Te gěleänas ji tu muro drom
Kam săj dikhlemäs o kham
Te na rodeänas pala-o gor
Kě kodo năstivas te mukav tukě
Numa tukě plac̆alas o kalo vĕš
Haj manade na-s zor te źav tusa andre
Dikhlem jek źungalo suno
Paša-o paj bešavas
Kana anda jek data kalilo
O c̆eri haj o kham phabulo
And-o c̆eri hureänas bibaxtale c̆irikleä
Haj lengo glaso bašělas mangě pa nasulimos
Om du också hade följt min väg
Kanske hade vi få solen skådat
Du skulle inte ha sökt efter orsaken
Ty det låter sig inte göras
Men du valde den täta, mörka skogen.
Och ditt orkade jag inte in.
tisdag 6 december 2016
torsdag 24 november 2016
Svarta Korpar (GR)
Svarta korpar över tälten
Svarta korpar kretsar i skyn
Förlåt dem Gud ty de har förbannat jorden
Och vi finner ingen lycka
Svarta korpar flyger över våra huvuden
Var är min mörke man, var är min man.
Vi måste riva tälten och fly.
Svarta korpar kretsar i skyn
Förlåt dem Gud ty de har förbannat jorden
Och vi finner ingen lycka
Svarta korpar flyger över våra huvuden
Var är min mörke man, var är min man.
Vi måste riva tälten och fly.
lördag 8 oktober 2016
Blood Purity
All Gypsies begin with one point of Blood Purity. Additional points of Blood Purity can only be gained by spending Freebie points. Blood Purity reflects the connection a Gypsy has to the Blood of Daenna flowing in her veins. Although a "full-blooded" Gypsy is more likely to have a high Blood Purity score, it is entirely possible that even a Gypsy with only one parent of partial Gypsy lineage could have as high a score. This is possible because such a "marginal" Gypsy might have a more intense connection to the magic in her Blood than a diffident, full-blood Gypsy. However, it is rare for Gypsies of less than one quarter "pure" Blood (descended from Daenna) to have a Blood Purity score higher than two.
It is the Blood that makes Gypsies Rom. Blood Purity is valued by all Gypsies; however its most important effects is in the magical abilities and Blood Affinities it gives to many of the Rom.
Even Gypsies with no magical power value Blood Purity highly, for their number of Blood Purity dice is added to all rolls when using any Blood Affinities. Their Blood also grants the Rom group power. Gypsies are sometimes able to aid their fellows through the strength of their Blood, the more powerful an individual Rom's Blood, the more help she is in such workings.
Blood Purity also limits the number of Blood Affinities a Gypsy can attain. A Gypsy may only have a number of Affinities equal to his Bllood Purity score. If his Blood Purity increases over time as a result of honoring his connection to his heritage, the Gypsy may then learn another Blood Affinity.
The only problem with having a high level of blood purity is that gaje feel uneasy around truly powerful Rom. The stronger the Blood sings in the veins of a Rom. The stronger the gaje's aversion. Such an aversion manifests itself in a variety of responses, ranging from avoidance and hesitancy in trusting the Gypsy, to outright hatred and even murder. The reaction depends on both the circumstances and the individuals involved.
1. You qualify as a true member of the Rom ... barely. Your first Social roll involving a particular gaje is made at a + 1 difficulty.
You can have one Blood Affinity.
2. You probably have at least one full-Blooded Romani grandparent, and you are aware of the power that flows in your veins. You can have two Blood Affinities.
3. The Blood flows strongly in your veins. Your first social interactions involving gaje are made at +2 difficulty. The difficulty of all Romani Social rolls are reduced by 1. You can have three Blood Affinities.
4. You can feel the blood sing in your veins, and you have learned how to channel its power with great facility. You can have four Blood Affinities.
5. You are as in tune with the harmonies of the Blood as Daenna herself. All initial social interactions involving gaje are made at +3 diffiiculty and future rolls are made at +1 difficulty. All social interactions with Romani receive a -2 to difficulty level (minimum 3). You can have up to five Blood Affinities.
- Teeuwynn
It is the Blood that makes Gypsies Rom. Blood Purity is valued by all Gypsies; however its most important effects is in the magical abilities and Blood Affinities it gives to many of the Rom.
Even Gypsies with no magical power value Blood Purity highly, for their number of Blood Purity dice is added to all rolls when using any Blood Affinities. Their Blood also grants the Rom group power. Gypsies are sometimes able to aid their fellows through the strength of their Blood, the more powerful an individual Rom's Blood, the more help she is in such workings.
Blood Purity also limits the number of Blood Affinities a Gypsy can attain. A Gypsy may only have a number of Affinities equal to his Bllood Purity score. If his Blood Purity increases over time as a result of honoring his connection to his heritage, the Gypsy may then learn another Blood Affinity.
The only problem with having a high level of blood purity is that gaje feel uneasy around truly powerful Rom. The stronger the Blood sings in the veins of a Rom. The stronger the gaje's aversion. Such an aversion manifests itself in a variety of responses, ranging from avoidance and hesitancy in trusting the Gypsy, to outright hatred and even murder. The reaction depends on both the circumstances and the individuals involved.
1. You qualify as a true member of the Rom ... barely. Your first Social roll involving a particular gaje is made at a + 1 difficulty.
You can have one Blood Affinity.
2. You probably have at least one full-Blooded Romani grandparent, and you are aware of the power that flows in your veins. You can have two Blood Affinities.
3. The Blood flows strongly in your veins. Your first social interactions involving gaje are made at +2 difficulty. The difficulty of all Romani Social rolls are reduced by 1. You can have three Blood Affinities.
4. You can feel the blood sing in your veins, and you have learned how to channel its power with great facility. You can have four Blood Affinities.
5. You are as in tune with the harmonies of the Blood as Daenna herself. All initial social interactions involving gaje are made at +3 diffiiculty and future rolls are made at +1 difficulty. All social interactions with Romani receive a -2 to difficulty level (minimum 3). You can have up to five Blood Affinities.
- Teeuwynn
måndag 3 oktober 2016
Beckmesser, Beowulf
Beckmesser, stadsskrivare i Wagners opera Mästersångarna, se Walter von Stolzing.
Beder, titelfigur i en saga i Tusen och en natt. Han var son till en ung konung av Persien, men hans mor var en prinsessa som levde i havet, och Beder kunde därför leva både på land och i vatten.
Bedivere, jämte riddare Kay kung Arthurs äldste vän. Det var han, som när kungen var döende efter sin sista strid, kastade hans förtrollade svärd, Excalibur, i sjö ur vilken den hämtats.
Beelsebub heter Baal-Sebub i sentida bibeltexter. Han var en fenicisk gud som residerade i staden Ekron, och om honom står några rader i Andra Konungabokens första kapitel, där kung Ahasja har störtat ner från övre våningen i sitt palats i Samaria och skadat sig svårt, varpå han skickar en deputation till guden i Ekron för att fråga om han kommer att klara livet eller inte. Sändebuden hejdas emellertid på vägen av profeten Elia. Ett par kungliga polisstyrkor som kommer för att hämta denne förintas med eld från himlen, men därpå beger sig profeten självmant till kung Ahasja och upplyser honom om att han aldrig kommer upp ur sängen mer, detta därför att han har velat rådfråga Beelsebub - "likasom om det i Israel icke funnes någon Gud som du kunde fråga härom".
Länge påstods att Beelsebub betyder Flugornas herre och att flugornas rörelse ger besked om hans gudomliga rådslag. Arkeologiska fynd som den historiefördärvande vetenskapen har gjort lär dock visa att namnet egentligen skall sluta på zabil som betyder furste och ingalunda på zebub som betyder fluga. I Nya Testamentet är han i alla fall identisk med Satan.
Befana, de italienska barnens goda fe. När de går till sängs på trettondagsafton stoppar hon leksaker i deras skor och strumpor. Namnet är en förvrängning av trettondagens kyrkliga namn, Epifania.
Behemot, flodhästen i den bibliska Jobs bok. Se Leviatan. Det finns emellertid även andra föreställningar om Behemot, en storätande demon med elefanthuvud, en helvetisk uppenbarelseform av den farao som plågat Israels barn i Egypten.
Belakane, en svart drottning, se Feirefiss och Gamuret.
Balcore, en sjungande sergeant, se Dulcamara.
Bele, en gammal kung, se Frithiof och Ingeborg.
Belfagor, en demon som råder över alla uppfinningar och upptäckter. Han kan anta skepnaden av en ung skön kvinna men ser normalt inte särskilt bra ut. Han utdelar stora rikedomar till personer som han gillar.
Beowulf, hjälte i en anglosaxisk dikt från 700-talet e.Kr. Handlingen är den att kung Hrodger i Danmark hemsöktes av odjuret Grendel, som tog sig in i hans kungasal om nätterna och dödade alla som befann sig där. Detta pågick i tolv års tid. Den geatiske kämpen Beowolf seglade då till Danmark tillsammans med några trogna, brottades med Grendel och slet av honom ena armen, så att han måste ge sig av. Nästa natt kom emellertid Grendels moder till kungssalen i dennes ställe; hon dödade Beowulfs närmaste man efter en våldsam kamp där blodet skvätte. Beowulf följde blodspåren, fann tt de försvann ner i ett kär och dök då ner till trollfamiljens boning på dess botten, där han dödade käringen och tog med sig Grendels huvud som trofé. Han belönades rikligen av kung Hrodger för dessa bravader och for sedan hem till sitt geatiska fosterland, där han blev konung och regerade i stor makt och välmåga i femtio år.
Beder, titelfigur i en saga i Tusen och en natt. Han var son till en ung konung av Persien, men hans mor var en prinsessa som levde i havet, och Beder kunde därför leva både på land och i vatten.
Bedivere, jämte riddare Kay kung Arthurs äldste vän. Det var han, som när kungen var döende efter sin sista strid, kastade hans förtrollade svärd, Excalibur, i sjö ur vilken den hämtats.
Beelsebub heter Baal-Sebub i sentida bibeltexter. Han var en fenicisk gud som residerade i staden Ekron, och om honom står några rader i Andra Konungabokens första kapitel, där kung Ahasja har störtat ner från övre våningen i sitt palats i Samaria och skadat sig svårt, varpå han skickar en deputation till guden i Ekron för att fråga om han kommer att klara livet eller inte. Sändebuden hejdas emellertid på vägen av profeten Elia. Ett par kungliga polisstyrkor som kommer för att hämta denne förintas med eld från himlen, men därpå beger sig profeten självmant till kung Ahasja och upplyser honom om att han aldrig kommer upp ur sängen mer, detta därför att han har velat rådfråga Beelsebub - "likasom om det i Israel icke funnes någon Gud som du kunde fråga härom".
Länge påstods att Beelsebub betyder Flugornas herre och att flugornas rörelse ger besked om hans gudomliga rådslag. Arkeologiska fynd som den historiefördärvande vetenskapen har gjort lär dock visa att namnet egentligen skall sluta på zabil som betyder furste och ingalunda på zebub som betyder fluga. I Nya Testamentet är han i alla fall identisk med Satan.
Befana, de italienska barnens goda fe. När de går till sängs på trettondagsafton stoppar hon leksaker i deras skor och strumpor. Namnet är en förvrängning av trettondagens kyrkliga namn, Epifania.
Behemot, flodhästen i den bibliska Jobs bok. Se Leviatan. Det finns emellertid även andra föreställningar om Behemot, en storätande demon med elefanthuvud, en helvetisk uppenbarelseform av den farao som plågat Israels barn i Egypten.
Belakane, en svart drottning, se Feirefiss och Gamuret.
Balcore, en sjungande sergeant, se Dulcamara.
Bele, en gammal kung, se Frithiof och Ingeborg.
Belfagor, en demon som råder över alla uppfinningar och upptäckter. Han kan anta skepnaden av en ung skön kvinna men ser normalt inte särskilt bra ut. Han utdelar stora rikedomar till personer som han gillar.
Belfagor enligt Dictionnaire infernal, Paris 1863.
Belial är Satan själv. Namnet förekommer i Bibeln, t.ex. 2, Kor. 6:15.
Belkis eller Balkis är det land som i Bibeln kallas Saba. Gökar är sällsynta där, men drottningen måtte ha hört en gala om Salomo, se paradis.
Bellerofon var en vacker ung prins från Korinth vilken gästade kung Proitos i Tiryns. Dennes gemål blev strax förälskad i honom och försökte förföra honom, och då detta inte lyckades gjorde hon som Potifars hustru: hon gick till sin man och anklagade falskeligen gästen för skamliga förslag och närmanden. Kung Proitus ville inte bryta gästvänskapenslagar genom att han själv bära hand på Bellerofon, men han sände honom till sin frände kung Iobates i Lykien med ett brev som uppmanade denne att låta döda överbringaren därav. Den lykiske kungen efterkom uppmaningen på det sättet att han skickade Bellerofon att strida mot ett fruktansvärt vidunder som hette Chimaera, ett eldsprutande djur med lejonhuvud framtill, gethuvud på ryggen och ormhuvud på svansen. Bellerofon hade inte stora utsikter att slippa levande från den kampen, men till hans bistånd kom Pallas Athene som lagade att han fick låna den bevingade hästen Pegasos av muserna. Han besteg nu denne gångare och begav sig upp i rymden, varifrån han genom upprepade störtdykningar med vinghästen lyckades förinta Chimaera. Även ett par andra farliga expeditioner klarade han, men rusig av så mycket framgång tog han sig en dag det orådet före att sätta kurs rakt upp till himlen. Zeus skickade då ned en kreatursbroms som stack Pegasos så att han stegrade sig, kastade av sin ryttare och ensam galopperade upp i himlen, där Zeus strax infångade honom och placerade honom som stjärnbild. Bellerofons öde finns det olika rapporter om. Enligt en slog han ihjäl sig i fallet, så som ett rättvist straff för sin förhävelse, men enligt en annan klarade han sig och skickades sedan av kung Iobates att möta nya faror tills han sent omsider fick se Proitos' brev och lyckades bevisa att han var oskyldigt anklagad. Kung Iobates gav honom då sin dotter i skadeersättning och gjorde honom till sin efterträdare på tronen.
Bellerophon är numera namn på ett släkte av fossila snäckor,
Bellissima heter huvudpersonen i en saga av madame d'Aulnoy med titeln "Gula dvärgen". Bellissima är en skön prinsessa, så bortskämd att hon inte kan finna någon värdig att gifta sig med. I en nödsituation, hotad av vilda lejon, lovar hennes mor bort henne till den anskrämlige Gula dvärgen, som fäster henne med en trolovningsring gjord av ett enda hårstrå. Bellissima hoppas kunna undfly sitt öde gneom att gifta sig med Guldgruvornas konung, men på själva bröllopsdagen hämtas hon av Gula dvärgen som för bort henne på en svart katt. Guldgruvornas konung vill göra allt för att finna henne men har oturen att i sin tur bli älskad av Gula dvärgens väninna, Ödemarkens fe, som kuskar omkring i fordon dragna av basilisker eller läderlappar. Allt ser dock ut att ordna sig, ty den unge konungen kommer i besittning av ett trollsvärd, men just när han skall till att rädda prinsessan med detta tappar han det, och Gula dvärgen sticker ihjäl honom. Då brister prinsessans hjärta.
Edmund Evans.
Bellona, romersk krigsgudinna som har till uppgift att se till att Mars' stridsvagn alltid är körklar. En äldre, alltjämt lättfattlig form av namnet är Duellona. Hon är ett skrämmande väsen som uppträder över slagfälten med flygande hår, brinnande fackla och ett gissel med vars hjälp hon hetsar de stridande mot varandra. I hennes tempel, där prästerna hade för vana att såra och stympa sig själva och bära fram sitt blod i sina händer till gudinnans altare, fanns en träpelare mot vilken en romersk myndighetsperson högtidligen kastade ett spjut var gång en krigsförklaring skulle utfärdas.
Belmonte, en tenor i Mozarts opera "Enleveringen ur seraljen", se Osmin.
Belos, Babylons grundläggare i antik mytologi. Herodotos upplyser att han var son till den egyptiska Osiris och efter sin död upphöjdes till gud liksom denne. Han dyrkades då i ett skyhögt, tornformat tempel på vars krön det stod en magnifik bädd dit prästerna varje dag förde en kvinna som hedrades med gudens kärlek. Den grekiska författarens notis bygger uppenbarligen på något rykte om den semitiske guden Baal.
Belsassar, det bibliska namnet på en kung av Babylon om vilken Daniels bok berättar att han höll gästabud, och då lät han bära fram de kärl som hans fader Nebukadnesar hade tagit från Jerusalems tempel; han själv, hans hovmän och hans hustrur och bihustrur drack ur dem. "Medan de så drucko vin prisade de sina gudar av guld och silver, av koppar, järn, trä och sten. Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand, vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade väggen i konungens palats, och konungen såg handen som skrev." Belsassar bleknade och skalv i knäna; han utlovade en belöning till den som kunde läsa skriften på väggen, men hans egna teckentydare blev inte kloka på den. Då efterskickades Daniel, och denne upplyste att där stod: Mene mene tekel ufarsin. Han översatte budskapet; mene betydde "Gud har räknat ditt rikes dagar", tekel betydde "du är vägd på en våg och befunnen för lätt", och ufasin utsade att riket hade blivit styckat och givet åt meder och perser. Samma natt blev Belsassar dödad.
Rembrandt: Belsassars gästabud. National Gallery, London.
Benbow, amiral, se Almeyda.
Bendel, betjänt till mannen utan skugga, se Peter Schlemil.
Benjamin, den yngste av Jakobs söner, se Josef.
Beoc, se Liban.
På gamla dagar drogs Beowulf in i strid med en drake. En slav hade stulit en klenod från odjuret, som till hämnd varje natt ringlade ner i bygden och satte eld på någons gård. Beowulf sökte med sina hirdmän upp draken för att göra slut på honom, men vid åsynen av det fjälliga odjuret blwv hirdmännen så förskräckta att de gömde sig i skogen. Den ende som ställde upp vid Beowulfs sida var kämpen Wiglaf. Tre gånger drabbade Beowulf samman med odjuret innan han med Wiglafs hjälp hemförde segern, själv dödligt sårad. När ljuset började skymma för hans ögon lämnade han hjälm och vapen åt Wiglaf. Hans sista ord formades till ett tack till Gud, som hjälp honom att förvärva drakskatten. Efter sin död brändes Beowulf på bål och lades i en hög som tjänade som riktmärke för sjöfarande.
Beowulfsagan har intresserat svenska och danska arkeologer och historiker mycket därför att den innehåller en del namn som kan vara identiska med namnen på Ynglingasagans sveakonungar i Uppsala och vissa andra nordiska sagofigurer. Ongenthauw är sålunda säkert samma namn som Angantyr, Onela och Eadgils motsvarar namnen på Uppsalakonungarnas Aun eller Ane och Egil eller kanske Adils. Det har varit svensk-dansk tvistefråga om Beowulfsagans geater är göter eller gutar eller jutar. Enligt professor Birger Nerman bör Beowulf ligga begravd i Skalunda hög vid Vänern.
Niels Skovgaard.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Revfingerört
Latin Potentilla reptans
Engelska potentille
Växtplats dikesrenar och ängar
Växtdel blad
Insamlingstid en torsdagskväll vid tilltagande måne, valborgsmässoafton och midsommar
Element jord
Planet Jupiter
Andar och gudar den behornade guden och geten
Egenskaper beskydd, klarsyn och mörkerseende, används i lyckobringande amuletter och skyddar mot rädsla.
Den femfingrade revfingerörten är magisk och beskyddande. Äter du ett blad var kväll får du god mörkersyn så att du inte beger dig ut på häxritter i blindo.
- Dannie Druehyld
söndag 2 oktober 2016
Bauer, John, bebådelse
Bauer, John. Sveriges mest bekante sagoillustratör som levde mellan 1882 och 1918, då han med sin hustru och son omkom när ångaren Per Brahe förliste på Vättern. I sagosamlingarna "Bland tomtar och troll" (1997-15) möter man hans späda prinsessor och beskedliga åbäkiga troll i äktsvensk skogsnatur. Han och andra sagoillustratörer har gett oss vår bild av trollen, som i den folkliga traditionen mest såg ut som människor men som stod utanför den kristna gemenskapen och gärna bytte bort sina trollungar mot människobarn. Dessutom var de tjuvaktiga.
Baugi, en nordisk jätte, se Sutungamjödet.
Bayard är en häst i legender kring Karl den store. Ursprungligen tillhörde hästen riddaren Amadis, men så småning kom den till hertig Aymon av Dordogne och hans fyra söner. Den brukade bära dem alla på sin rygg. Emellertid föll Aymon i onåd hos Karl den store och förde krig mot denne. Han och hans söner hade då stor nytta av Bayard, och när de till slut ville sluta fred med kejsaren krävde denna att få hästen. Bayard tog då ett döds språng ner i Seine varvid Aymons unge son Renaud förtvivlat bröt sönder sitt svärd Flammbeg och drog ut i korståg till fots med en klubba. Enligt en annan fransk legend är emellertid Bayard alltjämt vid liv och springer omkring i skogarna.
Bayard, en ung kung som kom på kant med en fe. Hon hade blivit kär i honom, och när han föredrog drottningen av Kryddöarna förvandlade hon honom och hela hans hov till hundar. Till detta hundhov råkade prins Pyssling komma. Också denna hade råkat ut för en lättstött fe, som ansåg att hans föräldrar vid hans dop inte hade visat henne tillbörlig aktning och hämnades genom att låta honom livet igenom förbli kort i rocken. En medlidsam fe hade då tagit sig an honom och uppfostrat honom till en sannskyldig liten ädling. Nu hade prins Pyssling förälskat sig i prinsessan Sobella, som också hade haft otur med feer; en illasinnad sådan hade nämligen tagit hjärtat ur bröstet på henne och inneslutit det i en diamant, som hon sedan lagt på en kudde av snö i Ispalatset vid Nordpolen. Den yngling som lyckades hämta Sobellas hjärta kunde givetvis räkna med också hennes hand. Otaliga var de ädlingar som med sina följen hade försökt ta sig fram till Nordpolen men inte lyckats; vägen dit var kantad av riddare och svenner som förfrusit till isstoder. Prins Pyssling som vann kung Bayards vänskap fick emellertid av denne ett följe av femtio tappra hundar och lyckades mer deras hjälp nå och ta sig in i Ispalatset som, när han tagit diamanten med hjärtat, genast töade ner. Töade gjorde också alla de ädlingar som kantade vägen, och de anslöt sig till prins Pyssling, som alltså kom med ett rikt följe till Sobellas föräldrar. Dessa ställde till en hejdundrande bröllopsfest som blev än ståtligare när världens alla feer infann sig för att själva hålla bal. Allt gammalt groll glömdes, prins Pysslings föräldrar hämtades och fick återse sin son, och kung Bayard fick tillbaka inte bara sin mänskliga gestalt utan också drottningen av Kryddöarna.
Sagan berättades av greve de Caylus.
Bean-nighe är ett keltiskt sagoväsen som ofta förebådar död. Man kan se henne vid något strömdrag tvätta blodiga kläder som tillhör någon som snart ska dö. Hon är liten, grönklädd och har rosa simfötter. Om någon ser henne först och lyckas ställa sig mellan henne och vattendraget uppfyller hon tre önskningar. Hon svarar på tre frågor men ställer också själv tre frågor som måste besvaras sanningsenligt. Om någon är fräck nog att ta tag i ett av hennes hängande bröst och dia det, kan den modiga kalla sig hennes fosterbarn och åtnjuter då hennes beskydd.
Beatrice, Dantes sångmö, som figurerar såväl i diktsamlingen "Vita nuova" som i "Divina Commedia", där hon är poetens guide genom Paradiset. Han sägs ha mött henne först vid nio års ålder och sedan när hon var aderton, varvid hans förälskelse blev djup och ögonblicklig, men Beatrice dog ung, och då var han och hon för övrigt gifta på var sitt håll. Många lärda försök har gjorts att ta reda på vad hon kan ha hetat i den prosaiska verkligheten, och en annan sorts strävsamma litteraturforskare har identifierat henne med Teologien, med Kyrkan eller med Tron. I vilket fall som helst är hon odödlig.
Beaucair, slott i Provence, se Aucassin.
Beaumarchais, fransk dramatiker, se Figaro.
bebådelse kallas på svenska en mirakulös händelse som skildras av evangelisten Lukas i hans första kapitel. Där står:
"I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen, som hette Nasaret, till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria. Och ängeln kom in till henne och sade: 'Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig!' Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära.
Då sade ängel till henne: 'Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud. Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus. Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Jacobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.'
John Bauer: Illustration I bland tomtar och troll, 1915.
Baugi, en nordisk jätte, se Sutungamjödet.
Bayard är en häst i legender kring Karl den store. Ursprungligen tillhörde hästen riddaren Amadis, men så småning kom den till hertig Aymon av Dordogne och hans fyra söner. Den brukade bära dem alla på sin rygg. Emellertid föll Aymon i onåd hos Karl den store och förde krig mot denne. Han och hans söner hade då stor nytta av Bayard, och när de till slut ville sluta fred med kejsaren krävde denna att få hästen. Bayard tog då ett döds språng ner i Seine varvid Aymons unge son Renaud förtvivlat bröt sönder sitt svärd Flammbeg och drog ut i korståg till fots med en klubba. Enligt en annan fransk legend är emellertid Bayard alltjämt vid liv och springer omkring i skogarna.
Bayard, en ung kung som kom på kant med en fe. Hon hade blivit kär i honom, och när han föredrog drottningen av Kryddöarna förvandlade hon honom och hela hans hov till hundar. Till detta hundhov råkade prins Pyssling komma. Också denna hade råkat ut för en lättstött fe, som ansåg att hans föräldrar vid hans dop inte hade visat henne tillbörlig aktning och hämnades genom att låta honom livet igenom förbli kort i rocken. En medlidsam fe hade då tagit sig an honom och uppfostrat honom till en sannskyldig liten ädling. Nu hade prins Pyssling förälskat sig i prinsessan Sobella, som också hade haft otur med feer; en illasinnad sådan hade nämligen tagit hjärtat ur bröstet på henne och inneslutit det i en diamant, som hon sedan lagt på en kudde av snö i Ispalatset vid Nordpolen. Den yngling som lyckades hämta Sobellas hjärta kunde givetvis räkna med också hennes hand. Otaliga var de ädlingar som med sina följen hade försökt ta sig fram till Nordpolen men inte lyckats; vägen dit var kantad av riddare och svenner som förfrusit till isstoder. Prins Pyssling som vann kung Bayards vänskap fick emellertid av denne ett följe av femtio tappra hundar och lyckades mer deras hjälp nå och ta sig in i Ispalatset som, när han tagit diamanten med hjärtat, genast töade ner. Töade gjorde också alla de ädlingar som kantade vägen, och de anslöt sig till prins Pyssling, som alltså kom med ett rikt följe till Sobellas föräldrar. Dessa ställde till en hejdundrande bröllopsfest som blev än ståtligare när världens alla feer infann sig för att själva hålla bal. Allt gammalt groll glömdes, prins Pysslings föräldrar hämtades och fick återse sin son, och kung Bayard fick tillbaka inte bara sin mänskliga gestalt utan också drottningen av Kryddöarna.
Sagan berättades av greve de Caylus.
Bean-nighe är ett keltiskt sagoväsen som ofta förebådar död. Man kan se henne vid något strömdrag tvätta blodiga kläder som tillhör någon som snart ska dö. Hon är liten, grönklädd och har rosa simfötter. Om någon ser henne först och lyckas ställa sig mellan henne och vattendraget uppfyller hon tre önskningar. Hon svarar på tre frågor men ställer också själv tre frågor som måste besvaras sanningsenligt. Om någon är fräck nog att ta tag i ett av hennes hängande bröst och dia det, kan den modiga kalla sig hennes fosterbarn och åtnjuter då hennes beskydd.
Beatrice, Dantes sångmö, som figurerar såväl i diktsamlingen "Vita nuova" som i "Divina Commedia", där hon är poetens guide genom Paradiset. Han sägs ha mött henne först vid nio års ålder och sedan när hon var aderton, varvid hans förälskelse blev djup och ögonblicklig, men Beatrice dog ung, och då var han och hon för övrigt gifta på var sitt håll. Många lärda försök har gjorts att ta reda på vad hon kan ha hetat i den prosaiska verkligheten, och en annan sorts strävsamma litteraturforskare har identifierat henne med Teologien, med Kyrkan eller med Tron. I vilket fall som helst är hon odödlig.
Beaucair, slott i Provence, se Aucassin.
Beaumarchais, fransk dramatiker, se Figaro.
bebådelse kallas på svenska en mirakulös händelse som skildras av evangelisten Lukas i hans första kapitel. Där står:
"I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen, som hette Nasaret, till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria. Och ängeln kom in till henne och sade: 'Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig!' Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära.
Då sade ängel till henne: 'Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud. Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus. Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Jacobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.'
Mäster Bertram: Bebådelsen. Målning på Grabowaltaret. Hamburger Kunsthalle, omkring 1379.
Då sade Maria till ängeln: 'Hur skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.'
Ängeln svarade och sade till henne: 'Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall också det heliga som varder fött kallas Guds Son. Och se, jämväl din fränka. Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam. Ty för Gud kan intet vara omöjligt.'"
Det är bara Lukas som berättar det här. Hos Matteus står om Maria och sedan hon blivit trolovad med Josef "befanns hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande. Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne för vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne. Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för honom och sade: 'Josef, Davids son, frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av helig ande.'"
Det är bara Lukas som berättar det här. Hos Matteus står om Maria och sedan hon blivit trolovad med Josef "befanns hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande. Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne för vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne. Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för honom och sade: 'Josef, Davids son, frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av helig ande.'"
De båda övriga evangelisterna yttrade sig inte alls i ämnet.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
lördag 1 oktober 2016
The Phuri Dae
As for the unbelievers, their works are as a mirage in a spacious plain which the man athirst supposes to be water, till, when he comes to it, he finds it is nothing ...
- The Koran 24:39
Children of Daenna in spirit as well as Blood, the Phuri Dae are most closley associated with the Seeds of Knowledge. There is an ongoing debate among the Phuri Dae as to whether their family includes only the traditional Guardian of Eiavelan, the Seed of the Brightest Waters, or if one of their number also guards Bonnerin, the Seed of the Balanced Scale. This is actually only a more concrete manifestation of the turmoil within the Phuri Dae as to whether they represent the epitome of all Rom, or only an important part of the whole.
If they are only a single, albeit necessary, component, then it is generally said that some individual kumpania will jumble together to form a kinetic whole, a jump-start on the evolutionary train, becoming more than the sum of their flesh and spirit and Blood. Such a kompania would surely play an important part, perhaps the starring role, at the Convergence.
This line of thinking is certainly not held by the conservative members of the Phuri Dae, who have occationally been sneered by others of their kind as the stuffed shirts and self-important seers of the Rom. Thouse accusing the Phuri Dae claim that having to carry such a heavy burden of knowledge and responsibility has bowed their spiritual backs and crushed their sense of the possible. The disenfranchised among the Dae are the only ones who feel the sting of such words, and it only makes them redouble their efforts to lance the boil of disinformation and doggerel that so infects the gaje as a whole.
Those Rom more invested in their anointed role as holders of all knowledge woth knowing doggedly maintain the dogma that, as the epitome of Daenna's children in both spirit and Blood, the Phuri Dae will most certainly be the ones to minister at the Convergence. As such, say the cockier Dae, the carefully guarded knowledge of those Rom in the present and the Seeds, now wedded in a yet-barren union, will spring to life as the first fertile drops from the spirit realm touch the unliving egg of dry materialism.
In the recombining of spirit and body, when the elements - earth, air, firea and water - are empowered to transcend into some new reality we can only now call spirit, we will see the ultimate expression of the soul. But for now, these Rom wait and watch in the stagnation they term patience, while other families play a far more active role in transforming the world.
But such entropy has not afflicted all the Phuri Dae. Many of the younger members, and certain American branches in particular, say that the Phuri Dae must do more than watch and wait for the so-called Convergence. Instead, they assert, the Phuri Dae must plunge into the gaje world's doings, using their knowledge of the true workings of the world, the dirty errata of reality behind the stage flats of normalcy, to tear off the veil of scientific assurance that so many people maintain. Only by expanding the understanding of all those who share this earth can the Rom prepare the world for the Convergence and the mind-bending possibilities to come ...
Our view of the Convergence and our role among the gaje cause great fear and consternation among the rest of the Rom. They know the vampires, the Camarilla, would turn a great deal of energy and resources toward destroying us should the Masquerade (the "no monsters" placebo-fiction bottle they feed to the gaje) be actively threatened. So too would many of the werewolves rage at any of us who would dare to expose them to the harsh light of open existance. At least they have the gaje on their side.
The gaje cling tenaciously to their anti-magical, pro-science, all explainable, no monsters-in-the-closet script, and it will take some major shredding and twisting to take that stuffed-animal-of-a-reality away from them. All in all, not an easy assignment. But a growing number of us Phuri Dae are willing to take it on, extra credit or no.
Not to say we're suicidal; such reality expansion is most often accomplished with some subtlety. The schocked mind too often shrinks in denial rather than expanding with sudden comprehension.
Most of us carefully show the world magic - and then deny it; perhaps by presenting a play depicting the role of the Garou in the world, and then dismissing it as fancy. Traveling families and kumpaniyi of Gypsies set up and run strange games where people can play at being vampires in the midst of unsuspecting humands - but it's only make believe, right?
Such conditioning, the thinking goes, will prepare at least some gaje for the expanded realities of the Convergence and the reconceptualizing that that transformation will require. Those gaje who truly seem to recognize the truth-in-possibility of our games and shows may find thelselves traveling farther into the rabbit warren of realities we Rom so freely travel. We watch out for those gaje (and in some cases, those shilmulo and werecreatures) ready to be nudged along, whose minds are flexible and will not shatter in madness.
When we spot such a mental contortionist we often invite her to learn more, presenting private showings and telling stranger and truer tales, even inviting the gaje to travel with our kumpania. If the gaje has a particurlarly flexible mind, we will go all the way, encouraging her to pry away at the shiny plastic coating of the sugar-dipped placebo world, to pop the balloons of censored reality and watch the pieces fly. To experience the fullness of the many layered vinegar-sweet universe ..."
Through such converts, allegedly including Byron, Blake and Lovecraft, the Rom have achieved greater influence in gaje thinking. Many such gaje go on to write, produce and develop various pieces of "fiction" that actually present glimpses of the truth beneath surface reality. Movies, books, games, TV programs, tabloids and all the cacophony of mass media now have nuggets of truth buried among the fuzzy blur of banality and drivel that is their normal fare. Thus does their tactic of truth-by-denial show-and-tell spread its influence and stretch the limits of the gaje's world.
Despite the fictional presentations and retractions, these tactics have begun to draw the occasional Glass Walker werewolf, who do not appreciate the mocking, unraveling tendencies of the pseudo-truths they notice surfacing in the mass media. Although few of these gaje yet know the true source of such information, it cannot be long before they realize who must be behind such deliberate airings of secrets and decide to retaliate as they see fit.
The Phuri Dae trace their specific history back to the time of great flooding. It is said that Noahe was a Rom of truly powerful mind who also happened to be the Guardian of the Seed of Knowledge (before they were split up). Noahe and her family were forewarned about a plot to destroy the people of that land (in particular the Gypsies).
In response, Noahe built a great ark to save her people, herself and, most importantly, the Seeds. Many Phuri Dae believe the flood was created by certain mages bent on destroying Noahe and the other Romani because they feared the Gypsies' powers and perhaps even desired the Seeds. But others say it was just a werewolf scheme to rid the world of some particularly disgusting gaje ensconced in the same land as Noahe and her people.
Whatever the cause, the Phuri Dae escaped with their knowledge, and since that time, the family have felt that they are the especial guardians and lore keepers among the world's chosen. Noahe's demonstration of the usefulness of both magic and the Sight also set the example for much of the Phuri Dae.
Today the Phuri Dae believe the world is preparing for an even bigger cleansing, perhaps through a great flood of reality-expanding knowledge. Although a great number of Phuri Dae now live and travel in North America, many still reside in Europe and the Middle East. In all areas, persecution is increasing as governments attempt to rigidly control both knowledge and power in their countries.
Ever suspicious of the Gypsie and their tejection of conventional authority, certain European governments have stepped up programs of sterilization and systematic persecution and ejection of the Rom. Still others attempt to steal the Gypsies' children away, claiming all Rom to be unfit parents by definition. The same governments, and other less willing to actively persecute the Rom, watch in near-silence as Gypsies are barred from stores and attacked in the streets of their cities. After all, they are just Gypsies, not real people, think the officials, walled-off and encased in their houses of whitewashed decay.
The Phuri Dae know such desperation is a signal that the dam built of half-truths and denial is near breaking, but they also fear the effects such policies have on their own culture and families. Every Gypsy sterilized, starved, stoned or stolen means there is one less Rom available to carry the contraband knowledge of the Blood and to chip away at the cracks of conventional gaje thought.
Since the time of Noahe herself the Phuri Dae have been especially adept at the art of gaining and manipulating knowledge for their own advantage. Although a somewhat subtle power when compared to, say, the Lupines' aggressive skills, it has served many of the Phuri Dae well throughour the ages. Known as Patteran (the sign of knowledge and of the Phuri Dae), many of the Phuri Dae poesses this gift.
- Teeuwynn
- The Koran 24:39
Children of Daenna in spirit as well as Blood, the Phuri Dae are most closley associated with the Seeds of Knowledge. There is an ongoing debate among the Phuri Dae as to whether their family includes only the traditional Guardian of Eiavelan, the Seed of the Brightest Waters, or if one of their number also guards Bonnerin, the Seed of the Balanced Scale. This is actually only a more concrete manifestation of the turmoil within the Phuri Dae as to whether they represent the epitome of all Rom, or only an important part of the whole.
If they are only a single, albeit necessary, component, then it is generally said that some individual kumpania will jumble together to form a kinetic whole, a jump-start on the evolutionary train, becoming more than the sum of their flesh and spirit and Blood. Such a kompania would surely play an important part, perhaps the starring role, at the Convergence.
This line of thinking is certainly not held by the conservative members of the Phuri Dae, who have occationally been sneered by others of their kind as the stuffed shirts and self-important seers of the Rom. Thouse accusing the Phuri Dae claim that having to carry such a heavy burden of knowledge and responsibility has bowed their spiritual backs and crushed their sense of the possible. The disenfranchised among the Dae are the only ones who feel the sting of such words, and it only makes them redouble their efforts to lance the boil of disinformation and doggerel that so infects the gaje as a whole.
Those Rom more invested in their anointed role as holders of all knowledge woth knowing doggedly maintain the dogma that, as the epitome of Daenna's children in both spirit and Blood, the Phuri Dae will most certainly be the ones to minister at the Convergence. As such, say the cockier Dae, the carefully guarded knowledge of those Rom in the present and the Seeds, now wedded in a yet-barren union, will spring to life as the first fertile drops from the spirit realm touch the unliving egg of dry materialism.
In the recombining of spirit and body, when the elements - earth, air, firea and water - are empowered to transcend into some new reality we can only now call spirit, we will see the ultimate expression of the soul. But for now, these Rom wait and watch in the stagnation they term patience, while other families play a far more active role in transforming the world.
But such entropy has not afflicted all the Phuri Dae. Many of the younger members, and certain American branches in particular, say that the Phuri Dae must do more than watch and wait for the so-called Convergence. Instead, they assert, the Phuri Dae must plunge into the gaje world's doings, using their knowledge of the true workings of the world, the dirty errata of reality behind the stage flats of normalcy, to tear off the veil of scientific assurance that so many people maintain. Only by expanding the understanding of all those who share this earth can the Rom prepare the world for the Convergence and the mind-bending possibilities to come ...
Our view of the Convergence and our role among the gaje cause great fear and consternation among the rest of the Rom. They know the vampires, the Camarilla, would turn a great deal of energy and resources toward destroying us should the Masquerade (the "no monsters" placebo-fiction bottle they feed to the gaje) be actively threatened. So too would many of the werewolves rage at any of us who would dare to expose them to the harsh light of open existance. At least they have the gaje on their side.
The gaje cling tenaciously to their anti-magical, pro-science, all explainable, no monsters-in-the-closet script, and it will take some major shredding and twisting to take that stuffed-animal-of-a-reality away from them. All in all, not an easy assignment. But a growing number of us Phuri Dae are willing to take it on, extra credit or no.
Not to say we're suicidal; such reality expansion is most often accomplished with some subtlety. The schocked mind too often shrinks in denial rather than expanding with sudden comprehension.
Most of us carefully show the world magic - and then deny it; perhaps by presenting a play depicting the role of the Garou in the world, and then dismissing it as fancy. Traveling families and kumpaniyi of Gypsies set up and run strange games where people can play at being vampires in the midst of unsuspecting humands - but it's only make believe, right?
Such conditioning, the thinking goes, will prepare at least some gaje for the expanded realities of the Convergence and the reconceptualizing that that transformation will require. Those gaje who truly seem to recognize the truth-in-possibility of our games and shows may find thelselves traveling farther into the rabbit warren of realities we Rom so freely travel. We watch out for those gaje (and in some cases, those shilmulo and werecreatures) ready to be nudged along, whose minds are flexible and will not shatter in madness.
When we spot such a mental contortionist we often invite her to learn more, presenting private showings and telling stranger and truer tales, even inviting the gaje to travel with our kumpania. If the gaje has a particurlarly flexible mind, we will go all the way, encouraging her to pry away at the shiny plastic coating of the sugar-dipped placebo world, to pop the balloons of censored reality and watch the pieces fly. To experience the fullness of the many layered vinegar-sweet universe ..."
Through such converts, allegedly including Byron, Blake and Lovecraft, the Rom have achieved greater influence in gaje thinking. Many such gaje go on to write, produce and develop various pieces of "fiction" that actually present glimpses of the truth beneath surface reality. Movies, books, games, TV programs, tabloids and all the cacophony of mass media now have nuggets of truth buried among the fuzzy blur of banality and drivel that is their normal fare. Thus does their tactic of truth-by-denial show-and-tell spread its influence and stretch the limits of the gaje's world.
Despite the fictional presentations and retractions, these tactics have begun to draw the occasional Glass Walker werewolf, who do not appreciate the mocking, unraveling tendencies of the pseudo-truths they notice surfacing in the mass media. Although few of these gaje yet know the true source of such information, it cannot be long before they realize who must be behind such deliberate airings of secrets and decide to retaliate as they see fit.
The Phuri Dae trace their specific history back to the time of great flooding. It is said that Noahe was a Rom of truly powerful mind who also happened to be the Guardian of the Seed of Knowledge (before they were split up). Noahe and her family were forewarned about a plot to destroy the people of that land (in particular the Gypsies).
In response, Noahe built a great ark to save her people, herself and, most importantly, the Seeds. Many Phuri Dae believe the flood was created by certain mages bent on destroying Noahe and the other Romani because they feared the Gypsies' powers and perhaps even desired the Seeds. But others say it was just a werewolf scheme to rid the world of some particularly disgusting gaje ensconced in the same land as Noahe and her people.
Whatever the cause, the Phuri Dae escaped with their knowledge, and since that time, the family have felt that they are the especial guardians and lore keepers among the world's chosen. Noahe's demonstration of the usefulness of both magic and the Sight also set the example for much of the Phuri Dae.
Today the Phuri Dae believe the world is preparing for an even bigger cleansing, perhaps through a great flood of reality-expanding knowledge. Although a great number of Phuri Dae now live and travel in North America, many still reside in Europe and the Middle East. In all areas, persecution is increasing as governments attempt to rigidly control both knowledge and power in their countries.
Ever suspicious of the Gypsie and their tejection of conventional authority, certain European governments have stepped up programs of sterilization and systematic persecution and ejection of the Rom. Still others attempt to steal the Gypsies' children away, claiming all Rom to be unfit parents by definition. The same governments, and other less willing to actively persecute the Rom, watch in near-silence as Gypsies are barred from stores and attacked in the streets of their cities. After all, they are just Gypsies, not real people, think the officials, walled-off and encased in their houses of whitewashed decay.
Since the time of Noahe herself the Phuri Dae have been especially adept at the art of gaining and manipulating knowledge for their own advantage. Although a somewhat subtle power when compared to, say, the Lupines' aggressive skills, it has served many of the Phuri Dae well throughour the ages. Known as Patteran (the sign of knowledge and of the Phuri Dae), many of the Phuri Dae poesses this gift.
- Teeuwynn
lördag 17 september 2016
JÖNKÖPING -48
jönköping -48
det får inte hända igen
bärsärkagång och misshandel
av barn och kvinnor och män
man skulle stoppa "de svarta"
driva dem bort ifrån stan
jönköping -48
omaskerad ku klux klan
jönköping -48
en orgie i ren sadism
nu händer det i ungern
där sprids antiziganism
stormtrupperna marscherar
på europeisk jord
jönköping -48
samma justitiemord
- Larz Gustavsson
https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1051851
Först publicerad i É Romani Glinda och berör de såkallade "tattarkravallerna"
http://www.romaniglinda.se/index.php/tidningen-e-romani-glinda
det får inte hända igen
bärsärkagång och misshandel
av barn och kvinnor och män
man skulle stoppa "de svarta"
driva dem bort ifrån stan
jönköping -48
omaskerad ku klux klan
jönköping -48
en orgie i ren sadism
nu händer det i ungern
där sprids antiziganism
stormtrupperna marscherar
på europeisk jord
jönköping -48
samma justitiemord
- Larz Gustavsson
https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1051851
Först publicerad i É Romani Glinda och berör de såkallade "tattarkravallerna"
http://www.romaniglinda.se/index.php/tidningen-e-romani-glinda
söndag 4 september 2016
Ringblomma
Latin Calendula officinalis
Engelska marigold
Växtplats odlad
Växtdel blomman
Insamlingstid klockan tolv på dagen
Element eld
Planet solen
Andar och gudar soluppgången, Aurora, Tir
Egenskaper eftertänksamhet, känslighet, klarsyn och livskraft
Ringblommans lysande orangefärgade blomma skänker dig solens glädje och livskraft. Fyll en vas med ringblommor så fyller du ditt hem med livets ljus.
Om du är rädd för nya projekt ska du bära en krans av ringblommor kring huvudet eller vid hjärtat.
Lägg den under huvudkudden så får du tydliga drömmar.
Ringblommor används ibland i kärleksamuletter. Blomman skänker nytt liv åt en kärlek som håller på att dö.
- DD
Engelska marigold
Växtplats odlad
Växtdel blomman
Insamlingstid klockan tolv på dagen
Element eld
Planet solen
Andar och gudar soluppgången, Aurora, Tir
Egenskaper eftertänksamhet, känslighet, klarsyn och livskraft
Ringblommans lysande orangefärgade blomma skänker dig solens glädje och livskraft. Fyll en vas med ringblommor så fyller du ditt hem med livets ljus.
Om du är rädd för nya projekt ska du bära en krans av ringblommor kring huvudet eller vid hjärtat.
Lägg den under huvudkudden så får du tydliga drömmar.
Ringblommor används ibland i kärleksamuletter. Blomman skänker nytt liv åt en kärlek som håller på att dö.
- DD
Barbara, Baudouin
Barbara, helgon, en jungfru som var både ung och skön. Hennes fader vredgades över att hon var kristen och inte ville gifta sig och spärrade därför in henne i ett torn med två fönster. I detta fängelse åstadkom hon med bara fingrarna ett tredje fönster för att det skulle bli treenighet i belysningen, och på golvet ritade hon vidare ett kors. Häröver vredgades hennes grymme fader än mera och angav henne för den hedna överheten, som lät gissla henne och bränna henne med facklor och lampor, skar brösten av henne och lät henne löpa gatlopp naken, men en himlens ängel läkte omedelbart alla hennes sår och försåg henne därjämte med en skinande vit klädnad. Den omänsklige fadern blev då alldeles utom sig och högg huvudet av henne, men då slog åskan ner och brände upp honom så fullständigt att inte ens en askhög fanns kvar.
S:ta Barbara är skyddshelgon för murare, snickare och stuckatörer men även för flottister och artillerister, den sistnämnda med tanken på blixten från skyn. Se även nödhjälparna.
S:ta Barbara är skyddshelgon för murare, snickare och stuckatörer men även för flottister och artillerister, den sistnämnda med tanken på blixten från skyn. Se även nödhjälparna.
S.ta Barbara gisslas. Målning på altaret från Kalanti, c:a 1410.
Konstnären hette Francke. Finlands Nationalmuseum, Helsingfors.
Barberaren i Sevilla, se Figaro.
Barbro Stigsdotter, se Gustaf Vasa.
bard, forntida skald. De gamla gaelerna förmenade att en död hjältes själ inte kunde bli lycklig förrän en bard sjungit en klagosång över honom.
barguest, en irländsk vätte med horn, tänder, klor och eldögon. Den kan ikläda sig många skepnader men uppträder helst som en svart raggig hund med glödande ögon och betraktas då som dödsbebådare. I vissa trakter följs den av bygdens alla hundar som ylar och skäller. Jämför Baskervilles hund och pudelns kärna.
I engelska sagor är barguest en elak och ful alf med tänder och klor. Det händer att han mitt i natten upphäver fasansfulla skrik på gatorna. Inte många har förmågan att se honom, men de som kan det kan ge gåvan vidare till dem de vidrör.
Barrabuaidh, den irländske sagohjälten Finns horn, vars klang kunde höras till världens alla fyra hörn.
Barre, ljumma vindars lund, se Frej.
Bartolo, doktor, se Figaro.
Bartolomeus, apostel och helgon, missionär i Armenien där han gjorde många underverk och predikade med stor framgång tills en avundsam furste lät arrestera och plåga ihjäl honom; han flåddes nämligen levande, och i konsten brukar han framställas med sin avdragna hud i handen. Detta gjorde honom i resoluta medeltidsmänniskors ögon lämpliga till skyddspatron åt garvare och andra yrkesmän som sysslade med skinn. Han beskyddar emellertid även slaktare och charkuterister.
Basa-Andre är en trollkvinna, gift med Basa-Jaun. Ibland är hon ett slags sjöjungfru som sitter i en grotta och kammar sitt hår med guldkam.
Basa-Jaun, skogsande i en basisk saga. I likhet med sin fru Basa-Andre hatar han ljudet av kyrkklockor. Han är ett slags vampyr också. Tre bröder och deras syster gick i hans tjänst, men han brukade suga blod från fingret på flickan, och när bröderna fick nys om detta beslöt de att döda honom. Basa-Andre förtrollade då bröderna till oxar, men systern lyckades häva förtrollningen.
Bartolomeus´ martyrium. Kolorerat träsnitt ur Schedels Weltchronik.
Basile, Gianbattista, neapolitansk dialektskald och sagoförtäljare, död före 1634. Han har skrivit bl.a. "Il Pentamerone", en samling av femtio uppsluppet berättade folksagor, omslutna av en novellistisk ram.
Basilio, sångmästare, se Figaro.
basilisk, ett hiskligt fabeldjur. Plinius d.ä. beskriver basilisken som en orm med en ljus fläck i form av en krona på huvudet. Under medeltiden skildrades den som en tupp med fyra ben, gula fjädrar, taggiga vingar och ormstjärt. Basilisken har en blick som dödar, den ödelägger allt omkring sig, fåglarna faller döda ner, frukten ruttnar, vattnen förgiftas, blicken splittrar berg och sveder gräs. Det enda som kan ta död på basilisken är om den möter sin egen bild i en spegel.
Basreddin Hassan, en figur i Tusen och en natt. Han är son till en storvesir och lika skön som begåvad, men av någon anledning väcker han sultanens misshag. Denne konfiskerar hans egendom och tänker fängsla honom själv, men Basreddin Hassan beskyddas av feer, som medan han sover för honom till Kairo där han har en kusin som är så skön att hon inte ens har något namn; sagan kallar henne bara Skönhetens drottning. Hon håller på att bli bortgift med en puckelrygg, vilken dock tas som returfrakt av feerna; Basreddin Hassan får inta hans plats. Nästa dag förs denne emellertid bort från sin brud till Damaskus, där han sedan lever som sockerbagare i tio års tid. En expedition som är ute och söker honom anländer en dag dit och blir händelsevis trakterad med ostkakor. Storvisirens änka som befinner sig i sällskapet säger ögonblickligen att det måste vara hennes son som bakat dem, ty ingen annan har receptet. Basreddin Hassan tas därpå i förvar och får veta att han är häktad därför att han bakat ostkakor utan peppar, ett skämt som man håller fast vid medan hela sällskapet reser med honom till Kairo, där han återförenas med Skönhetens drottning.
Baskervilles hund, fosforescerande gigantisk hund på Dartmoors hed i England. Den sprider skräck och död i en berättelse om Sherlock Holmes.
Bassanio, en roll i "Köpmannen i Venedig" av Shakespeare, se Shylock.
Bata, se Anubis och Bata.
Batman, på svenska Läderlappen, tecknad amerikansk serie. Läderlappen uppträder i en fladdermusliknande kostymering och bekämpar brottslighet tillsammans med sin unge medhjälpare Robin.
Batseba, en av kung Davids hustrur som han fick ögonen på när hon badade. Se Uria.
Baucis, se Filemon och Baukis.
Baudouin av Britannien, en eremit av adlig börd. Om både namngivna och anonyma eremiter i sagorna om kung Arthur kan sägas att deras livsföring inte alls stämmer med nutidens uppfattning av eremittillvaro. De var på en gång psykoterapeuter och kroppsläkare, och deras skogshyddor stod alltid öppna för kvala riddare i behov av bikt eller medicinsk behandling efter tornerspel eller duster med bovar och drakar. Lancelot vistades långa tider hos eremiter, bland dem Baudouin, och slutade sitt liv hos en biskoplig sådan. Till riddarnas båtnad tog eremiterna ofta unga jungfrur till sjukvårdsbiträden. För att rätt sköta sitt kall måste dessa eremiter ha haft både läkarutrustning, välfyllt skafferi och ordentlig vinkällare.
Rembrandt: Batseba. 1654. Louvre, Paris.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
torsdag 4 augusti 2016
bakaträd, Barat och Haimet
bakaträd nämns i Bibeln, närmare bestämt i 2. Sam. 5:23-24, där kung David slåss mot filistéerna och får taktisk upplysning från ovan. Han bör ställa upp sin armé vid bakaträden. "Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdets toppar, skynda då raskt fram, ty då har Herren dragit ut framför dig till att slå filistéernas här." David gjorde som han blev tillsagd och vann en stor seger.
Balám, en oxe på viken troende muslimer livnär sig i paradiset. De äter fisk också, och fisken heter Nûn. Dess lever kan mätta 70 000 man.
Balder, ljuset och fridsamhetens gud i nordisk mytologi. I Eddorna skildras han som så vit och fager att det lyser om honom, han sägs vara klok, vältalig och vänlig, men alla hans beslut har det felet att de inte kan genomföras. Han bor med sin hustru Nanna i den himmelska gården Breidablick och har en fridsam son vid namn Forsete. Det märkligaste som berättas om Balder handlar om hans död. Han drömde tunga drömmar om livsfara, och när han berättade detta för sin mor Frigg ansåg hon det säkras att vidta omfattande mått och steg. Hon tog ed av alla ting och företeelser att de inte skulle skada Balder: eld och vatten, alla metaller och stenar, alla sjukdomar, gifter, djur och växter. Balder var därmed bliven osårbar och immun mot allt tänkbart, och asarna kunde hädanefter roa sig med att skjuta på honom eller hugga efter honom eller kasta sten på honom utan att han tog minsta skada. Loke, som vistades bland asarna i men i grund och botten var en elak natur, tyckte emellertid i hemlighet illa om Balder. Han fick reda på att det växte en mistel i ett träd väster om Valhall vilken Frigg hade underlåtit att ta ed av, och då ryckte han loss en gren av denna, gjorde sig en pil därav och gick med den till asarna som just var i färd med att skjuta prick på Balder. Ytterst i kretsen stod dennes broder Höder som var blind och inte kunde delta i nöjet, och honom lurade Loke att skjuta av mistelpilen mot Balder i det att han hjälpte honom att sikta. Balder genomborrades och föll död ner, vilket var den största olycka som hänt i världen, ty därmed var all god kraft borta. Alla asarna stod lamslagna och brast sedan i hejdlös gråt.
Till sist hämtade sig Frigg och frågade om inte någon fanns som kunde rida ner till dödsriket och förmå Hel att låta Balder återvända till livet mot lämplig lösen. Då erbjöd sig dennes bror Hermod att försöka och fick låna hästen Sleipner för ändamålet. Han red ner över Gjallarbro, fick hästen att hoppa över dödsrikets höga stängsel och förhandlade med Hel, som slutligen sade att om Balder verkligen var så älskad som det påstods, så att alla varelser och ting i världen begrät honom, då skulle hon låta honom återvända till Asgård. Med det budskapet återvände Hermod dit, varpå asarna sände bud till allt och alla att hjälpa till med att gråta ut Balder ur Hel. Alla lydde den maningen så när som på en gammal käring vid namn Tökk, som i själva verket var en inkarnation av Loke. Tökk sade sig ämna gråta torra tårar över Balder, och därmed stod det klart att Hels villkor inte var uppfyllt och att en ljuse asaguden fick förbli i hennes rike.
Asarna bar då Balders lik till hans skepp Ringhorne som var det största av alla fartyg. När de ville sjösätta detta gick det emellertid inte att rubba. De sände då bud till Jotunheim och begärde hjälp av en jättekvinna vid namn Hyrrokkin, vilken villigt kom ridande på en väldig varg med en huggorm till töm och drog loss skeppet vid första försöket, varvid det slog gnistor från rullstockarna under kölen och marken skalv. Tor blev vred och tänkte slå Hyrrokkin i huvudet med sin hammare men hindrades av de andra gudarna, som istället tog itu med att bygga upp ett bål på skeppet och bära Balders lik dit. När Nanna såg detta brast hennes hjärta av sorg, varpå hon blev lagd på bålet bredvid sin man. Tor helgade bålet med hammaren Mjölner, och en dvärg vid namn Lit som kom framspringande under denna ceremoni fick en spark så att han hamnade på bålet. Oden lade dit ringen Draupner och viskade i Balders öra någon djup hemlighet som ingen annan känner.
Balám, en oxe på viken troende muslimer livnär sig i paradiset. De äter fisk också, och fisken heter Nûn. Dess lever kan mätta 70 000 man.
Balder, ljuset och fridsamhetens gud i nordisk mytologi. I Eddorna skildras han som så vit och fager att det lyser om honom, han sägs vara klok, vältalig och vänlig, men alla hans beslut har det felet att de inte kan genomföras. Han bor med sin hustru Nanna i den himmelska gården Breidablick och har en fridsam son vid namn Forsete. Det märkligaste som berättas om Balder handlar om hans död. Han drömde tunga drömmar om livsfara, och när han berättade detta för sin mor Frigg ansåg hon det säkras att vidta omfattande mått och steg. Hon tog ed av alla ting och företeelser att de inte skulle skada Balder: eld och vatten, alla metaller och stenar, alla sjukdomar, gifter, djur och växter. Balder var därmed bliven osårbar och immun mot allt tänkbart, och asarna kunde hädanefter roa sig med att skjuta på honom eller hugga efter honom eller kasta sten på honom utan att han tog minsta skada. Loke, som vistades bland asarna i men i grund och botten var en elak natur, tyckte emellertid i hemlighet illa om Balder. Han fick reda på att det växte en mistel i ett träd väster om Valhall vilken Frigg hade underlåtit att ta ed av, och då ryckte han loss en gren av denna, gjorde sig en pil därav och gick med den till asarna som just var i färd med att skjuta prick på Balder. Ytterst i kretsen stod dennes broder Höder som var blind och inte kunde delta i nöjet, och honom lurade Loke att skjuta av mistelpilen mot Balder i det att han hjälpte honom att sikta. Balder genomborrades och föll död ner, vilket var den största olycka som hänt i världen, ty därmed var all god kraft borta. Alla asarna stod lamslagna och brast sedan i hejdlös gråt.
Till sist hämtade sig Frigg och frågade om inte någon fanns som kunde rida ner till dödsriket och förmå Hel att låta Balder återvända till livet mot lämplig lösen. Då erbjöd sig dennes bror Hermod att försöka och fick låna hästen Sleipner för ändamålet. Han red ner över Gjallarbro, fick hästen att hoppa över dödsrikets höga stängsel och förhandlade med Hel, som slutligen sade att om Balder verkligen var så älskad som det påstods, så att alla varelser och ting i världen begrät honom, då skulle hon låta honom återvända till Asgård. Med det budskapet återvände Hermod dit, varpå asarna sände bud till allt och alla att hjälpa till med att gråta ut Balder ur Hel. Alla lydde den maningen så när som på en gammal käring vid namn Tökk, som i själva verket var en inkarnation av Loke. Tökk sade sig ämna gråta torra tårar över Balder, och därmed stod det klart att Hels villkor inte var uppfyllt och att en ljuse asaguden fick förbli i hennes rike.
Asarna bar då Balders lik till hans skepp Ringhorne som var det största av alla fartyg. När de ville sjösätta detta gick det emellertid inte att rubba. De sände då bud till Jotunheim och begärde hjälp av en jättekvinna vid namn Hyrrokkin, vilken villigt kom ridande på en väldig varg med en huggorm till töm och drog loss skeppet vid första försöket, varvid det slog gnistor från rullstockarna under kölen och marken skalv. Tor blev vred och tänkte slå Hyrrokkin i huvudet med sin hammare men hindrades av de andra gudarna, som istället tog itu med att bygga upp ett bål på skeppet och bära Balders lik dit. När Nanna såg detta brast hennes hjärta av sorg, varpå hon blev lagd på bålet bredvid sin man. Tor helgade bålet med hammaren Mjölner, och en dvärg vid namn Lit som kom framspringande under denna ceremoni fick en spark så att han hamnade på bålet. Oden lade dit ringen Draupner och viskade i Balders öra någon djup hemlighet som ingen annan känner.
Ólafur Brynjúlfssons Edda
Balearerna beboddes i forntiden av ett vildsint folk av idel bågskyttar och stenslungare. Mödrarna på dessa öar gav aldrig sin söner frukost förrän de varit ute och träffat prick på ett träd, meddelar geografen Strabon.
Balin, en riddare i sagorna om Kung Arthur. Genom sitt ädla väsen lyckades han befria en ung dam från ett trollsvärd, som visade sig vara olycksbringande. Han råkade med det döda sin bror Balan. Svärdet hamnade hos Lancelot, som med det mot sin vilja gav riddar Gawain det hugg som ledde till hans död.
Balisarda heter ett trollsvärd i Ariostos Orlando Furioso (25:15); det var tillverkat av en häxa vid namn Falerina i en lustgård som hette Orgagna för att ge döden åt Orlando.
Baliverso hette den värste riddaren i saracenernas här enligt Ariostos Orlando Furioso
Balmung, Siegfrieds svärd i Nibelungen-sagan. Det var smitt av Wieland alias Völund och var så skarpt att Völund därmed klöv en smed vid namn Amilias på längden utan att denne märkte det förrän han skulle gå. Då föll han i två halvor. I Wagners "Nibelungens ring" heter Siegfrieds svärd Nödung.
Balnibarbi, en ö, se Gulliver.
Baloo, den stora, sömniga, sävliga björnen i Kiplings "Djungelboken". Han bidrog i hög grad till att människobarnet Mowgli upptogs i vargflocken, och eftersom han var vargungarnas lärare blev han också dennes. Tillsammans med Bagheera, den svarta pantern, och pytonormen Kaa räddade han Mowgli ur många farliga knipor.
Balthasar, en av de vise männen, se Caspar, Balthasar och Melchior.
Bambi, en rådjurskalv i en berättelse med samma namn av den österrikiske författaren Felix Salten. Bambi växer upp med sin mor och sina kusiner Gobo och Faline utan vetskap om våldet i världen. När en jägare kommer i skogen och fyrar av sin bössa lär de sig vad fruktan är. Walt Disney har gjort en tecknad film efter Bambi.
Walt Disney: Bambi. Disneys djur är bättre än hans människor.
Ban, far till Lancelot och dennes bror Ector de Maris i sagorna om Kung Arthur.
Bandarlog, apfolket i Kiplings "Djungelboken". De var djupt föraktade av de andra djuren i urskogen därför att de inte hade någon lag, inga hövdingar, inget språk och aldrig förmådde fullfölja ett beslut. Sitt hemvist hade de i De kalla hålorna, i en gammal stad som fallit i ruiner. En gång fick de för sig att de skulle röva bort Mowgli för att han skulle lära dem en massa nyttiga saker. Han var nära att omkomma bland dem.
Banquo, se Macbeth.
banshee är en husande i vissa familjer på Irland och i Skottland. Hon är mån om familjens välfärd och varnar för annalkande ofärd eller död med jämmer och skrik. Hon har långt strömmande hår, grå kappa över grön klänning, och hennes ögon är eldröda av gråt.
Baphomet eller Sabbatsgeten, medeltida demon, närmare utvecklad på 1800-talet av en mystifax vid namn Eliphas Lévi. Figuren företräder för honom såväl den manliga sexualiteten som astralljuset och ser samtidigt ut som en folksagans djävul.
Baphomet, gravyr ur Eliphas Lévis Transcendental Magic, 1896.
Barat och Haimet hette två mästertjuvar, titelfigurer i en fransk medeltida skämtsaga, söner till en tjuv som fått dingla i galgen. De hade en vän, Travers, som också var lockad av yrket men insåg sin begränsning och återgick till jordbruket, sedan han en dag bevittnat hur Barat stulit äggen ur boet för en ruvande skata och sedan klättrat upp och lagt dit dem igen utan att skatan märkte något, och hurusom Haimet lyckats stjäla byxorna av kroppen på sin bror. Vid jultid hade Travers slaktat en gris, och en präktig skinka hängde i taket. Barat och Haimet kom för att hälsa på sin gamle vän, men de träffade bara hans hustru hemma. De kastade en yrkesmässig blick över bostaden och fick se skinkan i taket. När Travers kom hem och fick höra om besöket förstod han genast att vännerna skulle komma på nattlig återvisit och förse sig med skinkan. Han och hans hustru lade den därför i en tråg med lock över. På natten kom vännerna smygande men fann bara den tomma skinkkroken. Emellertid hade Travers inte kunnat somna; han gick nu ut till ladugården för att se till kon. Vips var Barat i sängen hos hans hustru, stönade tills hon vaknade och sade att han haft en mardröm och glömt var skinkan var gömd. När hustrun upplyste honom smög han ut, tog skinkan ur tråget och stack iväg. När Travers kom in var hustrun vaken och knepet uppdagades. Något hade dock Travers lärt av sina vänner. Han smög nu efter dem i mörkret. Barat som tagit skinkan hade sackat efter Haimet; nu låtsades Travers att han var Haimet och sade med förställd röst att Barat såg bra trött ut; nu kunde han bära skinkan ett stycke. Så tog han skinkan, sackade efter en bit, vände och gick hem. När han kom hem mötte han en kvinna i huckle som han tog för sin hustru; henne gav han skinkan med uppmaning att läsa fruntimmersbesvärjelsen över den så att tjuvarna lämnade den ifred. Och så gick han in. Men det var inte sin hustru han mött utan Haimet, som uppdagat sveket och förklädd kilat före till gården. När Travers nu såg sin hustru i huset och uppdagade det nya sveket, gav han sig ut på nytt och fann kumpanerna under ett träd vid en eld där de tänkte steka skinkan. Travers drog av sig byxorna och hängde sig i armarna i en gren, smutsig, naken, med tovigt hår. Haimet råkade titta upp i trädet och viskade blek av skräck till brodern: "Titta, där uppe hänger far! Han vill hälsa på oss." Hals över huvud rände båda iväg. Travers tog nu skinkan och kom välbehållen hem. Där beslöt han och hans fru att genast stycka den och koka den innan kumpanerna hittade på något nytt knep. Dessa hade emellertid kommit till insikt om att de varit fega, återvänt, sett att skinkan var borta och var nu på bettet igen. Haimet kröp upp på taket till Travers hus, gjorde försiktigt hål över skinkan och stack ner ett spö för att fiska upp en bit. Travers, som sträckte ut sig på sängen, fick se hålet över huvudet och ropade till den objudne gästen: "Mina herrar, nu är vi trötta på leken. Kom ner så delar vi skinkan i tre delar mellan oss." De tjuvaktiga bröderna steg då in till sin kamrat, alla bänkade sig kring bordet och Travers delade skinkan utan mannamån.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
onsdag 29 juni 2016
Ringblomma
Latin Calendula officinalis
Engelska marigold
Växtplats odlad
Växtdel blomman
Insamlingstid klockan tolv på dagen
Element eld
Planet solen
Andar och gudar soluppgången, Aurora, Tir
Egenskaper eftertänksamhet, känslighet, klarsyn och livskraft
Ringblommans lysande orangefärgade blomma skänker dig solens glädje och livskraft. Fyll en vas med ringblommor så fyller du ditt hem med livets ljus.
Om du är rädd för nya projekt ska du bära en krans av ringblommor kring huvudet eller vid hjärtat.
Lägg den under huvudkudden så får du tydliga drömmar.
Ringblomma används ibland i kärleksamuletter. Blomman skänker nytt liv åt en kärlek som håller på att dö.
-DD
Engelska marigold
Växtplats odlad
Växtdel blomman
Insamlingstid klockan tolv på dagen
Element eld
Planet solen
Andar och gudar soluppgången, Aurora, Tir
Egenskaper eftertänksamhet, känslighet, klarsyn och livskraft
Ringblommans lysande orangefärgade blomma skänker dig solens glädje och livskraft. Fyll en vas med ringblommor så fyller du ditt hem med livets ljus.
Om du är rädd för nya projekt ska du bära en krans av ringblommor kring huvudet eller vid hjärtat.
Lägg den under huvudkudden så får du tydliga drömmar.
Ringblomma används ibland i kärleksamuletter. Blomman skänker nytt liv åt en kärlek som håller på att dö.
-DD
The Talith
You have learned how to use the Romany weapon known as the talith. The talith is a heavy scarf, or diklo, of some 5-6' in lenght, with weighted hooks and barbs along each end. You can use the talith to disarm your opponents, or you can attack them, slashing with the barbed hooks. The advantage of reach combined with its concealability make this weapon one of your favorite forms of attack.
A character must be skilled in melee in order to learn this specialized form of combat. The talith is a difficult weapon to master. It requires good coordination and alot of practice. Although it does not do much damage compared to a fierarm, the talith is practically impossible to detect as a weapon, and it can be used to blind or disarm opponents. The greater the character's Skill with the Talith, the more varied the special maneuvers and attacks of which the character is capable.
* Novice: Can blind opponents, giving her a +1 target modifier.
** Practiced: Can use talith as an actual melee weapon.
*** Competent: Can use talith to disarm opponents. Opponent must then make a Strenght roll (difficulty 6) If the Rom rolls more successes on a Dexterity + Talith roll (difficulty 6) than her adversary she successfully disarms him.
**** Expert: Can use the talith as a second weapon in melee (two attacks per action). However, all difficulty numbers are raised by +1.
***** Master: Can entangle opponents with talith. Opponent must make a Dexterity roll (difficulty 6) to avoid entanglement. If the Rom has more successes she successfully entangles her opponent, causing him to lose his next action.
- Teeuwynn
A character must be skilled in melee in order to learn this specialized form of combat. The talith is a difficult weapon to master. It requires good coordination and alot of practice. Although it does not do much damage compared to a fierarm, the talith is practically impossible to detect as a weapon, and it can be used to blind or disarm opponents. The greater the character's Skill with the Talith, the more varied the special maneuvers and attacks of which the character is capable.
** Practiced: Can use talith as an actual melee weapon.
*** Competent: Can use talith to disarm opponents. Opponent must then make a Strenght roll (difficulty 6) If the Rom rolls more successes on a Dexterity + Talith roll (difficulty 6) than her adversary she successfully disarms him.
**** Expert: Can use the talith as a second weapon in melee (two attacks per action). However, all difficulty numbers are raised by +1.
***** Master: Can entangle opponents with talith. Opponent must make a Dexterity roll (difficulty 6) to avoid entanglement. If the Rom has more successes she successfully entangles her opponent, causing him to lose his next action.
- Teeuwynn
måndag 13 juni 2016
Baal, Bahman
Baal, en avgud, se Elia.
Baba-Jaga är en pittoresk häxa i slaviska folksagor - se Kasczei, Marja Morevna och Vasilissa den sköna. Hon bor i skogen i en liten koja som står på kycklingben och kan vrida sig runt. Hon äger en flygande kvast, och ibland flyger hon omkring i en mortel. Hon figurerar också i en variant av sagan om Flädermor. En bonde som var änkling och hade en dotter gifte om sig med en kvinna som också hade en dotter. Hans flicka fick det svårt hemma, och till slut tog han henne med sig ut i skogen till häxan Baba-Jaga, som var känd för att äta barn som andra äter kyckling, och frågade om hon kunde få plats hos henne. Det fick hon, och häxan började genast hitta på stört omöjliga uppgifter åt henne. Men flickan hade redan första kvällen fått bundsförvanter i mössen som hon matat och som nu kom henne till hjälp. Häxan blev förvånad över att flickan kunde klara allt, men hon blev också belåten med henne. En dag sade styvmodern till bonden att det var dags för honom att hämta benen efter flickan hos Baba-Jaga. Gubben tog lydigt vagnen och körde iväg, och en stund senare hörde hustrun hästpinglorna komma tillbaka på tunet och gick ut för att möta. Hunden sprang före till grinden och ställde sig att skälla: "Vov vov vov. en fin dam är på väg, en fin dam är på väg!" "Du ljuger"! röt styvmodern, men till sin häpnad fick hon se styvdottern frisk och sund och med fina presenter i vagnen. Avundsjuk förmådde hustrun då sin gubbe att köra hennes egen dotter till häxan, men den flickan schasade undan mössen, vrenskades och kunde inte klara något av häxans uppdrag. Efter en tid sade hustrun åt gubben att hämta tösen, men när hon sen gick till grinden för att ta emot sprang hunden före och skällde: "Vov vov vov, benen skramlar i korgen!" "Du ljuger!" röt hustrun, men hunden hade rätt. Gubben kom hem med benen efter flickan.
Babels torn omtalas i 1 Mos. 11, som upplyser att Noas efterkommande samlades på en låg slätt i Sinears land och tog itu med att bygga en stad med ett torn som skulle räcka upp till himlen. Av någon anledning misshagade detta Gud, som sade sig att efter detta första tilltag kunde människorna förväntas klara vad som helst; han steg därför ned och gjorde slut på sämjan och endräkten genom att förbistra deras språk så att allas tal lät som ett babbel för de andra. Han spridde också ut dem över jorden och förhindrade så allt internationellt samarbete.
Baba-Jaga är en pittoresk häxa i slaviska folksagor - se Kasczei, Marja Morevna och Vasilissa den sköna. Hon bor i skogen i en liten koja som står på kycklingben och kan vrida sig runt. Hon äger en flygande kvast, och ibland flyger hon omkring i en mortel. Hon figurerar också i en variant av sagan om Flädermor. En bonde som var änkling och hade en dotter gifte om sig med en kvinna som också hade en dotter. Hans flicka fick det svårt hemma, och till slut tog han henne med sig ut i skogen till häxan Baba-Jaga, som var känd för att äta barn som andra äter kyckling, och frågade om hon kunde få plats hos henne. Det fick hon, och häxan började genast hitta på stört omöjliga uppgifter åt henne. Men flickan hade redan första kvällen fått bundsförvanter i mössen som hon matat och som nu kom henne till hjälp. Häxan blev förvånad över att flickan kunde klara allt, men hon blev också belåten med henne. En dag sade styvmodern till bonden att det var dags för honom att hämta benen efter flickan hos Baba-Jaga. Gubben tog lydigt vagnen och körde iväg, och en stund senare hörde hustrun hästpinglorna komma tillbaka på tunet och gick ut för att möta. Hunden sprang före till grinden och ställde sig att skälla: "Vov vov vov. en fin dam är på väg, en fin dam är på väg!" "Du ljuger"! röt styvmodern, men till sin häpnad fick hon se styvdottern frisk och sund och med fina presenter i vagnen. Avundsjuk förmådde hustrun då sin gubbe att köra hennes egen dotter till häxan, men den flickan schasade undan mössen, vrenskades och kunde inte klara något av häxans uppdrag. Efter en tid sade hustrun åt gubben att hämta tösen, men när hon sen gick till grinden för att ta emot sprang hunden före och skällde: "Vov vov vov, benen skramlar i korgen!" "Du ljuger!" röt hustrun, men hunden hade rätt. Gubben kom hem med benen efter flickan.
Babels torn omtalas i 1 Mos. 11, som upplyser att Noas efterkommande samlades på en låg slätt i Sinears land och tog itu med att bygga en stad med ett torn som skulle räcka upp till himlen. Av någon anledning misshagade detta Gud, som sade sig att efter detta första tilltag kunde människorna förväntas klara vad som helst; han steg därför ned och gjorde slut på sämjan och endräkten genom att förbistra deras språk så att allas tal lät som ett babbel för de andra. Han spridde också ut dem över jorden och förhindrade så allt internationellt samarbete.
Baba-Jaga. Illustration till sagan Marja Morevna av Ivan J. Bilbin, 1901-1903
Babinsky, en rövare, se Schwanda.
Babylon hade hundra bronsportar i sin oändligt långa, höga och breda stadsmur, på vilken drottning Semiramis hade anlagt hängande trädgårdar. Staden, grundlagd av en kung Belos, var så stor att när Cyrus erövrade den en tidig morgon år 539 f.Kr. dröjde det ända till kvällen innan befolkningen i mitten av staden fick höra talas om att något särskilt hade hänt.
Babylon förblev en storstad i åtskilliga århundraden i all fall, och Alexander den store funderade på att göra den till huvudstad i sitt väldiga rike. På Jesu tid eller så hade den inte desto mindre hunnit förvandlas till en människotom, övergiven vildmatk.
Bacchus, vinets gud i den romerska antiken, identifierad med grekernas Dionysos eller kanske snarare med deras Silenos. På latin identifieras Bacchus vidare med en italiensk gud som heter Liber. Beträffande myterna i ämnet, se Dionysos.
Badrulbadur heter ibland prinsessan i sagan om Aladdin, i västerländska utgåvor av Tusen och en natt kallas hon vanligen Gulnare, Hennes öde är dock detsamma i båda fallen.
Baetylus, en förklädd sten, se Kronos. Baetylus var ytbehandlad med grädde och honung för att lättare slinka ner.
Bagdad, kalifernas huvudstad efter Mekka och Damaskus. En eremit omtalade för kalifen att en man vid namn Moclas var förutbestämd att grundlägga en stad på den plats där han stod. "Den mannen är jag", sade kalifen och berättade att han som barn hade stulit ett armband och att hans barnsköterska därefter alltid kallade honom "Moclas", vilket var namnet på en bekant tjuv, Därpå grundlade han Bagdad.
Bagheera, den svarta pantern i Kiplings "Djungelboken", Mowglis beskyddare och ständiga följeslagare. Bagheera var född i bur bland människor och visste därför en hel del om mänskligt beteende. Han var slug, djärv, hänsynsös och modig med en päls som dun och en röst som honung.
Bahman, son till en shah av Persien. Om honom berättas i Tusen och en natt en historia i stil med vad som brukar förtäljas om utsatta barn. Bahman rövades ur palatset av shahens systrar och skickade vind för våg ut på en kanal. Shahens överträdgårdsmästare räddade honom och uppfostrade honom, och han blev så småningom själv shah, sedan en talande fågel hade berättats hans öde för fadern. Jämför Moses och Romulus.
Pieter Brueghel: Babels torn
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
lördag 11 juni 2016
Romersk kamomill
Latin Anthemis nobilis
Engelska camomile
Växtplats strandängar och dikesrenar. Odlas i trädgårdar. Trivs bäst på kalkrik jord
Växtdel blomman
Insamlingstid före klockan tolv på midsommardagen, i övrigt skördas kamomill i stark sol
Element vatten
Planet solen
Andar och gudar fruktbarhets- och modergudinnor
Egenskaper främjar lugn, välstånd och lycka
Kamomill är moderns växt. Den rymmer moderns mildhet och glädje. Med kamomill vaggar modern sitt barn och med kamomill underlättar kvinnan sin förlossning.
Kamomill används i amuletter för att främja välstånd och lycka i familjen samt för att skapa meditativt lugn.
Kamomill innehåller lite acetylsalicylsyra och bör inte ges till spädbarn under sex månader eftersom den kan framkalla allergi.
-DD
Engelska camomile
Växtplats strandängar och dikesrenar. Odlas i trädgårdar. Trivs bäst på kalkrik jord
Växtdel blomman
Insamlingstid före klockan tolv på midsommardagen, i övrigt skördas kamomill i stark sol
Element vatten
Planet solen
Andar och gudar fruktbarhets- och modergudinnor
Egenskaper främjar lugn, välstånd och lycka
Kamomill är moderns växt. Den rymmer moderns mildhet och glädje. Med kamomill vaggar modern sitt barn och med kamomill underlättar kvinnan sin förlossning.
Kamomill används i amuletter för att främja välstånd och lycka i familjen samt för att skapa meditativt lugn.
Kamomill innehåller lite acetylsalicylsyra och bör inte ges till spädbarn under sex månader eftersom den kan framkalla allergi.
-DD
lördag 4 juni 2016
Augustin, Azucena
Augustin, en säckpipeblåsare som leve glad i Wien tills han en kväll under peståret 1679 råkade ragla ner i en massgrav. Nästa morgon vaknade han av att nya offer för farsoten kastades ner i graven, och då uppstämde han en visa som blev berömd:
"Ach, du lieber Augustin,
alles is weg!"
"Ack, min kära Augustin,
allt är förbi."
Likvagnskuskarna hörde med häpnad hans röst ur graven, tittade förskrämda ner, fick syn på Augustin och hjälpte honom upp. Han levde sedan glad så länge han levde, och han levde länge.
d'Aulony, Marie Cathérine le Jumel de Barneville de la Motte, fransk grevinna som på 1600-talet skrev och utgav en sagosamling som heter "Contes nouveaux ou les Fées á la mode", Nya berättelser eller Feerna på nutida vis. Hon levde 1650-1705 och anses ha infört konstsagan i den europeiska litteraturen. Hennes fesagor, som utkom 1698, året efter det att Perrault utgett "Gåsmors sagor", är spännande, gripande och roliga, men intrigen är ofta otroligt invecklad. Förutom av kungliga personer vimlar det av dvärgar, trollkarlar och feer, ömsom goda, ömsom onda, som står i kärleksförhållande eller fientligt förhållande till varandra, och av odjur av alla de slag - drakar, basilisker, fladdermöss och svarta kattor.
En av hennes mest bekanta sagor heter "Den vita katten". En kung kallade en dag till sig sina tre söner och sade att han tänkte ge sitt rike åt den av dem som efter ett år kom tillbaka med den sötaste lilla hunden. Prinsarna drog åstad, kom överens om att skiljas åt och ett år senare mötas på samma ställe. Den yngste råkade förirra sig i en skog tills han plötsligt stod framför ett praktfullt slott. Men när han hälsade på öppnades porten inte av någon levande varelse utan av händer som svävade i luften. Händer förde honom in, betjänade honom och ledde honom till en festsal befolkad av idel katter. Efter en stund slogs dörrarna till salen upp och in steg en liten gestalt svept i svart slöja. Den visade sig vara den mest bedårande vita katt. Katten hälsade prinsen välkommen, tog hand om honom på bästa sätt, och hur det var stannade han i slottet. Tiden flög iväg och han glömde nästan sitt ärende. När ett år gått påminde honom emellertid den vita katten om hans uppdrag och gav honom ett ekollon, i vilket man kunde höra det allra som spädaste "vov-vov". Så samlades bröderna inför kungen, de två äldsta hade med sig förtjusande små hundar, men när den yngste öppnade valnöten låg där på en sidenkudde en liten hund utan all like. Kungen ville dock ännu inte ge ifrån sig riket utan gav sönerna ett nytt uppdrag; när ett år gått skulle de komma tillbaka med ett muslin så tunt att det gick att trä genom ett nålsöga. Prinsarna gav sig av på nytt, den yngsta till sin älskade lilla katt. När ett år gått skickade hon hem honom igen, den här gången med en hasselnöt. Hans bröder hade med sig ett muslin så tunt att de nätt och jämt gick genom ögat på en stoppnål, men när den yngsta prinsen öppnade sin nöt låg där ett hirskorn och när han öppnade hirskornet låg där ett muslin så tunt att om man vek det sex gånger gick det ändå genom det finaste nålsögat. Men kungen var inte heller denna gången pigg på att avstå sitt rike ännu; han gav sönerna i uppdrag att komma hem med var sin vacker flicka. När året gått och prinsarna skulle hem igen sade den yngste till katten att han inte längre brydde sig om kungariket; han ville stanna hos sin älskade katt. Han blev därför alldeles utom sig när katten sade åt honom att hugga huvudet av henne. Till slut måste han dock lyda, och då stod där den fagraste prinsessa. Problemet med riket löstes så att kungen fick behålla sitt, ty kattprinsessan gav de båda äldre bröderna var sitt nytt rike, och då hade hon ändå sju stycken kvar för sig och sin prins.
Aurboda, en jättekvinna, se Gerd.
Aurelius, en förälskad väpnare, se Averagus.
Aurora, morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi. På grekiska heter hon Eos. Hon har till uppgift att varje morgon öppna österns portar med sina rosenfingrar så att solens vagn kan komma fram. Hon är inblandad i en lång rad små kärlekshistorier med olika kontrahenter och har en ansenlig barnskara av bl.a. vindar och stjärnor. Se Cephalus, Orion och Tithonos.
Auster, östanvinden i antik mytologi.
Autolykos, tjuvarnas gud i antik mytologi, en förslagen och listig son av Hermes, som själv hade undervisat honom i fiffighet. Vid ett tillfälle överlistades han dock av Sisyfos, ty denne hade satt stämplar på fötterna av sin fårahjord som Autolykos försökte stjäla. Sisyfos blev i det sammanhanget intim med Autolykos´ dotter Eurykleia och fick med henne en dotter som i sinom tid blev mor till Odysseus. Autolykos var alltså mormors far till denne.
Auxo, se horer.
Avalan, en föga ädel riddare vid kung Arthurs hov, se Gaheris.
Averagus, riddare i Chaucers Canterburysägner. Denna levde lycklig i sitt slott vid kusten i Bretagne med sin sköna hustru Dorigene. En dag begav han sig sjöledes ut på en resa, och medan han var borta träffade Dorigene en dag en väpnare vid namn Aurelius, som genast bestormade henne med kärlek. Dorigene hade dock ingen tanke på att vara sin man otrogen utan svarade väpnaren, att först den dag då han trollat bort alla de klippor som hotar fartygen vid Bretagnes kust, skulle hon bli hans. Sjuk av obesvarad kärlek blev Aurelius sängliggande, men hans bror fick reda på orsaken och tog honom med till en magiker, som lovade att mot tusen francs utföra en optisk villa. Under tiden hade Averagus kommit hem till sin maka och allt var väl tills hon en dag mötte Aurelius, som förklarade att nu hade han utfört undret, hon kunde gå ner till kusten så fick hon se. Och mycket riktigt, där fanns inte en klippa att skåda. Förtvivlad bekände hon sitt obetänksamma löfte för sin make, och denne, som var en hedersman, sade åt henne att ett givet löfte måste hållas. Dorigene gick följaktligen till Aurelius, men när han fick se det tårdränkta ansikte hon vände upp mot honom löste han henne från hennes löfte, och lycksalig återvända hon till sin Averagus. Skulden på tusen francs vilade dock tungt på väpnaren som bara kunnat skrapa ihop fyrahundra, men när han kom med pengarna till trollkarlen och denne förstod att han inte tagit i utbyte, efterskänkte han ädelmodigt hela skulden.
avgrunden, som på grekiska heter abyssos, är Bibelns helvete. Uppenbarelseboken upplyser att ingången dit är ett slags brunn som det ryker ur. Satan skall i sinom tid inspärras där under tusen år. Det finns en avgrundens ängel också, chef för en svärm av gräshoppsliknande andar som vid femte basunens ljud kan förväntas komma upp ur brunnen för att plåga folk. Jämför Abaddon.
avus heter ett slags trolliknande varelser i de irländska folksagorna. Längst nere i magen har de en svart fläck som man kan se när de gapar. De utgör ofta ett slags vakt hos hövdingar eller trollkarlar och bor då i ett hus för sig själva bredvid borgen.
Aymon, en hertig i legenderna kring Karl den store. Se Bayard.
Azazel är en djinn av rökfri eld. Dessa djinner bebodde jorden innan människan kom dit, men på grund av sin ständiga olydnad drevs de bort av en änglahär. När Gud skapade Adam och befallde alla att ära honom svarade Azazel uppstudsigt: "Mig har du skapat av eld och honom av jord: varför skulle jag ära honom?" Gud straffade omedelbart djinnen för detta tal, förvandlade honom till en djävul och kallade honom Iblis eller Misströstan. I helvetet blev han banerförare vid Satans härskaror.
"Ach, du lieber Augustin,
alles is weg!"
"Ack, min kära Augustin,
allt är förbi."
Likvagnskuskarna hörde med häpnad hans röst ur graven, tittade förskrämda ner, fick syn på Augustin och hjälpte honom upp. Han levde sedan glad så länge han levde, och han levde länge.
d'Aulony, Marie Cathérine le Jumel de Barneville de la Motte, fransk grevinna som på 1600-talet skrev och utgav en sagosamling som heter "Contes nouveaux ou les Fées á la mode", Nya berättelser eller Feerna på nutida vis. Hon levde 1650-1705 och anses ha infört konstsagan i den europeiska litteraturen. Hennes fesagor, som utkom 1698, året efter det att Perrault utgett "Gåsmors sagor", är spännande, gripande och roliga, men intrigen är ofta otroligt invecklad. Förutom av kungliga personer vimlar det av dvärgar, trollkarlar och feer, ömsom goda, ömsom onda, som står i kärleksförhållande eller fientligt förhållande till varandra, och av odjur av alla de slag - drakar, basilisker, fladdermöss och svarta kattor.
En av hennes mest bekanta sagor heter "Den vita katten". En kung kallade en dag till sig sina tre söner och sade att han tänkte ge sitt rike åt den av dem som efter ett år kom tillbaka med den sötaste lilla hunden. Prinsarna drog åstad, kom överens om att skiljas åt och ett år senare mötas på samma ställe. Den yngste råkade förirra sig i en skog tills han plötsligt stod framför ett praktfullt slott. Men när han hälsade på öppnades porten inte av någon levande varelse utan av händer som svävade i luften. Händer förde honom in, betjänade honom och ledde honom till en festsal befolkad av idel katter. Efter en stund slogs dörrarna till salen upp och in steg en liten gestalt svept i svart slöja. Den visade sig vara den mest bedårande vita katt. Katten hälsade prinsen välkommen, tog hand om honom på bästa sätt, och hur det var stannade han i slottet. Tiden flög iväg och han glömde nästan sitt ärende. När ett år gått påminde honom emellertid den vita katten om hans uppdrag och gav honom ett ekollon, i vilket man kunde höra det allra som spädaste "vov-vov". Så samlades bröderna inför kungen, de två äldsta hade med sig förtjusande små hundar, men när den yngste öppnade valnöten låg där på en sidenkudde en liten hund utan all like. Kungen ville dock ännu inte ge ifrån sig riket utan gav sönerna ett nytt uppdrag; när ett år gått skulle de komma tillbaka med ett muslin så tunt att det gick att trä genom ett nålsöga. Prinsarna gav sig av på nytt, den yngsta till sin älskade lilla katt. När ett år gått skickade hon hem honom igen, den här gången med en hasselnöt. Hans bröder hade med sig ett muslin så tunt att de nätt och jämt gick genom ögat på en stoppnål, men när den yngsta prinsen öppnade sin nöt låg där ett hirskorn och när han öppnade hirskornet låg där ett muslin så tunt att om man vek det sex gånger gick det ändå genom det finaste nålsögat. Men kungen var inte heller denna gången pigg på att avstå sitt rike ännu; han gav sönerna i uppdrag att komma hem med var sin vacker flicka. När året gått och prinsarna skulle hem igen sade den yngste till katten att han inte längre brydde sig om kungariket; han ville stanna hos sin älskade katt. Han blev därför alldeles utom sig när katten sade åt honom att hugga huvudet av henne. Till slut måste han dock lyda, och då stod där den fagraste prinsessa. Problemet med riket löstes så att kungen fick behålla sitt, ty kattprinsessan gav de båda äldre bröderna var sitt nytt rike, och då hade hon ändå sju stycken kvar för sig och sin prins.
Aurboda, en jättekvinna, se Gerd.
Aurelius, en förälskad väpnare, se Averagus.
Aurora, morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi. På grekiska heter hon Eos. Hon har till uppgift att varje morgon öppna österns portar med sina rosenfingrar så att solens vagn kan komma fram. Hon är inblandad i en lång rad små kärlekshistorier med olika kontrahenter och har en ansenlig barnskara av bl.a. vindar och stjärnor. Se Cephalus, Orion och Tithonos.
R. Leinweber
Auster, östanvinden i antik mytologi.
Autolykos, tjuvarnas gud i antik mytologi, en förslagen och listig son av Hermes, som själv hade undervisat honom i fiffighet. Vid ett tillfälle överlistades han dock av Sisyfos, ty denne hade satt stämplar på fötterna av sin fårahjord som Autolykos försökte stjäla. Sisyfos blev i det sammanhanget intim med Autolykos´ dotter Eurykleia och fick med henne en dotter som i sinom tid blev mor till Odysseus. Autolykos var alltså mormors far till denne.
Auxo, se horer.
Avalan, en föga ädel riddare vid kung Arthurs hov, se Gaheris.
Averagus, riddare i Chaucers Canterburysägner. Denna levde lycklig i sitt slott vid kusten i Bretagne med sin sköna hustru Dorigene. En dag begav han sig sjöledes ut på en resa, och medan han var borta träffade Dorigene en dag en väpnare vid namn Aurelius, som genast bestormade henne med kärlek. Dorigene hade dock ingen tanke på att vara sin man otrogen utan svarade väpnaren, att först den dag då han trollat bort alla de klippor som hotar fartygen vid Bretagnes kust, skulle hon bli hans. Sjuk av obesvarad kärlek blev Aurelius sängliggande, men hans bror fick reda på orsaken och tog honom med till en magiker, som lovade att mot tusen francs utföra en optisk villa. Under tiden hade Averagus kommit hem till sin maka och allt var väl tills hon en dag mötte Aurelius, som förklarade att nu hade han utfört undret, hon kunde gå ner till kusten så fick hon se. Och mycket riktigt, där fanns inte en klippa att skåda. Förtvivlad bekände hon sitt obetänksamma löfte för sin make, och denne, som var en hedersman, sade åt henne att ett givet löfte måste hållas. Dorigene gick följaktligen till Aurelius, men när han fick se det tårdränkta ansikte hon vände upp mot honom löste han henne från hennes löfte, och lycksalig återvända hon till sin Averagus. Skulden på tusen francs vilade dock tungt på väpnaren som bara kunnat skrapa ihop fyrahundra, men när han kom med pengarna till trollkarlen och denne förstod att han inte tagit i utbyte, efterskänkte han ädelmodigt hela skulden.
avgrunden, som på grekiska heter abyssos, är Bibelns helvete. Uppenbarelseboken upplyser att ingången dit är ett slags brunn som det ryker ur. Satan skall i sinom tid inspärras där under tusen år. Det finns en avgrundens ängel också, chef för en svärm av gräshoppsliknande andar som vid femte basunens ljud kan förväntas komma upp ur brunnen för att plåga folk. Jämför Abaddon.
avus heter ett slags trolliknande varelser i de irländska folksagorna. Längst nere i magen har de en svart fläck som man kan se när de gapar. De utgör ofta ett slags vakt hos hövdingar eller trollkarlar och bor då i ett hus för sig själva bredvid borgen.
Aymon, en hertig i legenderna kring Karl den store. Se Bayard.
Azazel är en djinn av rökfri eld. Dessa djinner bebodde jorden innan människan kom dit, men på grund av sin ständiga olydnad drevs de bort av en änglahär. När Gud skapade Adam och befallde alla att ära honom svarade Azazel uppstudsigt: "Mig har du skapat av eld och honom av jord: varför skulle jag ära honom?" Gud straffade omedelbart djinnen för detta tal, förvandlade honom till en djävul och kallade honom Iblis eller Misströstan. I helvetet blev han banerförare vid Satans härskaror.
Ileana Peterson (Tepfers) som Fricka i Valkyrian av R. Wagner
Azucena heter en zigenerska i Verdis opera "Trubaduren". Hennes mamma har för längesedan blivit bränd på bål av en greve di Luna, och som hämnd har hon rövat bort ett litet gossebarn för denne. Nu regerar en yngre greve di Luna i Aragonien och han älskar en skön dam vid namn Leonora, men denne älskar å sin sida en trubadur som sjunger kärlekssånger vid hennes fönster om kvällarna. Det blir duell mellan greven och trubaduren, varvid avslöjas att den sistnämnde heter Manrico och är en riddare från det fientliga Biscaya. I nästa akt upplyses att han också är fosterbarn till zigenerskan Azucena, som aldrig kan glömma sin mammas sorgliga öde och sjunger en berömd hämnedsång: Stride la vampa - stockarna spraka! Leonora, som tror att hennes trubadur är död, är samtidigt i färd med att gå i kloster men enleveras därifrån av greven som i sin tur berövas detta byte av Manrico, vilken anländer i precis rättan tid och för henne med sig till en fästning där han är kommendant. Sorgligt nog infångas zigenerskan Azucena i samma veva av greve di Luna, som använder henne som gisslan för att få Manrico att ge upp fästningen. Denne gör ett förtvivlat utfall för att befria henne men blir då fånge själv, och situationen är alltså mycket sorglig, helst som Leonora inte ser någon annan råd än att söka upp greve di Luna och lova att bli hans på villkor att han släpper ut trubaduren. Hon tar vidare gift, stegar ner i fängelsehålan där Manrico och Azucena sitter och faller efter några upprörda repliker död ner inför dem. Greve di Luna gör därpå entré och låter omedelbart avrätta Manrico, och därmed är det stora målet äntligen nått för Azucena, som har nöjet att meddela att greven har dödat sin egen bror och att hon därmed har fått hämnd för sin bålbrända mamma.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)