Ros

Latin: Rosa
Engelska: rose
Växtplats: trädgårdar, parker, längs staket, utefter järnvägsvallar, stränder och i buskage
Växtdel: blomman
Insamlingstid: omkring midsommar vid tilltagande måne, bäst på måndagar, torsdagar och fredagar, helst en förmiddag eller vid midnatt i månsken
Element: vatten
Planet: Venus
Andar och gudar: Afrodite, Venus, Hulda, Demeter, Isis, Eros, Cupido och Adonis
Egenskaper: lugn, klarhet, glädje och meditation

Alla väldoftande arter används. När rosen lyser är det sommar och doften väcker ditt blods längtan efter kärlekens mirakel. Rosen skapades av kärlek när den vackra Afrodite steg upp ur havets böljor. Uppe på Olympen satt gudarna och dreglade av glädje och saliven föll ner i form av nektar som ett stilla regn på jorden. När den föll på en grön planta slog rosen ut.
Rosen var en häckväxt och dess törnen användes för att stänga ute både djur och andra. Den växte kring gudinnornas heliga lundar och var ett tecken på lycka och fred, kärlek och stilla meditation. De kristna prästerna såg med skepsis på denna kärleksblomma. De lät sig dock övertalas och försåg Maria, den sista gudinnan, med en krans av rosor. Nunnorna tillverkade en rosenkrans av stötta rosenblad till sin Ave Maria.
Rosen lever både i myt och verklighet. Bladen samlas i doftkrus och strös på golvet för den behagliga doftens skull eller läggs på kaminerna för att minna om sommarens kärlek.
Rosens andra aspekt är meditation. Rosen är symbol för både det dolda och det uppenbarade.
Rosen står under planeten Venus som på sin färd över himlen tecknar rosen med dess utslagna blad på himlavalvet.
Rosen är även förknippad med dödens mysterier och symboliserar då avsked och livets förgänglighet.
Cistusrosen växer i bergen kring Medelhavet. Bladen används till ett aromatiskt te. Själva rosen har en obetydlig doft, men trädet doftar mycket gott. Av trädet utvinns rosenträolja och rosenharts som ger upphov till den söta, tunga, meditativa doften i de katolska kyrkorna.

- DD

Stjärnor av guld (GR)

I drömmen vandrade jag
På kända vägar
Och på de gröna ängarna
Kom min älskade mot mig
Ömt jag smekt Kipetaren
Och långt bort vi såg
Mot de höga bergen
Upp mot stjärnorna av guld
Då var det som en röst
Helt flyktigt sade:
Bergen och stjärnorna
De förbliver vad de är
Och de grå bergen
Älskar förgäves
De gyllene stjärnorna
Och du arma kvinna
Förgäves denne man?

- Gina Ranjicic'

Tor

Se på vattnet det följer sköljer efter

minsta motståndets lag 

Dock kan det med sin samlade kraft och

styrka krossa allt i sin väg

Det finns en frihet i bäckens väg det

finns en inneboende längtan efter att

ingå i en symbios med sin omgivning

Vi tidsvarelser stänger hindrar dess

vandring vi förorenar vattnet oss

själva och försöker fåfängt leva som 

om vi kunde genom tvång leva som vattnet

Den kraft vi tidsberoende har är dock

också enorm vi bör vara som vattnet

sträva mot symbiosen

- Benny på taket

vår, Benny på taket, tacksamhet och vänskap

Någonstans i vår verklighet i vår värld
av skärvor ligger bitar ur min spegel
Nertrampade i jorden av stålklädda skor
uppe på ytan repade men synliga för blotta
ögat mina skärvor mina avtryck i tid och
rum spår av handlingar tankar och känslor
De avtryck och skeenden de givet är i
helheten oss universums spegelskärvor
obetydliga men utan dem skulle allt bli
kaos ty mitt öde är delar i evigheten

En sådan vår (GR)

En långväga fågel kommer
Och skogen står åter grön
Men kärlekens lycka
Skall jag möta den?
Bäckens skummande vatten
Porlar längs gröna stränder.
Och den hårda vintern
Är bortglömd för sommaren.
Men vem vet
Om inte människohjärtat
Av ängslan
Och sargad kärlek
Kan dö en sådan vår.

- Gina Ranjicic'

Rosengeranium

Latin: Geranium
Engelska: geranium
Växtplats: krukväxt
Växtdel: blad
Insamlingstid: när som helst
Element: vatten
Planet: Mars
Andar och gudar: samma som rosen
Egenskaper: kärlek, bot och fräsch luft

Växten används inte bara för att fräscha upp luften. Den kan även användas som doftmedel i kärleksbrev och kärleksamuletter.
Dess röda blommor främjar fruktbarheten.
Planterar man den i trädgården flyr ormarna.

-DD

Bonnerin, the Seed of the Balanced Scale

This Seed grants the Guardian knowledge of the intrinsic value of all things. This knowledge has nothing to do with what stereo speakers are going for these days. Rather, the Guardian instinctively understands what each thing is worth to her personally. She can never be deceived by others or even herself into believing a thing has value because others want it, or lacks value because it is spurned.
Of course, a gaje possessing this Seed would most assuredly be caught up in a frenzy of greed, feeling certain that all things have some value and thus most belong to him. Consumed by the need to posses, the gaje would soon lose interest in people altogether, concerning himself only with the value of his many "prizes."

- Teeuwynn

In my fathers land

A moment, just a breath long eternity
you disconnect
and rests in Gods embrace
and the first thing you see is your hand.

Looking out the window of truth experiencing again for the very first time
everlasting cosmic waves    eternity of peace

Searching for your home in shooting stars
forgetting for a moment that God is just a breath away    where you are

Peacefully you walk among Divinity
following the flow as your eyes open to the truth forevermore
the ability to reach into and open up to everything
born with the gifts of Messiah (Gods children)
- Experiencing the love of everything you can grasp with your palms
your endless eyes reflecting the universe
orgasmic energies touches you inside, born inside born beyond forevermore Gods true lover.

Universal fire sparkling you are in everything, everything is in you
micro cosmos lives and dies, in your eye oh mie mie


As you reach, stretching out a hand
searching for the light it burns your finger and you don´t understand
we don´t understand
As you reach deep inside with the needle in your mind
oh god it hurts
Hand through fire, stone mind keep it steady hold hard hold strong
and go trough fire to go through the fire
(unhurt unmoved. unchanged)

Take a breath of blissfullness
take a breath of endlessness

Feel how it tastes with light and love
feel the sweetness the kindness the sweet kindness oh

Peacefully you walk among Divinity
following the flow oh eyes open from the truth, forevermore
the ability to reach (far) into and open up to Everything
born with the gifts of Messiah (Gods children)
- Experiencing the love of everything you can grasp with your palms
your endless reflection of the universe
orgasmic energies touches you inside, born inside, born beyond, forevermore Gods true lover.

unhurt unmoved unchanged
Sand of gold, endless feet walking
over land of eternity through your fire
and dive deep into the lake of a thousand mirrors
Be moved, be the ever changing reflection of the ever changing creation
be moved, be the all loving - all loved expression of Gods truth

Free yourself
from burdens always born
from souls lost in mind
oh be lost no more, be found, find you in the sea of awareness find you in Creations beginning and end the rainbows above is not black and white
Destiny
Be what you are
Destiny
Be what you are
Destiny
Anything Everything, really.

A moment, just a breath long eternity
you disconnect
and rests in Gods embrace
and the first thing you see is your hand.

Athos, Atle

Athos, Porthos och Aramis heter de tre musketörerna av Alexander Dumas d.ä. (1844). Den inledande bokens huvudperson är dock snarast den unge gascognaren d´Artagnan. År 1625 ansluter sig denne till de tre musketörernas kamp mot kardinal Richeliu. I Frankrike härskar Lous XIII; hans gemål, Anna av Österrike, har en älskare, hertigen av Buckingham, och har skänkt honom tolv diamanter som hon har fått av kungen. Richelieu är emot drottning Anna, och kardinalens kvinnliga hejduk, den underbart vackra Mylady alias lady de Winter, lyckas stjäla två av dessa diamanter och gör kungen misstänksam. d´Artagnan får i uppdrag att dels fara till England och hämta tillbaka de tio diamanter som Buckingham har kvar, dels att skaffa fram två identiska diamanter i stället för de stulna. Han gör också detta, men den listiga Mylady får Buckingham mördad och söker också ta livet av d´Artagnan. Emellertid ser musketörerna till att hon får sitt rättvisa straff - halshuggning - och Richelieu, som i grund och botten aldrig riktigt litat på sin intriganta spion, utnämner till sist d´Artagnan till löjtnant vid musketörerna.
De tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis är konturskarpa, storartat tecknade figurer-Athos är en ädel, högättad greve som har lämnat sina gods efter en stor sorg i livet; han dricker mycket vin från Anjou för att glömma. Porthos är en storväxt person vars främsta karaktärsdrag äre fåfänga; han framstår dock som allt mera sympatisk och är i romanseriens fortsättning nästan dess huvudperson. Aramis är abbé och slutar som krykofurste; han framstår i romanseriens sista del som rätt perfid. I romanen "De tre musketörerna", som inleder verket, är Athos, Porthos och Aramis dock blott tre tappra vänner och kamrater, som med förenade krafter utför en rad spännande bragder.

Illustration av Maurice Leloir till De tre musketörerna.

Atis och Camilla, herdesaga på svensk vers av Gustaf Philip Creutz. Atis är en jägare och Camilla är Dianas prästinna, de möts vid en fest till gudinnans ära och förälskar sig ögonblickligen i varandra. Jägarföljet till vilket Atis hör sårar emellertid en hind som döende flyr till Camillas sköte, och i sin harm visar hon bort den grymme, som då blir så förtvivlad att han söker ta livet av sig. Han störtar sig ner för en brant klippa men räddas mirakulöst av kärleksguden själv, vilken nämligen raskt förvandlar sig till en rönn och tar emot Atis i sina grenar. Under sådana förhållanden ångrar Camilla sin hårdhet och försonar sig med sin älskade, men i detta lyckans ögonblick kommer en orm fram och biter henne så att hon faller död ned, varpå Atis som förgäves söker suga giftet ur hennes sår segnar livlös ner vid hennes sida. Då tycker emellertid högre makter att de har gått för långt; Diana uppenbarar sig under blixt och dunder och förlåter sin prästinna hennes jordiska böjelse på prydliga alexandriner:
Din låga är så ren att hon naturen hedrar
Att älska är en drift som hjärtat ej förnedrar.

atlanter, ett folk som bodde någonstans borta i Marocko, enligt vad Herodotos vet berätta. De var märkliga människor, tu deras sömn stördes aldrig av några drömmar, men inte desto mindre förbannade de av någon anledning solen alla dagar såväl vid dess uppgång som vid dess nedgång.

Atlantis, en stor och märkvärdig ö som Platon har berättat om i dialogerna Timaios och Kritias; han säger sig referera en egyptisk tradition, ty ön sjönk i Atlanten niotusen år före hans tid. Den var mycket bördig och rik på liv och förnödenheter av alla slag, och där bodde atlantiderna som styrdes av en enväldig arvkonung och var ypperligt organiserade i olika stånd. Deras stat var jordens mäktigaste så länge de satte dygden högre än rikedomen; de utsträckte nämligen sitt välde ända till Italien och Egypten, men deras vidare frammarsch hejdades av urtidens athenare, som nämligen var ännu dygdigare. Atlantiderna försämrades moraliskt allt mera och gick därmed tillbaka även politiskt. En naturkatastrof gjorde slut på Atlantis, som försvann i havet under loppet av ett enda dygn och efterlämnade endast gyttja.
För svenskar har sagan framför allt det intresset att Olof Rudbeck identifierade Atlantis med Sverige. Hans stora verk i ämnet, "Atland eller Manheim", betraktades allmänt som vetenskapens sista ord i Karl XI:s och Karl XII:s Sverige och har haft en viss betydelse för de patriotiska föreställningar även senare. Också på andra håll har fosterländska hävdatecknare försökt lägga beslag på Atlantis för egen räkning; det har sålunda identifierats med Amerika men även med Azorerna eller Britanien. Att Platons berättelse om Atlantis är en saga är dock tydligt, och troligt är väl att ön i fråga aldrig existerat annorstädes än i hans fantasi.

Atland eller Manheim. Titelblad till Olof Rudbecks bokverk.

Atlas, en titan i grekisk mytologi, bror till Promethius. Han var inblandad i ett misslyckat uppror mot Zeus och straffades med att bli ställd att bära upp himlen längst i väster, och där blev han i sinom tid förstenad och förvandlad till en bergskedja - se Perseus. Före denna olycka tycks Atlas ha levat ett lyckligt familjeliv, ty han har sju fagra döttrar - se Pleiaderna, hesperider och Herakles.

Edward Burne-Jones (1833-1898): Atlas och Hermes. Southampton Art Gallery, Southampton.

Atle, en grym och stormäktig konung som figuerar i den nordiska sagan om Gudrun - se Sigurd Fafnersbane. Efter dennes död var Gudrun apatisk av sorg, ville inte vara hemma mer och vägrade att ta emot sina bröder gjukungarnas storslagna gåvor som bjöds henne som mansbot. Hennes moder Gimhild ordnade då med en glömskedryck och lyckades därpå efter lång övertalning förmå Gudrun att säga ja till kung Atle som friade till henne. Bröllopet kom till stånd och Gudrun följde Atle till hans land, men någon lycka erfors inte i det äktenskapet. Atle intresserade sig mycket för den stora guldskatt som Sigurd Fafnrsbane hade ägt och som Gudruns bröder Gunnar och Högne hade tagit hand om. Han sände sin tjänare Vinge till dem och inbjöd dem till gästabud. Gudrun som anade oråd ristade runor som varnade dem att komma, men Vinge som skulle överbringa detta budskap lyckdes tyda runorna och ändrade dem så att de fick motsatta betydelse. Bröderna reste alltså, trots att deras hustrur Kortbera och Glaumvör avrådde, till Atles land och kom till kungaborgen, där de omedelbart möttes av väpnade män och krigiska förberedelser. De lät sig dock icke förfäras, slog att börja med ihjäl Vinge, som försökte skrämma dem, och gav ett avvisande svar till Atle som hälsade dem välkomna och i samma andetag begärde få del av guldet. Därmed utbröt öppen strid, varvid Gudrun drog på sig en brynja och kämpade tappert på sina bröders sida. Manfallet var större bland Atles folk än på gjukungarnas sida, men till slut togs Gunnar och Högne levande till fånga av övermakten och slogs i bojor. Atle krävde att de skulle avslöja var Fafners skatt var gömd. Gunnar svarade att hellre ville han se sin broders hjärta än att säga detta. Atles män skar då hjärtat ur bröstet på en träl vid namn Hjall och visade detta för Gunnar, som sade att det kunde omöjligen vara Högnes hjärta eftersom det darrade så. Då skar de ut hjärtat på Högne, som skrattade då han kände kniven. När de visade hjärtat för Gunnar såg han genast att det var Högnes och hånade då Atle, som varit dum nog att tysta den ende som förutom honom själv hade vetat var skatten fanns. Gunnar fördes då bort och slängdes bunden ner i en ormgrop, men Gudrun såg till att han fick en harpa till sig där, och på den spelade han så skickligt med tårna att ormarna somnade så när som på en, vilken bet honom i hjärttrakten så att han dog.
Atle sökte mildra Gudruns sorg och bitterhet genom att betala henne stor mansbot för hennes bröder, och målmedveten som hon var låtsades hon gå med på detta, men samma kväll skar hon halsen av sina två barn med Atle, gjorde bägare av deras hjärnskålar, hällde deras blod i Atles vin och gav honom deras hjärtan att äta, varefter hon lät honom veta varav hans måltid bestått. Några dagar senare mördade hon honom med bistånd av Högnes son Niflung, som stack sitt svärd i Atles bröst när han låg i sin säng och sov ruset av sig. Hon tände sedan eld på hans konungasal och innebrände hela hans hird.
Sagans Atle är otvivelaktigt kalkerade på Attila, hunnernas störste konung, som drabbades av slag i sängen efter sitt bröllop med den burgundiska prinsessan Ildico.
Om Gudruns vidare öden, se Svanhild.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Albaniens vita land (GR)

Bland vita klippor
Är jag väl till mods
När Albanien
Jag återser
Jag går till det land
Det land där du finns Kipetar
Och din ljuva röst
Jag skall få höra
Ett främmande land
Där du finns
Är jag hos dig
Jag är din ros
Jag känner kärlekens
Ljuva eld brinna i mig
Den som förde mig till dig.

- Gina Ranjicic'

NoInT

Aeneas i barock. Ur en balkonettkostymbok för franska hovet av tecknaren Boquet, 1791.

Amled, akvarell i en dansk rimkrönika från 1597. Bilden är alltså äldre än Shakespeares Hamletdrama.

Askungen, kolorerat träsnitt i en engelsk sagobok från 1876.

Gina Ranjicic

Gina Ranjicic' födelseår har inte kunnat fastställas, men det bör ha varit omkring 1830. Hon tillhörde en serbisk zigenarstam. Medlemmarna i denna gjorde sig vid ett tillfälle skyldiga till stölder och förföljdes av serbiska soldater. Gina rymde då från sitt folk och kom som tolvåring till Belgrad. Hon togs där om hand av en armenisk köpman som anställde en lärare som undervisade henne i tre år. Sedan gifte sig Gina med köpmannens yngre bror. Gina levde ett hektiskt liv. Hon förälskade sig i en albanier, i dikterna kallad Kipetaro, en kärlek som dock aldrig blev riktigt besvarad. Hon blev bitter och fick med tiden svårt att finna sig till rätta någonstans. Efter att ha lämnat sin make levde hon i lyx och överflöd, än i djupaste armod. Småningom återvände hon till sitt folk. Den sjuttonde maj 1891 finner hon emellertid ro genom sin död. Hon begravs i en okänd grav någonstans i Slavonien.
Gina säger själv: "När jag var lycklig skrev jag inga dikter..." En s.k zigenarexpert, doktor Wlisocki, har försökt att översätta Gina Ranjicic´ dikter till tyska. Resultatet har dock blivit alldeles för fritt och okänsligt i sin sentimentala utsmyckning. Med utgånspunkt från detta arbete har Ginas lyrik också uppmärksammats med svenska översättningar.

- Katarina Taikon

Isan Yemese blaçrida
Mire voyipena;
Aven, aven tai yon nastyi
Nikay pashelyona.

Isan voyipena mange,
Dures isan nani!
Na voypeskro m´ro asben,
Isy yov brigakri.

Mitt hjärtas glädje är som fjärilarna på Yemes.
Den kommer, fladdrar sin väg, men stananar ej.
Min glädje är inom mig, men stannar ej längre.
Mit skratt är ej glädjens, utan bedrövelsens --
Mitt hjärtas glädje är som fjärilarna på Yemes.
In i min älskades blodiga bröst fladdrar de.
Och sorgens maskar kommer in i mitt hjärta.
Aldrig, aldrig kan jag driva ut dem.

Eiavelan, the Seed of Brightest Waters

Eiavelan brings the knowledge of the true self. A Rom who takes up this Seed will have the assurance of knowing her true abilities and nature. Limits imposed by outside forces and the false expectations that lead to failure all drop from the Guardian´s eyes, allowing her to accept her true self. Once she has done this, the Guardian may act with the confidence brought about by utter self acceptance.
The reflection of Eiavelan will bring only false pride to any gaje who touches this Seed, as the gaje will see only false images of the self he wishes he were. Soon, the gaje will be swallowed up by his own sense of ego and pride, coming to believe that all others are as nothing when compared to his god-like abilities and skills.

- Teeuwynn

Rosmarin

Latin Rosmarinus officinalis
Engelska rosemary
Växtplats odlas i trädgårdar, växer vilt i Sydeuropa
och Medelhavsländerna
Växtdel kvistar och barr
Insamlingstid hela året, isynnerhet till jul och på torsdagar
vid tilltagande måne för heliga fester
Element eld
Planet solen
Andar och gudar Afrodite, Neptun och Poseidon
Egenskaper mental styrka, tankeverksamhet, klarhet och minne

Rosmarin är havets ros som växer på klippsluttningar så nära havet att dess gröna kvistar luktar salt. Rosmarin är också en havsamulett. Den används vid alla sjö- och havsritualer, vid invigning av båtar, som båtamulett och som amulett vid sjöresor. Rosmarin stillar stormarna och om sjögången blir alltför våldsam kan du kasta en kvist i havet så lägger sig vågorna.
Rosmarin är en läkeväxt som även används till rening vid ritualer och magiska cirklar. Ta ett bad med rosmarinolja eller gnugga pannan, bröstet och händerna med växten.
Rosmarin skärper hjärnan och är bra för blodcirkulationen. Drick rosmarinte om du är trött, nervös eller ska utföra viktiga prestationer, t ex gå upp i en tenta, hålla vetenskapliga föredrag eller delta i diskussioner. Den skärper minnet och ger dig livskraft, klarhet och visdom.
Sätt en kvist på ditt altare eller bränn den tillsammans med enbär så fylls huset med energi och glädje.
Rosmarin är beskyddande och jagar demoner på flykten, i synnerhet sjukdsomdemoner. Den har starka magiska krafter när den används i kransar och buketter.
Rosmarin har ett skimmer av odödlighet över sig. Om du vill hålla dig ung ska du snida en ask av rosmarinträ och lukta på den varje dag.

-DD

Rosenbuske

Lilla blad Vita ved Jag önskar att jag dog min Gud
Jag är inte född som människa utan som en rosenbuske.
Och man satte mig i trädgården och regnet vattnade
mig.
Och vid min sida växte blommor.
Och de fina damerna plockade blommorna.
Och de fina herrarna plockade mig.
Och de satte mig i en vas vid fönstret.
Och de fina herrarna togo mig
Och de andades in min doft.
De tog min doft och lämnade mig att vissna

-  Zigenarsång från Rumänien

Ägg

Må djävulen ta denna by
Var jag söker kan jag inte finna
Jag söker ett litet ägg
För att trösta en liten pojke
Han kom hem om kvällen full
Och han somnade hungrig
Och han steg upp hungrig
Han frågade efter ägg.
Kom min lilla pojke
Kom min man
Du skall komma på min säng
Kom imorgon så skall jag ge dig ägg

-  Zigenarsång från Rumänien

Korparna

Kyss mig inte här på vägen
För då ser min man mig
Han skär mig i bitar
Och säljer mig på våg
Och längs vägarna
Kommer korparna att äta mig
Kyss mig inte, bit mig inte
För man ser oss hemifrån.

-  Zigenarsång från Rumänien

En liten pojke på bröllop

Blomma där i fönstret
Den där kvinnan är mig så älsklig
Blomma där i krukan
Den zigenerskan är mig så kär
I den gröna dalen håller zigenarna bröllop
Och man har kallat på mig
Man har kallat mig att dansa
Men jag har inga gåvor att ge
Jag kan inte komma och dansa
Och min mor har sagt mig:
Du kan ej gå, lille vän,
Du är bara en liten pojke min vän.

-  Zigenarsång från Rumänien

Kopparslog

Litet blad, litet träd
Jag var kopparslagare, min bror,
Och jag gjorde kittlar,
Kärl av alla de slag gjorde jag
Jag for med dem till marknaden,
Sålde dem för en eller flera dukater
Så kunde jag köpa och handla
Och fara hem igen.
Men vad gjorde jag sen?
Jo hästar stal jag, och i tre år satt jag inne,
Helt nyligen kom jag ut.

-  Zigenarsång från Rumänien

Tältet

Min Gud, plåga mig inte mer,
Tag mig ut till det gröna gräset!
I den vackra dalen,
Där det finns många tält resta.
Men det lilla tältet i mitten,
Det är mycket vackert rest
Vem döljer sig bakom dess duk?

-  Zigenarsång från Rumänien

Aslög, Athena

Aslög, se Ragnar Lodbrok.

Asmodeus, en ond ande, se Tobias. Han figurerar även annorstädes och är då en fåfängans och klädedräktens demon, i Talmud kallad Djävlarnas konung. Samma namn bärs också av en muntrare och mer spirituell djävul, vän till hjälten Cleofas i romanen "Le diable boiteux" av Lesage. Asmodeus tar som vän, en galant ung spanjor, med på en luftfärd över hustaken, där de kan bevittna vad som i hemlighet utspelar sig i hemmen.
En arabisk saga om Asmodeus berättar att kung Salomo en gång ville veta vilken makt Asmodeus besatt, och denne svarade då: "Om du löser min kedja och ger mig din signettring med den Allsmäktiges namn, så ska jag visa dig." Salomo gjorde så, och genast växte demonens gestalt ända upp till himlen. Han förflyttade Salomo från Jerusalem till en Ödemark, och ringen kastade han i havet, där den uppslukades av en fisk. Asmodeus iklädde sig sedan Salomos gestalt, intog hans tron och började regera över Israel. Salomo själv irrade omkring i ödemarken tills han kom till ammoniternas stad, där folk bara skrattade åt honom när han försökte förklara vem han var. Han fick emellertid plats i kungapalatsets kök och visade sig ha sådan begåvning för matlagning att kungen snart utnämnde honom till överkock. Prinsessan Naami fick se honom och fattade kärlek till honom, men när hon förklarade att hon ville gifta sig med överkocken blev kungen rasande, och de älskande måste fly palatset. De kom till en stad vid havet, där Salomo köpte en vacker fisk att tillreda i härbärget. I magen på fisken fann han oförmodat sin signetring, varpå han med dess hjälp förflyttade sig till Jerusalem, sträckte fram ringen mot Asmodeus och befallde denne i den Allsmäktiges namn att vika hädan. Då skakades palatsets murar av en åskskräll, och Asmodeus försvann för att aldrig mer visa sig.

Asmodeus, kopparstick i Colin de Plancys: Dictionnaire infernal, 1863.

Asphodelus, liljeväxt som förekommer på ängar i Sydeuropa och endast så till vida hör sagan till att de dödas själar sägs uppehålla sig på en underjordisk asphodelussäng. Denna omtalas inte sällan i antikens grekiska mytologi. Numera är Asphodelus namn på ett helt växtsläkte, varav endast arten fistulosus torde blomstra för de döda i underjorden.

Asrael är en muhammedansk dödsängel. Han är omätligt högväxt, och avståndet mellan hans ögon motsvarar 70 000 dagsresor.

asrai kallas vattenfeer i engelska folksagor. En fiskare fick en gång upp en asrai i sin båt, men hennes kalla våta händer brände honom som eld. Han band henne då för att ta henne med sig hem, och under hela färden klagade hon, men hennes klagan blev tunnare och tunnare, och när han kom fram var hon bara en våt fläck i botten på båten.

Assipattle, en skotsk Askepilt. Se drakar.

Astarot, en märklig storhertig i helvetet, egentligen en fallen ängel.

Astarte, semitisk gudinna varom det står en del i Bibeln, där hon heter Asera eller Astarot. Babylonierna kallade henne Isjtar, greker och romare identifierade henne med Afrodite respektive Venus, och Cicero säger att hon var gift med Adonis.

Astolat eller Escalot, ett slott i Arthursagorna. Där bodde med sin far och sina bröder en ung flicka som dog av kärlek till riddar Lancelot. Hon kallas jungfrun av Astolat, stundom Elaine den vita. En gång när Lancelot anonymt deltog i en tornering som kung Arthur utlyst i Winchester, kom han att övernatta på Astolat. Dottern i huset förälskade sig genast i riddaren, och eftersom hon inte visste vem han var eller att han var obrottsligt trogen drottning Guinevere som han älskade med förbjuden kärlek, övertalade hon honom att vid torneringen bära en ärm av hennes röda klänning vid sin hjälm. Lancelot segrade men sårades svårt och vårdades en lång tid hos en släkting till jungfrun. När han var frisk nog att ge sig av bekände jungfrun sin kärlek, och när Lancelot avvisade henne med att han redan älskade en annan, sade hon att hon måste dö. Lancelot förblev ståndaktig, men när han återkom till hovet hade riddar Gawain som själv uppvaktat Elaine berättat för drottningen att Lancelot vid torneringen burit en förtjusande ung flickas färger. Då ville drottningen inte vidare se Lancelot, som förtvivlad lämnade slottet. Sanningen om hans trohet kom dock snart i dagen. En kväll fick kung Arthur och Gawain se en båt i skogskrud komma glidande på Themsen. I båten låg en vacker flicka död. Gawain kände igen Jungfrun av Astolat. I handen höll hon ett brev i vilket hon skrivit att hon dött av olycklig kärlek till Lancelot. Kung Arthur lät begrava henne i katedralen i Camelot.

Astolf, huvudperson i en romantisk saga om Lycksalighetens ö, bebodd endast av kvinnor. Astolf var furste i ett rike långt uppe i Norden, täckt av snö och med djupa skogar. Han var modig och klok och styrde sitt land till det bästa. En dag när han jagade björn blåste ett våldsamt oväder upp, han förirrade sig och kom till en grotta, bebodd av vädrets gud Aeolus och dennes söner vindarna. Dessa samlades nu en efter en, och sist kom den älsklige Zephyr, som hade varit på Lycksalighetens ö där han blivit fördröjd av dess sköna prinsessa Felicia och hennes tärnor. Han hade så mycket ljuvligt att berätta om dem att Astolf greps av lust att själv bege sig dit. Zephyr tog honom på sin rygg, förde honom till ön och satte ner honom utanför kungliga palatset, och när Astolf dristade sig att gå in och fick se Felicia greps han genast av kärlek. Hon blev till en början förskräckt, hon hade inte sett någon man tidigare, men det dröjde inte länge förrän hon besvarade hans kärlek och de levde tillsammans i den högsta sällhet. Var dag drack de ur ungdomens brunn och tiden flög iväg. En dag fick Astolf veta att han varit hos Felicia i trehundra år. Själv trodde han att han varit där en vecka och blev nu mycket upprörd. Vad hade hänt med hans rike? Vad rådde för lagar och förordningar där? Vad var han för en man som tänkt bara på kärlek och inte på dåd och bragd? Vem visste nu vem Astolf var? Utan hänsyn till Felicias tårar bröt han upp för att bege sig hem men hade inte färdats länge förrän han mötte Tiden, som ingen dödlig i längden kan undgå. Gubben lade sin hand över munnen på Astolf och kvävde honom. Strax därpå kom Zephyr förbi, tog förtvivlad Astolf i sina armar, flög med honom till Lycksalighetens ö och lade ner honom i trädgården, där Felicia fann honom. Sedan den dagen har Lycksalighetens ö varit skådeplats för idel ängslan och bedrövelse.
P.D.A. Atterbom har skrivit ett sagospel om Lycksalighetens ö, och på detta har Hilding Rosenberg bygget en opera med samma namn. Det är Atterbom som kallat fursten Astolf. I folksagan heter han Adolf.

Astrea, rättfärdighetens gudinna, levde på jorden i den lyckliga guldåldern, då människorna var rättsinniga och ideala förhållanden rådde i världen. Därefter kom emellertid den något sämre silveråldern, den mindre goda kopparåldern och slutligen den syndfulla och klandervärda järnåldern, vår egen bedrövliga epok, och Astrea som inte stod ut med att se det fortskridande förfallet på nära håll övergav till sist människornas värld och tog plats bland stjärnbilderna i skyn. Där sitter hon än men kallar sig numera Virgo, Jungfrun.

Astroflammante heter Nattens Drottning i "Trollflöjten" av Mozart. Namnet används dock inte i operans personförteckning numera.

astulis astula cosso forottis, trollformel som är bra för ryttare som är rädda för att ramla av hästen.

astrologi är konsten att av stjärnornas och planeternas konstellation i deras födelsestund förutsäga vad som skall hända människorna. Sådana förutsägelser kallas horoskop. Jämför zodiaken.

Astyages, kung av Medien, se Cyrus.

Astyanax, trojanen Hektors lille son i Iliaden. Han figurerar i en av dess mest beundrade scener, nämligen Hektors avsked av sin familj i sjätte sången. Astyanax fick aldrig växa upp och bli stor; när Troja fallit kastades han ner från ett av tornen på muren av Achilles´ son Pyrrhos, som fått hans mamma Andromache på sin lott.

Astydamas från Miletos, trefaldig segrare i brottning i Olympia, hade en sådan aptit att han ensam åt upp en festmåltid som var avsedd för nio personer.

Astydamia, se Peleus.

Asychis hette enligt grekerna en farao i Egypten. Han utfärdade en lag som stadgade att envar som behövde låna pengar måste lämna sin faders mumie i pant hos fodringägaren. Han byggde även en pyramid på det arbetskrävande sättet att folk fick stå och ideligen sänka ner var sin stång i en sjö, och av den gjyttja som varje gång fastnade på stången slogs teglet till pyramiden.

Atala är en ung kristen flicka som i det tidiga 1700-talets Florida adopterades av muscogulhövdingen Simaghan. Natcheshövdingen Chactas, som tagits tillfånga, hjälps av Atala att fly. Chactas och Atala förälskar sig i varandra, men Atalas mor har gett ett heligt löfte att Atala skall bevara sin kyskhet. När en eremit ger paret skydd undan ett oväder i sin håla inser Atala att hon inte kommer kunna hålla löftet, och därför tar hon gift och dör.
Chactas och eremiten begraver henne i ödemarken. Allt detta berättas i romanen "Atala" av François-René de Chateaubriand (1801).

Atalanta, en arkadisk ungmö som var skön men manhaftig och sällsynt skicklig i idrott, särskilt snabblöpning. Många friare kom till henne, och hon hade för vana att göra dem ett förslag: de skulle springa i kapp med henne, och åt den som kunde besegra henne skulle hon ge sin hand, men den som kom i mål efter henne skulle hon få sticka dolken i. Många hade försökt och förlorat sitt liv på kuppen, men en vacker dag fick hon besök av Meleager- beträffande hans härkomst se Althea - och denne var bättre förberedd än sina föregångare, ty av kärlekens gudinna hade han fått tre gyllene äpplen från hesperidernas trädgårdar, och under kapplöpningen kastade han ifrån sig dessa mitt framför Atalanta, som inte kunde låta bli att hejda sig för att ta upp dem. Under tiden hann Meleager i mål och vann alltså Atalanta, som lydigt följde honom hem till Kalydon. Där härjade för ögonblicket en fruktansvärd vildgalt av enorm storlek, och en stor skara berömda jägare drog ut för att döda detta odjur, bland dem Meleager och Atalanta. Hon var den första som sårade besten, och när denna var fälld tillerkändes hon därför dess huvud av Meleager, som var den som slutligen dödade den. Detta förtröt de övriga jägarna, särskilt hans båda morbröder, och det utbröt ett gräl som slutade med att Meleager dräpte dessa. Om historiens fortsättning, se Althea.

Athamas, se gyllene skinnet och Ino.

Athen grundades i urtiden av Kekrops från Egypten, och gudarna Poseidon och Pallas Athene tävlade om vem som skulle få ge namn åt det nya samhället, vars blivande storhet de klart förutsåg. Poseidon sökte kvalificera sig genom att skapa den första hästen, men Pallas Athene frambragte i stället olivträdet, vilket Kekrops fann vara nyttigare för ortens invånare. Staden uppkallades därför efter henne.

Athena, se Pallas Athene.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Arvid, Askungen

Arvid var en ung dansk herreman som lönnmördades till sjöss men vars döda kropp förunderligen återfördes till fosterjorden. I den skånska byn Stubberup - berättar Herman Chytraeus 1598 - bodde Fru Ellen som hade sönerna Arvid och Tore samt dottern Helle. Fru Ellen gifte om sig med Herr David som hyrde ett skepp och uppmanade styvbarnen att segla ut i världen. Men Herr David hade konspirerat med skepparen att båten skulle brännas ute till havs när syskonen somnat. De dog mycket riktigt, men en stor sten bar Arvids kropp i land till en plats vid Kullaberg som döptes till Arvids läge, vilket senare blev Arild.
Där brodern Tores lik drev i land uppstod Torekov, och systern Helles döda kropp fördes av vind och vågor över till Själland - platsen där blev Hellebæk.
Fru Ellen ville ge Arvid en god begravning, och bärarna bar honom en bit uppför backen men sedan orkade de inte längre: Arvids kropp gick inte att rubba ur fläcken.
Modern lät då begrava honom på platsen och reste över honom det kapell som alltjämt står där: Arilds kapell.
Stenen som bar Arvid i land finns fortfarande att beskåda i vattenbrynet vid Svensmalen i Arild. Och i den kan man se ett tydligt avtryck av en bål och ett huvud.

Asa och Asael heter enligt Talmund två änglar som förebrådde skaparen att han låter syndiga människor uppstå. Han blev då mycket vred och förvisade dem ner till jorden i mänsklig gestalt. Där levde de emellertid ett syndigt liv, och då de efter strafftidens slut återvände till himlen stötte han ut dem igen, denna gång till mörka berg i öster. Där har han vid tillfälle lämnat undervisning i trolleri åt personer som lyckats finna deras hemvist. Bileam och Salomo hör till deras elever.

asar, nordisk gudaätt, se bl.a. Balder, Oden, Tor.

Asael, se Asa och Asael. Han är också en ökendemon som förväntas ta hand om syndabocken som Aron släpper iväg.

Asael, kopparstick.

Colin de Plancy: Dictionnaire infernal, 1863.

Asbjørnsen, Peter Christian (1812-85) och Moe, Jørgen (1811-82), samlare av norska folksagor. De möttes i unga år i en prästgård i Ringerike och blev så goda vänner att de enligt nordisk sed ingick i fostbrödralag genom att blanda blod. Asbjørnsen var mest intresserad av de muntra sagorna, Moe av de sorgliga, varför de kompletterade varandra förträffligt. 1842 gav de ut de sagor de nedtecknat under titeln "Norske folkeeventyr" och 1845 "Norske huldreeventyr og folkesagn", numera klassiska sagosamlingar. Asbjørnsen, naturforskare, blev även intresserad av hälsosamma kostvanor. Under pseudonymen Clemens Bonifacius gav han ut en kokbok i vilken han kritiserade bondkvinnornas sätt att koka gröt, vilken ledde till en storm av angrepp och motangrepp som kom att kallas Grötkriget. Asbjørnsen försörjde sig som forsmästare medan Moe slutade som biskop i Kristiania.

Ascanius, se Aeneas och Alba Longa.

Ascapart är en jätte som ofta nämns i franska medeltidsberättelser och engelska dramer. Han var 30 fot lång och kunde bära riddar Bevis, dennes hustru, svärd och häst under ena armen. Till slut lyckades Bevis tämja honom, och sedan sprang jätten snällt bredvid hans häst som en undergiven vasall.

Asgård eller Asgard, asarnas hemort i nordisk mytologi. Namnet förekommer både i Eddorna och i Ynglingsagan, där Snorre Sturlason berättar om Odens och asarnas invandring till Norden från trakterna av floden Don. Det området, säger han, kallades Asaland eller Asahem, och Asgård var en stor borg där den mäktige hövdingen Oden härskade. Denne framstår alltså hos Snorre - som var en kristen man - såsom en mänsklig jordisk furste. I den poetiska Eddan nämns Asgård ett par gånger i förbigående utan närmare adress men i mindre mänskliga sammanhang. Någon beskrivning av platsen ges ingenstans.

Asia var hustru till titanen Iapetos som grekerna tycks ha betraktat som mänsklighetens stamfader. Om Asia som alltså rimligen var stammoder finns det tyvärr ingenting att berätta utom att hon sägs ha gett namn åt Asien.

Ask och Embla, de första människorna i nordisk mytologi. Asbröderna Oden, Vile och Ve vandrade en dag längs havets strand och fann då två träd som de omformade till man och kvinna på sätt som inte beskrivs närmare. Oden gav emellertid anda och liv åt Ask och Embla, Vile gav dem förstånd och rörelse och Ve förlänade dem språk, hörsel och syn. Gudarna försåg dem också med kläder.
Från Ask och Embla härstammar enligt Eddorna alla människor, men om deras familjeförhållanden och närmaste efterkommande säger dessa källskrifter ingenting.

Askalafos, en son til den dystra floden Acheron, spion åt Hades i underjorden. Se Persefone, som i sin besvikelse hällde en hink vatten över Askalafos, varvid denne hastigt och lustigt förvandlades till en uggla.

Askepilten kallas hjälten i en norsk version av sagan om Pojken som åt i kapp med jätten. Han var yngste sonen till en fattig bonde som hade tre söner. En dag skickade denne ut sin äldste sonen att hugga ved i skogen, men knappt hade pojken lyft yxan förrän en jätte dök upp mellan träden och röt: "Om du hugger i min skog slår jag ihjäl dig!" Pojken satte av hem förstås. Nästa dag skickade bonden ut mellansonen, men honom gick det inte bättre. Tredje dagen bad Askepilten att få ge sig ut, hans far trodde inte ett ögonblick att han skulle lyckas där bröderna misslyckats, men hur det var fick han ge sig av efter att ha bett om en färsk ost i ränseln till matsäck. När så jätten kom rytande fräste Askepilten morskt att han om han inte höll sig på mattan skulle han krama honom som han kramade den vita stenen, och så tog han osten ur ränseln och kramade så vasslan rann. Djupt imponerad bjöd jätten hem pojken till sig, satte grötkitteln på elden och föreslog att de skulle äta i kapp. Det fick Askepilten med på, och när gröten stod på bordet började stoppa i magen men Askepilten sked efter sked i ränseln som han gömt under kolten. När ränseln var full tog han sin kniv och sprättade upp den så att gröten flöt ut varpå han satte igång att äta igen. Förundrad iakttog jätten denna metod, och när han började bli mätt tog han en kniv och stack den i magen för att mäkta äta mer. När så jätten var död lade Askepilten beslag på allt silver och guld som fanns i bostaden och tog det med sig hem till sin fattige far.

Askepot är pojken som får prinsessan i en norsk folksaga som heter Jungfrun på Glasberget. En bonde hade en frodig äng i fjället, men efter var midsommarnatt låg den på ett hemlighetsfullt sätt avgnagd och nertrampad. Han sade därför åt sin äldste son att denna natt vaka i en ängslada och hålla ögon och öron öppna. Pojken lovade att passa både folk, fä och fanen själv, men när natten kom väcktes han av ett sådant dån att han tog till benen utan att se sig om. Nästa midsommarnatt var det mellanpojkens tur att vakta, och honom gick det likadant. Tredje året var det Askepots tur. Mitt i natten brakade det tre gånger, den ena gången värre än den andra, och när Askepot tittade ut fick han se en häst gå och beta på ängen med en kopparrustning bunden vid sadeln. Pojken kastade stål över hästen och ledde den till ett gömställe. Han berättade ingenting därhemma, men på morgonen låg ängen där grön och frodig. Nästa år vakade han på nytt, samma sak hände men den här gången hade hästen en silverrustning, och året därpå en rustning av guld.
Pojken hade nu alla tre hästarna på samma gömställe. Kungen i landet hade en dotter som han ville gifta bort med den som kunde rida uppför ett tvärbrant glasberg, där prinsessan satt med tre guldäpplen i knät. Prinsar och riddare samlades från alla håll och folk skockades vid foten av berget, Askepots bröder också, men alla som försökte ta sig upp halkade ner. Då kom där en riddare i kopparrustning, han red upp för en tredjedel av berget; där vände han om, men prinsessan han kasta honom ett äpple. Nästa dag satt hon där igen, och nu kom en riddare i silverrustning som red upp för halva berget. Också till honom kastade prinsessan ett äpple. Tredje dagen kom en riddare i rustning av guld och sprängde upp till toppen av berget, tog det sista äpplet ur prinsessans knä, red ner igen och försvann i mängden. På kvällen höll kungen fest. När alla var samlade steg Askepot fram, kastade av sig sina paltor och stod där i rustningen som sken som solen. Då blev det bröllop.
Askepot förekommer i många sagor och är alltid den tredje och yngste sonen som föraktas av sina duktigare bröder, därför att han brukade sitta vid spisen och påta i askan.

Asklepios, läkekonstens gud i grekisk mytologi; på latin heter han Aesculapius. Han var son till Apollon och en jordisk prinsessa vid namn Coronis. Asklepios gick bland annat i lära hos den vise kentauren Chiron. Han blev med åren fartygsläkare ombord på skeppet Argo, och senare utövade han en omfattande praktik hemma i Grekland och botade på underbart sätt många sjukdomar. Han drev slutligen sin konst så långt att han icke blott botade dödssjuka utan även återkallade döda till livet. Underjordens makter förtörnades då och klagade hos Zeus, och denne gav dem rätt och lät sin straffande blixt drabba Asklepios.
Det finns emellertid andra antika sagofragment om Asklepios, som hade en berömd helgedom i Epidauros. Till hans många barn med olika gemåler hör Machaon, Hygieia och Aegle.
På 280-talet f.Kr. var det pest i Rom, och senaten skickade då en expedition till Epidauros för att om möjligt hämta dit läkekomstguden. Bäst som delegationen stod i templet och beundrade gudens staty av guld och elfenben kröp det därur fram en orm som ringlade iväg ner till hamnen och gick ombord på romarnas skepp. Den låg hoprullad i chefsdelegatens hytt ända tills fartyget kom till Italien, där den först besökte ett Aesculapiustempel i Antium och slutligen hoppade överbord vid Tiberön i Rom, där den försvann för alltid i vassen.

Askungen, en vida utbredd folksaga som på engelska heter Cinderella, på franska Cendrilon, på tyska Aschenbrödel eller Aschenputtel, på italienska Cenerentola, på ryska Zólushka.
Det var en gång en förnäm herre som var lyckligt gift med en god kvinna och hade en dotter med henne. Hans hustru dog och han gifte om sig med en högfärdig ragata som redan hade två döttrar vilka bråddes på sin mor. De retade sig på den vackra och goda flickan och satte henne till de grövsta sysslor. När dagen var slut brukade hon dra sig undan till ett hörn av spisen; därför kallade systrarna henne Askungen. Konungen i landet skulle ge en bal i dagarna tre, och till den inbjöds styvmodern och hennes flickor. Askungen fick emellertid inte komma med för styvsystrarna; hon var inte fin nog. När hon blev ensam började hon gråta. Då kände hon en hand på sin axel, och där stod hennes gudmor, som var en mäktig fe. Hon lät Askungen hämta en gurka i trädgården och förvandlade med sitt trollspö gurkan till en förgylld vagn. Så hämtade hon själv en råttfälla, släppte ut de instängda råttorna och förvandla dem till vackra grå hästar. Den råttan som hade längst mustasch fick bli kusk. Två ödlor blev betjänter, och till sist rörde fen med sitt spö vid Askungen, vars trasor genast förvandlades till den rikaste och vackraste klänning. Den sade emellertid åt henne att före klockan tolv måste hon bryta upp från balen, för vid tolvslaget hävdes förtrollningen.
När Askungen steg in i slottet häpnade alla över hennes skönhet, och prinsen hade inte ögon för någon annan. Men en kvart i tolv tog Askungen artigt adjö och begav sig hem. När systrarna kom hem, fulla av hovskvaller, satt hon i spiselvrån som vanligt.
Nästa dag upprepades samma sak och prinsen blev alltmer förälskad. På tredje dagen hade Askungen så roligt att hon glömde tiden. Först när klockan började slå tolv bröt hon upp och rusade ut varvid hon tappade sin glassko i trappan. Den tog prinsen vara på och kunggjorde att ham ämnade gifta sig med den flicka till vars fot den lilla glasskon passade. Han sökte land och rike runt och kom till slut även till de båda styvsystrarna, men hur de än bar sig åt var deras fötter för stora. Askungen bad då att få prova skon, som utan vidare gled på hennes fot, och till sin häpnad förstod styvsystrarna att den föraktade Askungen var identisk med skönheten på balen. Askungen fick nu följa med till slottet där bröllopet ståndade.
Detta är Perraults version i Gåsmors sagor. Bakom denna ligger mörkare sagor, mer än tusen år gamla. Ofta är det inte en fe utan Askungens döda mor som bistår henne, så hos Bröderna Grimm. I några sagor har Askungens mor ofrivilligt drivit henne hemifrån genom att på sin dödsbädd ta löfte av make att inte gifta om sig med någon som inte är lik henne i skönhet, och denne kan inte finna någon sådan utom sin egen dotter. Därför lämnar flickan frivilligt hemmet.
Det är ett intressant faktum att bysantinska kejsarinnor länge utsågs genom ett slags riksomfattande skönhetstävlingar och att segrarinnans attribut var ett par röda skor.

Askungen, kolorerat träsnitt i en engelsk sagobok från 1876.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Arthur, Aruru

Howard Pyle

Uther Pendragon

Merlin

Guinevere

Gawain

Arthur, Britanniens sagoomsusade kung, besjungen på vers och prosa av barder i Wales och Bretagne, av franska trouvérer och i långa episka dikter av b.la. 1100-talsskalden Chrestien de Troyes. Åtminstone till namnet är kung Arthur en historisk person, hövding i kelternas kamp mot angelsaxarna på 400-talet, men berättelserna om honom är alla legender. Han är medelpunkt i en 

mångfald sagor, idealet för en hjältekung, som vid sitt hov samlade gräddan av sin tids ridderskap.

Arthur var son till kung Uther Pendragon av Britannien och Igraine. Trollkarlen Merlin, som kunde se in i framtiden, hade skådat att en snar död förestod Uther och att en maktkamp sedan skulle bryta ut i landet. Han övertalade därför föräldrarna att lämna sin lille son i hans förvar och lämnade i sin tur pilten till Ector av Bonmaison, en ädel riddare, som uppfostrade denne utan att veta om hans ursprung. Allt gick sedan som Merlin förutspått; Vid Uthers död utbröt tronstrider som pågick år ut och år in. Till slut tröttnade ärkebiskopen av Canterbury på bråket, tillkallade Merlin och gav denne i uppdrag att utse en ny kung. Merlin föranstaltade ett prov: framför katedralen i London trollade han fram ett marmorblock, på blocket ett städ, i städet ett svärd. En inskription meddelade att den som kunde dra detta svärd vore Britanniens konung. Ärkebiskopen sammankallade nu riddare och ädlingar som strömmade till London för att pröva sin lycka vid en lysande tornering på nyårsdagen. Bland dem som infunnit sig var även Ector, hans son Kay och fostersonen Arthur, nu 18 år gammal. Denne deltog inte i torneringen men det gjorde Kay, som likväl glömt sitt svärd och skikade Arthur att hämta det i förläggningen. Men där var stängt, alla hade begett sig till tornerplatsen,  och Arthur tog då svärdet som satt i städet och drog det lekande lätt. När Kay fick det i sin hand kände han genast igen det men föll för frestelsen att inför sin far låtsas att det var han själv som dragit det. Sir Etor var dock skeptisk och uppmanade Kay att bevisa genom att sticka svärdet i städet igen och på nytt dra ut det. Kay misslyckades och sanningen kom upp i dagen. När så Arthur utan svårighet både stack in och drog ut svärdet knäföll Ector inför ynglingen och hyllade honom som sin konung. Det var nu dags för Merlin att avslöja gossens härkomst, och Arthur fick upprepa provet flera gånger inför ärkebiskopen och allt folket. Många hyllade honom genast som sin suverän, men bland riddarna bekämpades han av åtskilliga som själva ville bestiga tronen, och innan han satt säkert och kunde få till stånd det fredliga rike han åstundade fick han uppleva otaliga strider och äventyr. Många vände sig till kung Arthur för att få militär undsättning, bland dem en kung Leodegrance, vars fiender Arthur lyckades slå tillbaka, och när kungen frågade vad han önskade i lön begärade dennes vackra dotter Guinevere, som han förälskat sig i. Trollkarlen Merlin varnade Arthur för detta äktenskap, ty han förutsåg att Guinevere skulle komma att bedra kungen, men denne ville inte höra på det örat. Bröllop ståndade i slottet Camelot, och av sin svärfar fick Arthur det runda bord - se Rundet bordet - kring vilket han senare skulle samla sina paladiner.
Kung Arthur blev inte odelat lycklig med sin sköna gemål; hon bedrog honom snart med den främste riddaren vid hans hov, Lancelot. I en krets av ädla riddare och kurtisanta damer förde hon och hennes älskare ett glatt och höviskt hovliv på kung Arthurs många slott. Höst och vinter jagade man i de viltrika skogarna och samlades i slottssalarna för att äta och dricka och lyssna till sång och musik och berättelser om äventyr med jättar och dvärgar, drakar, häxor och ondskefulla riddare, äventyr som paladinerna själva hade upplevt när de ryckt till undsättning åt jungfrur i trångmål och riddare i knipa. Vår och sommar slog man upp brokiga sidentält i skogsgläntorna och gladdes åt fågelsång och utomhuslekar. Ingen kom på idén att ohöviskt upplysa kung Arthur om vad han kanske visste men inte ville erkänna förrän två maktlystna riddare, nämligen Agravaine, bror till Gawain, och Mordred, som i själva verket var kung Arthurs son, fann det politiskt opportunt att väcka osämja mellan kungen och hans förmämste riddare. De lurade alltså på kärleksparet och tog dem på bar gärning. Agravaine blev dödad av Lancelot, men Mordred kom undan och ställde kungen inför faktum. Under sådana förhållanden kunde Arthur inte undgå att ingripa, och därmed tog ett händelseförlopp sin början som skulle leda till hans död och rikets fall. Enligt lagen dömde kung Arthur Guinevere att brännas på bål, men detta var ingen populär åtgärd, och flera av riddarna, bland dem Gawain, vägrade att på order eskortera drottningen till bålet. Exekutionen förbereddes likafullt, men i det ögonblick då bålet tändes sprängde Lancelot fram och räddade drottningen undan elden. Han tog henne med till sitt slott, Joyous Gard. I villervallan råkade han dock ofrivilligt döda två bröder till Gawain och ådrog sig därigenom dennes oförsonliga hat. Gawain hetsade konungen till onödigt hårda tag mot Lancelot, vilken å sin sida inte ville skada vare sig kungen eller Gawain. När påven blev underkunnig om fejden uppmanade han Arthur att ta tillbaka Guinevere; något äktenskapsbrott hade aldrig bevisats. Såväl Arthur som Lancelot var ädelmodiga nog att gå med på detta. Lancelot och Guinevere tog alltså avsked av varandra, men Gawain var inte nöjd; han fick Arthur att landsförvisa Lancelot och dennes vänner. Lancelot drog då till sitt slott i Bretagne, men Gawain lugnade sig ännu inte utan förmådde kung Arthur att segla efter. Detta skedde i ett synnerligen olyckligt ögonblick, då Mordred kastat sina blickar på drottningen och börjat bereda sig på att ta makten i Arthurs rike. Arthur och Gawain seglade till Bretagne, där Gawain tvang Lancelot till envig och själv fick ett sår som senare skulle bli hans död. Till Arthur kom ett meddelande från drottningen om Mordreds revolutionära förberedelser. Han seglade då hem igen men möttes på Salisbury Plain av Mordred med en väldig här. Den döende Gawain ångrade nu sitt hat mot Lancelot och insåg att den ende som kunde bistå kungen denne hans förnämste riddare. Kung Arthur vägrade emellertid att kalla på Lancelot. I den strid som följde var manfallet stort på ömse sidor, och av de båda härarna återstod till slut bara Mordred och två av hans män samt Arthur och två av hans riddare. Arthur borrade sin lans i Mordred och Mordred gav Arthur ett dödande hugg i huvudet. Denne lät då kasta sitt svärd Excalibur i sjön. I samma ögonblick steg fyra jungfrur fram och lade försiktigt den sårade kungen i en väntande båt som med honom ombord gled ut i mörkret.
Kung Arthur bör vid tiden för dessa händelser ha varit 92 år gammal, Gawain 76 och Lancelot 21 år yngre. Drottning Guinevere var över 50 år.
Många berättelser säger att kung Arthur inte dog av sitt sår. Enligt några fördes han till feernas hemvist, ön Avalon, där han inväntar den dag då han skall återkomma för att befria världen. Enligt andra förvandlades han till en korp som flög sin kos och en dag skall återkomma för att ta tillbaka sin tron. Det är därför man i England aldrig dödar en korp. Andra sägner vet berätta att han och hams kämpar sovande bidar sin tid i en underjordisk grotta. Jämför Fredrik Barbarossa och Holger Danske. Bland det myckna som skrivits om kung Arthur bör nämnas La Mort le Roi Artu, som är en fransk berättelse från 1200-talet. Tvåhundra år yngre är Thomas Malorys Le Morte d´Arthur, vilken inspirerade Beardsley till hans ryktbara illustrationer och John Steinbeck till vad han trodde skulle bli hans största verk. Han hann dock aldrig fullborda det, men efter hans död gavs det ut av Chase Morton under titeln The Acts of King Arthur and his Noble Knights. Alfred Tennyson skrev på sin tid en romantisk diktcykel, Kung Arthur och hans riddare. Ett amerikanskt storverk är trilogin Merlin, Lancelot och Tristram av poeten och författaren Edwin Arlington Robinson. En populär Arthursaga från 1900-talet är The Once and Future King, av Th. White. Mark Twain har skrivit en munter anakronistisk roman, En yankee vid kung Arthurs hov, och flera underhållningsförfattare, bland dem Mary Stewart, har tagit motiv ur Arthursagorna. Henry Purcells King Arthur med text av Dryden anses vara den store 1600-talskomponistens förnämsta musikdramatiska verk.

Kung Arthur

Arthur drar ut svärdet. Teckning av Howard Pyle, 1903.

Aruru, babylonisk gudinna, se Gilgamesj.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Armand

Armand, den manliga huvudrollen i Dumas d.y:s pjäs Kameliadamen.

Armida, en trollkvinna i Tassos "Det befriade Jerusalem". Hon är dotter till en saracensk trollkarl, och Satan har utvalt henne att ställa till oreda i den kristna hären. Hon förför hjälten Rinaldo, som frivilligt stannar i hennes förtrollade palats och glömmer sina plikter som riddare tills han omsider räddas av två vänner vid namn Carlo och Ubaldo. Armida följer efter, men hennes förförelsekonster slår slint den här gången, och då bränner hon i vredesmod sitt palats och sätter dessutom ett pris på Rinaldos huvud. Men just som hon tänker ta både hans och sitt eget liv blir de försonade och hon övergår till kristendomen. Om denna dam har Gluck skrivit en allvarlig opera, "Armida" (1777), och Rossini har skapat en halvt komisk sådan, med samma titel (1817). Se också Jerusalem.

Armida förför Rinaldo. Målning av Annibale Caracci (1560-1609).

Mueso Nazionale, Neapel.

Arngrim Bärsärk, en figur i den nordiska sagokretsen om svärdet Tirfng. Han for på vikingatåg till Gårdarike och mötte där kung Svafrlami, som ägde trollsvärdet just då. Detta skar rätt igenom Angrim Bärsärks sköld varpå spetsen trängde vidare ned i jorden, och innan Svafrlami hann rycka upp det igen högg Angrim handen av honom, grep själv Tirfing och dräpte kungen med hans eget vapen. Han tillfångatog därpå hans dotter Eyfura och firade bröllop med henne på Bolmsö. Paret fick tolv söner som alla var bärsärkar. Se Hjalmar.

Arnaldo, S:t, som i Italien uppges vara byggarnas skyddspatron, är svår att identifiera. Det finns en S:t Arnoldos som sägs ha varit en grekisk musikant vid Karl den stores hov; han räknas dock som musikanternas beskyddare. En annan S:t Arnoldus grundade på 1100-talet ett kloster i Schwaben och har åtnjutit lokal dyrkan vid sin grav i Hiltensweiler; det är möjligt att han förstod sig på öl. Vidare existerar S:t Arnaldo Catani, som på 1200-talet var biskop i Padua och dog i fängelse, samt S:t Arno som i livstiden var biskop i Würzburg på 800-talet och stupade i strid mot de hedna slaverna.

Aronnax, forskare, se Nautilus.

Arons stav är en biblisk förnödenhet varmed åtskilliga under sker. Översteprästen Aron är bror till Mose och träder med denne inför Farao, som förtrycker Israels barn. Aron kastar sin stav inför Farao och den förvandlar sig till en stor orm. De egyptiska prästerna gör då det samma med sina stavar, men Arons stav uppslukar dem allihop. Detta mirakel är dock inte tillräckligt för att få Farao att släppa israeliterna, så nästa dag räcker Aron på Guds befallning ut sin stav över Nilen, varvid allt vatten i Egypten förvandlas till blod. Fiskarna dör och dricksvattnet tryter, men Farao ger ändå inte med sig. Då sträcks Arons stav än en gång ut över strömmar och kanaler varvid hela Egypten översvämmas av paddor, som får försvinna igen när Farao tycks vekna, men när de väl är borta förhärdar denne sitt hjärta på nytt. Då slår Aron i stoftet på marken med sin stav varvid hela landet förmörkas av mygg, några dagar senare trollar han fram moln av flugor, han ställer vidare till åskväder och gräshoppsplåga och mörker som varar i tre dagar, men ingenting av allt detta hjälper - Herren nödgas låta allt förstfött i Egypti land dö innan Farao ger med sig, och i denna sista aktion är Arons stav inte med. Däremot skaffar den under ökenvandringen fram vatten ur en klippa, och dessutom grönskar den till skillnad från alla andra israeliska stamhövdingars stavar när så påfodras. Mest verksam är den väl i 2. Mosebok 7-10 kapitel.

Arroy, en förtrollad skog i sagorna om kung Arthur. Ingen riddare kunde rida där utan att spännande och egendomliga saker inträffade.

Art, Heart och Ceart hette kungen av Irlands trenne söner på den lyckliga tid då gatorna var stenlagda med vetebullar, husen vitmenade med kärnmjölk och grisarna sprang omkring med kniv och gaffel i ryggen och grymtade: "Ät mig! Ät mig!" Art var yngst, och honom tyckte kungen bäst om. En dag hördes en himmelsk musik och ingen visste varifrån den kom. Kungen kallade på sina söner och sa att den som kunde ta reda på det skulle få halva kungariket. Bröderna gav sig av, och när de vandrat långt om länge kom de till en grop i marken ur vilken musiken strömmade. Heart och Ceart firade ner Art i gropen och lovade att vänta på hans återkomst, men istället stack de sin väg. Art som hamnat i en lång tunnel började gå mot ett svagt ljus längst bort, där han fann en gammal man. Denne kunde dock inte svara på frågan varifrån musiken kom men föreslog Art att äta och dricka med honom och stanna över natt, så skulle han på morgonen visa vägen till sin far, som kanske visste bättre besked. De båda gjorde sig nu en glad kväll, och på morgonen visades Art vidare till en gammal gammal man. Inte heller denne visste besked men bjöd Art att stanna över natt så skulle han visa vägen till sin far. Så åt de och drack och sov, och i dagbräckningen fortsatte Art sin färd tills han träffade en gammal gammal gammal man. Även denne bjöd honom att stanna, och nästa morgon upplyste han att en förfärlig jätte bevakade utgången ur tunneln varifrån musiken kom. Mer visste han inte, men Art fick en häst att rida på resten av vägen. Tunneln mynnade i den mest förtjusande trädgård, och där satt den allra fagraste flicka och spelade piano. Det var kungen av Greklands dotter, och hon berättade att hon nu spelat för jätten i ett år och en dag och inte kunde sluta förrän någon kom och befriade henne. Knappt hade hon talat ut förrän jätten kom sättandes, men denne var inte upplagd för att göra kål på Art på fläcken uan föreslog att han i tre dagar i sträck skulle gömma sig för Art, och om denne inte lyckades hitta honom skulle jätten flå honom på fläcken och äta upp honom. Om Art mot förmodan uppdagade gömställena var det dennes tur att i tre dagar gömma sig för jätten. Bedrövad återvände Art till hästen som emellertid öppnade munnen och sade åt honom att inte oroa sig utan sticka handen i hästens högra öra, så hittade han en duk som dukade sig själv med diverse läckerheter. Ur hästens vänstra öra skulle han sedan ta fram hö och vatten åt denne. Art gjorde så, åt och drack och sov gott på natten, och på morgonen sa hästen åt honom att jätten gömt sig i ett träd. Mycket riktigt, där satt denne och blev förgrymmad när Art fann honom. Dagen därpå hade han gömt sig i en fotboll och tredje dagen i en ring på prinsessans finger, men med hästens hjälp avslöjar Art dessa utstuderade gömställen. Det var nu ynglingens tur att gömma sig, och återigen  fann hästen på råd: första dagen fick han ta plats under ett hårstrå i hästens hårrem, andra dagen i en söm i en av hästskorna och tredje dagen under en av hästens tänder. Vrålande av ilska måste jätten ge upp, och därmed bröts förtrollningen, prinsessan slutade spela, och när hon fick veta att Art var av kungligt blod följde hon honom villigt hem till det irländska hovet där bröloppet ståndade i dagarna tre. Men de förrädiska bröderna blev landsförvisade. Sagan har berättats av Brendan Behan.

d´Artagnan, musketör, se Athos, Porthos och Aramis.

Tiziano: Diana (Artemis), c:a 1559.

National Gallery, London.

Artemis är en jaktens och kyskhetens gudinna i de grekiska sagorna. På latin kallas hon Diana och är då ett mycket märkvärdigt väsens om ingår i ett slags treenighet med Proserpina och Luna, månen; under hennes hägn står alla platser där tre vägar möts.
I grekiska sagor strövar Artemis omkring i skogarna under månens skiva med sin båge, sina hundar och sin hind, åtföljd av en skara nymfer som alla är undflyende och skygga liksom hon själv. Hon är trots allt inblandad i några små kärlekshistorier; se Endymion och Orion. Se dessutom giganter.
I Efesos dyrkades en asiatisk fruktbarhetsgudinna med många bröst, vilken i Apostlagärningarna identifieras med Artemis alias Diana.

Artemis. 

Målning av någon ur Fontainebleauskolan,

troligen Luca Penni. Ca 1550. 

Louvre, Paris.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Jag tycker om att skratta

Litet blad av hirs
Jag tycker om att skratta
Med var och en som jag råkar
Jag tycker om att skratta och leka
Att ta honom vid handen
och dra honom i örat
Att gå med honom på krogen
Och dricka för många dukater
Tills jag blir trött på vin
Och min mage är full.

-  Zigenarsång från Rumänien

Krusmyntan

Litet blad på vit ved
Ack, farbror, lille farbror
Må den gode guden göra
Att regnet kommer
Så att rosen växer
Så ock krusmyntan
Så att flickorna
Kan plocka dem
Och sätta dem i krus
Och alla kan komma
Och beundra dem

-  Zigenarsång från Rumänien

Ruzlekin, the Seed of Burning Tears

No injustice, small or large, can escape the notice of the Guardian of this Seed. Ruzlekin is the Seed of just rage, and the rage of the Guardian is truly awesome. Some of the Phuri Dae claim Daenna gave this Seed to her brother, Sarrath, who then spent many years searching out and destroying those who would create sickness in Gaia, the Earth.

This Seed would cause much havoc in the hands of a gaje, as the rage would be too powerful for her to bear. Soon the gaje would perceive justice at whatever was best for her, and she would become homicidally furious at anyone who stood in the way of her goals.

-Teeuwynn

På vilka vägar

Ack vad har jag gjort?
Jag har lurat mig själv
När jag skulle ge mig av
Dog märren under mig.
Och alla zigenarna skrattade åt mig
Också kvinnorna och barnen skrattade åt mig.
Vad skall jag nu göra
På vilka vägar skall jag nu ge mig ut.

-  Zigenarsång från Rumänien

Tvätta mina öron

Lilla blad på vit gren,
Du, Dumitru, du min pojke
Du är smutsig
Har du ingen som kan tvätta dig?
Kom, kom och tag mig
Så skall jag tvätta dig
Dina öron tvättar jag
Jag skall göra dig vackrare
För du är svart som träkol
Syster tag mig, tag mig till dig
Tvätta mina öron som om de var dina
Jag kommer, Jag kommer min syster

-  Zigenarsång från Rumänien

Araf, Arlecchino

Araf, ett slags förgård mellan paradiset och Gehenna för dem som varken förtjänar det ena eller det andra. Hit kommer, enligt koranen, dårar och spädbarn.

Arafat heter ett berg nära Mekka, och en mohammedansk legend upplyser att där fick Adam träffa Eva efter några hundra års skilsmässa. Efter syndafallet förvisades nämligen Adam till Ceylon, men dit fick Eva tydligen inte följa med. Därifrån hämtades han en vacker dag av ängeln Gabriel till berget Arafat, där Eva kom honom till mötes och blev med barn för första gången. De hade naturligtvis aldrig legat med varandra i paradiset.

Aramis, musketör, se Athos, Porthos och Aramis.

Ararat, se Noa. I Biblen är Ararat alltid namn på ett land och inte på ett enstaka berg. Detta gäller även syndaflodsberättelsen, som säger att arken stannar på Ararats berg, varmed menas bergen i landet Ararat. Detta har eftervärlden sällan förstått, med resultatet att berättelsen blivit bättre och mera spännande.

Arcas, Björnvaktaren, se Arkas.

Archytas från Taras, en grekisk matematiker som är fullt historisk. Om honom förtäljs att han förfärdigade en träduva som verkligen kunde flyga.

Arcites, en riddare, se Palamon och Arcites.

Arcturus, en stjärna vars grekiska namn betyder Björnvaktare. Stjärnbilden som den tillhör heter på lärt språk Bootes vilket betyder Oxdrivaren. Beträffande björnen i sammanhanget, se Arkas.

Arden, irländsk hjälte, se Deirdre.

Ares, krigsguden i grekisk mytologi, se Mars. Se även Alektryon.

Arethusa, en av hesperiderna. Hon har också gett namn åt en källa i Syrakusa, se Alfeus. En bild av Arethusa omgiven av delfiner kännetecknar antika mynt från Syrakusa.

Argante, muslimsk krigare, se Jerusalem.

Argbiggan, det normala arbetsnamnet på Shakespeares komedi "Så tuktas en argbigga". Se Petruchio.

Arge, en hyperboreisk flicka, se Hekaerge.

Arges, se cykloper.

argonauter, deltagare i en grekisk långresa vars huvudsakliga ändamål var att från Kolchos vid Svarta havet hämta en speciell dyrgrip - se gyllene skinnet - men som tycks ha sträckt sig vida längre. Skeppet Argo som har gett namn åt expeditionen var ett underbart fartyg med femtio åror och i stäven ett stycke av den heliga eken i Dodona, Zeus orakel, som kunde förutsäga framtida händelser med sitt sus. Skeppets ägare var lason - se Medea. Skeppet Argo är nu en stjärnbild och så är även åskilliga medlemmar av dess besättning. Denna omfattade nämligen ett femtiotal av antikens mest berömda sagohjältar: Lynkeus, som var lots, Herakles, Peleus, Amfion, Admetos, Asklepios, Castor och Pollux, Echion, Theseus, Autolykos och ytterligare ett par tjog. Argonauterna hälsade på den vise kentauren Chiron vid berget Pelion, befriade den thrakiske konung Phineus från harpyorna, ordnade nativiteten på ön Lemnos vars alla kvinnor hade tagit livet av sina män, fångade fasaner vid floden Fasis, som var urhemmet för dessa fåglar, och uträttade naturligtvis även sitt egentliga ärende. Färden tycks emellertid även ha gått uppför Donau och genom nu okänd passage ha fortsatt till Kelternas land kring Po eller kanske genom skyternas land norrut till oceanen.

Loreno Costa: Argonauterna. Omkring 1500. 

Museo Civico, Padava.

Argus, en väktare med hundra ögon, se Io. Sedan han sövts och avlivats av Hermes tog Hera hand om alla ögonen och prydde därmed påfågelns stjärt.

Ariadne var dotter till kung Minos på Kreta, förälskade sig i athenaren Theseus, hjälpte denne att finna vägen ut ur sin fars labyrint genom att lägga ut en ledtråd från ett garnnystan och flydde sedan med honom men övergavs och lämnades sovande kvar på ön Naxos.
Episoden med Ariadne på Naxos har livligt intresserat skalder och målare i senare sekler. Det finns en mängd varierande historier om orsaken till Theseus´ förräderi och om Ariadnes vidare öden. Enligt en saga, som väl dock är i vackraste laget, skulle Dionysos ha uppenbarat sig för Theseus i en dröm och befallt honom att handla som han gjorde; sedan Ariadne blivit ensam på ön begav sig guden dit, tog henne i sina armar och bar henne upp till Olympen, och enligt Hesiodos tronar hon mycket riktigt som hans gemål däruppe. En annan historia säger att Ariadne förtvivlad tog sitt eget liv när hon vaknade och fann sig övergiven. Plutarchos har en berättelse om att hon blev funnen av en Bachuspräst som hette Onarus och som gifte sig med henne; hon fick många barn med denne och levde länge i all välmåga.

Ariadne ger nystanet åt Theseus. 

Antik mosaik, nu i Kunsthistorisches Museum, Wien.

Ariel, en luftande i "Stormen" av Shakespeare, se Prospero.

Aries, Väduren, en stjärnbild vars namn har att göra med sagan om Fryxos och det gyllene skinnet.

Arilds kapell, se Arvid.

arimasper, ett sällsamt forntida folk i Skytien. Herodotos berättar att de hade ett enda öga mitt i pannan och ständigt låg i strid med de närboende griparna.

Arion, en grekisk sångare som vistades länge i Italien och förvärade stor rikedom på sin konst, varefter han återvände till sitt hemland ombord på ett korinthiskt skepp. Sjömännen beslöt att mörda honom för att komma åt hans skatter. När Arion begrep vad de tissalde om anhöll han att få ta farväl av livet i toner, något som strax beviljades. Han iförde sig då hela sin sångarskrud och sjöng en stor aria till cittra, varefter han huvudstupa hoppade överbord. En mängd delfiner hade samlats omrking skeppet, lockade av hans underbara sång, och en av dessa tog honom på ryggen och simmade raka vägen till Korinth, där Arion sattes i land oskadd. Där skyndade han sig att anmäla det inträffade för stadens styreseman som hette Periander, och när skeppet strax därpå löpte in i hamnen tog denne genast sjömännen i förhör och konfronterade dem slutligen med Arion. Häpna bekände de.

Aristaios var son till guden Apollon och är inblandad i sagan om Orfeus och Eurydike. Han greps av åtrå till den sistnämnda och försökte ta fast henne, och när hon flydde råkade hon trampa på en orm i gräset, blev biten och dog. Gudarna straffade Aristaios genom att döda alla hans bin; han hade nämnligen uppfunnit biskötseln och ägnade stort intresse åt denna konst. Han gjorde allt för att få till stånd ett nytt bisamhälle, och efter många mödor lyckades han få tag i den ständigt föränderliga gudomligheten Proteus, som rådde honom att försöka blidka Eurydikes maner genom att offra fyra tjurar och fyra kvigor på hennes grav. Aristaios gjorde så, och inom kort framsprang stora svärmar av bin ur offerdjurens ruttnande kroppar.

Aristides, konservativ athensk politiker, var så rättrådig att han enligt vissa källor aldrig betalade en skuld utan att förvissa sig om att fordringsägaren skulle göra gott bruk för pengarna.

Aristoteles, grekisk filosof, figurerar i den medeltida saga som säger att han en gång förebrådde Alexander den store att denne huvudlöst hade förälskat sig i en vacker flicka vid namn Phyllis och för henne glömde allt. Alexander lovade att bättra sig, men han kunde inte glömma den sköna utan begav sig till henne igen och berättade om den moralkaka han fått. Då kom den skälmska flickan på en idé. Hon sade åt Alexander att nästa morgon från sitt fönster titta ut i trädgården. Själv begav hon sig dit, vackert och lätt klädd, och började binda en blomsterkrans och sjunga. Den gamle peripatetikern upptändes strax av åtrå, så att hon till och med lyckades förmå honom att ställa sig på alla fyra och rida på hans rygg, tills han fick höra ett skratt från Alexander, som hade hjärtans roligt åt moralpredikantens dilemma. Men Aristoteles fann sig och påpekade hur rätt han gjort i att varna Alexander. Om han själv, en torr gubbe, kunde bli så upptänd av Eros, hur skulle det då inte gå med en ung man i sin bästa ålder som kungen själv? Alexander gick dock aldrig mer höra ett ord av klander från sin gamle lärare.
Även den historiske Aristoteles har något med sagor att göra. Han upplyser nämligen att drakarna känner till att salladssaft förhindrar den trötthet och det illamående som om vårarna plägar ansätta dem.

Arkadien, lantligt grekiskt landskap, den ideala bakgrunden för alla herdekväden. Uttrycket "Även jag har varit i Arkadien" lär härröra från den franske 1600-talsmålaren Nicolas Poussin, som satte dessa ord på en gravsten i en pastoral landskapsmålning. Han skrev dem på latin: Et in Arcadia ego.

Nicolas Poussin: Herdarna i Arkadien. 

Louvre, Paris.

Arkas, en son till Zeus med en jordisk flicka som hette Kallisto. Den svartsjuka gudinnan Hera förvandlade denna till en björninna, men Arkas växte tydligen upp i mänsklig gestalt, och en dag när han gick på jakt mötte han sin mor i skogen och skulle ha dödat henne om inte Zeus i sista ögonblicket hade ryckt upp dem båda till himlen och förvandlat dem till stjärnbilderna Stora Björn och Björnvaktaren.

Arlecchino, se Harlekin. Se också Colombina.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren