Kuli-kuli

Nässelrisotto? 

KULI-KULI: skala, rosta och mal jordnötter till en pasta. Knåda bort onödig olja och fritera (alternativt koka) degen som små packade bollar. Mosa en ny pasta av de friterade bollarna ev. med lite vatten, salt och rulla små maskar och fäst dem i sig själva till ringar, fritera igen! Seed 

Äventyrsolja: lite lavendel eller en aning patchouli, lite kanel, 7 korrianderfrön, åbrodd, 6 bär eller 2 blad av hagtorn, 6 pepparkorn, en liten kvist mistel, 3 belladonnablad, 3 röda rosenblad, en lillfingernagel ingefära, en hel nejlika, bergamottolja, kanel och mysk. Blanda oljan tre dagar före fullmåne, en fredag eller torsdag. Låt dra i genomskinlig skål ett varv, sila och tappa på flaska. Använd hela örter och kryddor.

Reningsrökelse: 1 del enbär, 1 del salvia, 1/2 del fläder och 1/2 del renfana.

Kransar av rosengeranium och myskmadra för fräschör och mot oro och onda andar.

The Convergence

I am assured at any rate
Man´s practically inexterminate.
Someday I must go into that.
There´s always been an Ararat
Where someone someone else begat
To start the world all over at.
- Robert Frost, "A-Wishing Well"

Many of the oldest Gypsies say that the universe is a slumbering giant, and that when she stretches, the very nature of reality shifts as well. However, it takes time for the moves of such a giantess to reach her toes, and the Gypsies place the Earth upon her littlest left toe. The stars, they say, will align to tell the Gypsies of the latest reality shift, so that they will be prepared when the world mother´s latest shrug reaches her toes. This time is known as the Convergence.
Others say that the universe is like a snake that traces her way along her own body looking for her tail. When she reaches her tail, she begins to swallow herself, and just as she swallows her own head, the universe changes and is reborn. The time of change is the time of the Convergence, and it is written in the stars.
The Gypsies believe that they have a crucial role to play at the time of the Convergence, and that their actions will help decide what the Earth will be like in the drawing of the new age. The true nature of their role in the Convergence is a matter for debate. The Gypsies are curious, but they also know that what will be, will be. The oldest and most popular theory goes as follows:
Out mother, Daenna, gave into our trust the five Seeds of knowledge. They have been scattered throughout our families for many, many years, but when the stars wheel and dance in the skies, so will the Seeds come together from across the lands. When the Seeds are planted together and watered with five drops of of Daenna´s gift, then will they sprout and grow together into the World Tree that holds all knowledge. It will be given to the Gypsies to eat of its fruit and climb among its branches, and the tree will be so great that it will be as a highway stretching to our sister, the moon. On that day, the day of the Convergence, and on that road, the road of the World Tree, our actions will decide how the next dance is to be danced, the next song to be sung.
There are many variations on this story and even more interpretations of its true meaning. One variations says that Alako, a Gypsy who drank of God´s tears, will return from his home on the moon and grant his people the ability to walk between the light and the dark, between the gods and humanity. Others say the World Tree bear more of the sacred Fruit of Knowledge and that any who eat of this fruit three times will be transported into the realm of the faerie upon eating the first apple, into the realm of death on biting into the second, and then, after partaking of the third, reborn into the world again to decide the faith of all.
Regardless of the words of the tale, the Gypsies believe that the Convergence is growing near, and that they will play an important part in deciding the fate of the world. It is the reason their race was born, and the Seeds are the burden they must bear until they have completed their appointed task.

- Teeuwynn

Agnes

Aganippe, en källa på berget Helikon. Liksom källan Hippokrene därsammanstädes är Aganippe ett spår efter vinghästen Pegasos, som gjorde avspark där med en av sina hovar.

Agastyra, en småväxt indisk patriark som tömde oceanen när densamme föraktfullt stänkte vatten i hans ansikte. Han var ute och promenerade med guden Vishnu vid tillfället och drack havet torrt i ett enda drag.

Agatha eller Agata, skyddshelgon för ammor och vävare, en av de fyra jungfruliga martyrerna, dit Cecilia , Lucia och Agnes också hör. Agatha levde på 200-talet e.Kr. i Catania på Sicilien, där ståthållaren Quintianus förälskade sig i henne men blev avvisad. Han lät då arrestera henne för hennes kristna bekännelser och satte in henne i en bordell, där högre makter dock tillsåg att hennes dygd inte gick förlorad. Ståthållaren lät då tortera på gruvligaste sätt, skar av henne brösten, lade henne på glödande kol och annat mera, men aposteln Petrus uppenbarade sig därunder för henne och botade bland annat hennes sargade bröst, som hon i jungfrulig blyghet först vägrade att låta honom se. Till sist dog hon i alla fall under bödlarnas behandling, men då fick vulkanen Edna ett utbrott och jorden bävade så att ståthållarnas hästar blev alldeles vilda och sparkade ihjäl denne grymme man, Lavaströmmen lät sig hejdas endast med hjälp av hennes slöja, som hade omedelbar effekt när dem hölls upp i riktning mot kratern. - Om en annan Agata, se Charlemagne.

Agathe, den kvinnliga huvudfiguren i "Fiskrytten" av Carl Maria von Weber, se Samiel.

Agave, galen prinsessa i Thebe, se Dionysos och Kadmos.

Agib, se Adschid.

Alglaia, en av chariterna, se gracer.

Agaria Pidhol garia Ananus Qepta är en nyttig trollformel, ty säger man den till sin ovän så blir han svarslös.

Agne hängs vi Agnefit. Ur Hugo Hamilton: "Teckningar till Skandinaviens äldre historia", 1830.

Agne, forntida sveakonung från Uppsala, härjade i Finland och besegrade där finnarnas hövding Froste, vars dotter Skalv tillfångatogs och fördes till Sverige. Där ankrade kung Agne med sin flotta vid Mälarens mynning där Stockholm numera ligger; där var stor och tät skog på den tiden ända ner till vattnet. På denna plats firade han bröllop med Skalv, och på hennes begäran drack man på samma gång gravöl efter hennes fader. Kung Agne bar alltid en dyrbar guldkedja om halsen och anade inte att den var en olycksbringande klenod, ty den hade en av hans förfäder gett åt sitt gemål men tagit tillbaka när han efter någon tid försköt damen ifråga, vilken då uttalade en förbannelse däröver och profeterade att den skulle ge död åt den yppersta bland hans efterkommande . Kung Agne drack tappert på Frostes gravöl, och Skalv bad honom akta sig för att tappa sin kedja, som han då drog ihop ordentligt kring halsen. Omsider gick han till sängs med henne i sitt tält, och när han hade somnat stack Skalv in en repända under hans kedja och slog knut på den, kastade upp andra änden av repet över en trädgren ovanför och hissade sedan med några trogna landsmäns hjälp upp honom i trädet, där han fann sin död. Platsen fick sedan heta Agnefit efter honom, men Skalv tog hans skepp och seglade hem till Finland igen.

Agnes eller Agneta, en av de fyra jungfruliga martyrerna, se Agatha. S:ta Agnes var en skön och högboren romersk jungfru som blev kristen och avslog en förnäm herres giftemålsanbud. Till straff inspärrades hon i en bordell där diverse underverk dock räddade hennes dygd. Hon dömdes slutligen till bålet, men lågorna ville inte skada henne, och då blev hon halshuggen. Hon brukar avbildas med ett lamm, någon gång med en bok.

Margerite van Eyck: S:ta Agnes överräcker oskuldens ring till S:ta Katarina av Alexandria. Ur Les Arts au Moyen Age. Paris 1869.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Aes-Samaet

Aes-Samaet, Den Tystlåtne, en barberare i sagan "Den puckelryggige dvärgen" i Tusen och en natt. Puckelryggen var en trevlig sälle som en kväll blev bjuden hem till en skräddare och dennes hustru. På skämt stoppade hustrun en stor bit fisk i munnen på puckelryggen som då fick ett ben i halsen och kvävdes. Förskräckta släpade värdfolket i väg med honom mitt i natten till en läkare, lämnade honom där och skyndade hem. Läkaren, som sömndrucken råkade snubbla över puckelryggen, trodde att han vållat dennes död, och för att inte mista sin legitimation lämpade han över honom på taket till grannens hus. Denne, en kock, tog just en promenad på taket, trodde att byltet som låg där var en lurande tjuv och drämde till honom. I tro att han råkat döda den stackars mannen släpade han honom med sig ut på gatan och lutade honom mot ett gathörn. Det var nu gryning och en egyptisk kristen, en kopter, råkade gå förbi. Denne fick för sig att den orörliga gestalten knyckt hans turban och gav honom ett slag så han föll omkull. En polis som bevittnade detta blev vred över att en otrogen slog en muslim, och när han fick se att denne dött på kuppen släpade han koptern inför domaren som dömde honom till galgen. När så koptern stod med repet om halsen kom kocken förbi. Ansatt av samvetskval bekände han att det var han som dödat puckelryggen, varpå han fick inta kopterns plats under repet. Då kom läkaren förbi, förfärad tillstod han att det var han som råkat begå dråp, och när bödeln, trött på att ideligen bli avbruten, lade snaran om doktorns hals råkade skräddaren passera. Som han inte ville ha ännu en oskyldig medmänniskas blod över sitt huvud berättade han allt. Den förargade bödeln tog snaran från halsen på läkaren, och domaren, som nu inte visste vad han skulle ta sig till, tog med sig såväl liket som de fyra anklagade inför kungen. Denne kände i puckelryggen igen sin högt skattade narr, och hans visir lät då tillkalla barberaren Aes-Samaet, som sades kunna väcka döda till liv. Denne öppnade gapet på narren, tog en tång och drog ut fiskbenet, varpå offret satte sig upp och undrande såg sig omkring. Förtjust bestämde kungen att denna berättelse skulle nedtecknas i guldskrift. Skräddaren, läkaren, kocken och koptern fick alla höga ämbeten och narren blev minister, ett lyckokast, ty under hans ämbetstid blomstrade riket.

Agamemnon, mask av guldbleck från Mykene. 500-talet f.Kr.

Afanasiev, Aleksandr (1826-71) samlade ryska folksagor efter mönster av bröderna Grimm och var ytterst noga med att behålla den genuina berättelsen. Hans samlingar anses vara en omistlig källa för rysk konst och kultur. Sedan urminnes tider har sagor berättats i Ryssland, men det var dåligt med nedtecknandet. Kyrkan tog under medeltiden bestämt avstånd från vad den kallade den djävulska sagokonsten. I skrift utkom endast helgonlegender, klosterkrönikor och annan klerikal litteratur. Men det gick inte att avliva sagorna. Skaziteli, sagoberättare, fanns över hela landet i alla samhällsklasser. Ivan den förskräcklige hade tre blinda män som berättade godnattsagor för honom. Ännu på 1700-talet höll sig adliga familjer med blinda sagoberättare. Tolstojs farfar köpte en gubbe med uppgift att berätta sagor för familjen, däribland sonsonen Leo. 

Afe och Amma, se Ae och Edda.

Afrodite, kärlekens gudinna i grekisk mytologi. Hon föddes ur havets skum sedan urtidsguden Kronos hade huggit av sin än mera urtida fader Uranos hans manslem som föll ner i havet. Nyfödd men fullvuxen vandrade hon i land på ön Kythera alias Cythere, en situation som har intresserat artister i alla tider. I konsten kallas hon ibland Anadyomene, Den uppdykande. Hon blev snart upptagen till olympen, där alla gudarna blev intagna i hennes skönhet och gudinnorna betraktade henne avundsjukt. Zeus gjorde henne enträget sin kur men blev avvisad, och sårad ordnade han då så att hon blev given till äkta åt den fule och ofärdige Hefaistos. Gentemot denne var hon principiellt otrogen; hon fick framdeles barn med alla möjliga men veterligen aldrig med honom. Han fann sig i sin lott därför att han omöjligen kunde motstå eller motsäga henne då hon fördubblade sin tjuskraft genom att sätta på sig sin underbara gördel; den heter på grekiska zone. Sina eldigaste äventyr upplevde Afrodite med krigsguden Ares alias Mars, men hon hade otaliga andra amourer.

Agamedes och Trofonios, arkitekter i Delfi, se Kleobis och Biton.

Sandro Botticelli: Venus - alias Afrodite - och Mars. Temperamålning på pannå 1483. National Gallery, London. 

Agamemnon, kung av Argos och Mykene, grekernas överbefälhavare i trojanska kriget. Han var broder och även svåger till den förfördelade kung Menelaos i Sparta, ty hans maka som hette Klytaimestra var syster till den sköna Helena, vars bortrövande var den egentliga krigsorsaken. På sin väg mot Troja stoppades den grekiska flottan av envis motvind vid Aulis, vilket berodde på att Agamemnon under jakt hade dödat en favorithjort för gudinnan Artemis, och siaren Kalchas kunde meddela att detta väder skulle fortsätta till Agamemnon hade blidkat gudinnan genom att offra sin dtter Ifgenia till henne. Agamemnon ville då upplösa krigsmakten och avstå från kriget, men detta hundrades av Odysseus och andra, och offret kom till stånd. Under själva kriget kom Agamemnon i konflikt med Achilles men spelar för övrigt ingen större roll i Iliadens skildring. När staden äntligen intogs föll av de fångna trojanskora Kassandra på Agamemnons lott, och med henne och ett omätligt byte återvände han hem till Mykene utan att lyssna till hennes varningar. Där hade Klytaimestra under hans långa bortvaro låtit sig förföras av hans halvbror Aigisthos, och knappt hade Agamemnon återinträtt i sitt palats förrän han svekligen överfölls av det brottsliga paret och bragtes om livet. 

Om mordet på Agamemnon handlar Aiskylos´ största drama. Klytaimestras gärning framställs där som en hämnd för att Agamemnon av ärelystnad hade offrat Ifigenia.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Salvia

Latin Salvia officinalis
Engelska sage
Växtplats odlas i trädgårdar
Växtdel blad
Insamlingstid vår, sommar och höst
Element jord
Planet Jupiter
Andar och gudar Orfeus och Kalliope
Egenskaper beskyddar, jagar bort onda andar, renar, skärper hjärnan, kärleksmagi

Salvians främsta egenskap är dess djuprenande verkan. Den renar både fysiskt och psykiskt. Fysiskt i så hög grad att gudarna använde den i sitt livselexir. Den renar från sjukdomar, tobaksrök och ovälkomna andar om den bränns inomhus.
Plantan är häxans skyddsplanta. Bär lite av den i en amulett och ät tre blad om dagen. Plantan får livets goda att växa. Vårdar du den i din trädgård så att den sprider sig ökar du ditt välstånd. Glömmer du den och den dör går det illa för dig.
Frodas salvian i trädgården är det kvinnan som bestämmer i huset. Salvia skänker dig jordförbindelse, den lindrar och motverkar glupskhet, skärper minnet och får dig att se klart in i framtiden.
Observera att gravida och ammande kvinnor inte bör inta salvia eftersom växten hämmar mjölkproduktionen och i sällsynta fall kan framkalla abort.

-DD

Aesopus

Adschid, eller Agib, hjälte i en saga ur Tusen och en natt, vilken berättar om en ö med ett svart berg som obönhörligt drog till sig allt järn och drog alla spikar ur skrovet på förbiseglande fartyg så att de sjönk. Adschid var en vetgirig konung som ville besöka alla öarna i sitt rike men råkade in i magnetfältet, varvid hans fartyg förliste. Själv kastades han upp på ön där han föll i dvalliknande sömn och av en röst uppmanades att gräva i sanden efter en båge med två pilar. Med dem skulle han skjuta på en ryttare av koppar som under en kupol tronade överst på berget, denne skulle då störta i havet, hans häst skulle grävas ner, och när detta var gjort skulle ett skepp hämta Adschid till Lyckoöarna, varifrån han sedan kunde ta sig hem på villkor att han ingen gång under seglatsen såg sig om. Han gjorde som han blivit tillsagd och allt skedde som rösten förutsagt, men när skeppet nalkades Lyckoöarna råkade han vända sig om, och genast kastade rorsmannen honom i havet. Han spolades upp på en obebodd ö, och bäst han låg där fick han se ett fartyg lägga till. En skara slavar med en ung man ibland sig steg iland, begav sig till mitten av ön, lyfte upp en lucka i marken och försvann därigenom en efter en. En stund senare kom slavarna, men inte ynglingen, upp igen, steg ombord på fartyget, hissade segel och lämnade ön. Nyfiken gick kung Adschid fram till luckan, lyfte den, steg nerför en trappa och kom till ett underjordiskt rum, där ynglingen låg på en divan. Denne blev mycket glad att få mänskligt sällskap och berättade för Adschid varför han befann sig där. Hans far, en rik juvelhandlare, hade blivit spådd att hans sons öde var förknippat med Ryttaren på Magnetberget. Den dag Ryttaren störtade i havet skulle sonen under femtio dagar löpa risk att dödas av samme man som skjutit Ryttaren. Juvelhandlaren hade nu fått veta att Ryttaren störtats och hade då låtit föra sonen till detta gömställe som han förberett. Adschid blev förbryllad över historien men inte förskräckt, ty han visste ju med sig att han endast ville den unge mannens bästa, och allt var muntert och bra till den allra sista dagen, då Adschid skulle lyfta ner en kniv från väggen och yngligen på skämt kittlade honom så att han tappade kniven som trängde rakt in i hjärtat på ynglingen. Vad Allah bestämt kan människan inte ändra. Adschid hade bara att gömma sig och bevittna hur fadern kom tillbaka för att hämta sin son och fann honom död.
Adschids vidare öden, som bl.a. på en bevingad häst förde honom genom himlens världar, lärde honom att ett liv utan lidande är möjligt endast för den som försakar allt. Han avsade sig därför kronan för att utfattig, men med frid i själen, leva i Bagdads slumkvarter.

Günter Groll

Ae och Edda, stamföräldrar till trälarnas ätt enligt ett Eddakväde om Rig, vilket lär vara ett annat namn på guden Heimdall. Denne kommer en dag till en liten gård och gästar där det äldre paret Ae och Edda, utspisas med grovt bröd och kokt kalvkött och får nattläger mellan dem i sängen. Efter nio månader får Edda ett mörkhyat gossebarn som döps till Träl och i sinom tid blir gift med en smutsig, solbränd och trubbnäst flicka som heter Tir. De avlar barn som är fula men starka.

I fortsättningen gästar Rig på liknande sätt det betydligt vackrare paret Afe och Amma som därpå får sonen Bonde, och han låter vidare det adliga paret Fader och Moder ge upphov till sonen Jarl.

Louis-René Boquet

Aeacus, en av domarna i underjorden, se Aiakos.

Aedh, skald i en irländsk saga, se lubhdan.

Aegeus, grekiska Aigeos, en sagokung av Athen, se Theseus. Egeiska havet har namn efter Aegeus - eller snarare tvärtom.

Aegidius, S:t, en av nödhjälparna.

Aegle, se hesperider.

Aeneas, en trojansk hjälte som vid Trojas undergång begav sig västerut. Vid flykten ur sin brinnande fädernestad bar han med sig sin gamle far, som hette Anchises, och ledde sin son Ascanius vid handen. Han medfödde även helig bild av Pallas Athene - se Palladium. 

På sin färd anlände han först till Karthago, där en drottning Dido regerade; hon förälskade sig djupt i honom och höll honom kvar i åratal, men högre makter såg till att han slutligen bröt upp och begav sig till Italien, ty det bar bestämt i gudarnas rådslag att hans efterkommande skulle grundlägga Rom. Den övergivna Dido tog sitt liv, bestigandes ett bål under gruvliga förbannelser. 

Den romerske poeten Vergilius som har berättat historien om Aeneas i ett patriotiskt epos på utomordentligt välljudande hexameter, förtäljer även en del om krig och strider med inhemska italienska furstar, tills Aeneas slutligen i envig dödar sin rival Turnus och blir gift med konung Latinus´ dotter Lavinia. 

Historien om Dido och Aeneas har använts bl.a. av Purcell i en barockopera som alltjämt spelas ibland.

Aeolus, grekiska Aiolos, gud över vindarna, som han höll inspärrade i en grotta på de aeoliska öarna och släppte fria efter egna och övergudarnas önskningar. Till Odysseus överlämnade han vindarna inknutna i en säck; endast medvinden lämnades utanför.

Aesculapius, se Asklepios.

Aeson eller Aison, fader till Kason. Se Medea, som gör honom ung med sina trollkonster.

Aesopus, se Aisopos. 

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren 

Adamastor

Adamastor, Kaplandets ande enligt den portugisiske epikern Camöes.

Adamida, är enligt Klopstocks "Messias" en planet där helgonen, martyernas och de troendes ofödda själar dväljs. Uriel, solens ängel, åstadkom total solförmörkelse vid korsfästelsen genom att att föra denna planet mellan solen och jorden.

Adilis, en svensk forntidskung i Uppsala. Han figurerar i den isländska Ynglingasagan och i Saxos danska sagohistoria, där han skildras som en bov. Han var nämligen gift med drottning Yrsa som hade en son vid namn Rolf Krake i ett tidigare äktenskap, och Adilis hade lagt beslag på dennes fädernes arv. I sinom tid kom Rolf Krake från Danmark för att utkräva detta, åtföljd av tolv manhaftiga och berömda kämpar. Kungsgården i Uppsala visade sig vara full av fallgropar, lönngångar, bakhåll i håliga sängstolpar och andra försåt, men drottning Yrsa hjälpte sin son och hans män att undgå en serie onda anslag från Adilis' sida. Till sist försökte denne bränna inne sina objudna gäster, men dessa högg sig ut genom de brinnande timmerväggarna. Drottning Yrsa överlämnade därpå till Rolf Krake ett stort silverhorn som hon hade fyllt med Adilis dyrbarheter och bad honon skynda sig bort, ty Adilis var i antågande med en stor här. Rolf Krake följde rådet och gav sig av, men det dröjde inte länge förrän de hörde hovslagen och förföljarnas hästar bakom sig. Rolf tog då silverhornet och började strö ut dyrbarheterna, och förföljarna kunde inte låta bli att hejda sig och plocka upp dem. När Rolf kastade ut ringen Sveagris, som var den största dyrgrip kung Adilis ägde, kunde inte heller denne motstå frestelsen. Han böjde sig ner över hästryggen och försökte ta upp ringen med sitt sjut, varvid Rolf under hånfulla repliker gav honom ett svärdshugg i baken och själv tog upp ringen.
Adilis slutade i sinom tid sitt liv genom att ramla av hästen och slå huuvdet i en sten vid disarblotet, berättar Snorre Sturlason. Han anses ligga bakom en av högarna i Gamla Uppsala. Se också Beawulf.

Adina, en beräknande sopran, se Dulcamara.

Admetos, kung av Thessalien i vars tjänst Apollon tillbragte nio långa år för att sona ett brott. Berättelsen är den att då Apollons son Asklepios inte blott botade sjuka utan även tog sig för att uppväcka döda klagade underjordens makter för Zeus, som gav dem rätt och lät sin straffande blixt döda Asklepios. Apollon greps av harm över sonens öde och törstade efter hämnd, men Zeus själv vågade han sig inte på; istället angrep och dödade han den cyklop som hade tillverkat åskviggen. Zeus svarade med att visa ut Apollon ur Olympiaden och beröva honom hans gudomliga värdighet på en viss tid. Apollon vandrade sedan hemlös omkring på jorden tills han kom till kung Admetos, som satte honom till herde över sina hjordar och behandlade honom väl, och guden uppträdde i en ödmjuk tjänares skepnad och var en god herde. När hans botgörelse var gången och han återfick sin gudom var hans första åtgärd att belöna kung Admetos; han utverkade nämligen evigt liv åt denne på villkor att någon annan dog i hans ställe. Om fortsättningen på denna berättelse handlar Euripides'  drama "Alkestis" som berättar hur Admetos'  maka frivilligt går i döden för sin man men hämtas tillbaka från Hades av Herakles, som tillhör familjens umgängeskrets. Det finns emellertid andra varianter av denna historia - se Alkestis. Berättelsen om Apollons vistelse hos Admetos har använts av Hjalmar Gullberg i en diktsvit som heter "Förklädd gud", tonsatt av Lars-Erik Larsson.

Adolf, se Astolf.

Adonis, en bildskön ynglig i grekisk mytologi. Han var född av en buske - sse Myrrha - och gudinnan Afrodite förälskade sig vid första anblicken vanvettigt i honom. Adonis var begiven på att jaga, och hon varnade honom ideligen för de faror som detta kunde utsätta honom för, men inte hjälpte det; Adonis blev en dag biten till döds av en vildgalt som han sårat. Afrodite begrät honom otröstligt, och ur hans blod lät hon en blomma spira upp; den heter Anemone. Hon försökte också återvinna honom från de dödas rike, men Persefone som referade där blev ävenledes kär i Adonis. De båda gudinnorna kämpade och grälade om honom ända tills Zeus fann sig föranlåten att ingripa och dekretera att Adonis skulle vistas halva året hos vardera.
Namnet Adonis är av semitiskt ursprung, och religionshistorikerna säger att den antika sagan om honom blott är en variant av en vida spridd vegitationsmyt.

Adramelech är en ärkedemon varav det finns tio stycken. Han utfärdar manifest i form av åsnor eller påfåglar. Som fallen ängel figuerar han bland annat i Miltons förlorade paradis och Koppstocks "Messias".

Annibale Carracci: Venus och Adonis. Palazzo Farnese, Rom. 

Adrastos, grekisk sagokung i Argos, överbefälhavare i ett krigståg som kallas De sju mot Thebe, ty de leddes av sju generaler som marscherade upp mot var sin av Thebes sju portar.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren