Barbara, Baudouin

Barbara, helgon, en jungfru som var både ung och skön. Hennes fader vredgades över att hon var kristen och inte ville gifta sig och spärrade därför in henne i ett torn med två fönster. I detta fängelse åstadkom hon med bara fingrarna ett tredje fönster för att det skulle bli treenighet i belysningen, och på golvet ritade hon vidare ett kors. Häröver vredgades hennes grymme fader än mera och angav henne för den hedna överheten, som lät gissla henne och bränna henne med facklor och lampor, skar brösten av henne och lät henne löpa gatlopp naken, men en himlens ängel läkte omedelbart alla hennes sår och försåg henne därjämte med en skinande vit klädnad. Den omänsklige fadern blev då alldeles utom sig och högg huvudet av henne, men då slog åskan ner och brände upp honom så fullständigt att inte ens en askhög fanns kvar.
S:ta Barbara är skyddshelgon för murare, snickare och stuckatörer men även för flottister och artillerister, den sistnämnda med tanken på blixten från skyn. Se även nödhjälparna.

S.ta Barbara gisslas. Målning på altaret från Kalanti, c:a 1410. 

Konstnären hette Francke. Finlands Nationalmuseum, Helsingfors.

Barberaren i Sevilla, se Figaro.

Barbro Stigsdotter, se Gustaf Vasa.

bard, forntida skald. De gamla gaelerna förmenade att en död hjältes själ inte kunde bli lycklig förrän en bard sjungit en klagosång över honom.

barguest, en irländsk vätte med horn, tänder, klor och eldögon. Den kan ikläda sig många skepnader men uppträder helst som en svart raggig hund med glödande ögon och betraktas då som dödsbebådare. I vissa trakter följs den av bygdens alla hundar som ylar och skäller. Jämför Baskervilles hund och pudelns kärna.

I engelska sagor är barguest en elak och ful alf med tänder och klor. Det händer att han mitt i natten upphäver fasansfulla skrik på gatorna. Inte många har förmågan att se honom, men de som kan det kan ge gåvan vidare till dem de vidrör.

Barrabuaidh, den irländske sagohjälten Finns horn, vars klang kunde höras till världens alla fyra hörn.

Barre, ljumma vindars lund, se Frej.

Bartolo, doktor, se Figaro.

Bartolomeus, apostel och helgon, missionär i Armenien där han gjorde många underverk och predikade med stor framgång tills en avundsam furste lät arrestera och plåga ihjäl honom; han flåddes nämligen levande, och i konsten brukar han framställas med sin avdragna hud i handen. Detta gjorde honom i resoluta medeltidsmänniskors ögon lämpliga till skyddspatron åt garvare och andra yrkesmän som sysslade med skinn. Han beskyddar emellertid även slaktare och charkuterister.

Basa-Andre är en trollkvinna, gift med Basa-Jaun. Ibland är hon ett slags sjöjungfru som sitter i en grotta och kammar sitt hår med guldkam.

Basa-Jaun, skogsande i en basisk saga. I likhet med sin fru Basa-Andre hatar han ljudet av kyrkklockor. Han är ett slags vampyr också. Tre bröder och deras syster gick i hans tjänst, men han brukade suga blod från fingret på flickan, och när bröderna fick nys om detta beslöt de att döda honom. Basa-Andre förtrollade då  bröderna till oxar, men systern lyckades häva förtrollningen. 

Bartolomeus´ martyrium. Kolorerat träsnitt ur Schedels Weltchronik.

Basile, Gianbattista, neapolitansk dialektskald och sagoförtäljare, död före 1634. Han har skrivit bl.a. "Il Pentamerone", en samling av femtio uppsluppet berättade folksagor, omslutna av en novellistisk ram.

Basilio, sångmästare, se Figaro.

basilisk, ett hiskligt fabeldjur. Plinius d.ä. beskriver basilisken som en orm med en ljus fläck i form av en krona på huvudet. Under medeltiden skildrades den som en tupp med fyra ben, gula fjädrar, taggiga vingar och ormstjärt. Basilisken har en blick som dödar, den ödelägger allt omkring sig, fåglarna faller döda ner, frukten ruttnar, vattnen förgiftas, blicken splittrar berg och sveder gräs. Det enda som kan ta död på basilisken är om den möter sin egen bild i en spegel.

Basreddin Hassan, en figur i Tusen och en natt. Han är son till en storvesir och lika skön som begåvad, men av någon anledning väcker han sultanens misshag. Denne konfiskerar hans egendom och tänker fängsla honom själv, men Basreddin Hassan beskyddas av feer, som medan han sover för honom till Kairo där han har en kusin som är så skön att hon inte ens har något namn; sagan kallar henne bara Skönhetens drottning. Hon håller på att bli bortgift med en puckelrygg, vilken dock tas som returfrakt av feerna; Basreddin Hassan får inta hans plats. Nästa dag förs denne emellertid bort från sin brud till Damaskus, där han sedan lever som sockerbagare i tio års tid. En expedition som är ute och söker honom anländer en dag dit och blir händelsevis trakterad med ostkakor. Storvisirens änka som befinner sig i sällskapet säger ögonblickligen att det måste vara hennes son som bakat dem, ty ingen annan har receptet. Basreddin Hassan tas därpå i förvar och får veta att han är häktad därför att han bakat ostkakor utan peppar, ett skämt som man håller fast vid medan hela sällskapet reser med honom till Kairo, där han återförenas med Skönhetens drottning.

Baskervilles hund, fosforescerande gigantisk hund på Dartmoors hed i England. Den sprider skräck och död i en berättelse om Sherlock Holmes.

Bassanio, en roll i "Köpmannen i Venedig" av Shakespeare, se Shylock.

Bata, se Anubis och Bata.

Batman, på svenska Läderlappen, tecknad amerikansk serie. Läderlappen uppträder i en fladdermusliknande kostymering och bekämpar brottslighet tillsammans med sin unge medhjälpare Robin. 

Batseba, en av kung Davids hustrur som han fick ögonen på när hon badade. Se Uria.

Baucis, se Filemon och Baukis.

Baudouin av Britannien, en eremit av adlig börd. Om både namngivna och anonyma eremiter i sagorna om kung Arthur kan sägas att deras livsföring inte alls stämmer med nutidens uppfattning av eremittillvaro. De var på en gång psykoterapeuter och kroppsläkare, och deras skogshyddor stod alltid öppna för kvala riddare i behov av bikt eller medicinsk behandling efter tornerspel eller duster med bovar och drakar. Lancelot vistades långa tider hos eremiter, bland dem Baudouin, och slutade sitt liv hos en biskoplig sådan. Till riddarnas båtnad tog eremiterna ofta unga jungfrur till sjukvårdsbiträden. För att rätt sköta sitt kall måste dessa eremiter ha haft både läkarutrustning, välfyllt skafferi och ordentlig vinkällare.

Rembrandt: Batseba. 1654. Louvre, Paris.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren