"Ach, du lieber Augustin,
alles is weg!"
"Ack, min kära Augustin,
allt är förbi."
Likvagnskuskarna hörde med häpnad hans röst ur graven, tittade förskrämda ner, fick syn på Augustin och hjälpte honom upp. Han levde sedan glad så länge han levde, och han levde länge.
d'Aulony, Marie Cathérine le Jumel de Barneville de la Motte, fransk grevinna som på 1600-talet skrev och utgav en sagosamling som heter "Contes nouveaux ou les Fées á la mode", Nya berättelser eller Feerna på nutida vis. Hon levde 1650-1705 och anses ha infört konstsagan i den europeiska litteraturen. Hennes fesagor, som utkom 1698, året efter det att Perrault utgett "Gåsmors sagor", är spännande, gripande och roliga, men intrigen är ofta otroligt invecklad. Förutom av kungliga personer vimlar det av dvärgar, trollkarlar och feer, ömsom goda, ömsom onda, som står i kärleksförhållande eller fientligt förhållande till varandra, och av odjur av alla de slag - drakar, basilisker, fladdermöss och svarta kattor.
En av hennes mest bekanta sagor heter "Den vita katten". En kung kallade en dag till sig sina tre söner och sade att han tänkte ge sitt rike åt den av dem som efter ett år kom tillbaka med den sötaste lilla hunden. Prinsarna drog åstad, kom överens om att skiljas åt och ett år senare mötas på samma ställe. Den yngste råkade förirra sig i en skog tills han plötsligt stod framför ett praktfullt slott. Men när han hälsade på öppnades porten inte av någon levande varelse utan av händer som svävade i luften. Händer förde honom in, betjänade honom och ledde honom till en festsal befolkad av idel katter. Efter en stund slogs dörrarna till salen upp och in steg en liten gestalt svept i svart slöja. Den visade sig vara den mest bedårande vita katt. Katten hälsade prinsen välkommen, tog hand om honom på bästa sätt, och hur det var stannade han i slottet. Tiden flög iväg och han glömde nästan sitt ärende. När ett år gått påminde honom emellertid den vita katten om hans uppdrag och gav honom ett ekollon, i vilket man kunde höra det allra som spädaste "vov-vov". Så samlades bröderna inför kungen, de två äldsta hade med sig förtjusande små hundar, men när den yngste öppnade valnöten låg där på en sidenkudde en liten hund utan all like. Kungen ville dock ännu inte ge ifrån sig riket utan gav sönerna ett nytt uppdrag; när ett år gått skulle de komma tillbaka med ett muslin så tunt att det gick att trä genom ett nålsöga. Prinsarna gav sig av på nytt, den yngsta till sin älskade lilla katt. När ett år gått skickade hon hem honom igen, den här gången med en hasselnöt. Hans bröder hade med sig ett muslin så tunt att de nätt och jämt gick genom ögat på en stoppnål, men när den yngsta prinsen öppnade sin nöt låg där ett hirskorn och när han öppnade hirskornet låg där ett muslin så tunt att om man vek det sex gånger gick det ändå genom det finaste nålsögat. Men kungen var inte heller denna gången pigg på att avstå sitt rike ännu; han gav sönerna i uppdrag att komma hem med var sin vacker flicka. När året gått och prinsarna skulle hem igen sade den yngste till katten att han inte längre brydde sig om kungariket; han ville stanna hos sin älskade katt. Han blev därför alldeles utom sig när katten sade åt honom att hugga huvudet av henne. Till slut måste han dock lyda, och då stod där den fagraste prinsessa. Problemet med riket löstes så att kungen fick behålla sitt, ty kattprinsessan gav de båda äldre bröderna var sitt nytt rike, och då hade hon ändå sju stycken kvar för sig och sin prins.
Aurboda, en jättekvinna, se Gerd.
Aurelius, en förälskad väpnare, se Averagus.
Aurora, morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi. På grekiska heter hon Eos. Hon har till uppgift att varje morgon öppna österns portar med sina rosenfingrar så att solens vagn kan komma fram. Hon är inblandad i en lång rad små kärlekshistorier med olika kontrahenter och har en ansenlig barnskara av bl.a. vindar och stjärnor. Se Cephalus, Orion och Tithonos.
R. Leinweber
Auster, östanvinden i antik mytologi.
Autolykos, tjuvarnas gud i antik mytologi, en förslagen och listig son av Hermes, som själv hade undervisat honom i fiffighet. Vid ett tillfälle överlistades han dock av Sisyfos, ty denne hade satt stämplar på fötterna av sin fårahjord som Autolykos försökte stjäla. Sisyfos blev i det sammanhanget intim med Autolykos´ dotter Eurykleia och fick med henne en dotter som i sinom tid blev mor till Odysseus. Autolykos var alltså mormors far till denne.
Auxo, se horer.
Avalan, en föga ädel riddare vid kung Arthurs hov, se Gaheris.
Averagus, riddare i Chaucers Canterburysägner. Denna levde lycklig i sitt slott vid kusten i Bretagne med sin sköna hustru Dorigene. En dag begav han sig sjöledes ut på en resa, och medan han var borta träffade Dorigene en dag en väpnare vid namn Aurelius, som genast bestormade henne med kärlek. Dorigene hade dock ingen tanke på att vara sin man otrogen utan svarade väpnaren, att först den dag då han trollat bort alla de klippor som hotar fartygen vid Bretagnes kust, skulle hon bli hans. Sjuk av obesvarad kärlek blev Aurelius sängliggande, men hans bror fick reda på orsaken och tog honom med till en magiker, som lovade att mot tusen francs utföra en optisk villa. Under tiden hade Averagus kommit hem till sin maka och allt var väl tills hon en dag mötte Aurelius, som förklarade att nu hade han utfört undret, hon kunde gå ner till kusten så fick hon se. Och mycket riktigt, där fanns inte en klippa att skåda. Förtvivlad bekände hon sitt obetänksamma löfte för sin make, och denne, som var en hedersman, sade åt henne att ett givet löfte måste hållas. Dorigene gick följaktligen till Aurelius, men när han fick se det tårdränkta ansikte hon vände upp mot honom löste han henne från hennes löfte, och lycksalig återvända hon till sin Averagus. Skulden på tusen francs vilade dock tungt på väpnaren som bara kunnat skrapa ihop fyrahundra, men när han kom med pengarna till trollkarlen och denne förstod att han inte tagit i utbyte, efterskänkte han ädelmodigt hela skulden.
avgrunden, som på grekiska heter abyssos, är Bibelns helvete. Uppenbarelseboken upplyser att ingången dit är ett slags brunn som det ryker ur. Satan skall i sinom tid inspärras där under tusen år. Det finns en avgrundens ängel också, chef för en svärm av gräshoppsliknande andar som vid femte basunens ljud kan förväntas komma upp ur brunnen för att plåga folk. Jämför Abaddon.
avus heter ett slags trolliknande varelser i de irländska folksagorna. Längst nere i magen har de en svart fläck som man kan se när de gapar. De utgör ofta ett slags vakt hos hövdingar eller trollkarlar och bor då i ett hus för sig själva bredvid borgen.
Aymon, en hertig i legenderna kring Karl den store. Se Bayard.
Azazel är en djinn av rökfri eld. Dessa djinner bebodde jorden innan människan kom dit, men på grund av sin ständiga olydnad drevs de bort av en änglahär. När Gud skapade Adam och befallde alla att ära honom svarade Azazel uppstudsigt: "Mig har du skapat av eld och honom av jord: varför skulle jag ära honom?" Gud straffade omedelbart djinnen för detta tal, förvandlade honom till en djävul och kallade honom Iblis eller Misströstan. I helvetet blev han banerförare vid Satans härskaror.
Ileana Peterson (Tepfers) som Fricka i Valkyrian av R. Wagner
Azucena heter en zigenerska i Verdis opera "Trubaduren". Hennes mamma har för längesedan blivit bränd på bål av en greve di Luna, och som hämnd har hon rövat bort ett litet gossebarn för denne. Nu regerar en yngre greve di Luna i Aragonien och han älskar en skön dam vid namn Leonora, men denne älskar å sin sida en trubadur som sjunger kärlekssånger vid hennes fönster om kvällarna. Det blir duell mellan greven och trubaduren, varvid avslöjas att den sistnämnde heter Manrico och är en riddare från det fientliga Biscaya. I nästa akt upplyses att han också är fosterbarn till zigenerskan Azucena, som aldrig kan glömma sin mammas sorgliga öde och sjunger en berömd hämnedsång: Stride la vampa - stockarna spraka! Leonora, som tror att hennes trubadur är död, är samtidigt i färd med att gå i kloster men enleveras därifrån av greven som i sin tur berövas detta byte av Manrico, vilken anländer i precis rättan tid och för henne med sig till en fästning där han är kommendant. Sorgligt nog infångas zigenerskan Azucena i samma veva av greve di Luna, som använder henne som gisslan för att få Manrico att ge upp fästningen. Denne gör ett förtvivlat utfall för att befria henne men blir då fånge själv, och situationen är alltså mycket sorglig, helst som Leonora inte ser någon annan råd än att söka upp greve di Luna och lova att bli hans på villkor att han släpper ut trubaduren. Hon tar vidare gift, stegar ner i fängelsehålan där Manrico och Azucena sitter och faller efter några upprörda repliker död ner inför dem. Greve di Luna gör därpå entré och låter omedelbart avrätta Manrico, och därmed är det stora målet äntligen nått för Azucena, som har nöjet att meddela att greven har dödat sin egen bror och att hon därmed har fått hämnd för sin bålbrända mamma.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar