Beder, titelfigur i en saga i Tusen och en natt. Han var son till en ung konung av Persien, men hans mor var en prinsessa som levde i havet, och Beder kunde därför leva både på land och i vatten.
Bedivere, jämte riddare Kay kung Arthurs äldste vän. Det var han, som när kungen var döende efter sin sista strid, kastade hans förtrollade svärd, Excalibur, i sjö ur vilken den hämtats.
Beelsebub heter Baal-Sebub i sentida bibeltexter. Han var en fenicisk gud som residerade i staden Ekron, och om honom står några rader i Andra Konungabokens första kapitel, där kung Ahasja har störtat ner från övre våningen i sitt palats i Samaria och skadat sig svårt, varpå han skickar en deputation till guden i Ekron för att fråga om han kommer att klara livet eller inte. Sändebuden hejdas emellertid på vägen av profeten Elia. Ett par kungliga polisstyrkor som kommer för att hämta denne förintas med eld från himlen, men därpå beger sig profeten självmant till kung Ahasja och upplyser honom om att han aldrig kommer upp ur sängen mer, detta därför att han har velat rådfråga Beelsebub - "likasom om det i Israel icke funnes någon Gud som du kunde fråga härom".
Länge påstods att Beelsebub betyder Flugornas herre och att flugornas rörelse ger besked om hans gudomliga rådslag. Arkeologiska fynd som den historiefördärvande vetenskapen har gjort lär dock visa att namnet egentligen skall sluta på zabil som betyder furste och ingalunda på zebub som betyder fluga. I Nya Testamentet är han i alla fall identisk med Satan.
Befana, de italienska barnens goda fe. När de går till sängs på trettondagsafton stoppar hon leksaker i deras skor och strumpor. Namnet är en förvrängning av trettondagens kyrkliga namn, Epifania.
Behemot, flodhästen i den bibliska Jobs bok. Se Leviatan. Det finns emellertid även andra föreställningar om Behemot, en storätande demon med elefanthuvud, en helvetisk uppenbarelseform av den farao som plågat Israels barn i Egypten.
Belakane, en svart drottning, se Feirefiss och Gamuret.
Balcore, en sjungande sergeant, se Dulcamara.
Bele, en gammal kung, se Frithiof och Ingeborg.
Belfagor, en demon som råder över alla uppfinningar och upptäckter. Han kan anta skepnaden av en ung skön kvinna men ser normalt inte särskilt bra ut. Han utdelar stora rikedomar till personer som han gillar.
Belfagor enligt Dictionnaire infernal, Paris 1863.
Belial är Satan själv. Namnet förekommer i Bibeln, t.ex. 2, Kor. 6:15.
Belkis eller Balkis är det land som i Bibeln kallas Saba. Gökar är sällsynta där, men drottningen måtte ha hört en gala om Salomo, se paradis.
Bellerofon var en vacker ung prins från Korinth vilken gästade kung Proitos i Tiryns. Dennes gemål blev strax förälskad i honom och försökte förföra honom, och då detta inte lyckades gjorde hon som Potifars hustru: hon gick till sin man och anklagade falskeligen gästen för skamliga förslag och närmanden. Kung Proitus ville inte bryta gästvänskapenslagar genom att han själv bära hand på Bellerofon, men han sände honom till sin frände kung Iobates i Lykien med ett brev som uppmanade denne att låta döda överbringaren därav. Den lykiske kungen efterkom uppmaningen på det sättet att han skickade Bellerofon att strida mot ett fruktansvärt vidunder som hette Chimaera, ett eldsprutande djur med lejonhuvud framtill, gethuvud på ryggen och ormhuvud på svansen. Bellerofon hade inte stora utsikter att slippa levande från den kampen, men till hans bistånd kom Pallas Athene som lagade att han fick låna den bevingade hästen Pegasos av muserna. Han besteg nu denne gångare och begav sig upp i rymden, varifrån han genom upprepade störtdykningar med vinghästen lyckades förinta Chimaera. Även ett par andra farliga expeditioner klarade han, men rusig av så mycket framgång tog han sig en dag det orådet före att sätta kurs rakt upp till himlen. Zeus skickade då ned en kreatursbroms som stack Pegasos så att han stegrade sig, kastade av sin ryttare och ensam galopperade upp i himlen, där Zeus strax infångade honom och placerade honom som stjärnbild. Bellerofons öde finns det olika rapporter om. Enligt en slog han ihjäl sig i fallet, så som ett rättvist straff för sin förhävelse, men enligt en annan klarade han sig och skickades sedan av kung Iobates att möta nya faror tills han sent omsider fick se Proitos' brev och lyckades bevisa att han var oskyldigt anklagad. Kung Iobates gav honom då sin dotter i skadeersättning och gjorde honom till sin efterträdare på tronen.
Bellerophon är numera namn på ett släkte av fossila snäckor,
Bellissima heter huvudpersonen i en saga av madame d'Aulnoy med titeln "Gula dvärgen". Bellissima är en skön prinsessa, så bortskämd att hon inte kan finna någon värdig att gifta sig med. I en nödsituation, hotad av vilda lejon, lovar hennes mor bort henne till den anskrämlige Gula dvärgen, som fäster henne med en trolovningsring gjord av ett enda hårstrå. Bellissima hoppas kunna undfly sitt öde gneom att gifta sig med Guldgruvornas konung, men på själva bröllopsdagen hämtas hon av Gula dvärgen som för bort henne på en svart katt. Guldgruvornas konung vill göra allt för att finna henne men har oturen att i sin tur bli älskad av Gula dvärgens väninna, Ödemarkens fe, som kuskar omkring i fordon dragna av basilisker eller läderlappar. Allt ser dock ut att ordna sig, ty den unge konungen kommer i besittning av ett trollsvärd, men just när han skall till att rädda prinsessan med detta tappar han det, och Gula dvärgen sticker ihjäl honom. Då brister prinsessans hjärta.
Edmund Evans.
Bellona, romersk krigsgudinna som har till uppgift att se till att Mars' stridsvagn alltid är körklar. En äldre, alltjämt lättfattlig form av namnet är Duellona. Hon är ett skrämmande väsen som uppträder över slagfälten med flygande hår, brinnande fackla och ett gissel med vars hjälp hon hetsar de stridande mot varandra. I hennes tempel, där prästerna hade för vana att såra och stympa sig själva och bära fram sitt blod i sina händer till gudinnans altare, fanns en träpelare mot vilken en romersk myndighetsperson högtidligen kastade ett spjut var gång en krigsförklaring skulle utfärdas.
Belmonte, en tenor i Mozarts opera "Enleveringen ur seraljen", se Osmin.
Belos, Babylons grundläggare i antik mytologi. Herodotos upplyser att han var son till den egyptiska Osiris och efter sin död upphöjdes till gud liksom denne. Han dyrkades då i ett skyhögt, tornformat tempel på vars krön det stod en magnifik bädd dit prästerna varje dag förde en kvinna som hedrades med gudens kärlek. Den grekiska författarens notis bygger uppenbarligen på något rykte om den semitiske guden Baal.
Belsassar, det bibliska namnet på en kung av Babylon om vilken Daniels bok berättar att han höll gästabud, och då lät han bära fram de kärl som hans fader Nebukadnesar hade tagit från Jerusalems tempel; han själv, hans hovmän och hans hustrur och bihustrur drack ur dem. "Medan de så drucko vin prisade de sina gudar av guld och silver, av koppar, järn, trä och sten. Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand, vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade väggen i konungens palats, och konungen såg handen som skrev." Belsassar bleknade och skalv i knäna; han utlovade en belöning till den som kunde läsa skriften på väggen, men hans egna teckentydare blev inte kloka på den. Då efterskickades Daniel, och denne upplyste att där stod: Mene mene tekel ufarsin. Han översatte budskapet; mene betydde "Gud har räknat ditt rikes dagar", tekel betydde "du är vägd på en våg och befunnen för lätt", och ufasin utsade att riket hade blivit styckat och givet åt meder och perser. Samma natt blev Belsassar dödad.
Rembrandt: Belsassars gästabud. National Gallery, London.
Benbow, amiral, se Almeyda.
Bendel, betjänt till mannen utan skugga, se Peter Schlemil.
Benjamin, den yngste av Jakobs söner, se Josef.
Beoc, se Liban.
På gamla dagar drogs Beowulf in i strid med en drake. En slav hade stulit en klenod från odjuret, som till hämnd varje natt ringlade ner i bygden och satte eld på någons gård. Beowulf sökte med sina hirdmän upp draken för att göra slut på honom, men vid åsynen av det fjälliga odjuret blwv hirdmännen så förskräckta att de gömde sig i skogen. Den ende som ställde upp vid Beowulfs sida var kämpen Wiglaf. Tre gånger drabbade Beowulf samman med odjuret innan han med Wiglafs hjälp hemförde segern, själv dödligt sårad. När ljuset började skymma för hans ögon lämnade han hjälm och vapen åt Wiglaf. Hans sista ord formades till ett tack till Gud, som hjälp honom att förvärva drakskatten. Efter sin död brändes Beowulf på bål och lades i en hög som tjänade som riktmärke för sjöfarande.
Beowulfsagan har intresserat svenska och danska arkeologer och historiker mycket därför att den innehåller en del namn som kan vara identiska med namnen på Ynglingasagans sveakonungar i Uppsala och vissa andra nordiska sagofigurer. Ongenthauw är sålunda säkert samma namn som Angantyr, Onela och Eadgils motsvarar namnen på Uppsalakonungarnas Aun eller Ane och Egil eller kanske Adils. Det har varit svensk-dansk tvistefråga om Beowulfsagans geater är göter eller gutar eller jutar. Enligt professor Birger Nerman bör Beowulf ligga begravd i Skalunda hög vid Vänern.
Niels Skovgaard.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar