Augustin, Azucena

Augustin, en säckpipeblåsare som leve glad i Wien tills han en kväll under peståret 1679 råkade ragla ner i en massgrav. Nästa morgon vaknade han av att nya offer för farsoten kastades ner i graven, och då uppstämde han en visa som blev berömd:
"Ach, du lieber Augustin,
alles is weg!"
"Ack, min kära Augustin,
allt är förbi."
Likvagnskuskarna hörde med häpnad hans röst ur graven, tittade förskrämda ner, fick syn på Augustin och hjälpte honom upp. Han levde sedan glad så länge han levde, och han levde länge.

d'Aulony, Marie Cathérine le Jumel de Barneville de la Motte, fransk grevinna som på 1600-talet skrev och utgav en sagosamling som heter "Contes nouveaux ou les Fées á la mode", Nya berättelser eller Feerna på nutida vis. Hon levde 1650-1705 och anses ha infört konstsagan i den europeiska litteraturen. Hennes fesagor, som utkom 1698, året efter det att Perrault utgett "Gåsmors sagor", är spännande, gripande och roliga, men intrigen är ofta otroligt invecklad. Förutom av kungliga personer vimlar det av dvärgar, trollkarlar och feer, ömsom goda, ömsom onda, som står i kärleksförhållande eller fientligt förhållande till varandra, och av odjur av alla de slag - drakar, basilisker, fladdermöss och svarta kattor.
En av hennes mest bekanta sagor heter "Den vita katten". En kung kallade en dag till sig sina tre söner och sade att han tänkte ge sitt rike åt den av dem som efter ett år kom tillbaka med den sötaste lilla hunden. Prinsarna drog åstad, kom överens om att skiljas åt och ett år senare mötas på samma ställe. Den yngste råkade förirra sig i en skog tills han plötsligt stod framför ett praktfullt slott. Men när han hälsade på öppnades porten inte av någon levande varelse utan av händer som svävade i luften. Händer förde honom in, betjänade honom och ledde honom till en festsal befolkad av idel katter. Efter en stund slogs dörrarna till salen upp och in steg en liten gestalt svept i svart slöja. Den visade sig vara den mest bedårande vita katt. Katten hälsade prinsen välkommen, tog hand om honom på bästa sätt, och hur det var stannade han i slottet. Tiden flög iväg och han glömde nästan sitt ärende. När ett år gått påminde honom emellertid den vita katten om hans uppdrag och gav honom ett ekollon, i vilket man kunde höra det allra som spädaste "vov-vov". Så samlades bröderna inför kungen, de två äldsta hade med sig förtjusande små hundar, men när den yngste öppnade valnöten låg där på en sidenkudde en liten hund utan all like. Kungen ville dock ännu inte ge ifrån sig riket utan gav sönerna ett nytt uppdrag; när ett år gått skulle de komma tillbaka med ett muslin så tunt att det gick att trä genom ett nålsöga. Prinsarna gav sig av på nytt, den yngsta till sin älskade lilla katt. När ett år gått skickade hon hem honom igen, den här gången med en hasselnöt. Hans bröder hade med sig ett muslin så tunt att de nätt och jämt gick genom ögat på en stoppnål, men när den yngsta prinsen öppnade sin nöt låg där ett hirskorn och när han öppnade hirskornet låg där ett muslin så tunt att om man vek det sex gånger gick det ändå genom det finaste nålsögat. Men kungen var inte heller denna gången pigg på att avstå sitt rike ännu; han gav sönerna i uppdrag att komma hem med var sin vacker flicka. När året gått och prinsarna skulle hem igen sade den yngste till katten att han inte längre brydde sig om kungariket; han ville stanna hos sin älskade katt. Han blev därför alldeles utom sig när katten sade åt honom att hugga huvudet av henne. Till slut måste han dock lyda, och då stod där den fagraste prinsessa. Problemet med riket löstes så att kungen fick behålla sitt, ty kattprinsessan gav de båda äldre bröderna var sitt nytt rike, och då hade hon ändå sju stycken kvar för sig och sin prins.

Aurboda, en jättekvinna, se Gerd.

Aurelius, en förälskad väpnare, se Averagus.

Aurora, morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi. På grekiska heter hon Eos. Hon har till uppgift att varje morgon öppna österns portar med sina rosenfingrar så att solens vagn kan komma fram. Hon är inblandad i en lång rad små kärlekshistorier med olika kontrahenter och har en ansenlig barnskara av bl.a. vindar och stjärnor. Se Cephalus, Orion och Tithonos.

R. Leinweber

Auster, östanvinden i antik mytologi.

Autolykos, tjuvarnas gud i antik mytologi, en förslagen och listig son av Hermes, som själv hade undervisat honom i fiffighet. Vid ett tillfälle överlistades han dock av Sisyfos, ty denne hade satt stämplar på fötterna av sin fårahjord som Autolykos försökte stjäla. Sisyfos blev i det sammanhanget intim med Autolykos´ dotter Eurykleia och fick med henne en dotter som i sinom tid blev mor till Odysseus. Autolykos var alltså mormors far till denne.

Auxo, se horer.

Avalan, en föga ädel riddare vid kung Arthurs hov, se Gaheris.

Averagus, riddare i Chaucers Canterburysägner. Denna levde lycklig i sitt slott vid kusten i Bretagne med sin sköna hustru Dorigene. En dag begav han sig sjöledes ut på en resa, och medan han var borta träffade Dorigene en dag en väpnare vid namn Aurelius, som genast bestormade henne med kärlek. Dorigene hade dock ingen tanke på att vara sin man otrogen utan svarade väpnaren, att först den dag då han trollat bort alla de klippor som hotar fartygen vid Bretagnes kust, skulle hon bli hans. Sjuk av obesvarad kärlek blev Aurelius sängliggande, men hans bror fick reda på orsaken och tog honom med till en magiker, som lovade att mot tusen francs utföra en optisk villa. Under tiden hade Averagus kommit hem till sin maka och allt var väl tills hon en dag mötte Aurelius, som förklarade att nu hade han utfört undret, hon kunde gå ner till kusten så fick hon se. Och mycket riktigt, där fanns inte en klippa att skåda. Förtvivlad bekände hon sitt obetänksamma löfte för sin make, och denne, som var en hedersman, sade åt henne att ett givet löfte måste hållas. Dorigene gick följaktligen till Aurelius, men när han fick se det tårdränkta ansikte hon vände upp mot honom löste han henne från hennes löfte, och lycksalig återvända hon till sin Averagus. Skulden på tusen francs vilade dock tungt på väpnaren som bara kunnat skrapa ihop fyrahundra, men när han kom med pengarna till trollkarlen och denne förstod att han inte tagit i utbyte, efterskänkte han ädelmodigt hela skulden.

avgrunden, som på grekiska heter abyssos, är Bibelns helvete. Uppenbarelseboken upplyser att ingången dit är ett slags brunn som det ryker ur. Satan skall i sinom tid inspärras där under tusen år. Det finns en avgrundens ängel också, chef för en svärm av gräshoppsliknande andar som vid femte basunens ljud kan förväntas komma upp ur brunnen för att plåga folk. Jämför Abaddon.

avus heter ett slags trolliknande varelser i de irländska folksagorna. Längst nere i magen har de en svart fläck som man kan se när de gapar. De utgör ofta ett slags vakt hos hövdingar eller trollkarlar och bor då i ett hus för sig själva bredvid borgen.

Aymon, en hertig i legenderna kring Karl den store. Se Bayard.

Azazel är en djinn av rökfri eld. Dessa djinner bebodde jorden innan människan kom dit, men på grund av sin ständiga olydnad drevs de bort av en änglahär. När Gud skapade Adam och befallde alla att ära honom svarade Azazel uppstudsigt: "Mig har du skapat av eld och honom av jord: varför skulle jag ära honom?" Gud straffade omedelbart djinnen för detta tal, förvandlade honom till en djävul och kallade honom Iblis eller Misströstan. I helvetet blev han banerförare vid Satans härskaror.

Ileana Peterson (Tepfers) som Fricka i Valkyrian av R. Wagner

Azucena heter en zigenerska i Verdis opera "Trubaduren". Hennes mamma har för längesedan blivit bränd på bål av en greve di Luna, och som hämnd har hon rövat bort ett litet gossebarn för denne. Nu regerar en yngre greve di Luna i Aragonien och han älskar en skön dam vid namn Leonora, men denne älskar å sin sida en trubadur som sjunger kärlekssånger vid hennes fönster om kvällarna. Det blir duell mellan greven och trubaduren, varvid avslöjas att den sistnämnde heter Manrico och är en riddare från det fientliga Biscaya. I nästa akt upplyses att han också är fosterbarn till zigenerskan Azucena, som aldrig kan glömma sin mammas sorgliga öde och sjunger en berömd hämnedsång: Stride la vampa - stockarna spraka! Leonora, som tror att hennes trubadur är död, är samtidigt i färd med att gå i kloster men enleveras därifrån av greven som i sin tur berövas detta byte av Manrico, vilken anländer i precis rättan tid och för henne med sig till en fästning där han är kommendant. Sorgligt nog infångas zigenerskan Azucena i samma veva av greve di Luna, som använder henne som gisslan för att få Manrico att ge upp fästningen. Denne gör ett förtvivlat utfall för att befria henne men blir då fånge själv, och situationen är alltså mycket sorglig, helst som Leonora inte ser någon annan råd än att söka upp greve di Luna och lova att bli hans på villkor att han släpper ut trubaduren. Hon tar vidare gift, stegar ner i fängelsehålan där Manrico och Azucena sitter och faller efter några upprörda repliker död ner inför dem. Greve di Luna gör därpå entré och låter omedelbart avrätta Manrico, och därmed är det stora målet äntligen nått för Azucena, som har nöjet att meddela att greven har dödat sin egen bror och att hon därmed har fått hämnd för sin bålbrända mamma. 

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Lesser Auguries

The greater auguries comprise the most popular and flexible styles of fortune-telling among the Gypsies. However, there are many other methods available. Some are age-old, while others have only sprung up in recent years. Each of the lesser auguries specializes in a certain type of knowledge, and it is easier for seers to follow the threads of time along this path. Characters gain a -2 difficulty modifier when searching for knowledge that falls within their lesser augury's speciality area. For example, a Gypsy seer using dazing (speciality: death knowledge) attempting to look back in time at at murder receives a -2 difficulty modifier to her attempt.
Although it is possible to attempt to gain any type of knowledge with lesser augury, the chances learning anything about other areas of knowledge is slim. Characters receive a +2 modfier to the difficulty level of any other type of knowledge. In the example above, the seer using the dazing augury decides to look into the future to determine if her lover will be unfaithful. She receives a +2 difficulty level to this attempt, at it is not directly related to death.
Clever players may be able to use both their methods of lesser augury to learn about the same incident or person; however, they must be careful to concentrate on the subject from two entirely different angles, or else their vision will be blocked as discussed above. For example, the seer Katerina could use her skill at dazing to determine some of the facts regarding a murder. She could then use her skill at fire reading to determine more about the murderer's passions, perhaps determining that the murderer both loved and hated the victim.
A few of the rarer and/or methods, or lesser auguries, are listed below. Storytellers and players should feel free to create other types of lesser auguries, deciding what type of knowledge each method specializes in.

Casting: Whether the casting is done with runes, dice, sticks, crystals, stones or a host of other materials, the seer studies the pattern of the toss. Searching out patterns, placements, and in some cases markings, the seer seeks the information her Blood tells her is revealed in the cast. Many Rom always carry dice or dominoes with which to make castings for both gaje marks and themselves.
Specialities: Knowledge of accidents, unexpected actions, and acts of fate.

Dazing: Bright strobes, neon lights and the overpowering blare of driving music are often combined in the visionary method known as dazing. At a minimum, the seer must steadily stare at bright, flashing lights for several minutes. The seer lets the light and the after-image flash across her eyes while the vision (hopefully) imprints itself on her mind's eye. A recent phenomenon among the Rom, this method of invoking the Sight is most common among the seers of the Knife Tribe (Slayers).
For Gypsy seers who enjoy hacking and other computer-related activities, the monitor can aid in the dazing process. A few such seers have been known to use fractals to induce vision.
Specialty: Death knowledge.

Fire Reading: The hypnotic flame of the Romani campfires licking into the night sky have long been useful in stirring the visions of the prophets among Rom. A seer who chooses this method will sit before an open fire, perhaps tossing small handfuls of salt onto the fire as it dies down. For those witht the Sight, images may dance within the shining flames and smoke of the fire. This methid is particularly favored by the seers of the Lupine clan.
Specialty: Knowledge regarding matters of love and hate.

Hand reading: Often known as palmistry, this method of dukkerin actually involves the subject´s entire hand. Although many gaje think hand reading is as simple as searching out of a life line here and a love line there, hand reading is a highly exacting method requiring years of study. Every lump and whorl, every line and callous, the length of the fingers and the breadth of the hand - all are studied to gain insights into the individual in question. Often the Gypsy giving the reading will ask many questions of her subject over the course of the reading.
Specialty: This augury may only be used to determine events directly related to the individual being studied, or involving his or her direct ancestors and descendants. Any sort of knowledge can be determined; however, the seer receives the +2 difficulty modifier when attempting to determine information about the subjects' ancestors or descendants.

Knives and Needles: Both knives and needles can be used to discern relatively simple information using the Sight. The knife or needle is suspended by a piece of string or thread and allowed to hang free. A piece of paper with a few simple answers on it, or perhaps a map, is placed beneath the instrument. The seer then places one finger lightly on top of the makeshift apparatus. Concentrating on the desired information, the seer relaxes. If the seer is successful, the knife or needle will slowly begin to move back and forth in the direction of the correct answer or proper place on the map.
Among certain city Rom, the practice of keeping the special needle pierced in an ear lobe or other body part, except when used in the divination, has become very popular recently. Those who do this maintain that it provides more accurate readings.
Specialty: Knowledge regarding where and when things and people are in time and space.

Thrashing: Some of the younger Rom use the frenetic energy and release of dance to bring their talent into focus. This method is frequently accompanied by alcohol and drug use, but not always. Thrashing, slamming, and other frenetic dance forms seem to work best. As with the method of dazing, discussed  above, just when the seer's body reaches its physical limits he is often violently besieged with images and symbols. It is wise for those who use this method to keep a tape recorder going, because the seer usually loses consciousness soon after the images fade, and the visions are often forgotten upon walking.
Specialty: Knowledge of pain and conflict.

- Teeuwynn

Atreus, augurer

Atreus, en olycksalig kung av Argos, son till Pelops och fader till Agamemnon, vilkas öden knappast är fryntligare. Atreus hade en bror som hette Thyestes, och denne förälskade sig i hans gemål och förförde henne. När Atreus kom underfund med detta tänkte han ut en gruvlig hämnd; han slaktade nämligen sin makas barn med brodern och injöd denne till ett gästabud. Thyestes gjorde heder åt anrättningen tills han upptäckte barnets fingrar på sin tallrik; han svor då en ed så dyr att solen ryggade baklänges i sin bana och flydde därpå från Argos. Vid staden Sikyon mötte han en flicka i en helig lund och våldförde sig på henne utan att veta att hon var hans egen dotter i någon tidigare förbindelse. Hon hette Pelopea och var lika ovetande som han om släktskapen, men hon gömde undan hans svärd för att ha något spår av våldsmannen. I tidens fullbordan födde hon en son som fick namnet Aigisthos, men därefter ville ödet att hon begav sig till Argos där Atreus fick syn på henne och gifte sig med henne; han adpoterade även hennes lille pojke. Med Atreus fick hon ytterligare två söner, Agamemnon och Menealos. De tre pojkarna växte upp tillsammans, och när de blev stora skickades de av Atreus att oskadliggöra Thyestes, som naturligtvis utgjorde ett ständigt hot. De fick verkligen tag i honom och släpade honom till Argos, där Aigisthos fick order av Atreus att gå och göra processen kort. Han tog då ett svärd som han fått av sin mor och trädde fram till den fångne Thyestes, som naturligtvis genast kände igen svärdet. Det behövdes bara ett par ord för att göra klart att Aighistos stod i begreoo att begå fadermord. Utom sig rusade denne in till Atreus, som befallt honom att göra detta, och högg ner honom just som han prisade gudarna för att de gett Thyestes i hans hand. Drottning Pelopea, som till råga på allt nu fick klart för sig att också hon själv var dotter till Thyestes och att Aighistos alltså var frukten av en förbindelse med hennes egen far, ryckte till sig svärdet och gav sig själv döden.

Atropos, en av de tre moirerna eller parcerna, antikens nornor. Namnet Atropos betyder ungefär Obeveklig. Det är hon som klipper av människornas livstråd.

Attila, se Atle och Etzel. Även som historisk person hunnernas störste konung en sagolik figur, som mottog byzantinska diplomater med en grotesk blandning av gåvor, banketter och förolämpningar i sitt ungerska träpalats, vilket var omgivet av smärre stugor där hans många gemåler residerade. Hunnerna sörjde honom när han dog genom att slita sitt hår och såra sig med sina vapen på utsatta ställen, varpå de begravde honom tillsammans med sagolika rikedomar samt med de olyckliga slavar som hade tvingats att gräva hans grav. Ryktet om den väldiga munterhet som utvecklades vid gravölet framträngde raskt ända till Konstantinopel.

Attis, en huvudfigur i antikens kult av Cybele, den frygiska gudinnan. Myten om dessa två är emotionell och oklar. Det tycks ha varit så att Cybele älskade den unge Attis och drev honom till vansinne så att han kastrerade sig sjäv och dog.

Auberon, dvärgarnas konung, se Oberon.

Aucassin och Nicolette, berömd fransk medeltidssaga. Aucassin är en kärleksdrucken sven vars far, greve Garin på slottet Beaucair i Provence, ligger i ständig fejd med greve Bougar i Valence och vill att han son skall idka krigiska idrotter och hjälpa honom i kraftmätningen. Aucassin är fager och stor men vill inte bli riddare förrän hans far lovat honom att han får gifta sig med barndomsvännen Nicolette. Detta är en mesallians som fadern inte kan gå med på. Ingen vet något om Nicolettes härkomst, ty hon salufördes av saracener när hon var barn och köptes då av vicegreven av staden. Han adopterade henne, lät döpa henne och uppfostrade henne. När Aucassin inte vill avstå från flickan går hans far till vicegreven och tvingar denne att låsa in Nicolette och låta påskina att hon har försvunnit. Aucassin söker också upp Nicolettes adoptivfar, men denne vädjar då till honom att ta en annan hustru. Har han betänkt att om han trotsar sin fader kan han inte komma in i paradiset utan kommer till helvetet? Detta har Aucassin dock ingenting emot. I paradiset vistas bara gubbiga präster och from folk i fattigdom och trasor. I helvetet där emot möter man tappra riddare och höviska damer som varit sina män otrogna. Där finns guld och silver och pälsverk. Vicegreven böjer sig dock inte för dessa argument och då stänger Aucassin in sig på sin kammare. Greve Bougar däremot ligger inte på latsidan; på nytt anfaller han staden, och nu lovar Aucassin sin far att gå ut i striden om han får löfte att efteråt tala ett par ord med Nicolette. Det lovar greven, men Aucassin är så försjunken i kärleksdrömmar att han blir tillfångatagen. Först när han skall halshuggas kommer han på att att mister han huvudet kan han ju inte tala med Nicolette. Rasande sliter han sig lös och kastar sig in i handgemänget, där han klyver hjälmar till höger och vänster. Till sist tar han greve Bougar till fånge och för honom inför sin far. När han nu begär sin lön, att få tala med Nicolette, säger greven bara "Bah!", och när Aucassin envisas sätter han honom i fängelse. Där sitter nu ynglingen och drömmer om sin majblomma, som är så skön att en febersjuk pilgrim som en gång skymtade hennes lilla vrist under linnet genast blev frisk av åsynen och kunde återvända hem. Utan att veta vad som skett med Aucassin sitter Nicolette i sin kammare, men en månljus natt binder hon samman sina lakan, firar sig ner till marken och börjar gå genom staden. Hon kommer förbi grevens borg, hör Aucassins klagan i cellen och ger sig tillkänna. Men vakten varnar henne, varpå hon lämnar staden och gömmer sig i skogen. Med några herdar skickar hon bud till Aucassin, bygger sig en lövhydda och inväntar honom. I staden heter det att Nicolette försvunnit för alltid, kanske är hon död, och därför släpper Aucassins far ut sin son. En kväll rider han ut ur borgen och irrar omkring i skogen tills han kommer till lövhyddan och Nicolette. De kan inte vända hem; han tar henne därför på sadelknappen och så rider de ut i världen tills de når en strand. Där ligger ett köpmansskepp, och de stiger ombord. En storm blåser upp och driver dem till en borg, där de stannar tills borgen angrips av saracener och de blir skilda åt. Tre år därefter kommer Aucassin hem till Beaucair där hans far har dött. Nicolette har först till Karthago, där det uppdagas att hon är dotter till själve kungen, men när man hotar att gifta bort henne med en hednisk sultan klär hon ut sig till fattig yngling, tar en fiol och beger sig till Beaucair. Där vandrar hon runt och spelar och sjunger och kommer en dag till borgen, där Aucassin sitter och suckar. För honom sjunger hon en visa som handlar om deras egen kärlekssaga. Aucassin lyssnar och kallar sedan till sig ynglingen för att fråga denne om sin älskade. När Nicolette förstår att hans kärlek inte svalnat går hon till sin adoptivmor, vicegrevinnan, som hjälper henne att klä sig i siden. Nästa dag skyndar hon till Aucassin och redan morgonen därpå står deras bröllop.

Aucassin och Nicolette, Elsa Beskow.

Aud alias Öda den djupröda, d.v.s. den bottenrika, svenska sagoprinsessa som var dotter till Ivar Vidfamne och blev mamma till den danske kung Harald Hildetand. Hon blev bortgift med en själländsk hövding som hette Rörek, men hon hade hellre velat ha hans bror Helge den vasse. Ivar Vidfamne som var en lömsk politiker intalade falskeligen Rörek att Aud bedrog honom med Helge, vilket hade den avsedda följden att Rörek stack ner sin tappre bror, varfter det var en smal sak för den elaka svärfadern att anfalla och förgöra även Rörek. Aud flydde till Ryssland med sin lille son, och där gifte hon om sig med en kung som hette Radbjart och fick med honom ännu en son vars namn var Randver.
Ivar Vidfamne harmades mycket över att Radbjart hade äktat  Aud utan att fråga honom om lov. Han var nu gammal, men detta hindrade inte att han drog i härnad mot rysskungen. En natt när han med sin flotta låg förankrad i Finska viken drömde han emellertid en underlig dröm och begärde att få den uttydd av sin fosterfader Horder som alltså var i livet ännu, ehuru han bör ha varit urgammal. Horder, som vid tillfället stod på en klippa på stranden, lär förstå att drömmen nog betydde att det snart skulle vara slut på Ivar och hans ogärningar, och kungen blev då så vred att han hoppade överbord, varvid även hans förargade fosterfader störtade sig i havet och försvann. Den svensk-danska kungatronen var därmed ledig, och med sin mors och sin ryske styvfars hjälp begav sig den unge Harald Hildetand strax till Skåne och tog hand om det stora riket. Aud tycks ha stannat kvar i Ryssland.

Audhumbla, en mytologisk ko, se Ymer.

Auge, en prinsessa från Mysien med vilken Herakles hade en son vid namn Telefos.

aughisky, irisk vattenhäst, se Bäckahästen.

Augias, en kung i Elis som höll sig med omättliga hjordar av nötboskap och getter, vilka han härbärgerade i ett stall som inte hade blivit rengjort i mannaminne. Herakles fick i uppdrag att göra detta, och han löste uppgiften genom att leda in den peloponesiska floden Alfeus i stallet, där dess vatten raskt sköljde bort årtiondens orenlighet och dynga. Städningen av Augias' stall räknas som de sjätte av Herakles' storverk.

Herakles i Augias' stall. Detta är den enda antika bild av evenemanget som är känd; den finns på en metop från Olympia. Figuren till höger är Pallas Athene.

augurer, högre romerska dignitärer som inför olika politiska åtgärder hade till uppgift att ta reda på om gudarnas hjälp var att påräkna. Med ett slags kräkla som har gått i arv till våra dagars biskopar ritade de upp en rektangel på marken någonstans där de hade god utsikt, varefter de gav akt på fåglarnas flykt och andra himmelens tecken. Vänstra sidan var lyckosam; om fåglar visade sig där betydde det framgång. Rätten att anställa detta slags fågelskådning tillkom inte vem som helst utan var förenad med vissa militära och civila befäl på hög nivå. På moderna språk talar man ibland om augurernas leende; uttrycket härrör från en passus hos Cicero, som låter Cato d.ä. säga att han inte kan tänka sig att två präster kan mötas utan att utbyta ett leende. Det handlar emellertiden här inte om augurer utan om haruspices, som var ett helt annat slag av teckentydare; de spådde med ledning av tecknen på offerdjurens lever.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren

Ros

Latin: Rosa
Engelska: rose
Växtplats: trädgårdar, parker, längs staket, utefter järnvägsvallar, stränder och i buskage
Växtdel: blomman
Insamlingstid: omkring midsommar vid tilltagande måne, bäst på måndagar, torsdagar och fredagar, helst en förmiddag eller vid midnatt i månsken
Element: vatten
Planet: Venus
Andar och gudar: Afrodite, Venus, Hulda, Demeter, Isis, Eros, Cupido och Adonis
Egenskaper: lugn, klarhet, glädje och meditation

Alla väldoftande arter används. När rosen lyser är det sommar och doften väcker ditt blods längtan efter kärlekens mirakel. Rosen skapades av kärlek när den vackra Afrodite steg upp ur havets böljor. Uppe på Olympen satt gudarna och dreglade av glädje och saliven föll ner i form av nektar som ett stilla regn på jorden. När den föll på en grön planta slog rosen ut.
Rosen var en häckväxt och dess törnen användes för att stänga ute både djur och andra. Den växte kring gudinnornas heliga lundar och var ett tecken på lycka och fred, kärlek och stilla meditation. De kristna prästerna såg med skepsis på denna kärleksblomma. De lät sig dock övertalas och försåg Maria, den sista gudinnan, med en krans av rosor. Nunnorna tillverkade en rosenkrans av stötta rosenblad till sin Ave Maria.
Rosen lever både i myt och verklighet. Bladen samlas i doftkrus och strös på golvet för den behagliga doftens skull eller läggs på kaminerna för att minna om sommarens kärlek.
Rosens andra aspekt är meditation. Rosen är symbol för både det dolda och det uppenbarade.
Rosen står under planeten Venus som på sin färd över himlen tecknar rosen med dess utslagna blad på himlavalvet.
Rosen är även förknippad med dödens mysterier och symboliserar då avsked och livets förgänglighet.
Cistusrosen växer i bergen kring Medelhavet. Bladen används till ett aromatiskt te. Själva rosen har en obetydlig doft, men trädet doftar mycket gott. Av trädet utvinns rosenträolja och rosenharts som ger upphov till den söta, tunga, meditativa doften i de katolska kyrkorna.

- DD

Stjärnor av guld (GR)

I drömmen vandrade jag
På kända vägar
Och på de gröna ängarna
Kom min älskade mot mig
Ömt jag smekt Kipetaren
Och långt bort vi såg
Mot de höga bergen
Upp mot stjärnorna av guld
Då var det som en röst
Helt flyktigt sade:
Bergen och stjärnorna
De förbliver vad de är
Och de grå bergen
Älskar förgäves
De gyllene stjärnorna
Och du arma kvinna
Förgäves denne man?

- Gina Ranjicic'

Tor

Se på vattnet det följer sköljer efter

minsta motståndets lag 

Dock kan det med sin samlade kraft och

styrka krossa allt i sin väg

Det finns en frihet i bäckens väg det

finns en inneboende längtan efter att

ingå i en symbios med sin omgivning

Vi tidsvarelser stänger hindrar dess

vandring vi förorenar vattnet oss

själva och försöker fåfängt leva som 

om vi kunde genom tvång leva som vattnet

Den kraft vi tidsberoende har är dock

också enorm vi bör vara som vattnet

sträva mot symbiosen

- Benny på taket

vår, Benny på taket, tacksamhet och vänskap

Någonstans i vår verklighet i vår värld
av skärvor ligger bitar ur min spegel
Nertrampade i jorden av stålklädda skor
uppe på ytan repade men synliga för blotta
ögat mina skärvor mina avtryck i tid och
rum spår av handlingar tankar och känslor
De avtryck och skeenden de givet är i
helheten oss universums spegelskärvor
obetydliga men utan dem skulle allt bli
kaos ty mitt öde är delar i evigheten