Balám, en oxe på viken troende muslimer livnär sig i paradiset. De äter fisk också, och fisken heter Nûn. Dess lever kan mätta 70 000 man.
Balder, ljuset och fridsamhetens gud i nordisk mytologi. I Eddorna skildras han som så vit och fager att det lyser om honom, han sägs vara klok, vältalig och vänlig, men alla hans beslut har det felet att de inte kan genomföras. Han bor med sin hustru Nanna i den himmelska gården Breidablick och har en fridsam son vid namn Forsete. Det märkligaste som berättas om Balder handlar om hans död. Han drömde tunga drömmar om livsfara, och när han berättade detta för sin mor Frigg ansåg hon det säkras att vidta omfattande mått och steg. Hon tog ed av alla ting och företeelser att de inte skulle skada Balder: eld och vatten, alla metaller och stenar, alla sjukdomar, gifter, djur och växter. Balder var därmed bliven osårbar och immun mot allt tänkbart, och asarna kunde hädanefter roa sig med att skjuta på honom eller hugga efter honom eller kasta sten på honom utan att han tog minsta skada. Loke, som vistades bland asarna i men i grund och botten var en elak natur, tyckte emellertid i hemlighet illa om Balder. Han fick reda på att det växte en mistel i ett träd väster om Valhall vilken Frigg hade underlåtit att ta ed av, och då ryckte han loss en gren av denna, gjorde sig en pil därav och gick med den till asarna som just var i färd med att skjuta prick på Balder. Ytterst i kretsen stod dennes broder Höder som var blind och inte kunde delta i nöjet, och honom lurade Loke att skjuta av mistelpilen mot Balder i det att han hjälpte honom att sikta. Balder genomborrades och föll död ner, vilket var den största olycka som hänt i världen, ty därmed var all god kraft borta. Alla asarna stod lamslagna och brast sedan i hejdlös gråt.
Till sist hämtade sig Frigg och frågade om inte någon fanns som kunde rida ner till dödsriket och förmå Hel att låta Balder återvända till livet mot lämplig lösen. Då erbjöd sig dennes bror Hermod att försöka och fick låna hästen Sleipner för ändamålet. Han red ner över Gjallarbro, fick hästen att hoppa över dödsrikets höga stängsel och förhandlade med Hel, som slutligen sade att om Balder verkligen var så älskad som det påstods, så att alla varelser och ting i världen begrät honom, då skulle hon låta honom återvända till Asgård. Med det budskapet återvände Hermod dit, varpå asarna sände bud till allt och alla att hjälpa till med att gråta ut Balder ur Hel. Alla lydde den maningen så när som på en gammal käring vid namn Tökk, som i själva verket var en inkarnation av Loke. Tökk sade sig ämna gråta torra tårar över Balder, och därmed stod det klart att Hels villkor inte var uppfyllt och att en ljuse asaguden fick förbli i hennes rike.
Asarna bar då Balders lik till hans skepp Ringhorne som var det största av alla fartyg. När de ville sjösätta detta gick det emellertid inte att rubba. De sände då bud till Jotunheim och begärde hjälp av en jättekvinna vid namn Hyrrokkin, vilken villigt kom ridande på en väldig varg med en huggorm till töm och drog loss skeppet vid första försöket, varvid det slog gnistor från rullstockarna under kölen och marken skalv. Tor blev vred och tänkte slå Hyrrokkin i huvudet med sin hammare men hindrades av de andra gudarna, som istället tog itu med att bygga upp ett bål på skeppet och bära Balders lik dit. När Nanna såg detta brast hennes hjärta av sorg, varpå hon blev lagd på bålet bredvid sin man. Tor helgade bålet med hammaren Mjölner, och en dvärg vid namn Lit som kom framspringande under denna ceremoni fick en spark så att han hamnade på bålet. Oden lade dit ringen Draupner och viskade i Balders öra någon djup hemlighet som ingen annan känner.
Ólafur Brynjúlfssons Edda
Balearerna beboddes i forntiden av ett vildsint folk av idel bågskyttar och stenslungare. Mödrarna på dessa öar gav aldrig sin söner frukost förrän de varit ute och träffat prick på ett träd, meddelar geografen Strabon.
Balin, en riddare i sagorna om Kung Arthur. Genom sitt ädla väsen lyckades han befria en ung dam från ett trollsvärd, som visade sig vara olycksbringande. Han råkade med det döda sin bror Balan. Svärdet hamnade hos Lancelot, som med det mot sin vilja gav riddar Gawain det hugg som ledde till hans död.
Balisarda heter ett trollsvärd i Ariostos Orlando Furioso (25:15); det var tillverkat av en häxa vid namn Falerina i en lustgård som hette Orgagna för att ge döden åt Orlando.
Baliverso hette den värste riddaren i saracenernas här enligt Ariostos Orlando Furioso
Balmung, Siegfrieds svärd i Nibelungen-sagan. Det var smitt av Wieland alias Völund och var så skarpt att Völund därmed klöv en smed vid namn Amilias på längden utan att denne märkte det förrän han skulle gå. Då föll han i två halvor. I Wagners "Nibelungens ring" heter Siegfrieds svärd Nödung.
Balnibarbi, en ö, se Gulliver.
Baloo, den stora, sömniga, sävliga björnen i Kiplings "Djungelboken". Han bidrog i hög grad till att människobarnet Mowgli upptogs i vargflocken, och eftersom han var vargungarnas lärare blev han också dennes. Tillsammans med Bagheera, den svarta pantern, och pytonormen Kaa räddade han Mowgli ur många farliga knipor.
Balthasar, en av de vise männen, se Caspar, Balthasar och Melchior.
Bambi, en rådjurskalv i en berättelse med samma namn av den österrikiske författaren Felix Salten. Bambi växer upp med sin mor och sina kusiner Gobo och Faline utan vetskap om våldet i världen. När en jägare kommer i skogen och fyrar av sin bössa lär de sig vad fruktan är. Walt Disney har gjort en tecknad film efter Bambi.
Walt Disney: Bambi. Disneys djur är bättre än hans människor.
Ban, far till Lancelot och dennes bror Ector de Maris i sagorna om Kung Arthur.
Bandarlog, apfolket i Kiplings "Djungelboken". De var djupt föraktade av de andra djuren i urskogen därför att de inte hade någon lag, inga hövdingar, inget språk och aldrig förmådde fullfölja ett beslut. Sitt hemvist hade de i De kalla hålorna, i en gammal stad som fallit i ruiner. En gång fick de för sig att de skulle röva bort Mowgli för att han skulle lära dem en massa nyttiga saker. Han var nära att omkomma bland dem.
Banquo, se Macbeth.
banshee är en husande i vissa familjer på Irland och i Skottland. Hon är mån om familjens välfärd och varnar för annalkande ofärd eller död med jämmer och skrik. Hon har långt strömmande hår, grå kappa över grön klänning, och hennes ögon är eldröda av gråt.
Baphomet eller Sabbatsgeten, medeltida demon, närmare utvecklad på 1800-talet av en mystifax vid namn Eliphas Lévi. Figuren företräder för honom såväl den manliga sexualiteten som astralljuset och ser samtidigt ut som en folksagans djävul.
Baphomet, gravyr ur Eliphas Lévis Transcendental Magic, 1896.
Barat och Haimet hette två mästertjuvar, titelfigurer i en fransk medeltida skämtsaga, söner till en tjuv som fått dingla i galgen. De hade en vän, Travers, som också var lockad av yrket men insåg sin begränsning och återgick till jordbruket, sedan han en dag bevittnat hur Barat stulit äggen ur boet för en ruvande skata och sedan klättrat upp och lagt dit dem igen utan att skatan märkte något, och hurusom Haimet lyckats stjäla byxorna av kroppen på sin bror. Vid jultid hade Travers slaktat en gris, och en präktig skinka hängde i taket. Barat och Haimet kom för att hälsa på sin gamle vän, men de träffade bara hans hustru hemma. De kastade en yrkesmässig blick över bostaden och fick se skinkan i taket. När Travers kom hem och fick höra om besöket förstod han genast att vännerna skulle komma på nattlig återvisit och förse sig med skinkan. Han och hans hustru lade den därför i en tråg med lock över. På natten kom vännerna smygande men fann bara den tomma skinkkroken. Emellertid hade Travers inte kunnat somna; han gick nu ut till ladugården för att se till kon. Vips var Barat i sängen hos hans hustru, stönade tills hon vaknade och sade att han haft en mardröm och glömt var skinkan var gömd. När hustrun upplyste honom smög han ut, tog skinkan ur tråget och stack iväg. När Travers kom in var hustrun vaken och knepet uppdagades. Något hade dock Travers lärt av sina vänner. Han smög nu efter dem i mörkret. Barat som tagit skinkan hade sackat efter Haimet; nu låtsades Travers att han var Haimet och sade med förställd röst att Barat såg bra trött ut; nu kunde han bära skinkan ett stycke. Så tog han skinkan, sackade efter en bit, vände och gick hem. När han kom hem mötte han en kvinna i huckle som han tog för sin hustru; henne gav han skinkan med uppmaning att läsa fruntimmersbesvärjelsen över den så att tjuvarna lämnade den ifred. Och så gick han in. Men det var inte sin hustru han mött utan Haimet, som uppdagat sveket och förklädd kilat före till gården. När Travers nu såg sin hustru i huset och uppdagade det nya sveket, gav han sig ut på nytt och fann kumpanerna under ett träd vid en eld där de tänkte steka skinkan. Travers drog av sig byxorna och hängde sig i armarna i en gren, smutsig, naken, med tovigt hår. Haimet råkade titta upp i trädet och viskade blek av skräck till brodern: "Titta, där uppe hänger far! Han vill hälsa på oss." Hals över huvud rände båda iväg. Travers tog nu skinkan och kom välbehållen hem. Där beslöt han och hans fru att genast stycka den och koka den innan kumpanerna hittade på något nytt knep. Dessa hade emellertid kommit till insikt om att de varit fega, återvänt, sett att skinkan var borta och var nu på bettet igen. Haimet kröp upp på taket till Travers hus, gjorde försiktigt hål över skinkan och stack ner ett spö för att fiska upp en bit. Travers, som sträckte ut sig på sängen, fick se hålet över huvudet och ropade till den objudne gästen: "Mina herrar, nu är vi trötta på leken. Kom ner så delar vi skinkan i tre delar mellan oss." De tjuvaktiga bröderna steg då in till sin kamrat, alla bänkade sig kring bordet och Travers delade skinkan utan mannamån.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar