Acontius

Acontius, se Cydippe.

Acrasia, den personifierade onykterheten i Edmund Spensers "The Faerie Queene" (1590). Hon förvandlade alla sina älskare till monstra, men den personifierade nykterheten som heter Guyon fångar henne i sitt nät, binder henne och bränner upp hennes hemvist.

acridofager (grekiska: gräshoppsätare), ett beklagansvärt folk som Plinius d.ä berättar om. De bor någonstans i Afrika och livnär sig uteslutande på gräshoppor. Detta är en föga hälsosam diet, och arcidofagerna är därför kortlivade; mer än förtio år kan de aldrig bli. På äldre dagar attackeras de ofelbart av bevingade löss och måste klia sig så att det går hål på skinnet, vilket i sin tur har följd att lössen förökar sig i rask takt och äter upp acridofagerna helt och hållet.

Adalgisa, en ung druidisk prästinna, se Norma.

Adalstein, kung av England, se Egil Skallagrimsson.

Adam de la Halle, se Robin och Marion. Denne franske 1200-tals författare har även efterlämnat ett slags revy som heter "Le jeu de la feuillée", Spelet i lövsalen. Där uppträder bland annat en tiggarmunk med den heliga Acarii ben som sägs ge bot mot galenskap, en spöklik jägare som heter Hellequin - han syns inte, men han hörs, och han är nära släkt med den vilde jägaren i tyska sagor - samt en skara féer av vilka två heter Morgue och Maglore. Den sistnämnda är en snarstucken en som önskar ont över alla närvarande därför att hon har blivit utan kniv vid det allmänna gästabudet, vilket den bedräglige munken till sist får betala genom att sätta sitt relikskrin i pant hos värdshusvärlden.

Adams revben, Träsnitt ur Schedels Weltchronik, 1493.

Adam och Eva, de första människorna enligt bibeln, Skapelseberättelsen som handlar om dem är egentligen två berättelser, av vilka den första anses vara den yngsta. Dess allbekanta anslag är magnifikt:
"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: "Varde ljus;" och det var ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen."
Vattnet, vill det synas, fanns alltså på förhand; skapelseverket börjar med ljus och fotfäste, firmamentet som sägs skilja vattenmassorna i ett övre och ett under lager. På den tredje dagen lät han det sistnämnda dra ihop sig till hav och höljde den torrlagda jorden med grönska och fröbärande vegitation. Först på fjärde dagen skapade han solen, månen och tideräkningen, fast det tydligtvis fanns dagar och nätter redan dessförinnan. Femte dagen ägnade han åt havets djur samt fåglarna. På sjätte dagen kom alla lantdjur till och sist av dem människan, som skapades till Guds avbild och till man och kvinna, vilka förmanades att vara fruktsamma och uppfylla jorden, lägga den under sig och råda över allt levande.
"Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort; och han vilade på sjunde dagen från det verk som han hade gjort, Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk."
Denna berättelse fyller första kapitlet i Första Mosebok och en liten bit av andra kapitlet. Därpå vidtar emellertid ännu en skildring av skapelsen, mindre kosmisk och mer novellistisk än den förra. Där meddelas i all korthet att när Gud gjorde himel och jord fanns det ingen buske och ört där, men så steg det upp en dimma och vattnade hela marken, varpå Gud danade den maskulina människan av stoft från jorden och blåste livets ande i hans näsa. Gud planterade vidare en lustgård i det östliga Eden och gav människan tillåtelse att äta frukter av alla dess träd med två undantag, nämligen livets träd och kunskapens träd på gott och ont. Han insåg också att det är icke gott för mannen att vara allena och beslöt att göra en hjälp åt honom, varpå han skapade alla markens djur och alla himlens fåglar och förde dem fram till mannen att ge namn åt. Det gjorde mannen, men någon hjälp som anstod honom fanns inte bland alla dessa varelser. Gud lät då mannen falla i djup sömn, tog ut ett av hans revben och byggde en kvinna av detta, och när mannen vaknade och fick se henne gav han henne att börja med namnet Maninna, står det i den svenska bibeltexten; på latin benämner han henne Virago men på grekiska Gyne och på engelska rätt och slätt Woman, och grundtextens ord är den helt okonstlade femininformen av det heberiska ordet som betyder man. Idén är väl att fastslå att mannen är kvinnans ursprung, formad av samma material som han, "Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött", säger texten vidare och tillägger att de nyskapade var nakna och blygdes dock icke för varandra.
De två skapelseberättelserna måste säkerligen härröra ur varsinn källa, helst som det i den heberiska texten finns två olika ord för Gud, nämligen Jahve och Elohim. Om den första berättelsen vet man med bestämdhet att den har samband med den babyloniska skapelsemyten, som nämligen förutsätter att att i begynnelsen var ett kaos av vatten som kuvades med märkliga ord av guden Marduk och förvandlades till en beboelig värld - babylonierna kallade förresten detta urhav för Tiamat och tänkte sig det som ett personligt väsen av ungefär samma sort som den nordiske Ymer.
Den andra skapelseberättelsen, som är naivare och tycks förutsätta att öknen och inte vattnet var det primära, handlar nästan bara om människan och är att betrakta som en inledning till historien om kvinnan och syndafallet. Den nyskapade mannen heter Adam, ett ord som i sin hebreiska form helt enkelt betyder människa men förvandlar sig till egennamn liksom av sig självt under berättelsens gång. Han döper snart om sin maninna till Eva, dock först sedan oskuldens tid i Edens lustgård är förbi.

Jan Gossaert: Adam och Eva. coll. Thyssen-Bornemisza. Lugano.

Tredje kapitlet av Första Mosebok handlar nämligen om deras syndafall. Ormen, står det, var listigare än alla andra djur som Gud hade skapat, och en vacker dag lyckades denna varelse förleda Eva att trotsa förbudet att äta frukten av kunskapens träd på gott och ont. Hon bjöd också Adam att smaka, med resultat att de båda blev varse att de var nakna och skuldmedvetet skyndade att skyla sig med gördlar av fikonlöv.
"Och de hörde herren Gud vandra i lustgården när dagen begynte svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för herren Guds ansikte bland träden i lustgården. Men herren Gud kallade på mannen och sade till honom; 'Var är du?' Han svarade: 'Jag hörde dig i lustgården då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken, därför gömde jag mig.' Då sade han: 'Vem har låtit dig försåt att du är naken? Har du icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av`' Mannen svarade: 'Kvinnan som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.' Då sade herren Gud till kvinnan: 'Vad är det du har gjort?' Kvinnan svarade: 'Ormen bedrog mig, så att jag åt!' Då sade herren Gud till ormen: 'Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad ibland alla djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar. Och jag skall sätta fiendeskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och henne säd. Demma skall söndertampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.'
Och till kvinnan sade han: 'Jag skall låta dig utstå mycket vermöda, när du bliver havande ; md smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.'
Och till Adam sade han: 'Eftersom du lyssnade till din hustrus råd och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt: "Du skall icke äta därav", därför vare marken förbannad för din skull. Med vemöda skall du nära dig av den i alla dina livsdsdagar; törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, tills dess du vänder åter till jorden, ty av den är du tagen. Ty du är soft, och till stoft skall du åter varda.'"
Gud gjorde därpå kläder av skinn och satte dessa på Adam och Eva innan han satte sina hotelser i verket: "Och herren Gud sade: 'Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen.'
Och herren Gud förvisade honom ur Edens lustgård för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor ('Cherubin med ett bart huggande svärd', står det i den gamla svenska översättningen) för att bevaka vägen till livets träd."
Om ursprunget till namnet Adam finns diverse spekulationer. Bekant i Sverige är Georg Stiernhielms påhitt att den första människan hette så därför att han var skapad av jordens stoft, alltså Av damm. Någon har hittat på att namnet i stället skulle vara bildat av begynnelsebokstäverna i grekernas namn på de fyra väderstrrecken: Arktis, Dysis, Anatole, Mesembria. Se också Arafat.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Sandelträ

Latin Santalum album
Engelska sandalwood
Växtdel stam
Element luft
Planet månen
Andar och gudar elefantguden Ganesh

Det finns flera sorters sandelträ. Använd det som luktar mest. Sandel används i rökelseblandningar och doften öppnar sinnet för gudarnas närhet och beskydd, främjar meditation och behagliga vibrationer. Rökelsen lämpar sig bra att brännas innan man påbörjar ett nytt projekt.

-DD

Guardians of Knowledge

It is said that when she passed the Seeds to her great-granddaughter, Evania, Daenna spoke of seeing a time when the Guardians would know how the Seeds were to be used. Many Rom believe the time for their use is coming soon, in the upcoming Convergence, when it is said the five Seeds will split open and grow together to form a tree linked both the body and spirit, which have been falsley split for many, many eons. The current Guardian(s?) of the Seeds, are unknown, although it is often assumed that each Seed is held by a member of one of the prominent families of power.
The Seeds of Knowledge are said to be round and deep brown, with silvery veins covering both sides in the shape of five-pointed stars. The Gypsies believe these pentagrams represents the five elements: earth, air, fire, water, and spirit. So each Seed is said to correspond to one of these elements. As the Egyptian who built the Great Pyramids knew, there is power in such a five-pointed construction: four elements culminating in another, both containing and greater then each individual part.
Depending on which Romani Drabane, or wise one, tells the story, there are two branches of thought on how the elements are represented by the remaining families of power. The first theory holds that the Romani representatives of the five elements are already present and accounted for in the families known as the Ravnos, Lupines, Urmen, Phuri Dae and Tsurara. This theory is held by all of the Slayers who care, and by scattered others throughout the rest of the families. According to this theory, either the Tsurara or the Phuri Dae hold the trump card, and are the apex of all that is Romani. The Slayers maintain that they are the Rom, honed to a cutting edge, and that the others' time is past: other Romani generally hold that the Phuri Dae will be the once to witness the Tree of Knowledge blossom at the Convergence. Dark rumors abound that the Tsurara are attempting to systematically hunt down and slaughter the current Guardians of the Seed so that the Slayers will possess all the Seeds and the Rom who control the destiny of the world (as they see it) at the Convergence.
The second theory, accepted by most of the Phuri Dae and the Lupines, and many of the Ravnos who bother to give their opinions, is that the four families known as the Ravnos, Urmen, Lupines and Phuri Dae correspond to the elements of earth, air, fire and water. This being the case, the Tsurara are seen as marhime, impure, their Blood tainted, and thus are removed from any possible role as Guardians of the Seeds.

Such Gypsies believe some combination of Rom from these four tribes, perhaps including one or two of the other scattered families of power as well, will come together and play the role for the Romani at the time of the Convergence. Therefor, many Rom, the younger Rom in particular, are encouraged by the elders to do "a tour", as they term it. Such tours involve young members of Rom from different families banding together and traveling for a while. Touring promotes the mixing of both Romani blood and ideas, and it is in such intense and private groups, tossed out on the charming waves of gaje culture, that many young Rom prove themselves worthy of the name. Also, the elder Romani hope these temporary groupings will heal the fractures of suspicion and hate that have begun poisoning even the Blood of the Rom and chipping away on their now-fragile unity.
Debates rage over open fires and in the back of rooms of clubs and bars over which theory is nearest to correct, or whether there is still another answer to the question. But as with most things esoteric or remote in the world of the Rom, parties on both sides argue for the sake of the contest of wits than because they could possibly arrive at any conclusion. The Gypsies feel that when the Convergence begins, they will know what to do and where to go to get front row seats.

- Teeuwynn

Achilles

Achilles, en huvudperson i sagan om trojanska kriget. Han var son till den thessaliske kung Peleus och havsgudinnan Thetis, som försökte göra honom odödlig liksom hon själv. Hon doppade honom i den underjordiska floden Styx och höll honom därpå över en eld för att bränna bort det förgänglighetens arv som han hade efter sin far, men bäst som hon höll på med detta råkade Peleus komma in i rummet. Vid åsynen av barnet i elden gav han till ett förfärat skri och avbröt proceduren, som då var nästan fullbordad. Achilles var bliven osårbar överallt utom i ena hälen, som Thetis nämligen hade hållit honom i när hon brände bort dödligheten i resten av hans lekamen. Jämför Siegfried.

Achilles dödar Hektor

Achilles uppfostrades av den vise kentauren Chiron som på något sätt var släkt med hans far, och han åtnöjt dessutom undervisning av en människa som hette Fenix, ej att förväxla med fågeln av detta namn. De bibragte honom varjehanda kunskaper och färdigheter och gjorde honom till en vacker och stark, musikbildad, ytterst snabblöpande och fruktansvärt modig kämpe. Trojanska kriget stod då för dörren, men hans övernaturliga mamma som visste att Achilles skulle stupa ifall han gick med försökte gömma undan honom inför den allmänna mobiliseringen. Hon klädde honom därför i kvinnokläder och skickade honom till kung Lykomedes på Skyros där han fick plats bland damerna vid hovet, något som inte var alldeles välbetänkt, ty han begagnade tillfället att förföra en av dem, kungens dotter Deidamia, som i sinom tid födde sonen, Neoptolemos. Achilles undgick ändå inte sitt krigiska öde. Den mångförslagne Odysseus lyckades nämligen spåra upp hans vistelseort och gav sig till att såsom gårdfarihandlare bjuda ut juveler och vapen på Skyros, varvid den förklädde Achilles avslöjade sig genom att till skillnad från alla de riktiga flickorna intressera sig mer för vapnen än för juvelerna.
Thetis som insåg att spelet var förlorat skyndade sig att åtmistone utrusta honom med en rustning som inga vapen bet på, varpå Achilles följde med till Troja, utanför hans murar han utförde många blodiga bravader -se Iliaden. Om hans öde efter segern över Hektor berättas ingenting direkt i denna dikt, men många antika författare har berört ämnet. Achilles försökte tränga in genom en av Trojas portar och var nära att lyckas då han träffades av en pil som styrdes av Apollon mot hjätens häl, den enda punkt där han var sårbar. Han högg i sitt raseri ner åtskilliga tappra män innan han själv föll död ner, och historien slutar med att trojaner och greker utkämpar ett stort slag om hans lik som stannar hos de sistnämnda, varpå det utbryter gräl om vem som är mest värdig att ärva hans rustning. Den tillerkänns Odysseus, varpå dennes medtävlare Ajax förlorar förståndet och ett nytt blodbad följer.
I sin egenskap av snabblöpare figuerar Achilles i en berömd antik paradox. I den syditalienska staden Elea fanns på 400-talet f.Kr. en filosofisk skola som lärde att den sanna universm befinner sig i oföränderlig vila; sinnevärldens skiftande fenomen vore blott illusioner och sinnesvillor. Läran förlöjligades av många. men till dess försvar uppträdde då en man som hette Zenon och sade stillsamt ett och annat som spred undran och eftertanke bland tänkande människor i den antika världen och även senare. Zenon formulerade bland annat en paradox om Achilles och sköldpaddan. Den gör gällane att om Achilles springer ikapp en sköldpadda som fått ett stycke försprång är det teoretiskt omöjligt för honom att hinna upp sköldpaddan. Ty medan han inhämat hennes försprång hinner sköldpaddan röra sig frammåt ytterligare en liten bit, och medan han tillryggalägger denna lilla bit kravlar hon sig vidare ett kort stycke. Det uppstår på så vis alltid ett litet försprång för sköldpaddan, Achilles minskar oavbrutet avståndet till sköldpaddan tills det blir oändligt litet, men passera förbi henne kommer han aldrig att göra.
Se också Troilus och Cressida.

Achilles och Ajax spelar tärning. Attisk amfora. C.a 520 f.Kr. Vaticanen, Rom.

Acis, en herde på Sicilien, älskad av nymfen Galatea. Jätten Polyfemos är hans rival och krossar honom under en klippa. Historien har använts av John Gay och Händel i en opera, "Acis och Galatea".

ackumulationer är ramsor som förlängs med ett steg i taget och därtill upprepar det redan sagda. En känd svensk sådan är den om pojken som inte ville gå i skolan  se ovan. 

En pedagogisk ackumulation som ger kristendomsundervisning i tio punkter är denna:

Kan du säga mig vad Ettan är?

Ettan är den som råder över himmelen och jorden.

Kan du säga vad tvåan är?

Två stentavlor på Sinai berg.

Ettan är den som råder över himmelen och jorden.

Kan du säga vad trean är?

Tre patriarker, Abraham, Isak och Jakob. Två stentavlor på Sinai berg. Ettan är den som råder över himmelen och jorden.

Kan du nu säga vad fyran är?

Fyra evangelister. Tre patriarker. Abraham, Isak och jakob. 

Två stentavlor på Sinai berg. Ettan är den som råder lver himmelen och jorden.

Kan du nu säga vad femman är?

Fem Moseböcker, Fyra evangelister. Tre patriarker, Abraham, Isak och Jakob. Tv stentavlor på Sinai berg. Ettan är den som råder över himmelen och jorden.

Kan du nu säga vad sexan är?

Sex stenkrukor i Kanaans land. Fem Moseböcker. Fyra evangelister. Tre patriarker, Abraham, Isak och Jakob. Två stentavlor på Sinai berg. Ettan är den som råder över himmelen och jorden. 

Kan du nu säga vad sjuan är?

Sju bönepunkter. Sex stenkrukor i Kanaans land. Fem Moseböcker. Fyra evangelister. Tre patriarker, Abraham, Isak och Jacob. Två stentavlor på Sinai berg. Ettan är den som råder över himmelen och jorden. 

Kan du säga vad åttan är?

Åtta saligheter. Sju bönepunkter. Sex stenkrukor i Kanaans land. Fem Moseböcker. Fyra evangelister. Tre patriarker, Abraham, Isak och Jacob. Två stentavlor på Sinai berg. Ettan är den som råder över himmelen och jorden. 

Kan du säga vad nian är?

Nio änglakörer. Åtta saligheter. Sju bönepunkter. Sex stenkrukor i Kanaans land. Fem Moseböcker. Fyra evangelister. Tre patriarker, Abraham, Isak och Jacob. Två stentavlor på Sinai berg. Ettan är den som råder över himmelen och jorden. 

Kan du säga mig vad tian är?

Tio budord i lagen. Nio änglakörer. Åtta saligheter. Sju bönepunkter. Sex stenkrukor i Kanaans land. Fem Moseböcker. Fyra evangelister. Tre patriarker, Abraham, Isak och Jacob. Två stentavlor på Sinai berg. Ettan är den som råder över himmelen och jorden. 

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren 

Abrakadabra

abrakadabra, gammal god trollformel mot feber och annat. Orden bärs lämpligen om halsen på en papperslapp med följande typografiska uppställning.

abrakadabra

abrakadabr

abrakadab

abrakada

abrakad

abraka

abrak

abra

abr

ab

a

Tycker man att detta blir för långt kan man förkorta ordet i båda ändarna.

abrakadabra

brakadabr

rakadab

akada

kad

a

Verkan blir rimligen lika stor i båda fallen.

abraxas, är ett trollord. Skrivet med grekiska bokstäver vilka också har siffervärden motsvarar det talet talet 365, alltså antalet av årets dagar

Gnostisk gem

Abrax har samma talvärde som Sebaot, vilket kanske är tänkvärt. I det forntida Egypten lär man ha menat att världen skapades genom Abraxas' sjufaldiga skatt, och kyrkofadern Augustinus citerar en skribent vid namn Basilides vilken ansåg att det fanns 365 himlar och att ordet abrax vore heligt av det skälet. 

Absalon, en son till kung David i Jerusalem. Denne hade många hustrur och många söner och döttrar men hans hjärta var vänt mot Absalon, som den bibliska Andra Samuelsboken, uttrycker saken. Absalon var nämligen den skönaste mannen i Israel; från hjässan till fotabjället fanns det inte ett fel på honom, och när han klippte sitt hår en gång om året var det så tung att det vägde hundra siklar. Emellertid konspirerade han mot sin far och gjorde slutligen uppror. Davids främste rådgivare som hette Ahitofel gick över till honom, och den gamle kungen nödgades fly från sin huvudstad, där Absalon öppet övertog alla hans bihustrur och inrättade sig som härskare. David hade emellertid lömskt skickat honom sin trogne anhängare Husai, vilken listade sig in i hans gunst och omintgjorde alla den statskloke Ahitofels råd. Davids vänner Jonatan och Ahimaas smög också omkring inärheten och höll kontakt med Husai, och om dem berättar bibeltexten en liten anekdot som för tanken till Gustav Wasas äventyr  de blev nämligen observerade och förföljda av Absalons anhang men lyckades gömma sig i en brunn hos en bondhustru som beredde ett skynke över brunnshålet och strödde gryn över skynket så att det inte syntes.

De undkom alltså oskadda och skyndade nu med sina rapporter till David, som därpå gick över Jordan och tog itu med att samla en här öster om floden. Inom kort var han stark nog att skicka tre arméer mot sin son, varvid han dock förständigade befälhavarna att inte döda denne: 

Carl Hansson, Dalmålning

"Faren nu varligt fram med den unge mannen Absalon." Ett stort fältslag kom därpå till stånd, och absalon blev slagen och flydde för sitt liv. "Absalon red då på sin mulåsna; och när mulåsnan kom under en stor terebint med stora grenar fastnade hans huvud i terebinten så att han blev hängande mellan himmel och jord, ty mulåsnan som han satt på sprang sin väg." Ministern Joab som fick undersättelse om detta trotsade Davids befallning om skonsamhet och dödade Absalon där han hängde i trädet.
Historiens fortsättning, som är mästerligt berättad, handlar om Davids reaktion. Denne satt i en stadsport på vars tak det stod en väktare som fick se en ensam man komna springande; han rapporterade detta till kungen som blev glad: "Är han ensam så har han glädjebudskap att kungöra." Därpå sågs ännu en man komma springande, och konungen upprepade sin tanke: "Denne är ock en glädjebudbärare." Den förste löparen närmade sig nu, ropade allt väl och gratulerade kungen till segern. Denne frågade hur det stod till med Absalon, men löparen visste inte riktigt. Under tiden hann den andra budäbraren fram, och han kunde svara på frågan: "Må det så gå med min herre konungens fiender som det har gått med denne unge mannen."
Då, står det, blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen över porten och grät, och under det att han gick ropade han så: "Min son Absalon, min son, min son!" Och segern blev på den dagen förbytt i sorg, och folket smög sig in i staden såsom hade de vanärat sig genom att fly i striden. Till sist gick emellertid Joab upp till konungen och sade sin mening: "Du kommer idag alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de idag hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv. Ty du älskar ju dem som hata dig och hatar dem som älska dig. Ty idag märker jag att om Absalon vore vid liv men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle detta ha varit dig mer till behag. Men stå nu upp och gå och tala vänligt med dina tjänare, ty det svär jag vid herren, att om du icke gör det så skall icke en enda man stanna kvar hos dig över denna natt."
Då gick kung David och satte sig i porten och tog lydigt emot folkets gratulationer.

Abu Hassan, en ung köpman i Bagdad, hjälte i en saga i tusen och en natt. Han fraktas sovande till Harun-al-Raschids palats, där hovfolket får befallning att göra allt för att få honom att tro att det är han som är kalif. Temat används i sinom tid av Calderon i dramat "Livet en dröm", av Shakespeare i "Så tuktas en argbigga" och av Holberg i "Jeppe på berget".

Abu Hassan, Illustration av Earle Goodenow 1946.

Acadinus, en källa på Sicilien som kunde skilja på sant och falskt. Edliga avtal ristades på en träbit som därpå kastades i källans vatten. Flöt den så var eden i sin ordning, sjönk den så var den falsk.

Acantha, en av Apollons många amourer, i sinom tid förvandlad till växten Acanthus, vars blad spelar sådan roll i konsten.

Acanthis, en syster till Acanthus. Hon sörjde sin bror till den grad att gudarna av medlidande förvandlade henene till en siska.

Acanthus, en ung man som blev uppäten av sin fars uthungrade hästar. Han är rimligen en personifikation av den tistelliknande växten med samma namn.

Acca Latentia, en bifigur i sagan om Romulus och Remus i egenskap av dess fostermoder, maka till heden Faustulus. Egentligen är hon nog en gammal italisk gudomlighet som har något med jordens fruktbarhet att göra: hon sägs nämligen ha haft tolv egna söner som kallas åkerbröderna, fratres arvales. En religiös fest som kallades Larentia hölls årligen den 23 december på en plats där hon på övernaturligt sätt försvann på detta datum.

Accolon, riddare vid kung Arthurs hov, älskare till dennes ondsinta syster Morgan le Fay. Denna, som var gift med kung Uriens av Gore, ärnade ta livet av både sin man och sin bror för att göra sin älskare till Britaniens kung. Att börja med lockade hon ifrån Arthur hans seger svärd Excalibur. När Arthur, Uriens och Accolon en dag befann sig på jakt förvrängde hon synen på dem så att de inte hittade hem utan kom till en strand, där en farkost väntade, bemannad med idel sköna damer. De tre herrarna steg ombord och blev väl omhändertagna, men när de nästa morgon vaknade befann de sig inte på båten längre. Uriens vaknade i sitt hem i sin makas armar, Arthur i en fängelsehåla hos riddar Dramas, som tog riddare till fånga i hopp om att någon av dem skulle ställa upp för hans räkning mot hans broder Ontzlake, vars fadersarv han tillskansat sig. På sina medfångars vädjan anmälde sig Arthur till enviget. Accolon, till slut, vaknade vid en väg där en dvärg överbringade Excalibur med hälsning från Morgan la Fey, och där råkae han Ontzlake, som fått utmaningen från Damas men inte var i stånd att själv ställa upp. Accolon erbjöd sig att strida i hans ställe, och så kom det sig att Arthur och Accolon, med fällda visir. möttes i en tvekamp utan att någon av dem visste vem hans motståndare var. Accolon sårade Arthur djupt med hans eget svärd Excalibur och skulle ha dödat honom om inte en trollkunnig tärna ingripit, så att han tappae svärdet som Arthur genast tog upp. Stridslyckan vände sig då och Accolon sårades till döds. Sedan Arthur känd igen sin systers fallne älskare skickade han liket på en hästbår till hennes slott, varpå han tog in i ett nunnekloster för att få vård för sina sår. Morgan la Fey begav sig dit för att på nytt komma över Excalibur och lyckades få tag i skidan, som skyddade sin bärare från att förblöda. Arthur satte efter henne, och när hon såg sig förföljd kastade hon skidan i sjön.

Acheloos och Herakles. Grekisk vasmålning. 520-500 f.Kr. British Museum, London.

Achaios, akajernas stamfader, se Kreusa.

Achates, Aeneas' följeslagare enligt Vergilius, som nämner honom med det stående epitetet "fidus", den trogne.

Achatius, S:t, en av nödhjälparna.

Achleoos, grekisk flodgud som kunde byta gestalt. Han slogs med Herakles om en skön ung kvinna - se Deianeira - och förvandlade sig då först till en orm som Herakles nästan kramade ihjäl och därpå till en oxe som hjälten strax bröt hornen av. Acheloos vann dock tydligen andra damers kärlek med tiden, ty hans sägs dels vara gift med en dotter till väderguden Aiolos, dels har han gett upphov till sirenerna såsom älskare till en av de nio muserna - Kalliope eller Melpomene eller Therpsichore; det finns flera bud.

Acheron, sorgefloden, en av de fem floderna i Hades. Dess vatten är grumligt och bittert. Namnet används ibland som beteckning på dödsriket. Se Hades.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren 

Abraham

Abraham, biblisk patriark. Inte mindre än femton kapitel av första Mosebok handlar om honom och skildrar honom ömsom som en betänklig figur. Berättelsen börjar med att Abraham drog ut från Ur i sitt mesopotamiska fädernesland och på Guds befallning begav sig till Kanaans land med sin hustru Sara, sin brorson Lot och alla sina tjänare och ägodelar. Han var sjuttiofem år gammal då, och han slog sig ner först vid Sikem och sedan i Betel, men så blev det hungersnöd varvid han såg sig nödsakad att bege sig till Egypten för en tid. Han instruerade då sin vackra hustru Sara att hon skulle utge sig för att vara hans syster, eftersom han var rädd att egyptierna annars skulle slå ihäl honom för att få henne lös och ledig. Sara befanns mycket riktigt synnerligen attraktiv och togs raskt till faraos harem, och Abraham blev mycket väl behandlad i Egypten för hennes skull, men Gud ogillade arrangemanget och hemsökte den stackars farao med varje handa plågor, tills denne kom underfund med hur det var ställt och under förebråelser återlämnade Sara till Abraham. Han lät därpå eskortera paret ut ur landet, varefter Abraham och Lot levde nomadliv gemensamt i Kanaans land någon tid tills deras hedar kom ihop sig om betesmarkerna, ty båda var mycket rika på boskap. De skildes då i all vänskap, varvid Abraham bosatte sig vid Mamres terrebintlund nära Hebron under det att Lot slog sig ner i det Syndiga sodom längre söderut.

Åke holm

Kungen där råkade i krig med en annan furste som intog staden och tillfångatog Lot, men Abraham samlade då sina tjänare till ett antal av 318 man, drog själv i fält och befriade såväl brorsonen som alla de andea sodomiterna.
En tid efteråt kom, står det, herrens ord i en syn till Abraham och menade honom att räkna stjärnorna, ty så många skulle hans efterkommande bli, och de skulle i sinom tid besitta allt land mellan Nilen och Eufrat. Den åttiosexårige Abraham fick sedan en son vid namn Ismael med den egyptiska tjänstekvinnan Hagar, som den barnlösa Sara frivilligt gav honom till bihustru. När han var nittio år gammal och satt vid ingången till sitt tält då det var som hetast på dagen fick han se tre män så framför sig och skyndade att visa dem all tänkbar gästfrihet, varpå herren - en av de tre var tydligen han - lovade att komma tillbaka om jämnt ett år, då Sara skulle ha en son. Sara som befann sig inne i tältet hörde detta löfte och log för sig själv. "Men herren sade till Abraham: "Varför log Sara och tänkte: Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är! Är det någon så underbart att herren icke skulle förmå det." Då nekade Sara och sade: "Jag log icke"; ty hon blev förskräckt. Men han sade: "Jo, du log." Och männen stod upp för att gå därifrån och vände sina blicker ner mot Sodom."
Fortsättningen på historien handlar närmast om de syndiga städerna Sodom och Gomorra, som herren

Kung Melkisedek av Salem tar vänligt emot Abraham. Träsnitt ur Hartman Schedels Weltchronik, 1493

hade beslutat förgöra. Abraham försökte få honom att ompröva sitt beslut: "Vill du då förgöra den rättdfärdige tillika med den ogudaktige? Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden?" Herren gav omedelbart med sig och lovade att skona orten om han funne femtio rättfärdiga där, varpå Abraham satte igång med att pruta på siffran och steg för steg fick ner den till bara tio rättfärdiga. Inte ens detta antalet måtte dock ha påträffats i Sodom, ty när de båda änglarna som var herrens följeslagare hade fått härbärge hemma hos Lot omringades dennes hus genast av hela stadens befolkning, som var mycket argsint och inte ens lät sig bevekas att prisge sina båda ogifta döttrar i gästernas ställe. Änglarna slog då angriparna med blindhet och förde sedan Lot och hans familj ut ur staden och bestämde tillsägelse att inte se sig tillbaka. Därpå lät herren eld och svavel regna ner från himlen över Sodom och Gomorra och förstörde städerna och hela den bördiga slätten däromkring. Lots hustru som inte kunde låta bli att se sig tillbaka drabbades också av straffdomen och förvandlades till en saltstod.

Berättelsen återgår därefter till Abraham, som nästa morgon kastade en blick över slätten och då fick se "rök stiga upp från landet, lik röken från en smältugn". Han flyttade därefter åt annat håll. "och herren såg till Sara, såsom han hade lovat, och herren gjorde med Sara, såsom han hade sagt." När Abraham var hundra år och hon själv föga yngre föddes deras son Isak, varpå Sara tvingade Abraham att jaga bort tjänstekvinnan Hagar och sonen Ismael - Gud såg såg visserligen till att de klarade livet under sitt irrande i öknen.

"En tid därefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: "Abraham!' Han svarade: 'Här är jag!' Då sade han: 'Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.' Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig två av sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit sönder ved till brännoffer bröt han upp och begav sig till den plats som Gud hade sagt honom. 

Amerighi da Caravaggio: Abrahams offer. C:a 1590. Uiffizerna, Florens. Många målare från renässans och barock har behandlat detta motiv, men sällan så handfast.

Nu när Abraham på tredje dagen lyfte sina ögon och fick se platsen på avstånd sade han till sina tjänare: "Stanna här med åsnan; jag och gossen vilja gå dit bort. När vi hava tillbett skola vi komma tillbaka till eder.' Och Abraham tog veden till brännoffret och alde den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda tillsammans. Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: 'Min fader!' Han svarade: 'Vad vill du, min son?' Han sade: 'Se här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?' Abraham svarade: 'Gud utser åt sig fåret till brännoffret, min son.' Så gingo det båda tillsammans.

När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå; sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.

och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.

Då ropade herrens ängel till honom från himmelen och sade: 'Abraham! Abraham!' Han svarade: 'Här är jag.'

Då sade han: 'Låt icke din hand komma vid pilten och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son.'

När då Abraham lyfte upp sina ögon fick han se en vädur som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin sons ställe."

Sagan om Abraham är inte slut med denna historia. Första Mosebok berättar vidare om Saras död och Abrahams gravköp, och i det följande tog sig denne en ny hustru och fick ytterligare sex barn innan han sjäv gick ur tiden vid hundrasjuttiofem års ålder. Kapitlet som meddelar detta innehåller också ett släktregister som bland annat räknar upp ättlingar till några av dessa och till Ismael, de arabiska beduinernas stamfader. 

- Alf Henrikson
Lars Hansson

Disa Törngren 

Abracassus

abderiter, inevånare i staden Abdera, ett slags antikens Tälje tokar. Herakles, säger sagan, hade en vän och medhjälpare som hette Abderos, och denne följde honom till Trakien där han blev uppäten av kung Diomedes´ människoätande hästar - se Herakles. Denne sörjde honom mycket och grundade till hans ära staden Abdera.
Luften i Abdera som låg på Egeiska havets nordkust påstods inverka menligt på invånarnas förstånd och omdöme,och abderiterna blev därför dummare än andra människor. En gång efter ett gästspel av en stor skådespelare angreps de av en svår farsot vid namn abderitiskt patos; den tog sig uttryck i att de gick omkring och skrek och gestikulerade åt varandra hela dagarna, och den store läkaren Hippokrates som bodde i staden nödgades ägna all sin tid åt att söka bota detta. Abderiterna var svaga för konst även i andra former; de kunde exempelvis aldrig få sina monument stora nog. På sitt torg ställde de sålunda upp en storartad springbrunn som föreställde Poesidon omgiven av en mängd nereider, tritoner, delfiner och andra havsväsen som skulle spruta vatten i alla riktningar, men tyvärr visade sig figurerna vara för många för att vattnet skulle räcka till annat än lite dropp genom deras näsborrar. När fontänen spelade förfullt såg det ut som om havsguden och hela hans hov hade drabbats av snuva. Sentida motsvarighet till Abdera kan sägas vara Krähwinkel, Trangvik och Grönköping. se även Molboerne.

Abednego, en av de tre männen i den brinnande ugnen, se Daniel.

Abel, son av Adam och Eva, se Kain.

Abensberg, tysk greve, fader till trettiotvå barn. När de andra länstagarna överlämnade sina skatter till kejsar Henrik II framförde Abensberg alla sina avkomlingar under förklaring att han därmed skänkte kejsaren och fäderneslandet det dyrbaraste han ägde.

Abigail, en biblisk dam, hustru till en rik man vid namn Nabal, vilken ägde tretusen får och tusen getter som han tog itu med att klippa vid Karmel. Den blivande kung David som ännu bara var en partisanhövding skickade en patrull till honom med begäran om att få del av det väntade kalaset efter klippningen, men Nabal svarade avvisande, och David blev då mycket vred och beredde sig att med fyrahundra man gå och ta för sig med våld. Abigail fick emellertid nys om saken i tid i varpå hon i hemlighet lastade några åsnor med tvåhundra bröd, två vinläglar, fem tillredda får, fem seamått rostade ax, ett hundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och begav sig med dessa godbitar upp bland bergen, där hon mötte David i spetsen för hans väpnade skara. Med en längre harang tillsammans med denna tribut blidkade hon David fullständigt och vände sedan om hem till sin man, som aningslöst höll fest och åt och drack, så hon väntade till nästa dag med att berätta vad hon giort. Då, säger Skriften, "blev hans hjärta såsom dött i hans bröst, och han såsom en sten". Tio dagar efteråt dog han, varpå David friade till Abigail och genast fick ja, fast med flera ord. Hon svarade nämligen: "Må din tjänarinna bliva en trälinna, som tvår min herres tjänares fötter." (1. Sam. 25)

Abisag från Sunem, en ung flicka i Israel, se David.

ab ovo, från ägget, uttryck som härstammar från den latinske poeten Horatius. som prisar dispositionen av Iliaden och säger att det var förståndigt av Homeros att inte börja sin berättelse ända från ägget. Han anspelar på sagan om Leda och svanen, som kan sägas vara yttersta utgångspunkten för historien om trojanska kriget.

Abra hette Salomos favoritkonkubin. Han hade ungefär tusen sådana att välja ibland.

Abracassus, en asiatisk demon med ormar till tår och knut på svansen. På grekiska, påstår man i västerlandet, har han ett namn vars bokstäver ger talvärdet 365, alltså antalet av årets dagar. Under hans befäl står lika många andar som råder över var sin himlaavdelning.

Lots hustru vid Sodom, Ur Schedels Weltchronik, 1493

- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren