till det gröna gräset!
I den vackra dalen,
Där det finns många tält resta.
Men det lilla tältet i mitten,
Det är mycket vackert rest
Vem döljer sig bakom dess duk?
- Zigenarsång från Rumänien
fredag 19 juni 2015
Aslög, Athena
Aslög, se Ragnar Lodbrok.
Asmodeus, en ond ande, se Tobias. Han figurerar även annorstädes och är då en fåfängans och klädedräktens demon, i Talmud kallad Djävlarnas konung. Samma namn bärs också av en muntrare och mer spirituell djävul, vän till hjälten Cleofas i romanen "Le diable boiteux" av Lesage. Asmodeus tar som vän, en galant ung spanjor, med på en luftfärd över hustaken, där de kan bevittna vad som i hemlighet utspelar sig i hemmen.
En arabisk saga om Asmodeus berättar att kung Salomo en gång ville veta vilken makt Asmodeus besatt, och denne svarade då: "Om du löser min kedja och ger mig din signettring med den Allsmäktiges namn, så ska jag visa dig." Salomo gjorde så, och genast växte demonens gestalt ända upp till himlen. Han förflyttade Salomo från Jerusalem till en Ödemark, och ringen kastade han i havet, där den uppslukades av en fisk. Asmodeus iklädde sig sedan Salomos gestalt, intog hans tron och började regera över Israel. Salomo själv irrade omkring i ödemarken tills han kom till ammoniternas stad, där folk bara skrattade åt honom när han försökte förklara vem han var. Han fick emellertid plats i kungapalatsets kök och visade sig ha sådan begåvning för matlagning att kungen snart utnämnde honom till överkock. Prinsessan Naami fick se honom och fattade kärlek till honom, men när hon förklarade att hon ville gifta sig med överkocken blev kungen rasande, och de älskande måste fly palatset. De kom till en stad vid havet, där Salomo köpte en vacker fisk att tillreda i härbärget. I magen på fisken fann han oförmodat sin signetring, varpå han med dess hjälp förflyttade sig till Jerusalem, sträckte fram ringen mot Asmodeus och befallde denne i den Allsmäktiges namn att vika hädan. Då skakades palatsets murar av en åskskräll, och Asmodeus försvann för att aldrig mer visa sig.
Asphodelus, liljeväxt som förekommer på ängar i Sydeuropa och endast så till vida hör sagan till att de dödas själar sägs uppehålla sig på en underjordisk asphodelussäng. Denna omtalas inte sällan i antikens grekiska mytologi. Numera är Asphodelus namn på ett helt växtsläkte, varav endast arten fistulosus torde blomstra för de döda i underjorden.
Asrael är en muhammedansk dödsängel. Han är omätligt högväxt, och avståndet mellan hans ögon motsvarar 70 000 dagsresor.
asrai kallas vattenfeer i engelska folksagor. En fiskare fick en gång upp en asrai i sin båt, men hennes kalla våta händer brände honom som eld. Han band henne då för att ta henne med sig hem, och under hela färden klagade hon, men hennes klagan blev tunnare och tunnare, och när han kom fram var hon bara en våt fläck i botten på båten.
Assipattle, en skotsk Askepilt. Se drakar.
Astarot, en märklig storhertig i helvetet, egentligen en fallen ängel.
Astarte, semitisk gudinna varom det står en del i Bibeln, där hon heter Asera eller Astarot. Babylonierna kallade henne Isjtar, greker och romare identifierade henne med Afrodite respektive Venus, och Cicero säger att hon var gift med Adonis.
Astolat eller Escalot, ett slott i Arthursagorna. Där bodde med sin far och sina bröder en ung flicka som dog av kärlek till riddar Lancelot. Hon kallas jungfrun av Astolat, stundom Elaine den vita. En gång när Lancelot anonymt deltog i en tornering som kung Arthur utlyst i Winchester, kom han att övernatta på Astolat. Dottern i huset förälskade sig genast i riddaren, och eftersom hon inte visste vem han var eller att han var obrottsligt trogen drottning Guinevere som han älskade med förbjuden kärlek, övertalade hon honom att vid torneringen bära en ärm av hennes röda klänning vid sin hjälm. Lancelot segrade men sårades svårt och vårdades en lång tid hos en släkting till jungfrun. När han var frisk nog att ge sig av bekände jungfrun sin kärlek, och när Lancelot avvisade henne med att han redan älskade en annan, sade hon att hon måste dö. Lancelot förblev ståndaktig, men när han återkom till hovet hade riddar Gawain som själv uppvaktat Elaine berättat för drottningen att Lancelot vid torneringen burit en förtjusande ung flickas färger. Då ville drottningen inte vidare se Lancelot, som förtvivlad lämnade slottet. Sanningen om hans trohet kom dock snart i dagen. En kväll fick kung Arthur och Gawain se en båt i skogskrud komma glidande på Themsen. I båten låg en vacker flicka död. Gawain kände igen Jungfrun av Astolat. I handen höll hon ett brev i vilket hon skrivit att hon dött av olycklig kärlek till Lancelot. Kung Arthur lät begrava henne i katedralen i Camelot.
Astolf, huvudperson i en romantisk saga om Lycksalighetens ö, bebodd endast av kvinnor. Astolf var furste i ett rike långt uppe i Norden, täckt av snö och med djupa skogar. Han var modig och klok och styrde sitt land till det bästa. En dag när han jagade björn blåste ett våldsamt oväder upp, han förirrade sig och kom till en grotta, bebodd av vädrets gud Aeolus och dennes söner vindarna. Dessa samlades nu en efter en, och sist kom den älsklige Zephyr, som hade varit på Lycksalighetens ö där han blivit fördröjd av dess sköna prinsessa Felicia och hennes tärnor. Han hade så mycket ljuvligt att berätta om dem att Astolf greps av lust att själv bege sig dit. Zephyr tog honom på sin rygg, förde honom till ön och satte ner honom utanför kungliga palatset, och när Astolf dristade sig att gå in och fick se Felicia greps han genast av kärlek. Hon blev till en början förskräckt, hon hade inte sett någon man tidigare, men det dröjde inte länge förrän hon besvarade hans kärlek och de levde tillsammans i den högsta sällhet. Var dag drack de ur ungdomens brunn och tiden flög iväg. En dag fick Astolf veta att han varit hos Felicia i trehundra år. Själv trodde han att han varit där en vecka och blev nu mycket upprörd. Vad hade hänt med hans rike? Vad rådde för lagar och förordningar där? Vad var han för en man som tänkt bara på kärlek och inte på dåd och bragd? Vem visste nu vem Astolf var? Utan hänsyn till Felicias tårar bröt han upp för att bege sig hem men hade inte färdats länge förrän han mötte Tiden, som ingen dödlig i längden kan undgå. Gubben lade sin hand över munnen på Astolf och kvävde honom. Strax därpå kom Zephyr förbi, tog förtvivlad Astolf i sina armar, flög med honom till Lycksalighetens ö och lade ner honom i trädgården, där Felicia fann honom. Sedan den dagen har Lycksalighetens ö varit skådeplats för idel ängslan och bedrövelse.
P.D.A. Atterbom har skrivit ett sagospel om Lycksalighetens ö, och på detta har Hilding Rosenberg bygget en opera med samma namn. Det är Atterbom som kallat fursten Astolf. I folksagan heter han Adolf.
Astrea, rättfärdighetens gudinna, levde på jorden i den lyckliga guldåldern, då människorna var rättsinniga och ideala förhållanden rådde i världen. Därefter kom emellertid den något sämre silveråldern, den mindre goda kopparåldern och slutligen den syndfulla och klandervärda järnåldern, vår egen bedrövliga epok, och Astrea som inte stod ut med att se det fortskridande förfallet på nära håll övergav till sist människornas värld och tog plats bland stjärnbilderna i skyn. Där sitter hon än men kallar sig numera Virgo, Jungfrun.
Astroflammante heter Nattens Drottning i "Trollflöjten" av Mozart. Namnet används dock inte i operans personförteckning numera.
astulis astula cosso forottis, trollformel som är bra för ryttare som är rädda för att ramla av hästen.
astrologi är konsten att av stjärnornas och planeternas konstellation i deras födelsestund förutsäga vad som skall hända människorna. Sådana förutsägelser kallas horoskop. Jämför zodiaken.
Astyages, kung av Medien, se Cyrus.
Astyanax, trojanen Hektors lille son i Iliaden. Han figurerar i en av dess mest beundrade scener, nämligen Hektors avsked av sin familj i sjätte sången. Astyanax fick aldrig växa upp och bli stor; när Troja fallit kastades han ner från ett av tornen på muren av Achilles´ son Pyrrhos, som fått hans mamma Andromache på sin lott.
Astydamas från Miletos, trefaldig segrare i brottning i Olympia, hade en sådan aptit att han ensam åt upp en festmåltid som var avsedd för nio personer.
Astydamia, se Peleus.
Asychis hette enligt grekerna en farao i Egypten. Han utfärdade en lag som stadgade att envar som behövde låna pengar måste lämna sin faders mumie i pant hos fodringägaren. Han byggde även en pyramid på det arbetskrävande sättet att folk fick stå och ideligen sänka ner var sin stång i en sjö, och av den gjyttja som varje gång fastnade på stången slogs teglet till pyramiden.
Atala är en ung kristen flicka som i det tidiga 1700-talets Florida adopterades av muscogulhövdingen Simaghan. Natcheshövdingen Chactas, som tagits tillfånga, hjälps av Atala att fly. Chactas och Atala förälskar sig i varandra, men Atalas mor har gett ett heligt löfte att Atala skall bevara sin kyskhet. När en eremit ger paret skydd undan ett oväder i sin håla inser Atala att hon inte kommer kunna hålla löftet, och därför tar hon gift och dör.
Chactas och eremiten begraver henne i ödemarken. Allt detta berättas i romanen "Atala" av François-René de Chateaubriand (1801).
Atalanta, en arkadisk ungmö som var skön men manhaftig och sällsynt skicklig i idrott, särskilt snabblöpning. Många friare kom till henne, och hon hade för vana att göra dem ett förslag: de skulle springa i kapp med henne, och åt den som kunde besegra henne skulle hon ge sin hand, men den som kom i mål efter henne skulle hon få sticka dolken i. Många hade försökt och förlorat sitt liv på kuppen, men en vacker dag fick hon besök av Meleager- beträffande hans härkomst se Althea - och denne var bättre förberedd än sina föregångare, ty av kärlekens gudinna hade han fått tre gyllene äpplen från hesperidernas trädgårdar, och under kapplöpningen kastade han ifrån sig dessa mitt framför Atalanta, som inte kunde låta bli att hejda sig för att ta upp dem. Under tiden hann Meleager i mål och vann alltså Atalanta, som lydigt följde honom hem till Kalydon. Där härjade för ögonblicket en fruktansvärd vildgalt av enorm storlek, och en stor skara berömda jägare drog ut för att döda detta odjur, bland dem Meleager och Atalanta. Hon var den första som sårade besten, och när denna var fälld tillerkändes hon därför dess huvud av Meleager, som var den som slutligen dödade den. Detta förtröt de övriga jägarna, särskilt hans båda morbröder, och det utbröt ett gräl som slutade med att Meleager dräpte dessa. Om historiens fortsättning, se Althea.
Athamas, se gyllene skinnet och Ino.
Athen grundades i urtiden av Kekrops från Egypten, och gudarna Poseidon och Pallas Athene tävlade om vem som skulle få ge namn åt det nya samhället, vars blivande storhet de klart förutsåg. Poseidon sökte kvalificera sig genom att skapa den första hästen, men Pallas Athene frambragte i stället olivträdet, vilket Kekrops fann vara nyttigare för ortens invånare. Staden uppkallades därför efter henne.
Athena, se Pallas Athene.
Asmodeus, en ond ande, se Tobias. Han figurerar även annorstädes och är då en fåfängans och klädedräktens demon, i Talmud kallad Djävlarnas konung. Samma namn bärs också av en muntrare och mer spirituell djävul, vän till hjälten Cleofas i romanen "Le diable boiteux" av Lesage. Asmodeus tar som vän, en galant ung spanjor, med på en luftfärd över hustaken, där de kan bevittna vad som i hemlighet utspelar sig i hemmen.
En arabisk saga om Asmodeus berättar att kung Salomo en gång ville veta vilken makt Asmodeus besatt, och denne svarade då: "Om du löser min kedja och ger mig din signettring med den Allsmäktiges namn, så ska jag visa dig." Salomo gjorde så, och genast växte demonens gestalt ända upp till himlen. Han förflyttade Salomo från Jerusalem till en Ödemark, och ringen kastade han i havet, där den uppslukades av en fisk. Asmodeus iklädde sig sedan Salomos gestalt, intog hans tron och började regera över Israel. Salomo själv irrade omkring i ödemarken tills han kom till ammoniternas stad, där folk bara skrattade åt honom när han försökte förklara vem han var. Han fick emellertid plats i kungapalatsets kök och visade sig ha sådan begåvning för matlagning att kungen snart utnämnde honom till överkock. Prinsessan Naami fick se honom och fattade kärlek till honom, men när hon förklarade att hon ville gifta sig med överkocken blev kungen rasande, och de älskande måste fly palatset. De kom till en stad vid havet, där Salomo köpte en vacker fisk att tillreda i härbärget. I magen på fisken fann han oförmodat sin signetring, varpå han med dess hjälp förflyttade sig till Jerusalem, sträckte fram ringen mot Asmodeus och befallde denne i den Allsmäktiges namn att vika hädan. Då skakades palatsets murar av en åskskräll, och Asmodeus försvann för att aldrig mer visa sig.
Asmodeus, kopparstick i Colin de Plancys: Dictionnaire infernal, 1863.
Asphodelus, liljeväxt som förekommer på ängar i Sydeuropa och endast så till vida hör sagan till att de dödas själar sägs uppehålla sig på en underjordisk asphodelussäng. Denna omtalas inte sällan i antikens grekiska mytologi. Numera är Asphodelus namn på ett helt växtsläkte, varav endast arten fistulosus torde blomstra för de döda i underjorden.
Asrael är en muhammedansk dödsängel. Han är omätligt högväxt, och avståndet mellan hans ögon motsvarar 70 000 dagsresor.
asrai kallas vattenfeer i engelska folksagor. En fiskare fick en gång upp en asrai i sin båt, men hennes kalla våta händer brände honom som eld. Han band henne då för att ta henne med sig hem, och under hela färden klagade hon, men hennes klagan blev tunnare och tunnare, och när han kom fram var hon bara en våt fläck i botten på båten.
Assipattle, en skotsk Askepilt. Se drakar.
Astarot, en märklig storhertig i helvetet, egentligen en fallen ängel.
Astarte, semitisk gudinna varom det står en del i Bibeln, där hon heter Asera eller Astarot. Babylonierna kallade henne Isjtar, greker och romare identifierade henne med Afrodite respektive Venus, och Cicero säger att hon var gift med Adonis.
Astolat eller Escalot, ett slott i Arthursagorna. Där bodde med sin far och sina bröder en ung flicka som dog av kärlek till riddar Lancelot. Hon kallas jungfrun av Astolat, stundom Elaine den vita. En gång när Lancelot anonymt deltog i en tornering som kung Arthur utlyst i Winchester, kom han att övernatta på Astolat. Dottern i huset förälskade sig genast i riddaren, och eftersom hon inte visste vem han var eller att han var obrottsligt trogen drottning Guinevere som han älskade med förbjuden kärlek, övertalade hon honom att vid torneringen bära en ärm av hennes röda klänning vid sin hjälm. Lancelot segrade men sårades svårt och vårdades en lång tid hos en släkting till jungfrun. När han var frisk nog att ge sig av bekände jungfrun sin kärlek, och när Lancelot avvisade henne med att han redan älskade en annan, sade hon att hon måste dö. Lancelot förblev ståndaktig, men när han återkom till hovet hade riddar Gawain som själv uppvaktat Elaine berättat för drottningen att Lancelot vid torneringen burit en förtjusande ung flickas färger. Då ville drottningen inte vidare se Lancelot, som förtvivlad lämnade slottet. Sanningen om hans trohet kom dock snart i dagen. En kväll fick kung Arthur och Gawain se en båt i skogskrud komma glidande på Themsen. I båten låg en vacker flicka död. Gawain kände igen Jungfrun av Astolat. I handen höll hon ett brev i vilket hon skrivit att hon dött av olycklig kärlek till Lancelot. Kung Arthur lät begrava henne i katedralen i Camelot.
Astolf, huvudperson i en romantisk saga om Lycksalighetens ö, bebodd endast av kvinnor. Astolf var furste i ett rike långt uppe i Norden, täckt av snö och med djupa skogar. Han var modig och klok och styrde sitt land till det bästa. En dag när han jagade björn blåste ett våldsamt oväder upp, han förirrade sig och kom till en grotta, bebodd av vädrets gud Aeolus och dennes söner vindarna. Dessa samlades nu en efter en, och sist kom den älsklige Zephyr, som hade varit på Lycksalighetens ö där han blivit fördröjd av dess sköna prinsessa Felicia och hennes tärnor. Han hade så mycket ljuvligt att berätta om dem att Astolf greps av lust att själv bege sig dit. Zephyr tog honom på sin rygg, förde honom till ön och satte ner honom utanför kungliga palatset, och när Astolf dristade sig att gå in och fick se Felicia greps han genast av kärlek. Hon blev till en början förskräckt, hon hade inte sett någon man tidigare, men det dröjde inte länge förrän hon besvarade hans kärlek och de levde tillsammans i den högsta sällhet. Var dag drack de ur ungdomens brunn och tiden flög iväg. En dag fick Astolf veta att han varit hos Felicia i trehundra år. Själv trodde han att han varit där en vecka och blev nu mycket upprörd. Vad hade hänt med hans rike? Vad rådde för lagar och förordningar där? Vad var han för en man som tänkt bara på kärlek och inte på dåd och bragd? Vem visste nu vem Astolf var? Utan hänsyn till Felicias tårar bröt han upp för att bege sig hem men hade inte färdats länge förrän han mötte Tiden, som ingen dödlig i längden kan undgå. Gubben lade sin hand över munnen på Astolf och kvävde honom. Strax därpå kom Zephyr förbi, tog förtvivlad Astolf i sina armar, flög med honom till Lycksalighetens ö och lade ner honom i trädgården, där Felicia fann honom. Sedan den dagen har Lycksalighetens ö varit skådeplats för idel ängslan och bedrövelse.
P.D.A. Atterbom har skrivit ett sagospel om Lycksalighetens ö, och på detta har Hilding Rosenberg bygget en opera med samma namn. Det är Atterbom som kallat fursten Astolf. I folksagan heter han Adolf.
Astrea, rättfärdighetens gudinna, levde på jorden i den lyckliga guldåldern, då människorna var rättsinniga och ideala förhållanden rådde i världen. Därefter kom emellertid den något sämre silveråldern, den mindre goda kopparåldern och slutligen den syndfulla och klandervärda järnåldern, vår egen bedrövliga epok, och Astrea som inte stod ut med att se det fortskridande förfallet på nära håll övergav till sist människornas värld och tog plats bland stjärnbilderna i skyn. Där sitter hon än men kallar sig numera Virgo, Jungfrun.
Astroflammante heter Nattens Drottning i "Trollflöjten" av Mozart. Namnet används dock inte i operans personförteckning numera.
astulis astula cosso forottis, trollformel som är bra för ryttare som är rädda för att ramla av hästen.
astrologi är konsten att av stjärnornas och planeternas konstellation i deras födelsestund förutsäga vad som skall hända människorna. Sådana förutsägelser kallas horoskop. Jämför zodiaken.
Astyages, kung av Medien, se Cyrus.
Astyanax, trojanen Hektors lille son i Iliaden. Han figurerar i en av dess mest beundrade scener, nämligen Hektors avsked av sin familj i sjätte sången. Astyanax fick aldrig växa upp och bli stor; när Troja fallit kastades han ner från ett av tornen på muren av Achilles´ son Pyrrhos, som fått hans mamma Andromache på sin lott.
Astydamas från Miletos, trefaldig segrare i brottning i Olympia, hade en sådan aptit att han ensam åt upp en festmåltid som var avsedd för nio personer.
Astydamia, se Peleus.
Asychis hette enligt grekerna en farao i Egypten. Han utfärdade en lag som stadgade att envar som behövde låna pengar måste lämna sin faders mumie i pant hos fodringägaren. Han byggde även en pyramid på det arbetskrävande sättet att folk fick stå och ideligen sänka ner var sin stång i en sjö, och av den gjyttja som varje gång fastnade på stången slogs teglet till pyramiden.
Atala är en ung kristen flicka som i det tidiga 1700-talets Florida adopterades av muscogulhövdingen Simaghan. Natcheshövdingen Chactas, som tagits tillfånga, hjälps av Atala att fly. Chactas och Atala förälskar sig i varandra, men Atalas mor har gett ett heligt löfte att Atala skall bevara sin kyskhet. När en eremit ger paret skydd undan ett oväder i sin håla inser Atala att hon inte kommer kunna hålla löftet, och därför tar hon gift och dör.
Chactas och eremiten begraver henne i ödemarken. Allt detta berättas i romanen "Atala" av François-René de Chateaubriand (1801).
Atalanta, en arkadisk ungmö som var skön men manhaftig och sällsynt skicklig i idrott, särskilt snabblöpning. Många friare kom till henne, och hon hade för vana att göra dem ett förslag: de skulle springa i kapp med henne, och åt den som kunde besegra henne skulle hon ge sin hand, men den som kom i mål efter henne skulle hon få sticka dolken i. Många hade försökt och förlorat sitt liv på kuppen, men en vacker dag fick hon besök av Meleager- beträffande hans härkomst se Althea - och denne var bättre förberedd än sina föregångare, ty av kärlekens gudinna hade han fått tre gyllene äpplen från hesperidernas trädgårdar, och under kapplöpningen kastade han ifrån sig dessa mitt framför Atalanta, som inte kunde låta bli att hejda sig för att ta upp dem. Under tiden hann Meleager i mål och vann alltså Atalanta, som lydigt följde honom hem till Kalydon. Där härjade för ögonblicket en fruktansvärd vildgalt av enorm storlek, och en stor skara berömda jägare drog ut för att döda detta odjur, bland dem Meleager och Atalanta. Hon var den första som sårade besten, och när denna var fälld tillerkändes hon därför dess huvud av Meleager, som var den som slutligen dödade den. Detta förtröt de övriga jägarna, särskilt hans båda morbröder, och det utbröt ett gräl som slutade med att Meleager dräpte dessa. Om historiens fortsättning, se Althea.
Athamas, se gyllene skinnet och Ino.
Athen grundades i urtiden av Kekrops från Egypten, och gudarna Poseidon och Pallas Athene tävlade om vem som skulle få ge namn åt det nya samhället, vars blivande storhet de klart förutsåg. Poseidon sökte kvalificera sig genom att skapa den första hästen, men Pallas Athene frambragte i stället olivträdet, vilket Kekrops fann vara nyttigare för ortens invånare. Staden uppkallades därför efter henne.
Athena, se Pallas Athene.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
torsdag 18 juni 2015
Arvid, Askungen
Arvid var en ung dansk herreman som lönnmördades till sjöss men vars döda kropp förunderligen återfördes till fosterjorden. I den skånska byn Stubberup - berättar Herman Chytraeus 1598 - bodde Fru Ellen som hade sönerna Arvid och Tore samt dottern Helle. Fru Ellen gifte om sig med Herr David som hyrde ett skepp och uppmanade styvbarnen att segla ut i världen. Men Herr David hade konspirerat med skepparen att båten skulle brännas ute till havs när syskonen somnat. De dog mycket riktigt, men en stor sten bar Arvids kropp i land till en plats vid Kullaberg som döptes till Arvids läge, vilket senare blev Arild.
Där brodern Tores lik drev i land uppstod Torekov, och systern Helles döda kropp fördes av vind och vågor över till Själland - platsen där blev Hellebæk.
Fru Ellen ville ge Arvid en god begravning, och bärarna bar honom en bit uppför backen men sedan orkade de inte längre: Arvids kropp gick inte att rubba ur fläcken.
Modern lät då begrava honom på platsen och reste över honom det kapell som alltjämt står där: Arilds kapell.
Stenen som bar Arvid i land finns fortfarande att beskåda i vattenbrynet vid Svensmalen i Arild. Och i den kan man se ett tydligt avtryck av en bål och ett huvud.
Asa och Asael heter enligt Talmund två änglar som förebrådde skaparen att han låter syndiga människor uppstå. Han blev då mycket vred och förvisade dem ner till jorden i mänsklig gestalt. Där levde de emellertid ett syndigt liv, och då de efter strafftidens slut återvände till himlen stötte han ut dem igen, denna gång till mörka berg i öster. Där har han vid tillfälle lämnat undervisning i trolleri åt personer som lyckats finna deras hemvist. Bileam och Salomo hör till deras elever.
asar, nordisk gudaätt, se bl.a. Balder, Oden, Tor.
Asael, se Asa och Asael. Han är också en ökendemon som förväntas ta hand om syndabocken som Aron släpper iväg.
Asbjørnsen, Peter Christian (1812-85) och Moe, Jørgen (1811-82), samlare av norska folksagor. De möttes i unga år i en prästgård i Ringerike och blev så goda vänner att de enligt nordisk sed ingick i fostbrödralag genom att blanda blod. Asbjørnsen var mest intresserad av de muntra sagorna, Moe av de sorgliga, varför de kompletterade varandra förträffligt. 1842 gav de ut de sagor de nedtecknat under titeln "Norske folkeeventyr" och 1845 "Norske huldreeventyr og folkesagn", numera klassiska sagosamlingar. Asbjørnsen, naturforskare, blev även intresserad av hälsosamma kostvanor. Under pseudonymen Clemens Bonifacius gav han ut en kokbok i vilken han kritiserade bondkvinnornas sätt att koka gröt, vilken ledde till en storm av angrepp och motangrepp som kom att kallas Grötkriget. Asbjørnsen försörjde sig som forsmästare medan Moe slutade som biskop i Kristiania.
Ascanius, se Aeneas och Alba Longa.
Ascapart är en jätte som ofta nämns i franska medeltidsberättelser och engelska dramer. Han var 30 fot lång och kunde bära riddar Bevis, dennes hustru, svärd och häst under ena armen. Till slut lyckades Bevis tämja honom, och sedan sprang jätten snällt bredvid hans häst som en undergiven vasall.
Asgård eller Asgard, asarnas hemort i nordisk mytologi. Namnet förekommer både i Eddorna och i Ynglingsagan, där Snorre Sturlason berättar om Odens och asarnas invandring till Norden från trakterna av floden Don. Det området, säger han, kallades Asaland eller Asahem, och Asgård var en stor borg där den mäktige hövdingen Oden härskade. Denne framstår alltså hos Snorre - som var en kristen man - såsom en mänsklig jordisk furste. I den poetiska Eddan nämns Asgård ett par gånger i förbigående utan närmare adress men i mindre mänskliga sammanhang. Någon beskrivning av platsen ges ingenstans.
Asia var hustru till titanen Iapetos som grekerna tycks ha betraktat som mänsklighetens stamfader. Om Asia som alltså rimligen var stammoder finns det tyvärr ingenting att berätta utom att hon sägs ha gett namn åt Asien.
Ask och Embla, de första människorna i nordisk mytologi. Asbröderna Oden, Vile och Ve vandrade en dag längs havets strand och fann då två träd som de omformade till man och kvinna på sätt som inte beskrivs närmare. Oden gav emellertid anda och liv åt Ask och Embla, Vile gav dem förstånd och rörelse och Ve förlänade dem språk, hörsel och syn. Gudarna försåg dem också med kläder.
Från Ask och Embla härstammar enligt Eddorna alla människor, men om deras familjeförhållanden och närmaste efterkommande säger dessa källskrifter ingenting.
Askalafos, en son til den dystra floden Acheron, spion åt Hades i underjorden. Se Persefone, som i sin besvikelse hällde en hink vatten över Askalafos, varvid denne hastigt och lustigt förvandlades till en uggla.
Askepilten kallas hjälten i en norsk version av sagan om Pojken som åt i kapp med jätten. Han var yngste sonen till en fattig bonde som hade tre söner. En dag skickade denne ut sin äldste sonen att hugga ved i skogen, men knappt hade pojken lyft yxan förrän en jätte dök upp mellan träden och röt: "Om du hugger i min skog slår jag ihjäl dig!" Pojken satte av hem förstås. Nästa dag skickade bonden ut mellansonen, men honom gick det inte bättre. Tredje dagen bad Askepilten att få ge sig ut, hans far trodde inte ett ögonblick att han skulle lyckas där bröderna misslyckats, men hur det var fick han ge sig av efter att ha bett om en färsk ost i ränseln till matsäck. När så jätten kom rytande fräste Askepilten morskt att han om han inte höll sig på mattan skulle han krama honom som han kramade den vita stenen, och så tog han osten ur ränseln och kramade så vasslan rann. Djupt imponerad bjöd jätten hem pojken till sig, satte grötkitteln på elden och föreslog att de skulle äta i kapp. Det fick Askepilten med på, och när gröten stod på bordet började stoppa i magen men Askepilten sked efter sked i ränseln som han gömt under kolten. När ränseln var full tog han sin kniv och sprättade upp den så att gröten flöt ut varpå han satte igång att äta igen. Förundrad iakttog jätten denna metod, och när han började bli mätt tog han en kniv och stack den i magen för att mäkta äta mer. När så jätten var död lade Askepilten beslag på allt silver och guld som fanns i bostaden och tog det med sig hem till sin fattige far.
Askepot är pojken som får prinsessan i en norsk folksaga som heter Jungfrun på Glasberget. En bonde hade en frodig äng i fjället, men efter var midsommarnatt låg den på ett hemlighetsfullt sätt avgnagd och nertrampad. Han sade därför åt sin äldste son att denna natt vaka i en ängslada och hålla ögon och öron öppna. Pojken lovade att passa både folk, fä och fanen själv, men när natten kom väcktes han av ett sådant dån att han tog till benen utan att se sig om. Nästa midsommarnatt var det mellanpojkens tur att vakta, och honom gick det likadant. Tredje året var det Askepots tur. Mitt i natten brakade det tre gånger, den ena gången värre än den andra, och när Askepot tittade ut fick han se en häst gå och beta på ängen med en kopparrustning bunden vid sadeln. Pojken kastade stål över hästen och ledde den till ett gömställe. Han berättade ingenting därhemma, men på morgonen låg ängen där grön och frodig. Nästa år vakade han på nytt, samma sak hände men den här gången hade hästen en silverrustning, och året därpå en rustning av guld.
Pojken hade nu alla tre hästarna på samma gömställe. Kungen i landet hade en dotter som han ville gifta bort med den som kunde rida uppför ett tvärbrant glasberg, där prinsessan satt med tre guldäpplen i knät. Prinsar och riddare samlades från alla håll och folk skockades vid foten av berget, Askepots bröder också, men alla som försökte ta sig upp halkade ner. Då kom där en riddare i kopparrustning, han red upp för en tredjedel av berget; där vände han om, men prinsessan han kasta honom ett äpple. Nästa dag satt hon där igen, och nu kom en riddare i silverrustning som red upp för halva berget. Också till honom kastade prinsessan ett äpple. Tredje dagen kom en riddare i rustning av guld och sprängde upp till toppen av berget, tog det sista äpplet ur prinsessans knä, red ner igen och försvann i mängden. På kvällen höll kungen fest. När alla var samlade steg Askepot fram, kastade av sig sina paltor och stod där i rustningen som sken som solen. Då blev det bröllop.
Askepot förekommer i många sagor och är alltid den tredje och yngste sonen som föraktas av sina duktigare bröder, därför att han brukade sitta vid spisen och påta i askan.
Asklepios, läkekonstens gud i grekisk mytologi; på latin heter han Aesculapius. Han var son till Apollon och en jordisk prinsessa vid namn Coronis. Asklepios gick bland annat i lära hos den vise kentauren Chiron. Han blev med åren fartygsläkare ombord på skeppet Argo, och senare utövade han en omfattande praktik hemma i Grekland och botade på underbart sätt många sjukdomar. Han drev slutligen sin konst så långt att han icke blott botade dödssjuka utan även återkallade döda till livet. Underjordens makter förtörnades då och klagade hos Zeus, och denne gav dem rätt och lät sin straffande blixt drabba Asklepios.
Det finns emellertid andra antika sagofragment om Asklepios, som hade en berömd helgedom i Epidauros. Till hans många barn med olika gemåler hör Machaon, Hygieia och Aegle.
På 280-talet f.Kr. var det pest i Rom, och senaten skickade då en expedition till Epidauros för att om möjligt hämta dit läkekomstguden. Bäst som delegationen stod i templet och beundrade gudens staty av guld och elfenben kröp det därur fram en orm som ringlade iväg ner till hamnen och gick ombord på romarnas skepp. Den låg hoprullad i chefsdelegatens hytt ända tills fartyget kom till Italien, där den först besökte ett Aesculapiustempel i Antium och slutligen hoppade överbord vid Tiberön i Rom, där den försvann för alltid i vassen.
Askungen, en vida utbredd folksaga som på engelska heter Cinderella, på franska Cendrilon, på tyska Aschenbrödel eller Aschenputtel, på italienska Cenerentola, på ryska Zólushka.
Det var en gång en förnäm herre som var lyckligt gift med en god kvinna och hade en dotter med henne. Hans hustru dog och han gifte om sig med en högfärdig ragata som redan hade två döttrar vilka bråddes på sin mor. De retade sig på den vackra och goda flickan och satte henne till de grövsta sysslor. När dagen var slut brukade hon dra sig undan till ett hörn av spisen; därför kallade systrarna henne Askungen. Konungen i landet skulle ge en bal i dagarna tre, och till den inbjöds styvmodern och hennes flickor. Askungen fick emellertid inte komma med för styvsystrarna; hon var inte fin nog. När hon blev ensam började hon gråta. Då kände hon en hand på sin axel, och där stod hennes gudmor, som var en mäktig fe. Hon lät Askungen hämta en gurka i trädgården och förvandlade med sitt trollspö gurkan till en förgylld vagn. Så hämtade hon själv en råttfälla, släppte ut de instängda råttorna och förvandla dem till vackra grå hästar. Den råttan som hade längst mustasch fick bli kusk. Två ödlor blev betjänter, och till sist rörde fen med sitt spö vid Askungen, vars trasor genast förvandlades till den rikaste och vackraste klänning. Den sade emellertid åt henne att före klockan tolv måste hon bryta upp från balen, för vid tolvslaget hävdes förtrollningen.
När Askungen steg in i slottet häpnade alla över hennes skönhet, och prinsen hade inte ögon för någon annan. Men en kvart i tolv tog Askungen artigt adjö och begav sig hem. När systrarna kom hem, fulla av hovskvaller, satt hon i spiselvrån som vanligt.
Nästa dag upprepades samma sak och prinsen blev alltmer förälskad. På tredje dagen hade Askungen så roligt att hon glömde tiden. Först när klockan började slå tolv bröt hon upp och rusade ut varvid hon tappade sin glassko i trappan. Den tog prinsen vara på och kunggjorde att ham ämnade gifta sig med den flicka till vars fot den lilla glasskon passade. Han sökte land och rike runt och kom till slut även till de båda styvsystrarna, men hur de än bar sig åt var deras fötter för stora. Askungen bad då att få prova skon, som utan vidare gled på hennes fot, och till sin häpnad förstod styvsystrarna att den föraktade Askungen var identisk med skönheten på balen. Askungen fick nu följa med till slottet där bröllopet ståndade.
Detta är Perraults version i Gåsmors sagor. Bakom denna ligger mörkare sagor, mer än tusen år gamla. Ofta är det inte en fe utan Askungens döda mor som bistår henne, så hos Bröderna Grimm. I några sagor har Askungens mor ofrivilligt drivit henne hemifrån genom att på sin dödsbädd ta löfte av make att inte gifta om sig med någon som inte är lik henne i skönhet, och denne kan inte finna någon sådan utom sin egen dotter. Därför lämnar flickan frivilligt hemmet.
Det är ett intressant faktum att bysantinska kejsarinnor länge utsågs genom ett slags riksomfattande skönhetstävlingar och att segrarinnans attribut var ett par röda skor.
Där brodern Tores lik drev i land uppstod Torekov, och systern Helles döda kropp fördes av vind och vågor över till Själland - platsen där blev Hellebæk.
Fru Ellen ville ge Arvid en god begravning, och bärarna bar honom en bit uppför backen men sedan orkade de inte längre: Arvids kropp gick inte att rubba ur fläcken.
Modern lät då begrava honom på platsen och reste över honom det kapell som alltjämt står där: Arilds kapell.
Stenen som bar Arvid i land finns fortfarande att beskåda i vattenbrynet vid Svensmalen i Arild. Och i den kan man se ett tydligt avtryck av en bål och ett huvud.
Asa och Asael heter enligt Talmund två änglar som förebrådde skaparen att han låter syndiga människor uppstå. Han blev då mycket vred och förvisade dem ner till jorden i mänsklig gestalt. Där levde de emellertid ett syndigt liv, och då de efter strafftidens slut återvände till himlen stötte han ut dem igen, denna gång till mörka berg i öster. Där har han vid tillfälle lämnat undervisning i trolleri åt personer som lyckats finna deras hemvist. Bileam och Salomo hör till deras elever.
asar, nordisk gudaätt, se bl.a. Balder, Oden, Tor.
Asael, se Asa och Asael. Han är också en ökendemon som förväntas ta hand om syndabocken som Aron släpper iväg.
Asael, kopparstick.
Colin de Plancy: Dictionnaire infernal, 1863.
Asbjørnsen, Peter Christian (1812-85) och Moe, Jørgen (1811-82), samlare av norska folksagor. De möttes i unga år i en prästgård i Ringerike och blev så goda vänner att de enligt nordisk sed ingick i fostbrödralag genom att blanda blod. Asbjørnsen var mest intresserad av de muntra sagorna, Moe av de sorgliga, varför de kompletterade varandra förträffligt. 1842 gav de ut de sagor de nedtecknat under titeln "Norske folkeeventyr" och 1845 "Norske huldreeventyr og folkesagn", numera klassiska sagosamlingar. Asbjørnsen, naturforskare, blev även intresserad av hälsosamma kostvanor. Under pseudonymen Clemens Bonifacius gav han ut en kokbok i vilken han kritiserade bondkvinnornas sätt att koka gröt, vilken ledde till en storm av angrepp och motangrepp som kom att kallas Grötkriget. Asbjørnsen försörjde sig som forsmästare medan Moe slutade som biskop i Kristiania.
Ascanius, se Aeneas och Alba Longa.
Ascapart är en jätte som ofta nämns i franska medeltidsberättelser och engelska dramer. Han var 30 fot lång och kunde bära riddar Bevis, dennes hustru, svärd och häst under ena armen. Till slut lyckades Bevis tämja honom, och sedan sprang jätten snällt bredvid hans häst som en undergiven vasall.
Asgård eller Asgard, asarnas hemort i nordisk mytologi. Namnet förekommer både i Eddorna och i Ynglingsagan, där Snorre Sturlason berättar om Odens och asarnas invandring till Norden från trakterna av floden Don. Det området, säger han, kallades Asaland eller Asahem, och Asgård var en stor borg där den mäktige hövdingen Oden härskade. Denne framstår alltså hos Snorre - som var en kristen man - såsom en mänsklig jordisk furste. I den poetiska Eddan nämns Asgård ett par gånger i förbigående utan närmare adress men i mindre mänskliga sammanhang. Någon beskrivning av platsen ges ingenstans.
Asia var hustru till titanen Iapetos som grekerna tycks ha betraktat som mänsklighetens stamfader. Om Asia som alltså rimligen var stammoder finns det tyvärr ingenting att berätta utom att hon sägs ha gett namn åt Asien.
Ask och Embla, de första människorna i nordisk mytologi. Asbröderna Oden, Vile och Ve vandrade en dag längs havets strand och fann då två träd som de omformade till man och kvinna på sätt som inte beskrivs närmare. Oden gav emellertid anda och liv åt Ask och Embla, Vile gav dem förstånd och rörelse och Ve förlänade dem språk, hörsel och syn. Gudarna försåg dem också med kläder.
Från Ask och Embla härstammar enligt Eddorna alla människor, men om deras familjeförhållanden och närmaste efterkommande säger dessa källskrifter ingenting.
Askalafos, en son til den dystra floden Acheron, spion åt Hades i underjorden. Se Persefone, som i sin besvikelse hällde en hink vatten över Askalafos, varvid denne hastigt och lustigt förvandlades till en uggla.
Askepilten kallas hjälten i en norsk version av sagan om Pojken som åt i kapp med jätten. Han var yngste sonen till en fattig bonde som hade tre söner. En dag skickade denne ut sin äldste sonen att hugga ved i skogen, men knappt hade pojken lyft yxan förrän en jätte dök upp mellan träden och röt: "Om du hugger i min skog slår jag ihjäl dig!" Pojken satte av hem förstås. Nästa dag skickade bonden ut mellansonen, men honom gick det inte bättre. Tredje dagen bad Askepilten att få ge sig ut, hans far trodde inte ett ögonblick att han skulle lyckas där bröderna misslyckats, men hur det var fick han ge sig av efter att ha bett om en färsk ost i ränseln till matsäck. När så jätten kom rytande fräste Askepilten morskt att han om han inte höll sig på mattan skulle han krama honom som han kramade den vita stenen, och så tog han osten ur ränseln och kramade så vasslan rann. Djupt imponerad bjöd jätten hem pojken till sig, satte grötkitteln på elden och föreslog att de skulle äta i kapp. Det fick Askepilten med på, och när gröten stod på bordet började stoppa i magen men Askepilten sked efter sked i ränseln som han gömt under kolten. När ränseln var full tog han sin kniv och sprättade upp den så att gröten flöt ut varpå han satte igång att äta igen. Förundrad iakttog jätten denna metod, och när han började bli mätt tog han en kniv och stack den i magen för att mäkta äta mer. När så jätten var död lade Askepilten beslag på allt silver och guld som fanns i bostaden och tog det med sig hem till sin fattige far.
Askepot är pojken som får prinsessan i en norsk folksaga som heter Jungfrun på Glasberget. En bonde hade en frodig äng i fjället, men efter var midsommarnatt låg den på ett hemlighetsfullt sätt avgnagd och nertrampad. Han sade därför åt sin äldste son att denna natt vaka i en ängslada och hålla ögon och öron öppna. Pojken lovade att passa både folk, fä och fanen själv, men när natten kom väcktes han av ett sådant dån att han tog till benen utan att se sig om. Nästa midsommarnatt var det mellanpojkens tur att vakta, och honom gick det likadant. Tredje året var det Askepots tur. Mitt i natten brakade det tre gånger, den ena gången värre än den andra, och när Askepot tittade ut fick han se en häst gå och beta på ängen med en kopparrustning bunden vid sadeln. Pojken kastade stål över hästen och ledde den till ett gömställe. Han berättade ingenting därhemma, men på morgonen låg ängen där grön och frodig. Nästa år vakade han på nytt, samma sak hände men den här gången hade hästen en silverrustning, och året därpå en rustning av guld.
Pojken hade nu alla tre hästarna på samma gömställe. Kungen i landet hade en dotter som han ville gifta bort med den som kunde rida uppför ett tvärbrant glasberg, där prinsessan satt med tre guldäpplen i knät. Prinsar och riddare samlades från alla håll och folk skockades vid foten av berget, Askepots bröder också, men alla som försökte ta sig upp halkade ner. Då kom där en riddare i kopparrustning, han red upp för en tredjedel av berget; där vände han om, men prinsessan han kasta honom ett äpple. Nästa dag satt hon där igen, och nu kom en riddare i silverrustning som red upp för halva berget. Också till honom kastade prinsessan ett äpple. Tredje dagen kom en riddare i rustning av guld och sprängde upp till toppen av berget, tog det sista äpplet ur prinsessans knä, red ner igen och försvann i mängden. På kvällen höll kungen fest. När alla var samlade steg Askepot fram, kastade av sig sina paltor och stod där i rustningen som sken som solen. Då blev det bröllop.
Askepot förekommer i många sagor och är alltid den tredje och yngste sonen som föraktas av sina duktigare bröder, därför att han brukade sitta vid spisen och påta i askan.
Asklepios, läkekonstens gud i grekisk mytologi; på latin heter han Aesculapius. Han var son till Apollon och en jordisk prinsessa vid namn Coronis. Asklepios gick bland annat i lära hos den vise kentauren Chiron. Han blev med åren fartygsläkare ombord på skeppet Argo, och senare utövade han en omfattande praktik hemma i Grekland och botade på underbart sätt många sjukdomar. Han drev slutligen sin konst så långt att han icke blott botade dödssjuka utan även återkallade döda till livet. Underjordens makter förtörnades då och klagade hos Zeus, och denne gav dem rätt och lät sin straffande blixt drabba Asklepios.
Det finns emellertid andra antika sagofragment om Asklepios, som hade en berömd helgedom i Epidauros. Till hans många barn med olika gemåler hör Machaon, Hygieia och Aegle.
På 280-talet f.Kr. var det pest i Rom, och senaten skickade då en expedition till Epidauros för att om möjligt hämta dit läkekomstguden. Bäst som delegationen stod i templet och beundrade gudens staty av guld och elfenben kröp det därur fram en orm som ringlade iväg ner till hamnen och gick ombord på romarnas skepp. Den låg hoprullad i chefsdelegatens hytt ända tills fartyget kom till Italien, där den först besökte ett Aesculapiustempel i Antium och slutligen hoppade överbord vid Tiberön i Rom, där den försvann för alltid i vassen.
Askungen, en vida utbredd folksaga som på engelska heter Cinderella, på franska Cendrilon, på tyska Aschenbrödel eller Aschenputtel, på italienska Cenerentola, på ryska Zólushka.
Det var en gång en förnäm herre som var lyckligt gift med en god kvinna och hade en dotter med henne. Hans hustru dog och han gifte om sig med en högfärdig ragata som redan hade två döttrar vilka bråddes på sin mor. De retade sig på den vackra och goda flickan och satte henne till de grövsta sysslor. När dagen var slut brukade hon dra sig undan till ett hörn av spisen; därför kallade systrarna henne Askungen. Konungen i landet skulle ge en bal i dagarna tre, och till den inbjöds styvmodern och hennes flickor. Askungen fick emellertid inte komma med för styvsystrarna; hon var inte fin nog. När hon blev ensam började hon gråta. Då kände hon en hand på sin axel, och där stod hennes gudmor, som var en mäktig fe. Hon lät Askungen hämta en gurka i trädgården och förvandlade med sitt trollspö gurkan till en förgylld vagn. Så hämtade hon själv en råttfälla, släppte ut de instängda råttorna och förvandla dem till vackra grå hästar. Den råttan som hade längst mustasch fick bli kusk. Två ödlor blev betjänter, och till sist rörde fen med sitt spö vid Askungen, vars trasor genast förvandlades till den rikaste och vackraste klänning. Den sade emellertid åt henne att före klockan tolv måste hon bryta upp från balen, för vid tolvslaget hävdes förtrollningen.
När Askungen steg in i slottet häpnade alla över hennes skönhet, och prinsen hade inte ögon för någon annan. Men en kvart i tolv tog Askungen artigt adjö och begav sig hem. När systrarna kom hem, fulla av hovskvaller, satt hon i spiselvrån som vanligt.
Nästa dag upprepades samma sak och prinsen blev alltmer förälskad. På tredje dagen hade Askungen så roligt att hon glömde tiden. Först när klockan började slå tolv bröt hon upp och rusade ut varvid hon tappade sin glassko i trappan. Den tog prinsen vara på och kunggjorde att ham ämnade gifta sig med den flicka till vars fot den lilla glasskon passade. Han sökte land och rike runt och kom till slut även till de båda styvsystrarna, men hur de än bar sig åt var deras fötter för stora. Askungen bad då att få prova skon, som utan vidare gled på hennes fot, och till sin häpnad förstod styvsystrarna att den föraktade Askungen var identisk med skönheten på balen. Askungen fick nu följa med till slottet där bröllopet ståndade.
Detta är Perraults version i Gåsmors sagor. Bakom denna ligger mörkare sagor, mer än tusen år gamla. Ofta är det inte en fe utan Askungens döda mor som bistår henne, så hos Bröderna Grimm. I några sagor har Askungens mor ofrivilligt drivit henne hemifrån genom att på sin dödsbädd ta löfte av make att inte gifta om sig med någon som inte är lik henne i skönhet, och denne kan inte finna någon sådan utom sin egen dotter. Därför lämnar flickan frivilligt hemmet.
Det är ett intressant faktum att bysantinska kejsarinnor länge utsågs genom ett slags riksomfattande skönhetstävlingar och att segrarinnans attribut var ett par röda skor.
Askungen, kolorerat träsnitt i en engelsk sagobok från 1876.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Arthur, Aruru
Howard Pyle
Uther Pendragon
Merlin
Guinevere
Gawain
Arthur, Britanniens sagoomsusade kung, besjungen på vers och prosa av barder i Wales och Bretagne, av franska trouvérer och i långa episka dikter av b.la. 1100-talsskalden Chrestien de Troyes. Åtminstone till namnet är kung Arthur en historisk person, hövding i kelternas kamp mot angelsaxarna på 400-talet, men berättelserna om honom är alla legender. Han är medelpunkt i en
mångfald sagor, idealet för en hjältekung, som vid sitt hov samlade gräddan av sin tids ridderskap.
Arthur var son till kung Uther Pendragon av Britannien och Igraine. Trollkarlen Merlin, som kunde se in i framtiden, hade skådat att en snar död förestod Uther och att en maktkamp sedan skulle bryta ut i landet. Han övertalade därför föräldrarna att lämna sin lille son i hans förvar och lämnade i sin tur pilten till Ector av Bonmaison, en ädel riddare, som uppfostrade denne utan att veta om hans ursprung. Allt gick sedan som Merlin förutspått; Vid Uthers död utbröt tronstrider som pågick år ut och år in. Till slut tröttnade ärkebiskopen av Canterbury på bråket, tillkallade Merlin och gav denne i uppdrag att utse en ny kung. Merlin föranstaltade ett prov: framför katedralen i London trollade han fram ett marmorblock, på blocket ett städ, i städet ett svärd. En inskription meddelade att den som kunde dra detta svärd vore Britanniens konung. Ärkebiskopen sammankallade nu riddare och ädlingar som strömmade till London för att pröva sin lycka vid en lysande tornering på nyårsdagen. Bland dem som infunnit sig var även Ector, hans son Kay och fostersonen Arthur, nu 18 år gammal. Denne deltog inte i torneringen men det gjorde Kay, som likväl glömt sitt svärd och skikade Arthur att hämta det i förläggningen. Men där var stängt, alla hade begett sig till tornerplatsen, och Arthur tog då svärdet som satt i städet och drog det lekande lätt. När Kay fick det i sin hand kände han genast igen det men föll för frestelsen att inför sin far låtsas att det var han själv som dragit det. Sir Etor var dock skeptisk och uppmanade Kay att bevisa genom att sticka svärdet i städet igen och på nytt dra ut det. Kay misslyckades och sanningen kom upp i dagen. När så Arthur utan svårighet både stack in och drog ut svärdet knäföll Ector inför ynglingen och hyllade honom som sin konung. Det var nu dags för Merlin att avslöja gossens härkomst, och Arthur fick upprepa provet flera gånger inför ärkebiskopen och allt folket. Många hyllade honom genast som sin suverän, men bland riddarna bekämpades han av åtskilliga som själva ville bestiga tronen, och innan han satt säkert och kunde få till stånd det fredliga rike han åstundade fick han uppleva otaliga strider och äventyr. Många vände sig till kung Arthur för att få militär undsättning, bland dem en kung Leodegrance, vars fiender Arthur lyckades slå tillbaka, och när kungen frågade vad han önskade i lön begärade dennes vackra dotter Guinevere, som han förälskat sig i. Trollkarlen Merlin varnade Arthur för detta äktenskap, ty han förutsåg att Guinevere skulle komma att bedra kungen, men denne ville inte höra på det örat. Bröllop ståndade i slottet Camelot, och av sin svärfar fick Arthur det runda bord - se Rundet bordet - kring vilket han senare skulle samla sina paladiner.Kung Arthur blev inte odelat lycklig med sin sköna gemål; hon bedrog honom snart med den främste riddaren vid hans hov, Lancelot. I en krets av ädla riddare och kurtisanta damer förde hon och hennes älskare ett glatt och höviskt hovliv på kung Arthurs många slott. Höst och vinter jagade man i de viltrika skogarna och samlades i slottssalarna för att äta och dricka och lyssna till sång och musik och berättelser om äventyr med jättar och dvärgar, drakar, häxor och ondskefulla riddare, äventyr som paladinerna själva hade upplevt när de ryckt till undsättning åt jungfrur i trångmål och riddare i knipa. Vår och sommar slog man upp brokiga sidentält i skogsgläntorna och gladdes åt fågelsång och utomhuslekar. Ingen kom på idén att ohöviskt upplysa kung Arthur om vad han kanske visste men inte ville erkänna förrän två maktlystna riddare, nämligen Agravaine, bror till Gawain, och Mordred, som i själva verket var kung Arthurs son, fann det politiskt opportunt att väcka osämja mellan kungen och hans förmämste riddare. De lurade alltså på kärleksparet och tog dem på bar gärning. Agravaine blev dödad av Lancelot, men Mordred kom undan och ställde kungen inför faktum. Under sådana förhållanden kunde Arthur inte undgå att ingripa, och därmed tog ett händelseförlopp sin början som skulle leda till hans död och rikets fall. Enligt lagen dömde kung Arthur Guinevere att brännas på bål, men detta var ingen populär åtgärd, och flera av riddarna, bland dem Gawain, vägrade att på order eskortera drottningen till bålet. Exekutionen förbereddes likafullt, men i det ögonblick då bålet tändes sprängde Lancelot fram och räddade drottningen undan elden. Han tog henne med till sitt slott, Joyous Gard. I villervallan råkade han dock ofrivilligt döda två bröder till Gawain och ådrog sig därigenom dennes oförsonliga hat. Gawain hetsade konungen till onödigt hårda tag mot Lancelot, vilken å sin sida inte ville skada vare sig kungen eller Gawain. När påven blev underkunnig om fejden uppmanade han Arthur att ta tillbaka Guinevere; något äktenskapsbrott hade aldrig bevisats. Såväl Arthur som Lancelot var ädelmodiga nog att gå med på detta. Lancelot och Guinevere tog alltså avsked av varandra, men Gawain var inte nöjd; han fick Arthur att landsförvisa Lancelot och dennes vänner. Lancelot drog då till sitt slott i Bretagne, men Gawain lugnade sig ännu inte utan förmådde kung Arthur att segla efter. Detta skedde i ett synnerligen olyckligt ögonblick, då Mordred kastat sina blickar på drottningen och börjat bereda sig på att ta makten i Arthurs rike. Arthur och Gawain seglade till Bretagne, där Gawain tvang Lancelot till envig och själv fick ett sår som senare skulle bli hans död. Till Arthur kom ett meddelande från drottningen om Mordreds revolutionära förberedelser. Han seglade då hem igen men möttes på Salisbury Plain av Mordred med en väldig här. Den döende Gawain ångrade nu sitt hat mot Lancelot och insåg att den ende som kunde bistå kungen denne hans förnämste riddare. Kung Arthur vägrade emellertid att kalla på Lancelot. I den strid som följde var manfallet stort på ömse sidor, och av de båda härarna återstod till slut bara Mordred och två av hans män samt Arthur och två av hans riddare. Arthur borrade sin lans i Mordred och Mordred gav Arthur ett dödande hugg i huvudet. Denne lät då kasta sitt svärd Excalibur i sjön. I samma ögonblick steg fyra jungfrur fram och lade försiktigt den sårade kungen i en väntande båt som med honom ombord gled ut i mörkret.
Kung Arthur bör vid tiden för dessa händelser ha varit 92 år gammal, Gawain 76 och Lancelot 21 år yngre. Drottning Guinevere var över 50 år.
Många berättelser säger att kung Arthur inte dog av sitt sår. Enligt några fördes han till feernas hemvist, ön Avalon, där han inväntar den dag då han skall återkomma för att befria världen. Enligt andra förvandlades han till en korp som flög sin kos och en dag skall återkomma för att ta tillbaka sin tron. Det är därför man i England aldrig dödar en korp. Andra sägner vet berätta att han och hams kämpar sovande bidar sin tid i en underjordisk grotta. Jämför Fredrik Barbarossa och Holger Danske. Bland det myckna som skrivits om kung Arthur bör nämnas La Mort le Roi Artu, som är en fransk berättelse från 1200-talet. Tvåhundra år yngre är Thomas Malorys Le Morte d´Arthur, vilken inspirerade Beardsley till hans ryktbara illustrationer och John Steinbeck till vad han trodde skulle bli hans största verk. Han hann dock aldrig fullborda det, men efter hans död gavs det ut av Chase Morton under titeln The Acts of King Arthur and his Noble Knights. Alfred Tennyson skrev på sin tid en romantisk diktcykel, Kung Arthur och hans riddare. Ett amerikanskt storverk är trilogin Merlin, Lancelot och Tristram av poeten och författaren Edwin Arlington Robinson. En populär Arthursaga från 1900-talet är The Once and Future King, av Th. White. Mark Twain har skrivit en munter anakronistisk roman, En yankee vid kung Arthurs hov, och flera underhållningsförfattare, bland dem Mary Stewart, har tagit motiv ur Arthursagorna. Henry Purcells King Arthur med text av Dryden anses vara den store 1600-talskomponistens förnämsta musikdramatiska verk.
Kung Arthur
Arthur drar ut svärdet. Teckning av Howard Pyle, 1903.
Aruru, babylonisk gudinna, se Gilgamesj.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Armand
Armand, den manliga huvudrollen i Dumas d.y:s pjäs Kameliadamen.
Armida, en trollkvinna i Tassos "Det befriade Jerusalem". Hon är dotter till en saracensk trollkarl, och Satan har utvalt henne att ställa till oreda i den kristna hären. Hon förför hjälten Rinaldo, som frivilligt stannar i hennes förtrollade palats och glömmer sina plikter som riddare tills han omsider räddas av två vänner vid namn Carlo och Ubaldo. Armida följer efter, men hennes förförelsekonster slår slint den här gången, och då bränner hon i vredesmod sitt palats och sätter dessutom ett pris på Rinaldos huvud. Men just som hon tänker ta både hans och sitt eget liv blir de försonade och hon övergår till kristendomen. Om denna dam har Gluck skrivit en allvarlig opera, "Armida" (1777), och Rossini har skapat en halvt komisk sådan, med samma titel (1817). Se också Jerusalem.
Arngrim Bärsärk, en figur i den nordiska sagokretsen om svärdet Tirfng. Han for på vikingatåg till Gårdarike och mötte där kung Svafrlami, som ägde trollsvärdet just då. Detta skar rätt igenom Angrim Bärsärks sköld varpå spetsen trängde vidare ned i jorden, och innan Svafrlami hann rycka upp det igen högg Angrim handen av honom, grep själv Tirfing och dräpte kungen med hans eget vapen. Han tillfångatog därpå hans dotter Eyfura och firade bröllop med henne på Bolmsö. Paret fick tolv söner som alla var bärsärkar. Se Hjalmar.
Arnaldo, S:t, som i Italien uppges vara byggarnas skyddspatron, är svår att identifiera. Det finns en S:t Arnoldos som sägs ha varit en grekisk musikant vid Karl den stores hov; han räknas dock som musikanternas beskyddare. En annan S:t Arnoldus grundade på 1100-talet ett kloster i Schwaben och har åtnjutit lokal dyrkan vid sin grav i Hiltensweiler; det är möjligt att han förstod sig på öl. Vidare existerar S:t Arnaldo Catani, som på 1200-talet var biskop i Padua och dog i fängelse, samt S:t Arno som i livstiden var biskop i Würzburg på 800-talet och stupade i strid mot de hedna slaverna.
Aronnax, forskare, se Nautilus.
Arons stav är en biblisk förnödenhet varmed åtskilliga under sker. Översteprästen Aron är bror till Mose och träder med denne inför Farao, som förtrycker Israels barn. Aron kastar sin stav inför Farao och den förvandlar sig till en stor orm. De egyptiska prästerna gör då det samma med sina stavar, men Arons stav uppslukar dem allihop. Detta mirakel är dock inte tillräckligt för att få Farao att släppa israeliterna, så nästa dag räcker Aron på Guds befallning ut sin stav över Nilen, varvid allt vatten i Egypten förvandlas till blod. Fiskarna dör och dricksvattnet tryter, men Farao ger ändå inte med sig. Då sträcks Arons stav än en gång ut över strömmar och kanaler varvid hela Egypten översvämmas av paddor, som får försvinna igen när Farao tycks vekna, men när de väl är borta förhärdar denne sitt hjärta på nytt. Då slår Aron i stoftet på marken med sin stav varvid hela landet förmörkas av mygg, några dagar senare trollar han fram moln av flugor, han ställer vidare till åskväder och gräshoppsplåga och mörker som varar i tre dagar, men ingenting av allt detta hjälper - Herren nödgas låta allt förstfött i Egypti land dö innan Farao ger med sig, och i denna sista aktion är Arons stav inte med. Däremot skaffar den under ökenvandringen fram vatten ur en klippa, och dessutom grönskar den till skillnad från alla andra israeliska stamhövdingars stavar när så påfodras. Mest verksam är den väl i 2. Mosebok 7-10 kapitel.
Arroy, en förtrollad skog i sagorna om kung Arthur. Ingen riddare kunde rida där utan att spännande och egendomliga saker inträffade.
Art, Heart och Ceart hette kungen av Irlands trenne söner på den lyckliga tid då gatorna var stenlagda med vetebullar, husen vitmenade med kärnmjölk och grisarna sprang omkring med kniv och gaffel i ryggen och grymtade: "Ät mig! Ät mig!" Art var yngst, och honom tyckte kungen bäst om. En dag hördes en himmelsk musik och ingen visste varifrån den kom. Kungen kallade på sina söner och sa att den som kunde ta reda på det skulle få halva kungariket. Bröderna gav sig av, och när de vandrat långt om länge kom de till en grop i marken ur vilken musiken strömmade. Heart och Ceart firade ner Art i gropen och lovade att vänta på hans återkomst, men istället stack de sin väg. Art som hamnat i en lång tunnel började gå mot ett svagt ljus längst bort, där han fann en gammal man. Denne kunde dock inte svara på frågan varifrån musiken kom men föreslog Art att äta och dricka med honom och stanna över natt, så skulle han på morgonen visa vägen till sin far, som kanske visste bättre besked. De båda gjorde sig nu en glad kväll, och på morgonen visades Art vidare till en gammal gammal man. Inte heller denne visste besked men bjöd Art att stanna över natt så skulle han visa vägen till sin far. Så åt de och drack och sov, och i dagbräckningen fortsatte Art sin färd tills han träffade en gammal gammal gammal man. Även denne bjöd honom att stanna, och nästa morgon upplyste han att en förfärlig jätte bevakade utgången ur tunneln varifrån musiken kom. Mer visste han inte, men Art fick en häst att rida på resten av vägen. Tunneln mynnade i den mest förtjusande trädgård, och där satt den allra fagraste flicka och spelade piano. Det var kungen av Greklands dotter, och hon berättade att hon nu spelat för jätten i ett år och en dag och inte kunde sluta förrän någon kom och befriade henne. Knappt hade hon talat ut förrän jätten kom sättandes, men denne var inte upplagd för att göra kål på Art på fläcken uan föreslog att han i tre dagar i sträck skulle gömma sig för Art, och om denne inte lyckades hitta honom skulle jätten flå honom på fläcken och äta upp honom. Om Art mot förmodan uppdagade gömställena var det dennes tur att i tre dagar gömma sig för jätten. Bedrövad återvände Art till hästen som emellertid öppnade munnen och sade åt honom att inte oroa sig utan sticka handen i hästens högra öra, så hittade han en duk som dukade sig själv med diverse läckerheter. Ur hästens vänstra öra skulle han sedan ta fram hö och vatten åt denne. Art gjorde så, åt och drack och sov gott på natten, och på morgonen sa hästen åt honom att jätten gömt sig i ett träd. Mycket riktigt, där satt denne och blev förgrymmad när Art fann honom. Dagen därpå hade han gömt sig i en fotboll och tredje dagen i en ring på prinsessans finger, men med hästens hjälp avslöjar Art dessa utstuderade gömställen. Det var nu ynglingens tur att gömma sig, och återigen fann hästen på råd: första dagen fick han ta plats under ett hårstrå i hästens hårrem, andra dagen i en söm i en av hästskorna och tredje dagen under en av hästens tänder. Vrålande av ilska måste jätten ge upp, och därmed bröts förtrollningen, prinsessan slutade spela, och när hon fick veta att Art var av kungligt blod följde hon honom villigt hem till det irländska hovet där bröloppet ståndade i dagarna tre. Men de förrädiska bröderna blev landsförvisade. Sagan har berättats av Brendan Behan.
d´Artagnan, musketör, se Athos, Porthos och Aramis.
Artemis är en jaktens och kyskhetens gudinna i de grekiska sagorna. På latin kallas hon Diana och är då ett mycket märkvärdigt väsens om ingår i ett slags treenighet med Proserpina och Luna, månen; under hennes hägn står alla platser där tre vägar möts.
I grekiska sagor strövar Artemis omkring i skogarna under månens skiva med sin båge, sina hundar och sin hind, åtföljd av en skara nymfer som alla är undflyende och skygga liksom hon själv. Hon är trots allt inblandad i några små kärlekshistorier; se Endymion och Orion. Se dessutom giganter.
I Efesos dyrkades en asiatisk fruktbarhetsgudinna med många bröst, vilken i Apostlagärningarna identifieras med Artemis alias Diana.
Armida, en trollkvinna i Tassos "Det befriade Jerusalem". Hon är dotter till en saracensk trollkarl, och Satan har utvalt henne att ställa till oreda i den kristna hären. Hon förför hjälten Rinaldo, som frivilligt stannar i hennes förtrollade palats och glömmer sina plikter som riddare tills han omsider räddas av två vänner vid namn Carlo och Ubaldo. Armida följer efter, men hennes förförelsekonster slår slint den här gången, och då bränner hon i vredesmod sitt palats och sätter dessutom ett pris på Rinaldos huvud. Men just som hon tänker ta både hans och sitt eget liv blir de försonade och hon övergår till kristendomen. Om denna dam har Gluck skrivit en allvarlig opera, "Armida" (1777), och Rossini har skapat en halvt komisk sådan, med samma titel (1817). Se också Jerusalem.
Armida förför Rinaldo. Målning av Annibale Caracci (1560-1609).
Mueso Nazionale, Neapel.
Arngrim Bärsärk, en figur i den nordiska sagokretsen om svärdet Tirfng. Han for på vikingatåg till Gårdarike och mötte där kung Svafrlami, som ägde trollsvärdet just då. Detta skar rätt igenom Angrim Bärsärks sköld varpå spetsen trängde vidare ned i jorden, och innan Svafrlami hann rycka upp det igen högg Angrim handen av honom, grep själv Tirfing och dräpte kungen med hans eget vapen. Han tillfångatog därpå hans dotter Eyfura och firade bröllop med henne på Bolmsö. Paret fick tolv söner som alla var bärsärkar. Se Hjalmar.
Arnaldo, S:t, som i Italien uppges vara byggarnas skyddspatron, är svår att identifiera. Det finns en S:t Arnoldos som sägs ha varit en grekisk musikant vid Karl den stores hov; han räknas dock som musikanternas beskyddare. En annan S:t Arnoldus grundade på 1100-talet ett kloster i Schwaben och har åtnjutit lokal dyrkan vid sin grav i Hiltensweiler; det är möjligt att han förstod sig på öl. Vidare existerar S:t Arnaldo Catani, som på 1200-talet var biskop i Padua och dog i fängelse, samt S:t Arno som i livstiden var biskop i Würzburg på 800-talet och stupade i strid mot de hedna slaverna.
Aronnax, forskare, se Nautilus.
Arons stav är en biblisk förnödenhet varmed åtskilliga under sker. Översteprästen Aron är bror till Mose och träder med denne inför Farao, som förtrycker Israels barn. Aron kastar sin stav inför Farao och den förvandlar sig till en stor orm. De egyptiska prästerna gör då det samma med sina stavar, men Arons stav uppslukar dem allihop. Detta mirakel är dock inte tillräckligt för att få Farao att släppa israeliterna, så nästa dag räcker Aron på Guds befallning ut sin stav över Nilen, varvid allt vatten i Egypten förvandlas till blod. Fiskarna dör och dricksvattnet tryter, men Farao ger ändå inte med sig. Då sträcks Arons stav än en gång ut över strömmar och kanaler varvid hela Egypten översvämmas av paddor, som får försvinna igen när Farao tycks vekna, men när de väl är borta förhärdar denne sitt hjärta på nytt. Då slår Aron i stoftet på marken med sin stav varvid hela landet förmörkas av mygg, några dagar senare trollar han fram moln av flugor, han ställer vidare till åskväder och gräshoppsplåga och mörker som varar i tre dagar, men ingenting av allt detta hjälper - Herren nödgas låta allt förstfött i Egypti land dö innan Farao ger med sig, och i denna sista aktion är Arons stav inte med. Däremot skaffar den under ökenvandringen fram vatten ur en klippa, och dessutom grönskar den till skillnad från alla andra israeliska stamhövdingars stavar när så påfodras. Mest verksam är den väl i 2. Mosebok 7-10 kapitel.
Arroy, en förtrollad skog i sagorna om kung Arthur. Ingen riddare kunde rida där utan att spännande och egendomliga saker inträffade.
Art, Heart och Ceart hette kungen av Irlands trenne söner på den lyckliga tid då gatorna var stenlagda med vetebullar, husen vitmenade med kärnmjölk och grisarna sprang omkring med kniv och gaffel i ryggen och grymtade: "Ät mig! Ät mig!" Art var yngst, och honom tyckte kungen bäst om. En dag hördes en himmelsk musik och ingen visste varifrån den kom. Kungen kallade på sina söner och sa att den som kunde ta reda på det skulle få halva kungariket. Bröderna gav sig av, och när de vandrat långt om länge kom de till en grop i marken ur vilken musiken strömmade. Heart och Ceart firade ner Art i gropen och lovade att vänta på hans återkomst, men istället stack de sin väg. Art som hamnat i en lång tunnel började gå mot ett svagt ljus längst bort, där han fann en gammal man. Denne kunde dock inte svara på frågan varifrån musiken kom men föreslog Art att äta och dricka med honom och stanna över natt, så skulle han på morgonen visa vägen till sin far, som kanske visste bättre besked. De båda gjorde sig nu en glad kväll, och på morgonen visades Art vidare till en gammal gammal man. Inte heller denne visste besked men bjöd Art att stanna över natt så skulle han visa vägen till sin far. Så åt de och drack och sov, och i dagbräckningen fortsatte Art sin färd tills han träffade en gammal gammal gammal man. Även denne bjöd honom att stanna, och nästa morgon upplyste han att en förfärlig jätte bevakade utgången ur tunneln varifrån musiken kom. Mer visste han inte, men Art fick en häst att rida på resten av vägen. Tunneln mynnade i den mest förtjusande trädgård, och där satt den allra fagraste flicka och spelade piano. Det var kungen av Greklands dotter, och hon berättade att hon nu spelat för jätten i ett år och en dag och inte kunde sluta förrän någon kom och befriade henne. Knappt hade hon talat ut förrän jätten kom sättandes, men denne var inte upplagd för att göra kål på Art på fläcken uan föreslog att han i tre dagar i sträck skulle gömma sig för Art, och om denne inte lyckades hitta honom skulle jätten flå honom på fläcken och äta upp honom. Om Art mot förmodan uppdagade gömställena var det dennes tur att i tre dagar gömma sig för jätten. Bedrövad återvände Art till hästen som emellertid öppnade munnen och sade åt honom att inte oroa sig utan sticka handen i hästens högra öra, så hittade han en duk som dukade sig själv med diverse läckerheter. Ur hästens vänstra öra skulle han sedan ta fram hö och vatten åt denne. Art gjorde så, åt och drack och sov gott på natten, och på morgonen sa hästen åt honom att jätten gömt sig i ett träd. Mycket riktigt, där satt denne och blev förgrymmad när Art fann honom. Dagen därpå hade han gömt sig i en fotboll och tredje dagen i en ring på prinsessans finger, men med hästens hjälp avslöjar Art dessa utstuderade gömställen. Det var nu ynglingens tur att gömma sig, och återigen fann hästen på råd: första dagen fick han ta plats under ett hårstrå i hästens hårrem, andra dagen i en söm i en av hästskorna och tredje dagen under en av hästens tänder. Vrålande av ilska måste jätten ge upp, och därmed bröts förtrollningen, prinsessan slutade spela, och när hon fick veta att Art var av kungligt blod följde hon honom villigt hem till det irländska hovet där bröloppet ståndade i dagarna tre. Men de förrädiska bröderna blev landsförvisade. Sagan har berättats av Brendan Behan.
d´Artagnan, musketör, se Athos, Porthos och Aramis.
Tiziano: Diana (Artemis), c:a 1559.
National Gallery, London.
Artemis är en jaktens och kyskhetens gudinna i de grekiska sagorna. På latin kallas hon Diana och är då ett mycket märkvärdigt väsens om ingår i ett slags treenighet med Proserpina och Luna, månen; under hennes hägn står alla platser där tre vägar möts.
I grekiska sagor strövar Artemis omkring i skogarna under månens skiva med sin båge, sina hundar och sin hind, åtföljd av en skara nymfer som alla är undflyende och skygga liksom hon själv. Hon är trots allt inblandad i några små kärlekshistorier; se Endymion och Orion. Se dessutom giganter.
I Efesos dyrkades en asiatisk fruktbarhetsgudinna med många bröst, vilken i Apostlagärningarna identifieras med Artemis alias Diana.
Artemis.
Målning av någon ur Fontainebleauskolan,
troligen Luca Penni. Ca 1550.
Louvre, Paris.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Jag tycker om att skratta
Litet blad av hirs
Jag tycker om att skratta
Med var och en som jag råkar
Jag tycker om att skratta och leka
Att ta honom vid handen
och dra honom i örat
Att gå med honom på krogen
Och dricka för många dukater
Tills jag blir trött på vin
Och min mage är full.
- Zigenarsång från Rumänien
Jag tycker om att skratta
Med var och en som jag råkar
Jag tycker om att skratta och leka
Att ta honom vid handen
och dra honom i örat
Att gå med honom på krogen
Och dricka för många dukater
Tills jag blir trött på vin
Och min mage är full.
- Zigenarsång från Rumänien
Krusmyntan
Litet blad på vit ved
Ack, farbror, lille farbror
Må den gode guden göra
Att regnet kommer
Så att rosen växer
Så ock krusmyntan
Så att flickorna
Kan plocka dem
Och sätta dem i krus
Och alla kan komma
Och beundra dem
- Zigenarsång från Rumänien
Ack, farbror, lille farbror
Må den gode guden göra
Att regnet kommer
Så att rosen växer
Så ock krusmyntan
Så att flickorna
Kan plocka dem
Och sätta dem i krus
Och alla kan komma
Och beundra dem
- Zigenarsång från Rumänien
måndag 15 juni 2015
Ruzlekin, the Seed of Burning Tears
No injustice, small or large, can escape the notice of the Guardian of this Seed. Ruzlekin is the Seed of just rage, and the rage of the Guardian is truly awesome. Some of the Phuri Dae claim Daenna gave this Seed to her brother, Sarrath, who then spent many years searching out and destroying those who would create sickness in Gaia, the Earth.
This Seed would cause much havoc in the hands of a gaje, as the rage would be too powerful for her to bear. Soon the gaje would perceive justice at whatever was best for her, and she would become homicidally furious at anyone who stood in the way of her goals.
-Teeuwynn
This Seed would cause much havoc in the hands of a gaje, as the rage would be too powerful for her to bear. Soon the gaje would perceive justice at whatever was best for her, and she would become homicidally furious at anyone who stood in the way of her goals.
-Teeuwynn
På vilka vägar
Ack vad har jag gjort?
Jag har lurat mig själv
När jag skulle ge mig av
Dog märren under mig.
Och alla zigenarna skrattade åt mig
Också kvinnorna och barnen skrattade åt mig.
Vad skall jag nu göra
På vilka vägar skall jag nu ge mig ut.
- Zigenarsång från Rumänien
Jag har lurat mig själv
När jag skulle ge mig av
Dog märren under mig.
Och alla zigenarna skrattade åt mig
Också kvinnorna och barnen skrattade åt mig.
Vad skall jag nu göra
På vilka vägar skall jag nu ge mig ut.
- Zigenarsång från Rumänien
Tvätta mina öron
Lilla blad på vit gren,
Du, Dumitru, du min pojke
Du är smutsig
Har du ingen som kan tvätta dig?
Kom, kom och tag mig
Så skall jag tvätta dig
Dina öron tvättar jag
Jag skall göra dig vackrare
För du är svart som träkol
Syster tag mig, tag mig till dig
Tvätta mina öron som om de var dina
Jag kommer, Jag kommer min syster
- Zigenarsång från Rumänien
Du, Dumitru, du min pojke
Du är smutsig
Har du ingen som kan tvätta dig?
Kom, kom och tag mig
Så skall jag tvätta dig
Dina öron tvättar jag
Jag skall göra dig vackrare
För du är svart som träkol
Syster tag mig, tag mig till dig
Tvätta mina öron som om de var dina
Jag kommer, Jag kommer min syster
- Zigenarsång från Rumänien
Araf, Arlecchino
Araf, ett slags förgård mellan paradiset och Gehenna för dem som varken förtjänar det ena eller det andra. Hit kommer, enligt koranen, dårar och spädbarn.
Arafat heter ett berg nära Mekka, och en mohammedansk legend upplyser att där fick Adam träffa Eva efter några hundra års skilsmässa. Efter syndafallet förvisades nämligen Adam till Ceylon, men dit fick Eva tydligen inte följa med. Därifrån hämtades han en vacker dag av ängeln Gabriel till berget Arafat, där Eva kom honom till mötes och blev med barn för första gången. De hade naturligtvis aldrig legat med varandra i paradiset.
Aramis, musketör, se Athos, Porthos och Aramis.
Ararat, se Noa. I Biblen är Ararat alltid namn på ett land och inte på ett enstaka berg. Detta gäller även syndaflodsberättelsen, som säger att arken stannar på Ararats berg, varmed menas bergen i landet Ararat. Detta har eftervärlden sällan förstått, med resultatet att berättelsen blivit bättre och mera spännande.
Arcas, Björnvaktaren, se Arkas.
Archytas från Taras, en grekisk matematiker som är fullt historisk. Om honom förtäljs att han förfärdigade en träduva som verkligen kunde flyga.
Arcites, en riddare, se Palamon och Arcites.
Arcturus, en stjärna vars grekiska namn betyder Björnvaktare. Stjärnbilden som den tillhör heter på lärt språk Bootes vilket betyder Oxdrivaren. Beträffande björnen i sammanhanget, se Arkas.
Arden, irländsk hjälte, se Deirdre.
Ares, krigsguden i grekisk mytologi, se Mars. Se även Alektryon.
Arethusa, en av hesperiderna. Hon har också gett namn åt en källa i Syrakusa, se Alfeus. En bild av Arethusa omgiven av delfiner kännetecknar antika mynt från Syrakusa.
Argante, muslimsk krigare, se Jerusalem.
Argbiggan, det normala arbetsnamnet på Shakespeares komedi "Så tuktas en argbigga". Se Petruchio.
Arge, en hyperboreisk flicka, se Hekaerge.
Arges, se cykloper.
argonauter, deltagare i en grekisk långresa vars huvudsakliga ändamål var att från Kolchos vid Svarta havet hämta en speciell dyrgrip - se gyllene skinnet - men som tycks ha sträckt sig vida längre. Skeppet Argo som har gett namn åt expeditionen var ett underbart fartyg med femtio åror och i stäven ett stycke av den heliga eken i Dodona, Zeus orakel, som kunde förutsäga framtida händelser med sitt sus. Skeppets ägare var lason - se Medea. Skeppet Argo är nu en stjärnbild och så är även åskilliga medlemmar av dess besättning. Denna omfattade nämligen ett femtiotal av antikens mest berömda sagohjältar: Lynkeus, som var lots, Herakles, Peleus, Amfion, Admetos, Asklepios, Castor och Pollux, Echion, Theseus, Autolykos och ytterligare ett par tjog. Argonauterna hälsade på den vise kentauren Chiron vid berget Pelion, befriade den thrakiske konung Phineus från harpyorna, ordnade nativiteten på ön Lemnos vars alla kvinnor hade tagit livet av sina män, fångade fasaner vid floden Fasis, som var urhemmet för dessa fåglar, och uträttade naturligtvis även sitt egentliga ärende. Färden tycks emellertid även ha gått uppför Donau och genom nu okänd passage ha fortsatt till Kelternas land kring Po eller kanske genom skyternas land norrut till oceanen.
Argus, en väktare med hundra ögon, se Io. Sedan han sövts och avlivats av Hermes tog Hera hand om alla ögonen och prydde därmed påfågelns stjärt.
Ariadne var dotter till kung Minos på Kreta, förälskade sig i athenaren Theseus, hjälpte denne att finna vägen ut ur sin fars labyrint genom att lägga ut en ledtråd från ett garnnystan och flydde sedan med honom men övergavs och lämnades sovande kvar på ön Naxos.
Episoden med Ariadne på Naxos har livligt intresserat skalder och målare i senare sekler. Det finns en mängd varierande historier om orsaken till Theseus´ förräderi och om Ariadnes vidare öden. Enligt en saga, som väl dock är i vackraste laget, skulle Dionysos ha uppenbarat sig för Theseus i en dröm och befallt honom att handla som han gjorde; sedan Ariadne blivit ensam på ön begav sig guden dit, tog henne i sina armar och bar henne upp till Olympen, och enligt Hesiodos tronar hon mycket riktigt som hans gemål däruppe. En annan historia säger att Ariadne förtvivlad tog sitt eget liv när hon vaknade och fann sig övergiven. Plutarchos har en berättelse om att hon blev funnen av en Bachuspräst som hette Onarus och som gifte sig med henne; hon fick många barn med denne och levde länge i all välmåga.
Ariel, en luftande i "Stormen" av Shakespeare, se Prospero.
Aries, Väduren, en stjärnbild vars namn har att göra med sagan om Fryxos och det gyllene skinnet.
Arilds kapell, se Arvid.
arimasper, ett sällsamt forntida folk i Skytien. Herodotos berättar att de hade ett enda öga mitt i pannan och ständigt låg i strid med de närboende griparna.
Arion, en grekisk sångare som vistades länge i Italien och förvärade stor rikedom på sin konst, varefter han återvände till sitt hemland ombord på ett korinthiskt skepp. Sjömännen beslöt att mörda honom för att komma åt hans skatter. När Arion begrep vad de tissalde om anhöll han att få ta farväl av livet i toner, något som strax beviljades. Han iförde sig då hela sin sångarskrud och sjöng en stor aria till cittra, varefter han huvudstupa hoppade överbord. En mängd delfiner hade samlats omrking skeppet, lockade av hans underbara sång, och en av dessa tog honom på ryggen och simmade raka vägen till Korinth, där Arion sattes i land oskadd. Där skyndade han sig att anmäla det inträffade för stadens styreseman som hette Periander, och när skeppet strax därpå löpte in i hamnen tog denne genast sjömännen i förhör och konfronterade dem slutligen med Arion. Häpna bekände de.
Aristaios var son till guden Apollon och är inblandad i sagan om Orfeus och Eurydike. Han greps av åtrå till den sistnämnda och försökte ta fast henne, och när hon flydde råkade hon trampa på en orm i gräset, blev biten och dog. Gudarna straffade Aristaios genom att döda alla hans bin; han hade nämnligen uppfunnit biskötseln och ägnade stort intresse åt denna konst. Han gjorde allt för att få till stånd ett nytt bisamhälle, och efter många mödor lyckades han få tag i den ständigt föränderliga gudomligheten Proteus, som rådde honom att försöka blidka Eurydikes maner genom att offra fyra tjurar och fyra kvigor på hennes grav. Aristaios gjorde så, och inom kort framsprang stora svärmar av bin ur offerdjurens ruttnande kroppar.
Aristides, konservativ athensk politiker, var så rättrådig att han enligt vissa källor aldrig betalade en skuld utan att förvissa sig om att fordringsägaren skulle göra gott bruk för pengarna.
Aristoteles, grekisk filosof, figurerar i den medeltida saga som säger att han en gång förebrådde Alexander den store att denne huvudlöst hade förälskat sig i en vacker flicka vid namn Phyllis och för henne glömde allt. Alexander lovade att bättra sig, men han kunde inte glömma den sköna utan begav sig till henne igen och berättade om den moralkaka han fått. Då kom den skälmska flickan på en idé. Hon sade åt Alexander att nästa morgon från sitt fönster titta ut i trädgården. Själv begav hon sig dit, vackert och lätt klädd, och började binda en blomsterkrans och sjunga. Den gamle peripatetikern upptändes strax av åtrå, så att hon till och med lyckades förmå honom att ställa sig på alla fyra och rida på hans rygg, tills han fick höra ett skratt från Alexander, som hade hjärtans roligt åt moralpredikantens dilemma. Men Aristoteles fann sig och påpekade hur rätt han gjort i att varna Alexander. Om han själv, en torr gubbe, kunde bli så upptänd av Eros, hur skulle det då inte gå med en ung man i sin bästa ålder som kungen själv? Alexander gick dock aldrig mer höra ett ord av klander från sin gamle lärare.
Även den historiske Aristoteles har något med sagor att göra. Han upplyser nämligen att drakarna känner till att salladssaft förhindrar den trötthet och det illamående som om vårarna plägar ansätta dem.
Arkadien, lantligt grekiskt landskap, den ideala bakgrunden för alla herdekväden. Uttrycket "Även jag har varit i Arkadien" lär härröra från den franske 1600-talsmålaren Nicolas Poussin, som satte dessa ord på en gravsten i en pastoral landskapsmålning. Han skrev dem på latin: Et in Arcadia ego.
Arkas, en son till Zeus med en jordisk flicka som hette Kallisto. Den svartsjuka gudinnan Hera förvandlade denna till en björninna, men Arkas växte tydligen upp i mänsklig gestalt, och en dag när han gick på jakt mötte han sin mor i skogen och skulle ha dödat henne om inte Zeus i sista ögonblicket hade ryckt upp dem båda till himlen och förvandlat dem till stjärnbilderna Stora Björn och Björnvaktaren.
Arlecchino, se Harlekin. Se också Colombina.
Arafat heter ett berg nära Mekka, och en mohammedansk legend upplyser att där fick Adam träffa Eva efter några hundra års skilsmässa. Efter syndafallet förvisades nämligen Adam till Ceylon, men dit fick Eva tydligen inte följa med. Därifrån hämtades han en vacker dag av ängeln Gabriel till berget Arafat, där Eva kom honom till mötes och blev med barn för första gången. De hade naturligtvis aldrig legat med varandra i paradiset.
Aramis, musketör, se Athos, Porthos och Aramis.
Ararat, se Noa. I Biblen är Ararat alltid namn på ett land och inte på ett enstaka berg. Detta gäller även syndaflodsberättelsen, som säger att arken stannar på Ararats berg, varmed menas bergen i landet Ararat. Detta har eftervärlden sällan förstått, med resultatet att berättelsen blivit bättre och mera spännande.
Arcas, Björnvaktaren, se Arkas.
Archytas från Taras, en grekisk matematiker som är fullt historisk. Om honom förtäljs att han förfärdigade en träduva som verkligen kunde flyga.
Arcites, en riddare, se Palamon och Arcites.
Arcturus, en stjärna vars grekiska namn betyder Björnvaktare. Stjärnbilden som den tillhör heter på lärt språk Bootes vilket betyder Oxdrivaren. Beträffande björnen i sammanhanget, se Arkas.
Arden, irländsk hjälte, se Deirdre.
Ares, krigsguden i grekisk mytologi, se Mars. Se även Alektryon.
Arethusa, en av hesperiderna. Hon har också gett namn åt en källa i Syrakusa, se Alfeus. En bild av Arethusa omgiven av delfiner kännetecknar antika mynt från Syrakusa.
Argante, muslimsk krigare, se Jerusalem.
Argbiggan, det normala arbetsnamnet på Shakespeares komedi "Så tuktas en argbigga". Se Petruchio.
Arge, en hyperboreisk flicka, se Hekaerge.
Arges, se cykloper.
argonauter, deltagare i en grekisk långresa vars huvudsakliga ändamål var att från Kolchos vid Svarta havet hämta en speciell dyrgrip - se gyllene skinnet - men som tycks ha sträckt sig vida längre. Skeppet Argo som har gett namn åt expeditionen var ett underbart fartyg med femtio åror och i stäven ett stycke av den heliga eken i Dodona, Zeus orakel, som kunde förutsäga framtida händelser med sitt sus. Skeppets ägare var lason - se Medea. Skeppet Argo är nu en stjärnbild och så är även åskilliga medlemmar av dess besättning. Denna omfattade nämligen ett femtiotal av antikens mest berömda sagohjältar: Lynkeus, som var lots, Herakles, Peleus, Amfion, Admetos, Asklepios, Castor och Pollux, Echion, Theseus, Autolykos och ytterligare ett par tjog. Argonauterna hälsade på den vise kentauren Chiron vid berget Pelion, befriade den thrakiske konung Phineus från harpyorna, ordnade nativiteten på ön Lemnos vars alla kvinnor hade tagit livet av sina män, fångade fasaner vid floden Fasis, som var urhemmet för dessa fåglar, och uträttade naturligtvis även sitt egentliga ärende. Färden tycks emellertid även ha gått uppför Donau och genom nu okänd passage ha fortsatt till Kelternas land kring Po eller kanske genom skyternas land norrut till oceanen.
Loreno Costa: Argonauterna. Omkring 1500.
Museo Civico, Padava.
Ariadne var dotter till kung Minos på Kreta, förälskade sig i athenaren Theseus, hjälpte denne att finna vägen ut ur sin fars labyrint genom att lägga ut en ledtråd från ett garnnystan och flydde sedan med honom men övergavs och lämnades sovande kvar på ön Naxos.
Episoden med Ariadne på Naxos har livligt intresserat skalder och målare i senare sekler. Det finns en mängd varierande historier om orsaken till Theseus´ förräderi och om Ariadnes vidare öden. Enligt en saga, som väl dock är i vackraste laget, skulle Dionysos ha uppenbarat sig för Theseus i en dröm och befallt honom att handla som han gjorde; sedan Ariadne blivit ensam på ön begav sig guden dit, tog henne i sina armar och bar henne upp till Olympen, och enligt Hesiodos tronar hon mycket riktigt som hans gemål däruppe. En annan historia säger att Ariadne förtvivlad tog sitt eget liv när hon vaknade och fann sig övergiven. Plutarchos har en berättelse om att hon blev funnen av en Bachuspräst som hette Onarus och som gifte sig med henne; hon fick många barn med denne och levde länge i all välmåga.
Ariadne ger nystanet åt Theseus.
Antik mosaik, nu i Kunsthistorisches Museum, Wien.
Ariel, en luftande i "Stormen" av Shakespeare, se Prospero.
Aries, Väduren, en stjärnbild vars namn har att göra med sagan om Fryxos och det gyllene skinnet.
Arilds kapell, se Arvid.
arimasper, ett sällsamt forntida folk i Skytien. Herodotos berättar att de hade ett enda öga mitt i pannan och ständigt låg i strid med de närboende griparna.
Arion, en grekisk sångare som vistades länge i Italien och förvärade stor rikedom på sin konst, varefter han återvände till sitt hemland ombord på ett korinthiskt skepp. Sjömännen beslöt att mörda honom för att komma åt hans skatter. När Arion begrep vad de tissalde om anhöll han att få ta farväl av livet i toner, något som strax beviljades. Han iförde sig då hela sin sångarskrud och sjöng en stor aria till cittra, varefter han huvudstupa hoppade överbord. En mängd delfiner hade samlats omrking skeppet, lockade av hans underbara sång, och en av dessa tog honom på ryggen och simmade raka vägen till Korinth, där Arion sattes i land oskadd. Där skyndade han sig att anmäla det inträffade för stadens styreseman som hette Periander, och när skeppet strax därpå löpte in i hamnen tog denne genast sjömännen i förhör och konfronterade dem slutligen med Arion. Häpna bekände de.
Aristaios var son till guden Apollon och är inblandad i sagan om Orfeus och Eurydike. Han greps av åtrå till den sistnämnda och försökte ta fast henne, och när hon flydde råkade hon trampa på en orm i gräset, blev biten och dog. Gudarna straffade Aristaios genom att döda alla hans bin; han hade nämnligen uppfunnit biskötseln och ägnade stort intresse åt denna konst. Han gjorde allt för att få till stånd ett nytt bisamhälle, och efter många mödor lyckades han få tag i den ständigt föränderliga gudomligheten Proteus, som rådde honom att försöka blidka Eurydikes maner genom att offra fyra tjurar och fyra kvigor på hennes grav. Aristaios gjorde så, och inom kort framsprang stora svärmar av bin ur offerdjurens ruttnande kroppar.
Aristides, konservativ athensk politiker, var så rättrådig att han enligt vissa källor aldrig betalade en skuld utan att förvissa sig om att fordringsägaren skulle göra gott bruk för pengarna.
Aristoteles, grekisk filosof, figurerar i den medeltida saga som säger att han en gång förebrådde Alexander den store att denne huvudlöst hade förälskat sig i en vacker flicka vid namn Phyllis och för henne glömde allt. Alexander lovade att bättra sig, men han kunde inte glömma den sköna utan begav sig till henne igen och berättade om den moralkaka han fått. Då kom den skälmska flickan på en idé. Hon sade åt Alexander att nästa morgon från sitt fönster titta ut i trädgården. Själv begav hon sig dit, vackert och lätt klädd, och började binda en blomsterkrans och sjunga. Den gamle peripatetikern upptändes strax av åtrå, så att hon till och med lyckades förmå honom att ställa sig på alla fyra och rida på hans rygg, tills han fick höra ett skratt från Alexander, som hade hjärtans roligt åt moralpredikantens dilemma. Men Aristoteles fann sig och påpekade hur rätt han gjort i att varna Alexander. Om han själv, en torr gubbe, kunde bli så upptänd av Eros, hur skulle det då inte gå med en ung man i sin bästa ålder som kungen själv? Alexander gick dock aldrig mer höra ett ord av klander från sin gamle lärare.
Även den historiske Aristoteles har något med sagor att göra. Han upplyser nämligen att drakarna känner till att salladssaft förhindrar den trötthet och det illamående som om vårarna plägar ansätta dem.
Arkadien, lantligt grekiskt landskap, den ideala bakgrunden för alla herdekväden. Uttrycket "Även jag har varit i Arkadien" lär härröra från den franske 1600-talsmålaren Nicolas Poussin, som satte dessa ord på en gravsten i en pastoral landskapsmålning. Han skrev dem på latin: Et in Arcadia ego.
Nicolas Poussin: Herdarna i Arkadien.
Louvre, Paris.
Arkas, en son till Zeus med en jordisk flicka som hette Kallisto. Den svartsjuka gudinnan Hera förvandlade denna till en björninna, men Arkas växte tydligen upp i mänsklig gestalt, och en dag när han gick på jakt mötte han sin mor i skogen och skulle ha dödat henne om inte Zeus i sista ögonblicket hade ryckt upp dem båda till himlen och förvandlat dem till stjärnbilderna Stora Björn och Björnvaktaren.
Arlecchino, se Harlekin. Se också Colombina.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
apokalyps, Arachne
apokalyps, uppenbarelseskrift, profetisk framställning av de yttersta tingen. Vanligen avses den bibliska bok som på svenska heter Johannes uppenbarelse. Den uppmålar en rad grandiosa tavlor med kosmiska djur, basunstötande änglar, brinnande världar och annat stort och märkvärdigt som har fängslat många religiösa förkunnare och ateister med mystisk läggning.
Apollon, ljuset, klarhetens och sångens gud i grekisk mytologi, son till Zeus och en gudinna som hette Leto. Om Apollon handlar en invecklad väv av sagor som bland annat skildrar hans kärleksäventyr, vilka tycks ha varit otaliga. En prinsessa som hette Leucothoë blev levande begravd av sin grymme fader för en förbindelse med honom, men genom att stänka nektar på hennes grav återupväckte han henne till livet i gestalt av ett doftande blommande träd. Ett liknande öde vederfors flodnymfen Dafne som förföljdes av Apollon och undgick hans närmanden genom att låta sig förvandlas till ett lagerträd; han fick då nöja sig med att bekransa sig med dess löv, som alltsedan dess är helgade åt honom i hans namn också åt sena tiders filosofie doktorer. Lyckligare var Apollon i sin kärlek till en viss Clymene; med henne fick han sonen Faeton. Söner har Apollon också med den vältaliga musan Kalliope - se Orfeus - och med den jordiska prinsessan Coronis - se Asklepios. Andra föremål för Apollons böjelser heter Acantha och Hyacinthus. Se också Achilles, Admetos, Akakallis, Midas samt Oraklet i Delfi, som var Apollons särskilda språkrör. Han tronade icke sällan på berget Parnassos där ovanför i kretsen på de nio muserna.
Den grekiske Apollon ställde vissa fromhetskrav på sina dyrkare. Det hände en dag att en förmögen person bragte honom ett offer av hundra oxar med förgyllda horn, varvid Apollon genom sin prästinna lät honom veta att en fattig man som med tre fingrar hade offrat lite mjöl ur sin säck hade hemburit honom ett behagligare offer. Då den fattige fick höra detta störtade han fram och tömde hela mjölsäcken på altaret. Guden lät då meddela att han nu hade gjort sig lika förhatlig som han nyss varit välsedd av denne, vilken avskydde skryt och förhävelse.
Apollonia, skyddshelgon för tandläkare och deras lidande patiener. Hon var en gammal kristen dam som fick tänderna utslagna av den hedniska pöbeln i Alexandria, vilket lär ha hänt på 200-talet.
Apollonius från Tyana, en antik mystiker och undergörare. Tyana var en liten stad i Kappadokien, och där blev Apollonius vid sexton års ålder en beslutsam anhängare av Pythagoras´ åsikter om vin, kvinnor och alla slags värdsliga lustar, gav bort sina pengar, lät håret växa efter behag, gick alltid barfota och tog sin boning i Asklepios´ tempel där han satt och molteg i fem år och botade sjuka genom sin blotta existens. Sedan gav han sig ut på resor och kom till Aspendos där det var ont om mat och det därför blev uppror. Folk stod just i bregrepp att ta livet av stadens styresman när Apollonius gjorde entré och lugnade sinnena utan att ens öppna munnen. Omsider slog han sig ner i Efesos, där han en vacker dag höll en föreläsning för folket men plötsligt avbröt sin framställning och skrek: "Hugg ner tyrannen! Hugg ner tyrannen! Hugg ner tyrannen! Se, han är sårad! Han faller!" Han upplyste därpå sina åhörare om att kejsar Domitianus just i detta ögonblicket hade blivit mördad i Rom, vilket vid senare kontroll visade sig vara riktigt.
Apollonius från Tyana var en av den unga kristendomens allvarligaste konkurrenter. Hans hängivne lärjunge Damis från Nineve såg honom plötsligt försvinna och gick i god för att han hade lämnat det jordiska på detta övernaturliga sätt. Många av de styrande hade stor vördnad för Apollonius från Tyana; dit hörde Kejsarinnan Julia Domna, som såg till att hans biografi blev skriven av en viss Filostratos, vars verk finns i behåll än i dag. Den barske kejsar Aurelianus mötte en gång motstånd vid Tyana och beslöt att låta storma staden; han höll tal till sina soldater, sade att inte en hund skulle få överleva därinne och lovade dem plundring och rov efter behag. Efteråt fick han emellertid påhälsning av en religiös person som varande honom för att förstöra Apollonius födelseort, och kejsaren fann det klokast att följa detta råd. Till de missnöjda soldaterna, som eter stormningen erinrade honom om hans förhastade löfte, yttrade han: "Nåväl, döda alla hundar!" Se även lamia.
apostlar avbildas i konsten med individuella attribut. Petrus är försedd med nycklar och Johannes med en kalk, men annars är det mest frågan om föremål som har saband med deras martyrium eller i några fall deras yrke. Andreas utmärks sålunda av ett X-formigt kors, Filippos av en korsstav, Bartholomeus av en kniv samt sin egen avflådda hud, Thomas av en lans eller ibland en vinkelhake, Matteus bär en bila, Jakob en pilgrimshatt och en stav, Jakob den yngre en klubba eller en tygvalkarstång, Judas Taddeus en knölpåk eller en hillebard, Simon en såg, Mattias - som fick ersätta Judas Iskariot - en yxa och Paulus ett svärd.
Apsyrtos, Medeas lillebror som hon mördade.
Apuleius, se Gyllene åsnan och Psyche.
Aquarius, se Deukalion.
Aquilion, S:t, som vid sidan av S:t Kristofer räknas som bärarnas och stadsbudens skyddspatron i Italien, är möjligen identiskt med en tyskfödd S:t Aqulinius som kätterska arianer lär ha skurit halsen av i Milano på 400-talet. Det finns emellertid även andra helgon med detta namn. Ett av dem sägs ha varit biskop i Köln redan på 200-talet och blev då i tillälle att begrava S:ta Ursula och hennes elva tusen jungfrur, vilket bör ha kunnat kvalificera honom för att bli skyddshelgon åt bärarna.
Aquilo, nordanvinden i antik mytologi. Han är rimligen släkt med Boreas, nordostvinden.
Arachne, en mytisk kvinna som levde i staden Kolofon i Mindre Asien och var så skicklig i vävnad att hon vågade utmana Pallas Athene till tävlan i denna konst. Hon vävde en serie underbara bilder av Zeus kärleksäventyr, men gudinnan var ännu duktigare i att textilt utbrodera dessa ämnen, och när Arachne såg sig slagen hängde hon sig i förtvivlan i sin egen tråd och förvandlades till en spindel.
Apokalypsens fyra ryttare, träsnitt av Albrecht Dürer 1498.
Bilden illustrerar början av sjätte kapitlet i Johannes Uppenbarelse, där fyra insegel bryts varvid skrämmande ryttare stormar fram över mänskligheten.
Den grekiske Apollon ställde vissa fromhetskrav på sina dyrkare. Det hände en dag att en förmögen person bragte honom ett offer av hundra oxar med förgyllda horn, varvid Apollon genom sin prästinna lät honom veta att en fattig man som med tre fingrar hade offrat lite mjöl ur sin säck hade hemburit honom ett behagligare offer. Då den fattige fick höra detta störtade han fram och tömde hela mjölsäcken på altaret. Guden lät då meddela att han nu hade gjort sig lika förhatlig som han nyss varit välsedd av denne, vilken avskydde skryt och förhävelse.
"Apollo Sauroctonus" kallas denna Apollonstaty, funnen i Rom 1777.
Ytterst återgår den i ett grekiskt original av Praxitles.
Apollonia, skyddshelgon för tandläkare och deras lidande patiener. Hon var en gammal kristen dam som fick tänderna utslagna av den hedniska pöbeln i Alexandria, vilket lär ha hänt på 200-talet.
Apollonius från Tyana, en antik mystiker och undergörare. Tyana var en liten stad i Kappadokien, och där blev Apollonius vid sexton års ålder en beslutsam anhängare av Pythagoras´ åsikter om vin, kvinnor och alla slags värdsliga lustar, gav bort sina pengar, lät håret växa efter behag, gick alltid barfota och tog sin boning i Asklepios´ tempel där han satt och molteg i fem år och botade sjuka genom sin blotta existens. Sedan gav han sig ut på resor och kom till Aspendos där det var ont om mat och det därför blev uppror. Folk stod just i bregrepp att ta livet av stadens styresman när Apollonius gjorde entré och lugnade sinnena utan att ens öppna munnen. Omsider slog han sig ner i Efesos, där han en vacker dag höll en föreläsning för folket men plötsligt avbröt sin framställning och skrek: "Hugg ner tyrannen! Hugg ner tyrannen! Hugg ner tyrannen! Se, han är sårad! Han faller!" Han upplyste därpå sina åhörare om att kejsar Domitianus just i detta ögonblicket hade blivit mördad i Rom, vilket vid senare kontroll visade sig vara riktigt.
Apollonius från Tyana var en av den unga kristendomens allvarligaste konkurrenter. Hans hängivne lärjunge Damis från Nineve såg honom plötsligt försvinna och gick i god för att han hade lämnat det jordiska på detta övernaturliga sätt. Många av de styrande hade stor vördnad för Apollonius från Tyana; dit hörde Kejsarinnan Julia Domna, som såg till att hans biografi blev skriven av en viss Filostratos, vars verk finns i behåll än i dag. Den barske kejsar Aurelianus mötte en gång motstånd vid Tyana och beslöt att låta storma staden; han höll tal till sina soldater, sade att inte en hund skulle få överleva därinne och lovade dem plundring och rov efter behag. Efteråt fick han emellertid påhälsning av en religiös person som varande honom för att förstöra Apollonius födelseort, och kejsaren fann det klokast att följa detta råd. Till de missnöjda soldaterna, som eter stormningen erinrade honom om hans förhastade löfte, yttrade han: "Nåväl, döda alla hundar!" Se även lamia.
Apollonius från Tyana enligt ett kopparstick av Jacques Boissard i en 1500-talsbok om magi och spådom.
apostlar avbildas i konsten med individuella attribut. Petrus är försedd med nycklar och Johannes med en kalk, men annars är det mest frågan om föremål som har saband med deras martyrium eller i några fall deras yrke. Andreas utmärks sålunda av ett X-formigt kors, Filippos av en korsstav, Bartholomeus av en kniv samt sin egen avflådda hud, Thomas av en lans eller ibland en vinkelhake, Matteus bär en bila, Jakob en pilgrimshatt och en stav, Jakob den yngre en klubba eller en tygvalkarstång, Judas Taddeus en knölpåk eller en hillebard, Simon en såg, Mattias - som fick ersätta Judas Iskariot - en yxa och Paulus ett svärd.
Apsyrtos, Medeas lillebror som hon mördade.
Apuleius, se Gyllene åsnan och Psyche.
Aquarius, se Deukalion.
Aquilion, S:t, som vid sidan av S:t Kristofer räknas som bärarnas och stadsbudens skyddspatron i Italien, är möjligen identiskt med en tyskfödd S:t Aqulinius som kätterska arianer lär ha skurit halsen av i Milano på 400-talet. Det finns emellertid även andra helgon med detta namn. Ett av dem sägs ha varit biskop i Köln redan på 200-talet och blev då i tillälle att begrava S:ta Ursula och hennes elva tusen jungfrur, vilket bör ha kunnat kvalificera honom för att bli skyddshelgon åt bärarna.
Aquilo, nordanvinden i antik mytologi. Han är rimligen släkt med Boreas, nordostvinden.
Arachne, en mytisk kvinna som levde i staden Kolofon i Mindre Asien och var så skicklig i vävnad att hon vågade utmana Pallas Athene till tävlan i denna konst. Hon vävde en serie underbara bilder av Zeus kärleksäventyr, men gudinnan var ännu duktigare i att textilt utbrodera dessa ämnen, och när Arachne såg sig slagen hängde hon sig i förtvivlan i sin egen tråd och förvandlades till en spindel.
Velázquez: Arachnes ateljé. C:a 1659.Museo del Prado, Madrid.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
söndag 14 juni 2015
Antonius, S:t, Apis
Antonius, S:t, egyptisk eremit som vid unga år gav bort sin ärvda förmögenhet till de fattiga och slog sig ner i en gravkammare där han som den förste kristne munken ägnade sig åt fromma betraktelser. Köttets frestelser och varjehanda ondskans demoner anfäktade honom emellertid där, och då begav han sig i stället ut i öknen och tog sin boning i en uttorkad brunn, i vilken han sedan levde i tjugo år på bröd som firades ner till honom två gånger om året. Omsider lät han sig hissas upp ur detta frivilliga fängelse och möttes då med allmän vördnad, ty han gjorde ideliga tecken och under. Många fromma människor strömmade efter hans föredöme ut i öknen och bildade ett slags eremitkollektiv. Han räknas som allt munkväsens särskilde pionjär och patriark, och hans biografi är skriven av hans nära vän Athanasius, biskop i Alexandria. I konsten figurerar han ofta. Han brukar avbildas med en korsstav, en bok, en ringklocka - som användes när han samlade allmosor - samt en gris, som är sinnebilden av djävulens frestelser. Det finns många bilder av hans kamp mot demoner i olika kostymering, gärna i gestalt av nakna kvinnor.
Han är numera delikatesshandlarnas, korvmakarnas, spritfabrikanternas och rusdrycksförsäljarnas skyddspatron.
Antonius från Padua är ett hjälpsamt helgon som gärna tillrättaskaffar bortslarvade saker. Han är vidare gruvarbetarnas, bagarnas och porslinsfabrikanternas skyddspatron. I livstiden var han franciskan och en stor väckelsepredikant, vars budskap folk dock i det längsta undvek att lyssna till; han predika då i stället för fiskarna vilka lyssnade så mcket uppmärksammare, och detta goda exempel undgick inte att göra verkan bland människorna, som skockades i allt tätare flockar kring den helige Antonius.
Antti Grenklyka, en pojke i en finsk folksaga. Antti föddes i en usel koja där en rik köpman råkat ta in. Under natten hörde denne en röst från loftet som sade att den pojken som höll på att födas skulle komma att ärva honom. För att så inte skulle ske köpte han nästa dag barnet av föräldrarna och satte upp det i ett träd i skogen. En jägare kom förbi, hörde den späda gråten och tog barnet till sitt eget. Åren gick, en dag råkade köpmannen övernatta hos jägaren, och när han fick höra namnet på dennes fosterson fattade han allt. Nästa morgon skrev han ett brev som han gav Antti i uppdrag att lämna i hans gård. I brevet stod att gårdsfolket skulle hänga överbringaren i björken på tunet. Antti gav sig av, dagen var het, han lade sig bredvid landsvägen, och med brevet i handen somnade han. Två djäknar råkade gå förbi, såg brevet och läste det för ros skull. Förfärade över innehållet skrev de ett nytt, där det stod att överbringaren av brevet genast skulle få köpmannens dotter till hustru och gårdvaren Musti skulle hängas i björken på tunet. Köpmannen som kom hem och såg en kropp dingla i björken blev så lagom glad när det visade sig att kroppen var Musti och att Antti blivit hans svärson. För att göra sig av med denne skickade han honom på det omöjliga uppdraget att ta sig fram till Louhi i Pohjola och frågade vari lyckan döljer sig. Antti gav sig av, och långt om länge mötte han en jätte, som lånade honom sin trollhäst mot att Antti skulle fråga Louhi varför jättens frukt alltid skrumpnade som kart. Ett stycke längre bort stötte han på ännu en jätte som stod vid porten till sin borg och prövade nycklar. Denne lovade Antti det bästa han ägde om han ville fråga Louhi var de rätta nycklarna låg. Den tredje och siste jätten satt i ett träd och kunde inte komma ner. Han bad Antti fråga Louhi hur han skulle bära sig åt. Louhi bodde på andra sidan en flod, och när Antti kom till stranden låg där en båt med en gumma vid årorna. Hon lovade att ro honom över om han frågade Louhi hur länge hon skulle behöva färja folk. När Antti kom fram var värdinnan ute, men hennes dotter lovade att hjälpa Antti. Han fick gömma sig, och när Louhi kom hem frågade dottern ut henne så att Antti hörde alla svaren. Sedan smet han iväg. Gumman rodde honom till andra stranden, och när han steg i land sa han, att nästa gång hon rodde någon över skulle hon själv först hoppa ur båten och sedan stöta ut den. Då skulle hon slippa ro vidare. Jätten i trädet fick rådet att slå på rötterna med en alkvist. Genast blev trädet till guld och föll omkull, och i glädjen lät jätten Antti ta med sig så många grenar han ville. Jätten som inte kunde komma in i sin borg fick veta att nycklarna låg under trappstenen, och förtjust gav han Antti det bästa han ägde. Den första jätten, han med frukten, fick veta att en mask i hans trädgård andades på frukten så att den skrumpnade. Till tack fick Antti behålla trollhästen. Så kom han hem och kunde svara sin svärfar, att enligt Louhi består människans lycka i att gräva i jorden. Det tyckte nu inte svärfar, som gav Antti gården att gräva i men själv gav sig ut på Anttis vandring för att förvärva samma skatter som han. När han kommit till floden tog gumman honom ombord, hoppade själv iland och stötte ut båten, och så fick då köpmannen sitta där som färjkarl åt Louhi.
Anubis och Bata heter två bröder i en folksaga som är så gammal att den berättas på en egyptisk papyrus i British Museum. Anubis hade hustru och stort hus, och hos honom bodde hans yngre bror Bata. Denne var en stark och stilig ung man, och en dag gjorde Anubis hustru närmanden, vilket djupt chockerade Bata. När Anubis kom hem från fälten den kvällen möttes han av sin hustru, som av fruktan vände på sakförhållandent och anklagade Bata för att ha gjort henne skamliga förslag. Anubis blev utom sig av vrede, och Bata måste fly för att inte bli dödad. När Anubis följde efter nästa dag berättade Bata rätta förhållandet för denne, varpå han med en sävkniv avskar sin blygd och kastade den i vattnet, där en fisk kom och åt upp den. Därefter förklarade han att han skulle dra sig tillbaka till cederdalen och lägga sitt hjärta i cederträdets blomma. Om trädet fälldes skulle han bli som död, och Anubis måste då ge sig ut att leta efter hans hjärta och fick inte ge upp innan han funnit det. Han skulle lägga det i en kruka vatten, så skulle Bata komma till liv igen. Om olyckan med trädet var framme, skulle Anubis kunna läsa detta i att ölet i hans skål blev grumligt. Med dessa förhållningsorder återvände Anubis hem, dödade sin hustru, kastade liket för hundarna och satte sig att sörja sin bror. Bara byggde under tiden ett slott i cederdalen, och gudarna som tyckte att det var synd att han skulle gå ensam, skapade honom en kvinna. Nu var ju Bata själv som en kvinna, men han blev fäst vid sin sällskapsdam och anförtrodde henne allt. En dag när hon promenerade på stranden kom en väldig havsvåg som ryckte av henne hårflätan och förde den med sig till det ställde där faraos kläder tvättades. Där fann hovets tvättmästare den, insöp dess ljuva doft och gav den till farao, som tog reda på ursprunget och skickade en expedition att hämta ägarinnan. Beta slog tillbaka de utskickade, men då skickade farao en ny expedition, denna gång listigt nog med en kvinna som gav Batas älskade vackra smycken, varpå denne frivilligt följde med till farao. För honom berättade hon om Batas hjärta som låg i cederträdet, och farao lät då hugga ner detta. I samma stund fick Anubis se hur ölet i hans skål grumlades, begav sig till sin brors slott och fann denne död. I fyra år letade han efter Batas hjärta, fann det till slut och lade det programenligt i en kruka vatten, varpå Bata kvicknade till, förvandlade sig till en tjur och sade åt Anubis vad denne nu skulle göra. Anubis tog den präktiga tjuren, lastad med guld och silver, med sig som gåva till farao. Efter en tid fick frillan höra tjuren säga: "Jag lever än. Jag är Bata." Hon förmådde då farao att slakta tjuren, men ur dess blod växte ett perseaträd. Kvinnan lät hugga ner detta och göra möbler av det, men vid ett yxhugg flög en flisa in i munnen på henne och hon blev havande. En tid därefter födde hon till faraos och folkets glädje en son, vilken växte upp och i sinom tid blev faraos arvtagare. Han sammankallade då rådet och upplyste att han var Bata. Han lät därefter avrätta den trolösa modern och kallade till sig sin bror Anubis, som blev hans arvtagare.
Apate heter i grekisk mytologi bedrägeriets gudinna, hon är ett slags personifikation av dunklet.
Apatusia är ett binamn till Afrodite och hör ihop med en liten myt som säger att hon en gång tjänstgjorde som ett slags lockfågel åt Herakles. Denne gömde sig i en grotta i vars mynning kärleksgudinnan exponerade sig i all sin nakenhet. Då kom giganterna springande, blinda för allt annat, och det var en smal sak för Herakles att slå ihjäl dem en efter en.
Apis, egyptisk tjur som utgjorde en uppenbarelse av guden Osiris och hade vissa bestämda kännetecken: den var svart med bara en vit fyrkant i pannan och under tungan en knöl som hade formen av en skalbagge. Var gång en sådan tjurkalv blev funnen i Egypten leddes den i högtidlig procession genom landet, och när den hade levat en viss tid fördes den ned till Nilen och dränktes där under hedersbetygelser, gråt och klagan.
Han är numera delikatesshandlarnas, korvmakarnas, spritfabrikanternas och rusdrycksförsäljarnas skyddspatron.
Jan Brueghel: S:t Antonius´ frestelser. Kunsthistorisches Museum, Wien.
Antonius från Padua är ett hjälpsamt helgon som gärna tillrättaskaffar bortslarvade saker. Han är vidare gruvarbetarnas, bagarnas och porslinsfabrikanternas skyddspatron. I livstiden var han franciskan och en stor väckelsepredikant, vars budskap folk dock i det längsta undvek att lyssna till; han predika då i stället för fiskarna vilka lyssnade så mcket uppmärksammare, och detta goda exempel undgick inte att göra verkan bland människorna, som skockades i allt tätare flockar kring den helige Antonius.
Antti Grenklyka, en pojke i en finsk folksaga. Antti föddes i en usel koja där en rik köpman råkat ta in. Under natten hörde denne en röst från loftet som sade att den pojken som höll på att födas skulle komma att ärva honom. För att så inte skulle ske köpte han nästa dag barnet av föräldrarna och satte upp det i ett träd i skogen. En jägare kom förbi, hörde den späda gråten och tog barnet till sitt eget. Åren gick, en dag råkade köpmannen övernatta hos jägaren, och när han fick höra namnet på dennes fosterson fattade han allt. Nästa morgon skrev han ett brev som han gav Antti i uppdrag att lämna i hans gård. I brevet stod att gårdsfolket skulle hänga överbringaren i björken på tunet. Antti gav sig av, dagen var het, han lade sig bredvid landsvägen, och med brevet i handen somnade han. Två djäknar råkade gå förbi, såg brevet och läste det för ros skull. Förfärade över innehållet skrev de ett nytt, där det stod att överbringaren av brevet genast skulle få köpmannens dotter till hustru och gårdvaren Musti skulle hängas i björken på tunet. Köpmannen som kom hem och såg en kropp dingla i björken blev så lagom glad när det visade sig att kroppen var Musti och att Antti blivit hans svärson. För att göra sig av med denne skickade han honom på det omöjliga uppdraget att ta sig fram till Louhi i Pohjola och frågade vari lyckan döljer sig. Antti gav sig av, och långt om länge mötte han en jätte, som lånade honom sin trollhäst mot att Antti skulle fråga Louhi varför jättens frukt alltid skrumpnade som kart. Ett stycke längre bort stötte han på ännu en jätte som stod vid porten till sin borg och prövade nycklar. Denne lovade Antti det bästa han ägde om han ville fråga Louhi var de rätta nycklarna låg. Den tredje och siste jätten satt i ett träd och kunde inte komma ner. Han bad Antti fråga Louhi hur han skulle bära sig åt. Louhi bodde på andra sidan en flod, och när Antti kom till stranden låg där en båt med en gumma vid årorna. Hon lovade att ro honom över om han frågade Louhi hur länge hon skulle behöva färja folk. När Antti kom fram var värdinnan ute, men hennes dotter lovade att hjälpa Antti. Han fick gömma sig, och när Louhi kom hem frågade dottern ut henne så att Antti hörde alla svaren. Sedan smet han iväg. Gumman rodde honom till andra stranden, och när han steg i land sa han, att nästa gång hon rodde någon över skulle hon själv först hoppa ur båten och sedan stöta ut den. Då skulle hon slippa ro vidare. Jätten i trädet fick rådet att slå på rötterna med en alkvist. Genast blev trädet till guld och föll omkull, och i glädjen lät jätten Antti ta med sig så många grenar han ville. Jätten som inte kunde komma in i sin borg fick veta att nycklarna låg under trappstenen, och förtjust gav han Antti det bästa han ägde. Den första jätten, han med frukten, fick veta att en mask i hans trädgård andades på frukten så att den skrumpnade. Till tack fick Antti behålla trollhästen. Så kom han hem och kunde svara sin svärfar, att enligt Louhi består människans lycka i att gräva i jorden. Det tyckte nu inte svärfar, som gav Antti gården att gräva i men själv gav sig ut på Anttis vandring för att förvärva samma skatter som han. När han kommit till floden tog gumman honom ombord, hoppade själv iland och stötte ut båten, och så fick då köpmannen sitta där som färjkarl åt Louhi.
Anubis och Bata heter två bröder i en folksaga som är så gammal att den berättas på en egyptisk papyrus i British Museum. Anubis hade hustru och stort hus, och hos honom bodde hans yngre bror Bata. Denne var en stark och stilig ung man, och en dag gjorde Anubis hustru närmanden, vilket djupt chockerade Bata. När Anubis kom hem från fälten den kvällen möttes han av sin hustru, som av fruktan vände på sakförhållandent och anklagade Bata för att ha gjort henne skamliga förslag. Anubis blev utom sig av vrede, och Bata måste fly för att inte bli dödad. När Anubis följde efter nästa dag berättade Bata rätta förhållandet för denne, varpå han med en sävkniv avskar sin blygd och kastade den i vattnet, där en fisk kom och åt upp den. Därefter förklarade han att han skulle dra sig tillbaka till cederdalen och lägga sitt hjärta i cederträdets blomma. Om trädet fälldes skulle han bli som död, och Anubis måste då ge sig ut att leta efter hans hjärta och fick inte ge upp innan han funnit det. Han skulle lägga det i en kruka vatten, så skulle Bata komma till liv igen. Om olyckan med trädet var framme, skulle Anubis kunna läsa detta i att ölet i hans skål blev grumligt. Med dessa förhållningsorder återvände Anubis hem, dödade sin hustru, kastade liket för hundarna och satte sig att sörja sin bror. Bara byggde under tiden ett slott i cederdalen, och gudarna som tyckte att det var synd att han skulle gå ensam, skapade honom en kvinna. Nu var ju Bata själv som en kvinna, men han blev fäst vid sin sällskapsdam och anförtrodde henne allt. En dag när hon promenerade på stranden kom en väldig havsvåg som ryckte av henne hårflätan och förde den med sig till det ställde där faraos kläder tvättades. Där fann hovets tvättmästare den, insöp dess ljuva doft och gav den till farao, som tog reda på ursprunget och skickade en expedition att hämta ägarinnan. Beta slog tillbaka de utskickade, men då skickade farao en ny expedition, denna gång listigt nog med en kvinna som gav Batas älskade vackra smycken, varpå denne frivilligt följde med till farao. För honom berättade hon om Batas hjärta som låg i cederträdet, och farao lät då hugga ner detta. I samma stund fick Anubis se hur ölet i hans skål grumlades, begav sig till sin brors slott och fann denne död. I fyra år letade han efter Batas hjärta, fann det till slut och lade det programenligt i en kruka vatten, varpå Bata kvicknade till, förvandlade sig till en tjur och sade åt Anubis vad denne nu skulle göra. Anubis tog den präktiga tjuren, lastad med guld och silver, med sig som gåva till farao. Efter en tid fick frillan höra tjuren säga: "Jag lever än. Jag är Bata." Hon förmådde då farao att slakta tjuren, men ur dess blod växte ett perseaträd. Kvinnan lät hugga ner detta och göra möbler av det, men vid ett yxhugg flög en flisa in i munnen på henne och hon blev havande. En tid därefter födde hon till faraos och folkets glädje en son, vilken växte upp och i sinom tid blev faraos arvtagare. Han sammankallade då rådet och upplyste att han var Bata. Han lät därefter avrätta den trolösa modern och kallade till sig sin bror Anubis, som blev hans arvtagare.
Anubis är också en schakalhövdad egyptisk gud, de dödas introduktör inför domen.
Han kommer in till vänster på denna målning från c:a 1300 f.Kr.
Brittish Museum.
Apate heter i grekisk mytologi bedrägeriets gudinna, hon är ett slags personifikation av dunklet.
Apatusia är ett binamn till Afrodite och hör ihop med en liten myt som säger att hon en gång tjänstgjorde som ett slags lockfågel åt Herakles. Denne gömde sig i en grotta i vars mynning kärleksgudinnan exponerade sig i all sin nakenhet. Då kom giganterna springande, blinda för allt annat, och det var en smal sak för Herakles att slå ihjäl dem en efter en.
Apis, egyptisk tjur som utgjorde en uppenbarelse av guden Osiris och hade vissa bestämda kännetecken: den var svart med bara en vit fyrkant i pannan och under tungan en knöl som hade formen av en skalbagge. Var gång en sådan tjurkalv blev funnen i Egypten leddes den i högtidlig procession genom landet, och när den hade levat en viss tid fördes den ned till Nilen och dränktes där under hedersbetygelser, gråt och klagan.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Anemone, Antonio
Anemone, se Adonis.
Anesidej, samma saga som Misseri Mö.
Angantyr, bärsärk, son av Arngrim Bärsärk, se Hjalmar och Ingeborg.
Angantyr Höfundsson, en huvudperson i sista avsnittet av den nordiska sagocykeln och svärdet Tirfing. Han var kung i Reidgotland efter sin far och utkämpade en hisklig strid med sin halvbror Hlöd från Hunaland som omsider stupade. Själv dog Angantyr omsider sotdöden i Reidergotaland efter en lång och lycklig regering. Se Heidrek.
Angantyr, själländsk jarlason hos Saxo, se Starkotter.
Angantyr, jarl på Orkneyöarna, se Frithiof och Ingeborg.
angekok kallas en eskimåisk trollkarl med förmågan att sända sin själ till andra världar, medan kroppen ligger livlös och väntar på dess återkomst i sin igloo.
Angelico, Fra, italiensk målare, se bebådelse.
Angerboda, en jättekvinna, tre monsters moder, se Loke.
Angurvadel, Frithiofs svärd, om vilket Tegnér på ståtlig hexameter förtäljer att det var smitt vid solens portar och härdat i dvärgarnas eld så att Frithiofs farfar därmed hade lyckats klyva den hårdskallige jätten Järnhös ända till midjan. Klingan var försedd med sällsamma runor som lyste matta när fred rådde, men i krig brann de
röda som hanens kam när han
kämpar; förlorad var den som
mötte i slaktningens natt den
klingan med lågande runor.
Svärdet var vida berömt, och av
svärd var det ypperst
i Norden.
Se Frithiof och Ingeborg.
Angus Mac Og, ungdomens och skönhetens gud hos sagofolket Tuatha Dé Danann.
Ankaios, grekisk sagofigur som är med bl.a i historien om argonauterna. Om hans slut finns en sedelärande liten berättelse. Han hade en vingård och tvingade en av sina tjänare till hårt arbete där, varvid tjänaren ilsknade till och spådde Ankaios att han aldrig skulle få smaka sitt vin. När skörden var gjord och druvorna pressade fyllde Ankaios sin bägare och kallade till sig tjänaren för att visa honom att han varit en falsk profet, men tjänaren sade bara: "Mycket kan hända mellan bägaren och läppen." I samma ögonblick bröt en vild björn in i vingården, varvid Ankaios ställde ifrån sig bägaren och gick emot besten som naturligtvis rev ihjäl honom.
ankungen, Den fula, är en saga av H.C. Andersen. En anka som låg på ägg märkte att ett av dem var större och mer hårdkläckt än de andra. När skalet äntligen brast kröp där ut en stor ful unge som alls inte passade i kullen. Först trodde ankan att hon kläckt ett kalkonägg, men när ungen visade sig duktig och rask i vattnet godtog hon den.
Det gjorde dock inte omgivningen; alla var elaka mot ungen, hånade och trakasserade den för att den inte passade in i något möster. Vintern gick och våren kom. En dag låg den fula ankungen i vassen när lärkorna kom och solen började värma, och när den lyfte vingarna märkte den att de bar. I samma stund kom tre vackra vita svanar simmande, de burrade upp fjädrarna och styrde kurs mot ankungen, som förskräckt böjde halsen mot vattnet. Då råkade den få se sin egen spegelbild; den hade själv blivit en svan, och de andra svanarna tog den till sig. Den fula ankungen, utstött och förhånad, fick nu höra att den var den vackraste av alla fåglar. - Sagan, vars titel har blivit ett bevingat ord, är en allegori över författarens eget livsöde.
Anna, helgon, jungfru Marias moder. Hon och hennes man Joakim var ett gudfruktigt, välbärgat och välgörenhetsidkande par som dock rönte smälek för att de inga barn fick, men efter många böner och offer hemsöktes de en dag av en ängel som kunde meddela att de skulle få en liten flicka som borde benämnas Maria. Anna blev havande enbart genom en kyss av Joakim. Hon är skyddshelgon för arkitekter och murare.
Antaios eller Anteus, en gigant som hör hemma i sagorna om Herakles. Han var son till Poseidon och Gaia, jorden, och han bodde i Libyen, där han ägnade sig åt att bygga ett tempel åt sin fader av skallarna på folk som han slog ihjäl för ändamålet. Alla resande, vilkas skalle han eftertraktade, utmanade han till brottningskamp, och däri var han outtröttlig och obetvinglig, ty av beröring med sin moder jorden fick han ständigt ny kraft, och var gång han kastades till marken steg han upp med fördubblad styrka och återtog striden. Herakles, som omsider satte stopp för hans byggnadsverksamhet, kom i tid underfund med detta fenomen och lade då inte omkull Antaios mer; i stället lyfte han honom från beröringen med marken och höll honom i luften tills kraften hade gått ur honom och han dog av utmattning. Herakles´ kamp med Antaios var ett omtyckt motiv i antikens konst. I recensioner av skulptur möter man ännu ibland namnet på giganten som fick kraft av jorden.
Anesidej, samma saga som Misseri Mö.
Angantyr, bärsärk, son av Arngrim Bärsärk, se Hjalmar och Ingeborg.
Angantyr Höfundsson, en huvudperson i sista avsnittet av den nordiska sagocykeln och svärdet Tirfing. Han var kung i Reidgotland efter sin far och utkämpade en hisklig strid med sin halvbror Hlöd från Hunaland som omsider stupade. Själv dog Angantyr omsider sotdöden i Reidergotaland efter en lång och lycklig regering. Se Heidrek.
Angantyr, själländsk jarlason hos Saxo, se Starkotter.
Angantyr, jarl på Orkneyöarna, se Frithiof och Ingeborg.
angekok kallas en eskimåisk trollkarl med förmågan att sända sin själ till andra världar, medan kroppen ligger livlös och väntar på dess återkomst i sin igloo.
Angelico, Fra, italiensk målare, se bebådelse.
Angerboda, en jättekvinna, tre monsters moder, se Loke.
Angurvadel, Frithiofs svärd, om vilket Tegnér på ståtlig hexameter förtäljer att det var smitt vid solens portar och härdat i dvärgarnas eld så att Frithiofs farfar därmed hade lyckats klyva den hårdskallige jätten Järnhös ända till midjan. Klingan var försedd med sällsamma runor som lyste matta när fred rådde, men i krig brann de
röda som hanens kam när han
kämpar; förlorad var den som
mötte i slaktningens natt den
klingan med lågande runor.
Svärdet var vida berömt, och av
svärd var det ypperst
i Norden.
Se Frithiof och Ingeborg.
Angus Mac Og, ungdomens och skönhetens gud hos sagofolket Tuatha Dé Danann.
Ankaios, grekisk sagofigur som är med bl.a i historien om argonauterna. Om hans slut finns en sedelärande liten berättelse. Han hade en vingård och tvingade en av sina tjänare till hårt arbete där, varvid tjänaren ilsknade till och spådde Ankaios att han aldrig skulle få smaka sitt vin. När skörden var gjord och druvorna pressade fyllde Ankaios sin bägare och kallade till sig tjänaren för att visa honom att han varit en falsk profet, men tjänaren sade bara: "Mycket kan hända mellan bägaren och läppen." I samma ögonblick bröt en vild björn in i vingården, varvid Ankaios ställde ifrån sig bägaren och gick emot besten som naturligtvis rev ihjäl honom.
ankungen, Den fula, är en saga av H.C. Andersen. En anka som låg på ägg märkte att ett av dem var större och mer hårdkläckt än de andra. När skalet äntligen brast kröp där ut en stor ful unge som alls inte passade i kullen. Först trodde ankan att hon kläckt ett kalkonägg, men när ungen visade sig duktig och rask i vattnet godtog hon den.
Det gjorde dock inte omgivningen; alla var elaka mot ungen, hånade och trakasserade den för att den inte passade in i något möster. Vintern gick och våren kom. En dag låg den fula ankungen i vassen när lärkorna kom och solen började värma, och när den lyfte vingarna märkte den att de bar. I samma stund kom tre vackra vita svanar simmande, de burrade upp fjädrarna och styrde kurs mot ankungen, som förskräckt böjde halsen mot vattnet. Då råkade den få se sin egen spegelbild; den hade själv blivit en svan, och de andra svanarna tog den till sig. Den fula ankungen, utstött och förhånad, fick nu höra att den var den vackraste av alla fåglar. - Sagan, vars titel har blivit ett bevingat ord, är en allegori över författarens eget livsöde.
Anna, helgon, jungfru Marias moder. Hon och hennes man Joakim var ett gudfruktigt, välbärgat och välgörenhetsidkande par som dock rönte smälek för att de inga barn fick, men efter många böner och offer hemsöktes de en dag av en ängel som kunde meddela att de skulle få en liten flicka som borde benämnas Maria. Anna blev havande enbart genom en kyss av Joakim. Hon är skyddshelgon för arkitekter och murare.
Leonardo da Vinci: S:ta Anna med S:ta Maria och Jesusbarnet. C:a 1508. Louvren, Paris.
Antaios eller Anteus, en gigant som hör hemma i sagorna om Herakles. Han var son till Poseidon och Gaia, jorden, och han bodde i Libyen, där han ägnade sig åt att bygga ett tempel åt sin fader av skallarna på folk som han slog ihjäl för ändamålet. Alla resande, vilkas skalle han eftertraktade, utmanade han till brottningskamp, och däri var han outtröttlig och obetvinglig, ty av beröring med sin moder jorden fick han ständigt ny kraft, och var gång han kastades till marken steg han upp med fördubblad styrka och återtog striden. Herakles, som omsider satte stopp för hans byggnadsverksamhet, kom i tid underfund med detta fenomen och lade då inte omkull Antaios mer; i stället lyfte han honom från beröringen med marken och höll honom i luften tills kraften hade gått ur honom och han dog av utmattning. Herakles´ kamp med Antaios var ett omtyckt motiv i antikens konst. I recensioner av skulptur möter man ännu ibland namnet på giganten som fick kraft av jorden.
Antaios och Herakles, 510-500 f.Kr. Louvre, Paris.
Antenor se Laokoon.
Antenora, en cirkel i helvetet, se inferno.
Antigone är dotter till den osälle kung Oidipus i Thebe och spelar en stor roll i två tragedier av Sofokles. I den ena leder hon sin blinde fader till eumenidernas tempel i Kolonos där han når befrielse från livets plåga. Efter hans död överlåts makten i Thebe åt Antigones bröder Eteokles och Polyneikes som inom kort råkar i strid sinsemellan. Den sistnämnde får hjälp utifrån - se Adrastos - och i det stora krig som utbryter dödar de varandra, varpå deras morbror Kreon blir kung i Thebe. Hans första regeringsåtgärd är att förbjuda alla och envar att ge de stupade angriparna en hederlig begravning; i all synnerhet gäller detta den döde Polyneikes som har anstiftat kriget. Antigone bryter emellertid öppet mot detta förbud och begraver sin bror, och Kreon nödgas låta henne undergå det straff han har utfäst, nämligen att begravas levande. Hans egen son som älskar Antigone begår självmord på hennes grav.
Antikrist är Satans redskap och tjänare, som enligt flera bibelställen - 1. Joh. 2:18, 22; 1. Joh. 4:3; 2. Joh. 7 - kan förväntas uppträda i världens yttersta tid. Uppenbarelseboken - 13:1-18- rapporetar i stället om ett vilddjur som torde vara identiskt med Antikrist. Jämför Deggial.
Luca Signorelli: Antikrist.
Freskerna i Orvieto över yttersta domen, målade 1499-1504.
Antiope, en prinsessa från Thebe som förfördes av Zeus, vilken för ändamålet hade klätt sig till satyr. Som följd av den förbindelsen fick hon tvillingar som fick heta Amfion och Zethos. Med dessa flydde hon till kung Epopeus i Sikyon, vilket mycket förtröt hennes far som henne kung Nykteus; han försökte hämta hem henne med våld men förlorade själv livet på kuppen. Företaget fortsattes med bättre framgång av hans bror Lykos, som slog ihjäl Epopeus, lät utsätta barnen att dö i vildmarken och återförde Antiope till Thebe; till råga på detta gifte han sig med henne, trots att hon var hans brorsdotter och fast han hade en hustru förut. Denna som hette Dirke rymde ingalunda fältet; hon lyckades tvärtom förmå sin gemål att ge Antilope i hennes våld, och torterade henne dagligen. till sist fann Antolope dock tillfälle att rymma och fick på något sätt tag i sina söner, som på det i sagorna övliga sättet hade uppfostrats som hittebarn av en herde och nu var vuxna. De hjälpte henne att döda Lykos och att hämnas på Dirke, som blev fastbunden vid svansen på en vild tjur som släpade omkring henne tills hon dog.
Antonia, se Hoffmann.
Antonio, titelrollen i "Köpmannen i Venedig" av Shakespeare, se Shylock.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)