De tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis är konturskarpa, storartat tecknade figurer-Athos är en ädel, högättad greve som har lämnat sina gods efter en stor sorg i livet; han dricker mycket vin från Anjou för att glömma. Porthos är en storväxt person vars främsta karaktärsdrag äre fåfänga; han framstår dock som allt mera sympatisk och är i romanseriens fortsättning nästan dess huvudperson. Aramis är abbé och slutar som krykofurste; han framstår i romanseriens sista del som rätt perfid. I romanen "De tre musketörerna", som inleder verket, är Athos, Porthos och Aramis dock blott tre tappra vänner och kamrater, som med förenade krafter utför en rad spännande bragder.
Illustration av Maurice Leloir till De tre musketörerna.
Atis och Camilla, herdesaga på svensk vers av Gustaf Philip Creutz. Atis är en jägare och Camilla är Dianas prästinna, de möts vid en fest till gudinnans ära och förälskar sig ögonblickligen i varandra. Jägarföljet till vilket Atis hör sårar emellertid en hind som döende flyr till Camillas sköte, och i sin harm visar hon bort den grymme, som då blir så förtvivlad att han söker ta livet av sig. Han störtar sig ner för en brant klippa men räddas mirakulöst av kärleksguden själv, vilken nämligen raskt förvandlar sig till en rönn och tar emot Atis i sina grenar. Under sådana förhållanden ångrar Camilla sin hårdhet och försonar sig med sin älskade, men i detta lyckans ögonblick kommer en orm fram och biter henne så att hon faller död ned, varpå Atis som förgäves söker suga giftet ur hennes sår segnar livlös ner vid hennes sida. Då tycker emellertid högre makter att de har gått för långt; Diana uppenbarar sig under blixt och dunder och förlåter sin prästinna hennes jordiska böjelse på prydliga alexandriner:
Din låga är så ren att hon naturen hedrar
Att älska är en drift som hjärtat ej förnedrar.
atlanter, ett folk som bodde någonstans borta i Marocko, enligt vad Herodotos vet berätta. De var märkliga människor, tu deras sömn stördes aldrig av några drömmar, men inte desto mindre förbannade de av någon anledning solen alla dagar såväl vid dess uppgång som vid dess nedgång.
Atlantis, en stor och märkvärdig ö som Platon har berättat om i dialogerna Timaios och Kritias; han säger sig referera en egyptisk tradition, ty ön sjönk i Atlanten niotusen år före hans tid. Den var mycket bördig och rik på liv och förnödenheter av alla slag, och där bodde atlantiderna som styrdes av en enväldig arvkonung och var ypperligt organiserade i olika stånd. Deras stat var jordens mäktigaste så länge de satte dygden högre än rikedomen; de utsträckte nämligen sitt välde ända till Italien och Egypten, men deras vidare frammarsch hejdades av urtidens athenare, som nämligen var ännu dygdigare. Atlantiderna försämrades moraliskt allt mera och gick därmed tillbaka även politiskt. En naturkatastrof gjorde slut på Atlantis, som försvann i havet under loppet av ett enda dygn och efterlämnade endast gyttja.
För svenskar har sagan framför allt det intresset att Olof Rudbeck identifierade Atlantis med Sverige. Hans stora verk i ämnet, "Atland eller Manheim", betraktades allmänt som vetenskapens sista ord i Karl XI:s och Karl XII:s Sverige och har haft en viss betydelse för de patriotiska föreställningar även senare. Också på andra håll har fosterländska hävdatecknare försökt lägga beslag på Atlantis för egen räkning; det har sålunda identifierats med Amerika men även med Azorerna eller Britanien. Att Platons berättelse om Atlantis är en saga är dock tydligt, och troligt är väl att ön i fråga aldrig existerat annorstädes än i hans fantasi.
Atland eller Manheim. Titelblad till Olof Rudbecks bokverk.
Atlas, en titan i grekisk mytologi, bror till Promethius. Han var inblandad i ett misslyckat uppror mot Zeus och straffades med att bli ställd att bära upp himlen längst i väster, och där blev han i sinom tid förstenad och förvandlad till en bergskedja - se Perseus. Före denna olycka tycks Atlas ha levat ett lyckligt familjeliv, ty han har sju fagra döttrar - se Pleiaderna, hesperider och Herakles.
Edward Burne-Jones (1833-1898): Atlas och Hermes. Southampton Art Gallery, Southampton.
Atle, en grym och stormäktig konung som figuerar i den nordiska sagan om Gudrun - se Sigurd Fafnersbane. Efter dennes död var Gudrun apatisk av sorg, ville inte vara hemma mer och vägrade att ta emot sina bröder gjukungarnas storslagna gåvor som bjöds henne som mansbot. Hennes moder Gimhild ordnade då med en glömskedryck och lyckades därpå efter lång övertalning förmå Gudrun att säga ja till kung Atle som friade till henne. Bröllopet kom till stånd och Gudrun följde Atle till hans land, men någon lycka erfors inte i det äktenskapet. Atle intresserade sig mycket för den stora guldskatt som Sigurd Fafnrsbane hade ägt och som Gudruns bröder Gunnar och Högne hade tagit hand om. Han sände sin tjänare Vinge till dem och inbjöd dem till gästabud. Gudrun som anade oråd ristade runor som varnade dem att komma, men Vinge som skulle överbringa detta budskap lyckdes tyda runorna och ändrade dem så att de fick motsatta betydelse. Bröderna reste alltså, trots att deras hustrur Kortbera och Glaumvör avrådde, till Atles land och kom till kungaborgen, där de omedelbart möttes av väpnade män och krigiska förberedelser. De lät sig dock icke förfäras, slog att börja med ihjäl Vinge, som försökte skrämma dem, och gav ett avvisande svar till Atle som hälsade dem välkomna och i samma andetag begärde få del av guldet. Därmed utbröt öppen strid, varvid Gudrun drog på sig en brynja och kämpade tappert på sina bröders sida. Manfallet var större bland Atles folk än på gjukungarnas sida, men till slut togs Gunnar och Högne levande till fånga av övermakten och slogs i bojor. Atle krävde att de skulle avslöja var Fafners skatt var gömd. Gunnar svarade att hellre ville han se sin broders hjärta än att säga detta. Atles män skar då hjärtat ur bröstet på en träl vid namn Hjall och visade detta för Gunnar, som sade att det kunde omöjligen vara Högnes hjärta eftersom det darrade så. Då skar de ut hjärtat på Högne, som skrattade då han kände kniven. När de visade hjärtat för Gunnar såg han genast att det var Högnes och hånade då Atle, som varit dum nog att tysta den ende som förutom honom själv hade vetat var skatten fanns. Gunnar fördes då bort och slängdes bunden ner i en ormgrop, men Gudrun såg till att han fick en harpa till sig där, och på den spelade han så skickligt med tårna att ormarna somnade så när som på en, vilken bet honom i hjärttrakten så att han dog.
Atle sökte mildra Gudruns sorg och bitterhet genom att betala henne stor mansbot för hennes bröder, och målmedveten som hon var låtsades hon gå med på detta, men samma kväll skar hon halsen av sina två barn med Atle, gjorde bägare av deras hjärnskålar, hällde deras blod i Atles vin och gav honom deras hjärtan att äta, varefter hon lät honom veta varav hans måltid bestått. Några dagar senare mördade hon honom med bistånd av Högnes son Niflung, som stack sitt svärd i Atles bröst när han låg i sin säng och sov ruset av sig. Hon tände sedan eld på hans konungasal och innebrände hela hans hird.
Sagans Atle är otvivelaktigt kalkerade på Attila, hunnernas störste konung, som drabbades av slag i sängen efter sitt bröllop med den burgundiska prinsessan Ildico.
Om Gudruns vidare öden, se Svanhild.
- Alf Henrikson
Lars Hansson
Disa Törngren
