Gina Ranjicic' födelseår har inte kunnat fastställas, men det bör ha varit omkring 1830. Hon tillhörde en serbisk zigenarstam. Medlemmarna i denna gjorde sig vid ett tillfälle skyldiga till stölder och förföljdes av serbiska soldater. Gina rymde då från sitt folk och kom som tolvåring till Belgrad. Hon togs där om hand av en armenisk köpman som anställde en lärare som undervisade henne i tre år. Sedan gifte sig Gina med köpmannens yngre bror. Gina levde ett hektiskt liv. Hon förälskade sig i en albanier, i dikterna kallad Kipetaro, en kärlek som dock aldrig blev riktigt besvarad. Hon blev bitter och fick med tiden svårt att finna sig till rätta någonstans. Efter att ha lämnat sin make levde hon i lyx och överflöd, än i djupaste armod. Småningom återvände hon till sitt folk. Den sjuttonde maj 1891 finner hon emellertid ro genom sin död. Hon begravs i en okänd grav någonstans i Slavonien.
Gina säger själv: "När jag var lycklig skrev jag inga dikter..." En s.k zigenarexpert, doktor Wlisocki, har försökt att översätta Gina Ranjicic´ dikter till tyska. Resultatet har dock blivit alldeles för fritt och okänsligt i sin sentimentala utsmyckning. Med utgånspunkt från detta arbete har Ginas lyrik också uppmärksammats med svenska översättningar.
- Katarina Taikon
Isan Yemese blaçrida
Mire voyipena;
Aven, aven tai yon nastyi
Nikay pashelyona.
Isan voyipena mange,
Dures isan nani!
Na voypeskro m´ro asben,
Isy yov brigakri.
Mitt hjärtas glädje är som fjärilarna på Yemes.
Den kommer, fladdrar sin väg, men stananar ej.
Min glädje är inom mig, men stannar ej längre.
Mit skratt är ej glädjens, utan bedrövelsens --
Mitt hjärtas glädje är som fjärilarna på Yemes.
In i min älskades blodiga bröst fladdrar de.
Och sorgens maskar kommer in i mitt hjärta.
Aldrig, aldrig kan jag driva ut dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar