Atreus, augurer

Atreus, en olycksalig kung av Argos, son till Pelops och fader till Agamemnon, vilkas öden knappast är fryntligare. Atreus hade en bror som hette Thyestes, och denne förälskade sig i hans gemål och förförde henne. När Atreus kom underfund med detta tänkte han ut en gruvlig hämnd; han slaktade nämligen sin makas barn med brodern och injöd denne till ett gästabud. Thyestes gjorde heder åt anrättningen tills han upptäckte barnets fingrar på sin tallrik; han svor då en ed så dyr att solen ryggade baklänges i sin bana och flydde därpå från Argos. Vid staden Sikyon mötte han en flicka i en helig lund och våldförde sig på henne utan att veta att hon var hans egen dotter i någon tidigare förbindelse. Hon hette Pelopea och var lika ovetande som han om släktskapen, men hon gömde undan hans svärd för att ha något spår av våldsmannen. I tidens fullbordan födde hon en son som fick namnet Aigisthos, men därefter ville ödet att hon begav sig till Argos där Atreus fick syn på henne och gifte sig med henne; han adpoterade även hennes lille pojke. Med Atreus fick hon ytterligare två söner, Agamemnon och Menealos. De tre pojkarna växte upp tillsammans, och när de blev stora skickades de av Atreus att oskadliggöra Thyestes, som naturligtvis utgjorde ett ständigt hot. De fick verkligen tag i honom och släpade honom till Argos, där Aigisthos fick order av Atreus att gå och göra processen kort. Han tog då ett svärd som han fått av sin mor och trädde fram till den fångne Thyestes, som naturligtvis genast kände igen svärdet. Det behövdes bara ett par ord för att göra klart att Aighistos stod i begreoo att begå fadermord. Utom sig rusade denne in till Atreus, som befallt honom att göra detta, och högg ner honom just som han prisade gudarna för att de gett Thyestes i hans hand. Drottning Pelopea, som till råga på allt nu fick klart för sig att också hon själv var dotter till Thyestes och att Aighistos alltså var frukten av en förbindelse med hennes egen far, ryckte till sig svärdet och gav sig själv döden.

Atropos, en av de tre moirerna eller parcerna, antikens nornor. Namnet Atropos betyder ungefär Obeveklig. Det är hon som klipper av människornas livstråd.

Attila, se Atle och Etzel. Även som historisk person hunnernas störste konung en sagolik figur, som mottog byzantinska diplomater med en grotesk blandning av gåvor, banketter och förolämpningar i sitt ungerska träpalats, vilket var omgivet av smärre stugor där hans många gemåler residerade. Hunnerna sörjde honom när han dog genom att slita sitt hår och såra sig med sina vapen på utsatta ställen, varpå de begravde honom tillsammans med sagolika rikedomar samt med de olyckliga slavar som hade tvingats att gräva hans grav. Ryktet om den väldiga munterhet som utvecklades vid gravölet framträngde raskt ända till Konstantinopel.

Attis, en huvudfigur i antikens kult av Cybele, den frygiska gudinnan. Myten om dessa två är emotionell och oklar. Det tycks ha varit så att Cybele älskade den unge Attis och drev honom till vansinne så att han kastrerade sig sjäv och dog.

Auberon, dvärgarnas konung, se Oberon.

Aucassin och Nicolette, berömd fransk medeltidssaga. Aucassin är en kärleksdrucken sven vars far, greve Garin på slottet Beaucair i Provence, ligger i ständig fejd med greve Bougar i Valence och vill att han son skall idka krigiska idrotter och hjälpa honom i kraftmätningen. Aucassin är fager och stor men vill inte bli riddare förrän hans far lovat honom att han får gifta sig med barndomsvännen Nicolette. Detta är en mesallians som fadern inte kan gå med på. Ingen vet något om Nicolettes härkomst, ty hon salufördes av saracener när hon var barn och köptes då av vicegreven av staden. Han adopterade henne, lät döpa henne och uppfostrade henne. När Aucassin inte vill avstå från flickan går hans far till vicegreven och tvingar denne att låsa in Nicolette och låta påskina att hon har försvunnit. Aucassin söker också upp Nicolettes adoptivfar, men denne vädjar då till honom att ta en annan hustru. Har han betänkt att om han trotsar sin fader kan han inte komma in i paradiset utan kommer till helvetet? Detta har Aucassin dock ingenting emot. I paradiset vistas bara gubbiga präster och from folk i fattigdom och trasor. I helvetet där emot möter man tappra riddare och höviska damer som varit sina män otrogna. Där finns guld och silver och pälsverk. Vicegreven böjer sig dock inte för dessa argument och då stänger Aucassin in sig på sin kammare. Greve Bougar däremot ligger inte på latsidan; på nytt anfaller han staden, och nu lovar Aucassin sin far att gå ut i striden om han får löfte att efteråt tala ett par ord med Nicolette. Det lovar greven, men Aucassin är så försjunken i kärleksdrömmar att han blir tillfångatagen. Först när han skall halshuggas kommer han på att att mister han huvudet kan han ju inte tala med Nicolette. Rasande sliter han sig lös och kastar sig in i handgemänget, där han klyver hjälmar till höger och vänster. Till sist tar han greve Bougar till fånge och för honom inför sin far. När han nu begär sin lön, att få tala med Nicolette, säger greven bara "Bah!", och när Aucassin envisas sätter han honom i fängelse. Där sitter nu ynglingen och drömmer om sin majblomma, som är så skön att en febersjuk pilgrim som en gång skymtade hennes lilla vrist under linnet genast blev frisk av åsynen och kunde återvända hem. Utan att veta vad som skett med Aucassin sitter Nicolette i sin kammare, men en månljus natt binder hon samman sina lakan, firar sig ner till marken och börjar gå genom staden. Hon kommer förbi grevens borg, hör Aucassins klagan i cellen och ger sig tillkänna. Men vakten varnar henne, varpå hon lämnar staden och gömmer sig i skogen. Med några herdar skickar hon bud till Aucassin, bygger sig en lövhydda och inväntar honom. I staden heter det att Nicolette försvunnit för alltid, kanske är hon död, och därför släpper Aucassins far ut sin son. En kväll rider han ut ur borgen och irrar omkring i skogen tills han kommer till lövhyddan och Nicolette. De kan inte vända hem; han tar henne därför på sadelknappen och så rider de ut i världen tills de når en strand. Där ligger ett köpmansskepp, och de stiger ombord. En storm blåser upp och driver dem till en borg, där de stannar tills borgen angrips av saracener och de blir skilda åt. Tre år därefter kommer Aucassin hem till Beaucair där hans far har dött. Nicolette har först till Karthago, där det uppdagas att hon är dotter till själve kungen, men när man hotar att gifta bort henne med en hednisk sultan klär hon ut sig till fattig yngling, tar en fiol och beger sig till Beaucair. Där vandrar hon runt och spelar och sjunger och kommer en dag till borgen, där Aucassin sitter och suckar. För honom sjunger hon en visa som handlar om deras egen kärlekssaga. Aucassin lyssnar och kallar sedan till sig ynglingen för att fråga denne om sin älskade. När Nicolette förstår att hans kärlek inte svalnat går hon till sin adoptivmor, vicegrevinnan, som hjälper henne att klä sig i siden. Nästa dag skyndar hon till Aucassin och redan morgonen därpå står deras bröllop.

Aucassin och Nicolette, Elsa Beskow.

Aud alias Öda den djupröda, d.v.s. den bottenrika, svenska sagoprinsessa som var dotter till Ivar Vidfamne och blev mamma till den danske kung Harald Hildetand. Hon blev bortgift med en själländsk hövding som hette Rörek, men hon hade hellre velat ha hans bror Helge den vasse. Ivar Vidfamne som var en lömsk politiker intalade falskeligen Rörek att Aud bedrog honom med Helge, vilket hade den avsedda följden att Rörek stack ner sin tappre bror, varfter det var en smal sak för den elaka svärfadern att anfalla och förgöra även Rörek. Aud flydde till Ryssland med sin lille son, och där gifte hon om sig med en kung som hette Radbjart och fick med honom ännu en son vars namn var Randver.
Ivar Vidfamne harmades mycket över att Radbjart hade äktat  Aud utan att fråga honom om lov. Han var nu gammal, men detta hindrade inte att han drog i härnad mot rysskungen. En natt när han med sin flotta låg förankrad i Finska viken drömde han emellertid en underlig dröm och begärde att få den uttydd av sin fosterfader Horder som alltså var i livet ännu, ehuru han bör ha varit urgammal. Horder, som vid tillfället stod på en klippa på stranden, lär förstå att drömmen nog betydde att det snart skulle vara slut på Ivar och hans ogärningar, och kungen blev då så vred att han hoppade överbord, varvid även hans förargade fosterfader störtade sig i havet och försvann. Den svensk-danska kungatronen var därmed ledig, och med sin mors och sin ryske styvfars hjälp begav sig den unge Harald Hildetand strax till Skåne och tog hand om det stora riket. Aud tycks ha stannat kvar i Ryssland.

Audhumbla, en mytologisk ko, se Ymer.

Auge, en prinsessa från Mysien med vilken Herakles hade en son vid namn Telefos.

aughisky, irisk vattenhäst, se Bäckahästen.

Augias, en kung i Elis som höll sig med omättliga hjordar av nötboskap och getter, vilka han härbärgerade i ett stall som inte hade blivit rengjort i mannaminne. Herakles fick i uppdrag att göra detta, och han löste uppgiften genom att leda in den peloponesiska floden Alfeus i stallet, där dess vatten raskt sköljde bort årtiondens orenlighet och dynga. Städningen av Augias' stall räknas som de sjätte av Herakles' storverk.

Herakles i Augias' stall. Detta är den enda antika bild av evenemanget som är känd; den finns på en metop från Olympia. Figuren till höger är Pallas Athene.

augurer, högre romerska dignitärer som inför olika politiska åtgärder hade till uppgift att ta reda på om gudarnas hjälp var att påräkna. Med ett slags kräkla som har gått i arv till våra dagars biskopar ritade de upp en rektangel på marken någonstans där de hade god utsikt, varefter de gav akt på fåglarnas flykt och andra himmelens tecken. Vänstra sidan var lyckosam; om fåglar visade sig där betydde det framgång. Rätten att anställa detta slags fågelskådning tillkom inte vem som helst utan var förenad med vissa militära och civila befäl på hög nivå. På moderna språk talar man ibland om augurernas leende; uttrycket härrör från en passus hos Cicero, som låter Cato d.ä. säga att han inte kan tänka sig att två präster kan mötas utan att utbyta ett leende. Det handlar emellertiden här inte om augurer utan om haruspices, som var ett helt annat slag av teckentydare; de spådde med ledning av tecknen på offerdjurens lever.

- Alf Henrikson

Lars Hansson

Disa Törngren