Barbara, Baudouin

Barbara, helgon, en jungfru som var både ung och skön. Hennes fader vredgades över att hon var kristen och inte ville gifta sig och spärrade därför in henne i ett torn med två fönster. I detta fängelse åstadkom hon med bara fingrarna ett tredje fönster för att det skulle bli treenighet i belysningen, och på golvet ritade hon vidare ett kors. Häröver vredgades hennes grymme fader än mera och angav henne för den hedna överheten, som lät gissla henne och bränna henne med facklor och lampor, skar brösten av henne och lät henne löpa gatlopp naken, men en himlens ängel läkte omedelbart alla hennes sår och försåg henne därjämte med en skinande vit klädnad. Den omänsklige fadern blev då alldeles utom sig och högg huvudet av henne, men då slog åskan ner och brände upp honom så fullständigt att inte ens en askhög fanns kvar.
S:ta Barbara är skyddshelgon för murare, snickare och stuckatörer men även för flottister och artillerister, den sistnämnda med tanken på blixten från skyn. Se även nödhjälparna.

S.ta Barbara gisslas. Målning på altaret från Kalanti, c:a 1410. 

Konstnären hette Francke. Finlands Nationalmuseum, Helsingfors.

Barberaren i Sevilla, se Figaro.

Barbro Stigsdotter, se Gustaf Vasa.

bard, forntida skald. De gamla gaelerna förmenade att en död hjältes själ inte kunde bli lycklig förrän en bard sjungit en klagosång över honom.

barguest, en irländsk vätte med horn, tänder, klor och eldögon. Den kan ikläda sig många skepnader men uppträder helst som en svart raggig hund med glödande ögon och betraktas då som dödsbebådare. I vissa trakter följs den av bygdens alla hundar som ylar och skäller. Jämför Baskervilles hund och pudelns kärna.

I engelska sagor är barguest en elak och ful alf med tänder och klor. Det händer att han mitt i natten upphäver fasansfulla skrik på gatorna. Inte många har förmågan att se honom, men de som kan det kan ge gåvan vidare till dem de vidrör.

Barrabuaidh, den irländske sagohjälten Finns horn, vars klang kunde höras till världens alla fyra hörn.

Barre, ljumma vindars lund, se Frej.

Bartolo, doktor, se Figaro.

Bartolomeus, apostel och helgon, missionär i Armenien där han gjorde många underverk och predikade med stor framgång tills en avundsam furste lät arrestera och plåga ihjäl honom; han flåddes nämligen levande, och i konsten brukar han framställas med sin avdragna hud i handen. Detta gjorde honom i resoluta medeltidsmänniskors ögon lämpliga till skyddspatron åt garvare och andra yrkesmän som sysslade med skinn. Han beskyddar emellertid även slaktare och charkuterister.

Basa-Andre är en trollkvinna, gift med Basa-Jaun. Ibland är hon ett slags sjöjungfru som sitter i en grotta och kammar sitt hår med guldkam.

Basa-Jaun, skogsande i en basisk saga. I likhet med sin fru Basa-Andre hatar han ljudet av kyrkklockor. Han är ett slags vampyr också. Tre bröder och deras syster gick i hans tjänst, men han brukade suga blod från fingret på flickan, och när bröderna fick nys om detta beslöt de att döda honom. Basa-Andre förtrollade då  bröderna till oxar, men systern lyckades häva förtrollningen. 

Bartolomeus´ martyrium. Kolorerat träsnitt ur Schedels Weltchronik.

Basile, Gianbattista, neapolitansk dialektskald och sagoförtäljare, död före 1634. Han har skrivit bl.a. "Il Pentamerone", en samling av femtio uppsluppet berättade folksagor, omslutna av en novellistisk ram.

Basilio, sångmästare, se Figaro.

basilisk, ett hiskligt fabeldjur. Plinius d.ä. beskriver basilisken som en orm med en ljus fläck i form av en krona på huvudet. Under medeltiden skildrades den som en tupp med fyra ben, gula fjädrar, taggiga vingar och ormstjärt. Basilisken har en blick som dödar, den ödelägger allt omkring sig, fåglarna faller döda ner, frukten ruttnar, vattnen förgiftas, blicken splittrar berg och sveder gräs. Det enda som kan ta död på basilisken är om den möter sin egen bild i en spegel.

Basreddin Hassan, en figur i Tusen och en natt. Han är son till en storvesir och lika skön som begåvad, men av någon anledning väcker han sultanens misshag. Denne konfiskerar hans egendom och tänker fängsla honom själv, men Basreddin Hassan beskyddas av feer, som medan han sover för honom till Kairo där han har en kusin som är så skön att hon inte ens har något namn; sagan kallar henne bara Skönhetens drottning. Hon håller på att bli bortgift med en puckelrygg, vilken dock tas som returfrakt av feerna; Basreddin Hassan får inta hans plats. Nästa dag förs denne emellertid bort från sin brud till Damaskus, där han sedan lever som sockerbagare i tio års tid. En expedition som är ute och söker honom anländer en dag dit och blir händelsevis trakterad med ostkakor. Storvisirens änka som befinner sig i sällskapet säger ögonblickligen att det måste vara hennes son som bakat dem, ty ingen annan har receptet. Basreddin Hassan tas därpå i förvar och får veta att han är häktad därför att han bakat ostkakor utan peppar, ett skämt som man håller fast vid medan hela sällskapet reser med honom till Kairo, där han återförenas med Skönhetens drottning.

Baskervilles hund, fosforescerande gigantisk hund på Dartmoors hed i England. Den sprider skräck och död i en berättelse om Sherlock Holmes.

Bassanio, en roll i "Köpmannen i Venedig" av Shakespeare, se Shylock.

Bata, se Anubis och Bata.

Batman, på svenska Läderlappen, tecknad amerikansk serie. Läderlappen uppträder i en fladdermusliknande kostymering och bekämpar brottslighet tillsammans med sin unge medhjälpare Robin. 

Batseba, en av kung Davids hustrur som han fick ögonen på när hon badade. Se Uria.

Baucis, se Filemon och Baukis.

Baudouin av Britannien, en eremit av adlig börd. Om både namngivna och anonyma eremiter i sagorna om kung Arthur kan sägas att deras livsföring inte alls stämmer med nutidens uppfattning av eremittillvaro. De var på en gång psykoterapeuter och kroppsläkare, och deras skogshyddor stod alltid öppna för kvala riddare i behov av bikt eller medicinsk behandling efter tornerspel eller duster med bovar och drakar. Lancelot vistades långa tider hos eremiter, bland dem Baudouin, och slutade sitt liv hos en biskoplig sådan. Till riddarnas båtnad tog eremiterna ofta unga jungfrur till sjukvårdsbiträden. För att rätt sköta sitt kall måste dessa eremiter ha haft både läkarutrustning, välfyllt skafferi och ordentlig vinkällare.

Rembrandt: Batseba. 1654. Louvre, Paris.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

bakaträd, Barat och Haimet

bakaträd nämns i Bibeln, närmare bestämt i 2. Sam. 5:23-24, där kung David slåss mot filistéerna och får taktisk upplysning från ovan. Han bör ställa upp sin armé vid bakaträden. "Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdets toppar, skynda då raskt fram, ty då har Herren dragit ut framför dig till att slå filistéernas här." David gjorde som han blev tillsagd och vann en stor seger.

Balám, en oxe på viken troende muslimer livnär sig i paradiset. De äter fisk också, och fisken heter Nûn. Dess lever kan mätta 70 000 man.

Balder, ljuset och fridsamhetens gud i nordisk mytologi. I Eddorna skildras han som så vit och fager att det lyser om honom, han sägs vara klok, vältalig och vänlig, men alla hans beslut har det felet att de inte kan genomföras. Han bor med sin hustru Nanna i den himmelska gården Breidablick och har en fridsam son vid namn Forsete. Det märkligaste som berättas om Balder handlar om hans död. Han drömde tunga drömmar om livsfara, och när han berättade detta för sin mor Frigg ansåg hon det säkras att vidta omfattande mått och steg. Hon tog ed av alla ting och företeelser att de inte skulle skada Balder: eld och vatten, alla metaller och stenar, alla sjukdomar, gifter, djur och växter. Balder var därmed bliven osårbar och immun mot allt tänkbart, och asarna kunde hädanefter roa sig med att skjuta på honom eller hugga efter honom eller kasta sten på honom utan att han tog minsta skada. Loke, som vistades bland asarna i men i grund och botten var en elak natur, tyckte emellertid i hemlighet illa om Balder. Han fick reda på att det växte en mistel i ett träd väster om Valhall vilken Frigg hade underlåtit att ta ed av, och då ryckte han loss en gren av denna, gjorde sig en pil därav och gick med den till asarna som just var i färd med att skjuta prick på Balder. Ytterst i kretsen stod dennes broder Höder som var blind och inte kunde delta i nöjet, och honom lurade Loke att skjuta av mistelpilen mot Balder i det att han hjälpte honom att sikta. Balder genomborrades och föll död ner, vilket var den största olycka som hänt i världen, ty därmed var all god kraft borta. Alla asarna stod lamslagna och brast sedan i hejdlös gråt.
Till sist hämtade sig Frigg och frågade om inte någon fanns som kunde rida ner till dödsriket och förmå Hel att låta Balder återvända till livet mot lämplig lösen. Då erbjöd sig dennes bror Hermod att försöka och fick låna hästen Sleipner för ändamålet. Han red ner över Gjallarbro, fick hästen att hoppa över dödsrikets höga stängsel och förhandlade med Hel, som slutligen sade att om Balder verkligen var så älskad som det påstods, så att alla varelser och ting i världen begrät honom, då skulle hon låta honom återvända till Asgård. Med det budskapet återvände Hermod dit, varpå asarna sände bud till allt och alla att hjälpa till med att gråta ut Balder ur Hel. Alla lydde den maningen så när som på en gammal käring vid namn Tökk, som i själva verket var en inkarnation av Loke. Tökk sade sig ämna gråta torra tårar över Balder, och därmed stod det klart att Hels villkor inte var uppfyllt och att en ljuse asaguden fick förbli i hennes rike.
Asarna bar då Balders lik till hans skepp Ringhorne som var det största av alla fartyg. När de ville sjösätta detta gick det emellertid inte att rubba. De sände då bud till Jotunheim och begärde hjälp av en jättekvinna vid namn Hyrrokkin, vilken villigt kom ridande på en väldig varg med en huggorm till töm och drog loss skeppet vid första försöket, varvid det slog gnistor från rullstockarna under kölen och marken skalv. Tor blev vred och tänkte slå Hyrrokkin i huvudet med sin hammare men hindrades av de andra gudarna, som istället tog itu med att bygga upp ett bål på skeppet och bära Balders lik dit. När Nanna såg detta brast hennes hjärta av sorg, varpå hon blev lagd på bålet bredvid sin man. Tor helgade bålet med hammaren Mjölner, och en dvärg vid namn Lit som kom framspringande under denna ceremoni fick en spark så att han hamnade på bålet. Oden lade dit ringen Draupner och viskade i Balders öra någon djup hemlighet som ingen annan känner.

Ólafur Brynjúlfssons Edda

Balearerna beboddes i forntiden av ett vildsint folk av idel bågskyttar och stenslungare. Mödrarna på dessa öar gav aldrig sin söner frukost förrän de varit ute och träffat prick på ett träd, meddelar geografen Strabon.

Balin, en riddare i sagorna om Kung Arthur. Genom sitt ädla väsen lyckades han befria en ung dam från ett trollsvärd, som visade sig vara olycksbringande. Han råkade med det döda sin bror Balan. Svärdet hamnade hos Lancelot, som med det mot sin vilja gav riddar Gawain det hugg som ledde till hans död.

Balisarda heter ett trollsvärd i Ariostos Orlando Furioso (25:15); det var tillverkat av en häxa vid namn Falerina i en lustgård som hette Orgagna för att ge döden åt Orlando.

Baliverso hette den värste riddaren i saracenernas här enligt Ariostos Orlando Furioso

Balmung, Siegfrieds svärd i Nibelungen-sagan. Det var smitt av Wieland alias Völund och var så skarpt att Völund därmed klöv en smed vid namn Amilias på längden utan att denne märkte det förrän han skulle gå. Då föll han i två halvor. I Wagners "Nibelungens ring" heter Siegfrieds svärd Nödung.

Balnibarbi, en ö, se Gulliver.

Baloo, den stora, sömniga, sävliga björnen i Kiplings "Djungelboken". Han bidrog i hög grad till att människobarnet Mowgli upptogs i vargflocken, och eftersom han var vargungarnas lärare blev han också dennes. Tillsammans med Bagheera, den svarta pantern, och pytonormen Kaa räddade han Mowgli ur många farliga knipor. 

Balthasar, en av de vise männen, se Caspar, Balthasar och Melchior.

Bambi, en rådjurskalv i en berättelse med samma namn av den österrikiske författaren Felix Salten. Bambi växer upp med sin mor och sina kusiner Gobo och Faline utan vetskap om våldet i världen. När en jägare kommer i skogen och fyrar av sin bössa lär de sig vad fruktan är. Walt Disney har gjort en tecknad film efter Bambi.

Walt Disney: Bambi. Disneys djur är bättre än hans människor.

Ban, far till Lancelot och dennes bror Ector de Maris i sagorna om Kung Arthur.

Bandarlog, apfolket i Kiplings "Djungelboken". De var djupt föraktade av de andra djuren i urskogen därför att de inte hade någon lag, inga hövdingar, inget språk och aldrig förmådde fullfölja ett beslut. Sitt hemvist hade de i De kalla hålorna, i en gammal stad som fallit i ruiner. En gång fick de för sig att de skulle röva bort Mowgli för att han skulle lära dem en massa nyttiga saker. Han var nära att omkomma bland dem.

Banquo, se Macbeth.

banshee är en husande i vissa familjer på Irland och i Skottland. Hon är mån om familjens välfärd och varnar för annalkande ofärd eller död med jämmer och skrik. Hon har långt strömmande hår, grå kappa över grön klänning, och hennes ögon är eldröda av gråt.

Baphomet eller Sabbatsgeten, medeltida demon, närmare utvecklad på 1800-talet av en mystifax vid namn Eliphas Lévi. Figuren företräder för honom såväl den manliga sexualiteten som astralljuset och ser samtidigt ut som en folksagans djävul.

Baphomet, gravyr ur Eliphas Lévis Transcendental Magic, 1896.

Barat och Haimet hette två mästertjuvar, titelfigurer i en fransk medeltida skämtsaga, söner till en tjuv som fått dingla i galgen. De hade en vän, Travers, som också var lockad av yrket men insåg sin begränsning och återgick till jordbruket, sedan han en dag bevittnat hur Barat stulit äggen ur boet för en ruvande skata och sedan klättrat upp och lagt dit dem igen utan att skatan märkte något, och hurusom Haimet lyckats stjäla byxorna av kroppen på sin bror. Vid jultid hade Travers slaktat en gris, och en präktig skinka hängde i taket. Barat och Haimet kom för att hälsa på sin gamle vän, men de träffade bara hans hustru hemma. De kastade en yrkesmässig blick över bostaden och fick se skinkan i taket. När Travers kom hem och fick höra om besöket förstod han genast att vännerna skulle komma på nattlig återvisit och förse sig med skinkan. Han och hans hustru lade den därför i en tråg med lock över. På natten kom vännerna smygande men fann bara den tomma skinkkroken. Emellertid hade Travers inte kunnat somna; han gick nu ut till ladugården för att se till kon. Vips var Barat i sängen hos hans hustru, stönade tills hon vaknade och sade att han haft en mardröm och glömt var skinkan var gömd. När hustrun upplyste honom smög han ut, tog skinkan ur tråget och stack iväg. När Travers kom in var hustrun vaken och knepet uppdagades. Något hade dock Travers lärt av sina vänner. Han smög nu efter dem i mörkret. Barat som tagit skinkan hade sackat efter Haimet; nu låtsades Travers att han var Haimet och sade med förställd röst att Barat såg bra trött ut; nu kunde han bära skinkan ett stycke. Så tog han skinkan, sackade efter en bit, vände och gick hem. När han kom hem mötte han en kvinna i huckle som han tog för sin hustru; henne gav han skinkan med uppmaning att läsa fruntimmersbesvärjelsen över den så att tjuvarna lämnade den ifred. Och så gick han in. Men det var inte sin hustru han mött utan Haimet, som uppdagat sveket och förklädd kilat före till gården. När Travers nu såg sin hustru i huset och uppdagade det nya sveket, gav han sig ut på nytt och fann kumpanerna under ett träd vid en eld där de tänkte steka skinkan. Travers drog av sig byxorna och hängde sig i armarna i en gren, smutsig, naken, med tovigt hår. Haimet råkade titta upp i trädet och viskade blek av skräck till brodern: "Titta, där uppe hänger far! Han vill hälsa på oss." Hals över huvud rände båda iväg. Travers tog nu skinkan och kom välbehållen hem. Där beslöt han och hans fru att genast stycka den och koka den innan kumpanerna hittade på något nytt knep. Dessa hade emellertid kommit till insikt om att de varit fega, återvänt, sett att skinkan var borta och var nu på bettet igen. Haimet kröp upp på taket till Travers hus, gjorde försiktigt hål över skinkan och stack ner ett spö för att fiska upp en bit. Travers, som sträckte ut sig på sängen, fick se hålet över huvudet och ropade till den objudne gästen: "Mina herrar, nu är vi trötta på leken. Kom ner så delar vi skinkan i tre delar mellan oss." De tjuvaktiga bröderna steg då in till sin kamrat, alla bänkade sig kring bordet och Travers delade skinkan utan mannamån.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Ringblomma

Latin Calendula officinalis
Engelska marigold
Växtplats odlad
Växtdel blomman
Insamlingstid klockan tolv på dagen
Element eld
Planet solen
Andar och gudar soluppgången, Aurora, Tir
Egenskaper eftertänksamhet, känslighet, klarsyn och livskraft

Ringblommans lysande orangefärgade blomma skänker dig solens glädje och livskraft. Fyll en vas med ringblommor så fyller du ditt hem med livets ljus.
Om du är rädd för nya projekt ska du bära en krans av ringblommor kring huvudet eller vid hjärtat.
Lägg den under huvudkudden så får du tydliga drömmar.
Ringblomma används ibland i kärleksamuletter. Blomman skänker nytt liv åt en kärlek som håller på att dö.

-DD

The Talith

You have learned how to use the Romany weapon known as the talith. The talith is a heavy scarf, or diklo, of some 5-6' in lenght, with weighted hooks and barbs along each end. You can use the talith to disarm your opponents, or you can attack them, slashing with the barbed hooks. The advantage of reach combined with its concealability make this weapon one of your favorite forms of attack.
A character must be skilled in melee in order to learn this specialized form of combat. The talith is a difficult weapon to master. It requires good coordination and alot of practice. Although it does not do much damage compared to a fierarm, the talith is practically impossible to detect as a weapon, and it can be used to blind or disarm opponents. The greater the character's Skill with the Talith, the more varied the special maneuvers and attacks of which the character is capable.

* Novice: Can blind opponents, giving her a +1 target modifier.
** Practiced: Can use talith as an actual melee weapon.
*** Competent: Can use talith to disarm opponents. Opponent must then make a Strenght roll (difficulty 6) If the Rom rolls more successes on a Dexterity + Talith roll (difficulty 6) than her adversary she successfully disarms him.
**** Expert: Can use the talith as a second weapon in melee (two attacks per action). However, all difficulty numbers are raised by +1.
***** Master: Can entangle opponents with talith. Opponent must make a Dexterity roll (difficulty 6) to avoid entanglement. If the Rom has more successes she successfully entangles her opponent, causing him to lose his next action.

- Teeuwynn

Baal, Bahman

Baal, en avgud, se Elia.

 Baba-Jaga är en pittoresk häxa i slaviska folksagor - se Kasczei, Marja Morevna och Vasilissa den sköna. Hon bor i skogen i en liten koja som står på kycklingben och kan vrida sig runt. Hon äger en flygande kvast, och ibland flyger hon omkring i en mortel. Hon figurerar också i en variant av sagan om Flädermor. En bonde som var änkling och hade en dotter gifte om sig med en kvinna som också hade en dotter. Hans flicka fick det svårt hemma, och till slut tog han henne med sig ut i skogen till häxan Baba-Jaga, som var känd för att äta barn som andra äter kyckling, och frågade om hon kunde få plats hos henne. Det fick hon, och häxan började genast hitta på stört omöjliga uppgifter åt henne. Men flickan hade redan första kvällen fått bundsförvanter i mössen som hon matat och som nu kom henne till hjälp. Häxan blev förvånad över att flickan kunde klara allt, men hon blev också belåten med henne. En dag sade styvmodern till bonden att det var dags för honom att hämta benen efter flickan hos Baba-Jaga. Gubben tog lydigt vagnen och körde iväg, och en stund senare hörde hustrun hästpinglorna komma tillbaka på tunet och gick ut för att möta. Hunden sprang före till grinden och ställde sig att skälla: "Vov vov vov. en fin dam är på väg, en fin dam är på väg!" "Du ljuger"! röt styvmodern, men till sin häpnad fick hon se styvdottern frisk och sund och med fina presenter i vagnen. Avundsjuk förmådde hustrun då sin gubbe att köra hennes egen dotter till häxan, men den flickan schasade undan mössen, vrenskades och kunde inte klara något av häxans uppdrag. Efter en tid sade hustrun åt gubben att hämta tösen, men när hon sen gick till grinden för att ta emot sprang hunden före och skällde: "Vov vov vov, benen skramlar i korgen!" "Du ljuger!" röt hustrun, men hunden hade rätt. Gubben kom hem med benen efter flickan.

Babels torn omtalas i 1 Mos. 11, som upplyser att Noas efterkommande samlades på en låg slätt i Sinears land och tog itu med att bygga en stad med ett torn som skulle räcka upp till himlen. Av någon anledning misshagade detta Gud, som sade sig att efter detta första tilltag kunde människorna förväntas klara vad som helst; han steg därför ned och gjorde slut på sämjan och endräkten genom att förbistra deras språk så att allas tal lät som ett babbel för de andra. Han spridde också ut dem över jorden och förhindrade så allt internationellt samarbete.

Baba-Jaga. Illustration till sagan Marja Morevna av Ivan J. Bilbin, 1901-1903

Babinsky, en rövare, se Schwanda.

Babylon hade hundra bronsportar i sin oändligt långa, höga och breda stadsmur, på vilken drottning Semiramis hade anlagt hängande trädgårdar. Staden, grundlagd av en kung Belos, var så stor att när Cyrus erövrade den en tidig morgon år 539 f.Kr. dröjde det ända till kvällen innan befolkningen i mitten av staden fick höra talas om att något särskilt hade hänt.

Babylon förblev en storstad i åtskilliga århundraden i all fall, och Alexander den store funderade på att göra den till huvudstad i sitt väldiga rike. På Jesu tid eller så hade den inte desto mindre hunnit förvandlas till en människotom, övergiven vildmatk.

Bacchus, vinets gud i den romerska antiken, identifierad med grekernas Dionysos eller kanske snarare med deras Silenos. På latin identifieras Bacchus vidare med en italiensk gud som heter Liber. Beträffande myterna i ämnet, se Dionysos.

Badrulbadur heter ibland prinsessan i sagan om Aladdin, i västerländska utgåvor av Tusen och en natt kallas hon vanligen Gulnare, Hennes öde är dock detsamma i båda fallen.

Baetylus, en förklädd sten, se Kronos. Baetylus var ytbehandlad med grädde och honung för att lättare slinka ner.

Bagdad, kalifernas huvudstad efter Mekka och Damaskus. En eremit omtalade för kalifen att en man vid namn Moclas var förutbestämd att grundlägga en stad på den plats där han stod. "Den mannen är jag", sade kalifen och berättade att han som barn hade stulit ett armband och att hans barnsköterska därefter alltid kallade honom "Moclas", vilket var namnet på en bekant tjuv, Därpå grundlade han Bagdad. 

Bagheera, den svarta pantern i Kiplings "Djungelboken", Mowglis beskyddare och ständiga följeslagare. Bagheera var född i bur bland människor och visste därför en hel del om mänskligt beteende. Han var slug, djärv, hänsynsös och modig med en päls som dun och en röst som honung.

Bahman, son till en shah av Persien. Om honom berättas i Tusen och en natt en historia i stil med vad som brukar förtäljas om utsatta barn. Bahman rövades ur palatset av shahens systrar och skickade vind för våg ut på en kanal. Shahens överträdgårdsmästare räddade honom och uppfostrade honom, och han blev så småningom själv shah, sedan en talande fågel hade berättats hans öde för fadern. Jämför Moses och Romulus.

Pieter Brueghel: Babels torn

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Romersk kamomill

Latin Anthemis nobilis
Engelska camomile
Växtplats strandängar och dikesrenar. Odlas i trädgårdar. Trivs bäst på kalkrik jord
Växtdel blomman
Insamlingstid före klockan tolv på midsommardagen, i övrigt skördas kamomill i stark sol
Element vatten
Planet solen
Andar och gudar fruktbarhets- och modergudinnor
Egenskaper främjar lugn, välstånd och lycka

Kamomill är moderns växt. Den rymmer moderns mildhet och glädje. Med kamomill vaggar modern sitt barn och med kamomill underlättar kvinnan sin förlossning.
Kamomill används i amuletter för att främja välstånd och lycka i familjen samt för att skapa meditativt lugn.
Kamomill innehåller lite acetylsalicylsyra och bör inte ges till spädbarn under sex månader eftersom den kan framkalla allergi.

-DD

Augustin, Azucena

Augustin, en säckpipeblåsare som leve glad i Wien tills han en kväll under peståret 1679 råkade ragla ner i en massgrav. Nästa morgon vaknade han av att nya offer för farsoten kastades ner i graven, och då uppstämde han en visa som blev berömd:
"Ach, du lieber Augustin,
alles is weg!"
"Ack, min kära Augustin,
allt är förbi."
Likvagnskuskarna hörde med häpnad hans röst ur graven, tittade förskrämda ner, fick syn på Augustin och hjälpte honom upp. Han levde sedan glad så länge han levde, och han levde länge.

d'Aulony, Marie Cathérine le Jumel de Barneville de la Motte, fransk grevinna som på 1600-talet skrev och utgav en sagosamling som heter "Contes nouveaux ou les Fées á la mode", Nya berättelser eller Feerna på nutida vis. Hon levde 1650-1705 och anses ha infört konstsagan i den europeiska litteraturen. Hennes fesagor, som utkom 1698, året efter det att Perrault utgett "Gåsmors sagor", är spännande, gripande och roliga, men intrigen är ofta otroligt invecklad. Förutom av kungliga personer vimlar det av dvärgar, trollkarlar och feer, ömsom goda, ömsom onda, som står i kärleksförhållande eller fientligt förhållande till varandra, och av odjur av alla de slag - drakar, basilisker, fladdermöss och svarta kattor.
En av hennes mest bekanta sagor heter "Den vita katten". En kung kallade en dag till sig sina tre söner och sade att han tänkte ge sitt rike åt den av dem som efter ett år kom tillbaka med den sötaste lilla hunden. Prinsarna drog åstad, kom överens om att skiljas åt och ett år senare mötas på samma ställe. Den yngste råkade förirra sig i en skog tills han plötsligt stod framför ett praktfullt slott. Men när han hälsade på öppnades porten inte av någon levande varelse utan av händer som svävade i luften. Händer förde honom in, betjänade honom och ledde honom till en festsal befolkad av idel katter. Efter en stund slogs dörrarna till salen upp och in steg en liten gestalt svept i svart slöja. Den visade sig vara den mest bedårande vita katt. Katten hälsade prinsen välkommen, tog hand om honom på bästa sätt, och hur det var stannade han i slottet. Tiden flög iväg och han glömde nästan sitt ärende. När ett år gått påminde honom emellertid den vita katten om hans uppdrag och gav honom ett ekollon, i vilket man kunde höra det allra som spädaste "vov-vov". Så samlades bröderna inför kungen, de två äldsta hade med sig förtjusande små hundar, men när den yngste öppnade valnöten låg där på en sidenkudde en liten hund utan all like. Kungen ville dock ännu inte ge ifrån sig riket utan gav sönerna ett nytt uppdrag; när ett år gått skulle de komma tillbaka med ett muslin så tunt att det gick att trä genom ett nålsöga. Prinsarna gav sig av på nytt, den yngsta till sin älskade lilla katt. När ett år gått skickade hon hem honom igen, den här gången med en hasselnöt. Hans bröder hade med sig ett muslin så tunt att de nätt och jämt gick genom ögat på en stoppnål, men när den yngsta prinsen öppnade sin nöt låg där ett hirskorn och när han öppnade hirskornet låg där ett muslin så tunt att om man vek det sex gånger gick det ändå genom det finaste nålsögat. Men kungen var inte heller denna gången pigg på att avstå sitt rike ännu; han gav sönerna i uppdrag att komma hem med var sin vacker flicka. När året gått och prinsarna skulle hem igen sade den yngste till katten att han inte längre brydde sig om kungariket; han ville stanna hos sin älskade katt. Han blev därför alldeles utom sig när katten sade åt honom att hugga huvudet av henne. Till slut måste han dock lyda, och då stod där den fagraste prinsessa. Problemet med riket löstes så att kungen fick behålla sitt, ty kattprinsessan gav de båda äldre bröderna var sitt nytt rike, och då hade hon ändå sju stycken kvar för sig och sin prins.

Aurboda, en jättekvinna, se Gerd.

Aurelius, en förälskad väpnare, se Averagus.

Aurora, morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi. På grekiska heter hon Eos. Hon har till uppgift att varje morgon öppna österns portar med sina rosenfingrar så att solens vagn kan komma fram. Hon är inblandad i en lång rad små kärlekshistorier med olika kontrahenter och har en ansenlig barnskara av bl.a. vindar och stjärnor. Se Cephalus, Orion och Tithonos.

R. Leinweber

Auster, östanvinden i antik mytologi.

Autolykos, tjuvarnas gud i antik mytologi, en förslagen och listig son av Hermes, som själv hade undervisat honom i fiffighet. Vid ett tillfälle överlistades han dock av Sisyfos, ty denne hade satt stämplar på fötterna av sin fårahjord som Autolykos försökte stjäla. Sisyfos blev i det sammanhanget intim med Autolykos´ dotter Eurykleia och fick med henne en dotter som i sinom tid blev mor till Odysseus. Autolykos var alltså mormors far till denne.

Auxo, se horer.

Avalan, en föga ädel riddare vid kung Arthurs hov, se Gaheris.

Averagus, riddare i Chaucers Canterburysägner. Denna levde lycklig i sitt slott vid kusten i Bretagne med sin sköna hustru Dorigene. En dag begav han sig sjöledes ut på en resa, och medan han var borta träffade Dorigene en dag en väpnare vid namn Aurelius, som genast bestormade henne med kärlek. Dorigene hade dock ingen tanke på att vara sin man otrogen utan svarade väpnaren, att först den dag då han trollat bort alla de klippor som hotar fartygen vid Bretagnes kust, skulle hon bli hans. Sjuk av obesvarad kärlek blev Aurelius sängliggande, men hans bror fick reda på orsaken och tog honom med till en magiker, som lovade att mot tusen francs utföra en optisk villa. Under tiden hade Averagus kommit hem till sin maka och allt var väl tills hon en dag mötte Aurelius, som förklarade att nu hade han utfört undret, hon kunde gå ner till kusten så fick hon se. Och mycket riktigt, där fanns inte en klippa att skåda. Förtvivlad bekände hon sitt obetänksamma löfte för sin make, och denne, som var en hedersman, sade åt henne att ett givet löfte måste hållas. Dorigene gick följaktligen till Aurelius, men när han fick se det tårdränkta ansikte hon vände upp mot honom löste han henne från hennes löfte, och lycksalig återvända hon till sin Averagus. Skulden på tusen francs vilade dock tungt på väpnaren som bara kunnat skrapa ihop fyrahundra, men när han kom med pengarna till trollkarlen och denne förstod att han inte tagit i utbyte, efterskänkte han ädelmodigt hela skulden.

avgrunden, som på grekiska heter abyssos, är Bibelns helvete. Uppenbarelseboken upplyser att ingången dit är ett slags brunn som det ryker ur. Satan skall i sinom tid inspärras där under tusen år. Det finns en avgrundens ängel också, chef för en svärm av gräshoppsliknande andar som vid femte basunens ljud kan förväntas komma upp ur brunnen för att plåga folk. Jämför Abaddon.

avus heter ett slags trolliknande varelser i de irländska folksagorna. Längst nere i magen har de en svart fläck som man kan se när de gapar. De utgör ofta ett slags vakt hos hövdingar eller trollkarlar och bor då i ett hus för sig själva bredvid borgen.

Aymon, en hertig i legenderna kring Karl den store. Se Bayard.

Azazel är en djinn av rökfri eld. Dessa djinner bebodde jorden innan människan kom dit, men på grund av sin ständiga olydnad drevs de bort av en änglahär. När Gud skapade Adam och befallde alla att ära honom svarade Azazel uppstudsigt: "Mig har du skapat av eld och honom av jord: varför skulle jag ära honom?" Gud straffade omedelbart djinnen för detta tal, förvandlade honom till en djävul och kallade honom Iblis eller Misströstan. I helvetet blev han banerförare vid Satans härskaror.

Ileana Peterson (Tepfers) som Fricka i Valkyrian av R. Wagner

Azucena heter en zigenerska i Verdis opera "Trubaduren". Hennes mamma har för längesedan blivit bränd på bål av en greve di Luna, och som hämnd har hon rövat bort ett litet gossebarn för denne. Nu regerar en yngre greve di Luna i Aragonien och han älskar en skön dam vid namn Leonora, men denne älskar å sin sida en trubadur som sjunger kärlekssånger vid hennes fönster om kvällarna. Det blir duell mellan greven och trubaduren, varvid avslöjas att den sistnämnde heter Manrico och är en riddare från det fientliga Biscaya. I nästa akt upplyses att han också är fosterbarn till zigenerskan Azucena, som aldrig kan glömma sin mammas sorgliga öde och sjunger en berömd hämnedsång: Stride la vampa - stockarna spraka! Leonora, som tror att hennes trubadur är död, är samtidigt i färd med att gå i kloster men enleveras därifrån av greven som i sin tur berövas detta byte av Manrico, vilken anländer i precis rättan tid och för henne med sig till en fästning där han är kommendant. Sorgligt nog infångas zigenerskan Azucena i samma veva av greve di Luna, som använder henne som gisslan för att få Manrico att ge upp fästningen. Denne gör ett förtvivlat utfall för att befria henne men blir då fånge själv, och situationen är alltså mycket sorglig, helst som Leonora inte ser någon annan råd än att söka upp greve di Luna och lova att bli hans på villkor att han släpper ut trubaduren. Hon tar vidare gift, stegar ner i fängelsehålan där Manrico och Azucena sitter och faller efter några upprörda repliker död ner inför dem. Greve di Luna gör därpå entré och låter omedelbart avrätta Manrico, och därmed är det stora målet äntligen nått för Azucena, som har nöjet att meddela att greven har dödat sin egen bror och att hon därmed har fått hämnd för sin bålbrända mamma. 

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren